Och visst är det spännande att få ta del av hur det är att syssla med skräck i olika konstformer, vilka är drivkrafterna och vad vill man uppnå? Peter gav oss en väldigt intressant redogörelse för sina egna tankar och reflektioner, vilka här kommer att sammanfattas för alla som missade denna tilldragelse eller som vill återuppleva vad som sades. Peter var även vänlig nog att bidra med kvällens quizpris, ett signerat exemplar av romanen "Natten jag dog". Ett stort tack för din medverkan!

Jag heter Peter Erik Du Rietz och har skrivit en skräckroman som heter Natten jag dog, vilken till stora delar utspelar sig i 1700-talets Göteborg. 

På tal om skräckfilmsföreningar kom jag på vägen hit till Theatre of Blood att tänka på, att den allra första film som visades i Sverige hade premiär på Valand här i Göteborg, år 1896. Det var en kortfilm som heter Tåget kommer in på Ciotats station och som (inte helt oväntat) visar ett tåg som kommer in på järnvägsstationen i den franska staden Ciotat. Man hade ställt en kamera på perrongen och helt sonika filmat det annalkande tåget, och ju närmare loket kom kameran desto oroligare blev åskådarna i salongen. När det såg ut som om lokomotivet skulle komma tuffande  rakt ut ur filmduken kastade sig den vilt skrikande publiken av stolarna för att undgå att krossas. Vild kalabalik uppstod, många blev nedtrampade, en del skadade sig, och efteråt var alla eniga om att det hade varit en riktigt lyckad tillställning.  Där har ni er förenings begynnelse, och man kan samtidigt konstatera att det var mycket enklare att skrämmas förr. 

Jag började skriva skönlitteratur 2009 av den enkla anledningen att företaget där jag jobbade gick i konkurs, vilket innebar att jag plötsligt fick väldigt gott om fritid, vare sig jag ville det eller ej. Det var en ganska jobbig situation, men ett sätt att fly vardagen var att skriva. För skrivandet är en flykt, åtminstone för mig. Det är ett sätt att färdas i den egna fantasin, precis som att läsa eller se på film, men med den viktiga skillnaden att man som författare är delaktig i allt som sker. Man kan styra skeendet, och även om jag aldrig riktigt vet vart huvudpersonerna ska leda mig kan jag åtminstone bestämma vilka som ska få på nöten och hur slutet ska bli. Man har makt, vilket är något man sällan har i verkliga livet. Framför allt återupptäckte jag den skrivglädje jag kände som barn. Som ett exempel kan jag nämna när jag som tioåring såg Monstret i Svarta Lagunen på teve och efteråt satte mig vid mina föräldrars reseskrivmaskin - googla gärna skrivmaskin - och med feberaktig iver skrev en femsidig skräckis i vilken jag skamlöst och utan kännedom om upphovsrätt plagierade hela storyn från filmen - även om jag listigt nog döpte om den till Stackars flicka.  Jag skrev dessutom alltihop med röd skrift, för maximal uppmärksamhet, och jag kommer ihåg att jag blev väldigt upprörd när mina föräldrar inte ville skicka ”manuset” till Bonniers och därmed snuvade mig på den framgång och berömmelse jag var övertygad om stod för dörren.  

Jag är i grunden copywriter och som sådan är man tvungen att hålla sig till strikta riktlinjer. Detta eftersom texterna styrs av produkt, ämne och kundens önskemål och förväntningar. För att inte tala om budget och ett oftast mycket begränsat utrymme. Vid en jämförelse uppfattar jag skönlitteraturen som otroligt befriande, för nu kan jag skiva om vad som helst, när som helst, och till och med var som helst (nästan). Det passar mig utmärkt eftersom jag väljer genre efter humör. Tack vare det har mina publicerade noveller hittills landat i olika genrer, nämligen humor, science fiction och steampunk. Det var med andra ord ingen självklarhet att min första roman skulle bli en skräckis - men det kanske inte heller var särskilt förvånande. Det var ju ännu en ny genre att utforska. 

Så hur kom det sig att jag valde att skriva Natten jag dog?

Det fanns främst två anledningar. Den ena var, att när jag kom till Göteborg 1995 var det bara tänkt som ett tillfälligt besök. Jag bodde och arbetade i New York, min familj bodde under stora delar av året i Florida, och jag hade inga tankar på att stanna i Sverige. Av olika anledningar förlängdes emellertid min vistelse och vid konkursen 2009 insåg jag att jag hade varit på ”tillfälligt besök” i Göteborg i nästan femton år. Eftersom jag aldrig haft för avsikt att stanna i staden, än mindre bosätta mig här, brydde jag mig inte om att lära mig något om Göteborg vilket så här i efterhand framstår som rent oförskämt. Jag kunde knappt några gatunamn, kände bara hjälpligt till de olika stadsdelarna och skaffade mig aldrig någon anledning att besöka dem. När jag blev arbetslös fick jag emellertid gott om tid att åtgärda denna nonchalans. Jag gjorde det på det gamla sättet, det vill säga gick till Stads- och Universitetsbiblioteken och började läsa; allt från levnadsteckningar och historiska faktaböcker till arkeologiska beskrivningar och gamla tidningsartiklar. I källaren på Stadsbiblioteket har de dessutom riktigt häftiga kartor som de hämtar om man ber dem. Jag läste till och med mantals- och skattelängder eftersom jag ville veta vad folk hette och vilka yrken man hade förr i tiden. 

Jag insåg ganska snart att Göteborg är en unik stad, inte bara i Sverige utan också jämfört med många andra ställen i världen. Det var en militär utpost ämnad att säkra Sveriges tillgång till havet i väster, och med tiden blev Göteborg norra Europas starkast befästa stad. Denna kombination av krig och handel skapade ovanliga levnadsförhållanden. Innanför de skyddande  kurtinmurarna var det till exempel utegångsförbud efter klockan nio om kvällen, då Stora bommen och stadsportarna stängdes. De enda som fick vistas utomhus efter mörkrets inbrott var stadsgarnisonens patruller och nattmän, det vill säga sådana som rensade upp skräp och tog hand om lik och annat kul. Hela vägen upp till Skansen Kronan skyddades Göta Älv och Göteborg av kanonbatterier på båda sidor om vattnet, och Älvsborgs Fästning fungerade som ett sjölås för maximal spärreld. Inget annat än de små hemförarbåtarna tilläts komma nära. Trots att det bara är drygt 200 år sedan kunde det lika gärna ha varit en annan planet. Framför allt var det mörkt. Det fanns på sin höjd fjorton eller femton lyktor innanför vallgraven varav de flesta var uppsatta vid kanalerna (så att stadsvakten inte skulle drutta i), i tillägg till viktiga byggnader som Tyghuset och Residenset. I övrigt var det mörkt som i en säck och i stadens allra mest eländiga delar, det vill säga på Stora Otterhällan och Kvarnberget, var folk så fattiga att de undantogs från de bestämmelser om allmän belysning som infördes av min avlägsna släkting, landshövdingen Anders Rudolf Du Rietz, under 1770-talet. Dagens svenskar skulle säkert känna sig en smula obehagliga till mods om de kunde fara tillbaka i en tidsmaskin och göra ett besök. Tänk er själva Göteborg om natten år 1739, med utegångsförbud, mörker, vakande soldater uppe vid kanonbatterierna och en ständig rädsla för överfall och vådaeld. Det enda som hördes var stöveltrampet från någon enstaka patrull ur stadsgarnisonen, det ödsliga klämtandet från kyrkklockorna i Tyska kyrkan och Domkyrkan, och när dimman rullade in kvävdes det lilla som eventuellt fanns av stjärn- och månljus. Det slog mig att detta vore en perfekt miljö för en skräckberättelse och jag kunde inte begripa att ingen hade tänkt på det tidigare. Allt som saknades var ett lämpligt monster som kunde smyga omkring i den gamla garnisonsstaden och utföra sina hemska dåd. 

Det var den ena anledningen. Den andra var att jag hade hunnit bli rejält trött på Hollywoods överexponerade fjollvampyrer och var irriterad över hur vampyren förvandlats till en sexig, glittrande och erotiskt tilltalande tönt. Vampyren har i modern skönlitteratur helt enkelt blivit åtråvärd, och därför kunde mitt monster absolut inte vara vampyr. Istället blev han en prototyp, en best som i den mytologi jag skapat mycket väl kan ha givit upphov till flera av folktrons odjur, inklusive sådant som skogsrå, näcken, vampyrer och varulvar. En väldigt skygg och farlig dråpare som ingen hört talas om tidigare. Jag kallar dessa varelser för vriker. Vrik är ett flera tusen år gammalt ord som finns nedtecknat på sanskrit och betyder varghona, eller vargmoder. Det finns mytologiska kopplingar till vriken i europeisk folktro, där benämningen bland annat återfinns i vrykolakas, en odöd varelse som med olika namnvarianter finns omnämnd i länder som Grekland, Rumänien, Litauen, Slovenien, Serbien och Ungern, och som vanligtvis beskriver en gengångare som kravlar upp ur graven för att sluka mänskliga hjärtan och på andra sätt göra sig allmänt besvärlig. Natten jag dog är med andra ord ingen vampyrbok och ordet vampyr nämns heller inte vid ett enda tillfälle. På så sätt föll bitarna helt naturligt på plats. Dels hade jag Göteborgs unika och till stora delar bortglömda stadsmiljö, och dels möjligheten att få använda historiska fakta för att skapa ett episkt äventyr med ett helt nytt monster och tillhörande mytologi. Miljöer, skeenden och historiska händelser är korrekt återgivna i boken och bygger på fakta. Vad gäller själva berättelsen är det spekulationer och ren fantasi ... så vitt ni vet.  Close-Up Magazine beskriver Natten jag dog som ”En mycket lyckad hybrid mellan historisk roman och skräck”, och det är ett omdöme jag är nöjd med. 

Att vara författare i dag är inte som det var för bara tio eller femton år sedan.

Den digitala trycktekniken har gjort det förhållandevis billigt att trycka böcker, vilket i sin tur gör att många författare struntar i förlagen och ger ut sina alster på egen hand. Lägg därtill att vem som helst kan publicera sin text på sajter som Kapitel 1 och kan [försöka] sälja dem på Amazon, och ni har svaret på varför marknaden svämmar över. Precis som i musikbranschen är det otroligt svårt att tränga igenom bruset och den författare som inte bryr sig om att träffa sina läsare, ställa upp på boksigneringar eller stå på mässor och liknande säljer heller inga böcker. Det har samtidigt inneburit att de svenska författare som kan försörja sig enbart på skrivandet kan räknas på båda händernas fingrar. Många av dem tjänar faktiskt betydligt mer på föreläsningar. Fördelarna med denna verklighet är att läsarna kan få tag i allt som intresserar dem, till och med om det handlar om sådana obskyra saker som traktorns betydelse för det ryska jordbruket under 1940-talet eller den andalusiska pissmyrans hotade habitat i Extremadura. Allt finns att läsa och det är bra. En annan fördel är att förlagen inte längre styr vilka genrer som författarna ska fokusera på. Visserligen är många förlag fortfarande tydliga med att redan på sin hemsida ange vilka genrer de för tillfället säker manus till, men den ständigt ökande bredden på den totala utgivningen gör att författarna till stora delar kan strunta i det och istället skriva om sådant som ligger dem närmast om hjärtat. Utan förlag säljer man visserligen inte lika mycket, men å andra sidan har författarna större frihet än förr. E-böcker har inte slagit igenom i Sverige, mycket beroende på att förlagen känner sig hotade av dem och lägger priset så högt att e-litteraturen inte ska skada försäljningen av de tryckta böckerna. En annan orsak är att e-litteratur i Sverige inte räknas som böcker utan en tjänst och därför är belagda med 25% moms, till skillnad mot den tryckta litteraturens 6%. Det sistnämnda uppfattar jag som idiotiskt, och vad gäller förlagens rädsla för e-litteratur kan den jämföras med hur bokförlagen under 1920-talet aktivt motarbetade pocketböcker eftersom de trodde att det billiga priset skulle döda bokindustrin.  Det som däremot ökar kraftigt just nu är ljudböcker. Inte sådana man köper i boklådorna, utan de man kan strömma. Många orkar inte läsa en bok men det är enkelt och roligt att lyssna. Lika enkelt som att se på film. Det har gjort mig intresserad av att spela in Natten jag dog som ljudbok, även om jag tror att det är svårt att hitta en lämplig röst och passande berättarteknik. 

Jag sitter just nu och skriver en fristående uppföljare till Natten jag dog. Eftersom jag tack och lov har ett extra arbete vid sidan av skrivande har jag mat (jag kallar det åtminstone för mat) i kylskåpet och känner ingen tidspress. Det får emellertid inte ta för lång tid eftersom man måste bibehålla samma sinnestämning från början till slut. Gör man uppehåll är det dessutom lätt hänt att man tappar stil och teknik, vilket gör texten hackig och rörig. De tre bokmanus jag hittills har skrivit har legat på drygt 400 sidor, en textmängd som tar mig ungefär sex månader att färdigställa. Därefter tar det ett par månader att redigera, och eftersom jag har ungefär 100 sidor kvar att knacka ned hoppas jag vara klar med det aktuella manuset någon gång i vår, för eventuell publicering till hösten. De finns de som skriver mycket snabbare, men så blir det inte bra heller. 

En inspirationskälla i mitt skrivandet är faktiskt inte böcker, utan film.

Vissa böcker är helt otroliga och får en att verkligen försjunka i sitt inre liv och resa i sitt eget universum, men film är omedelbart visuell och kan sätta fart på fantasin utan att man behöver anstränga sig. Varje gång jag ser ett avsnitt av teveserien The Expanse eller för fjärde eller femte gången tittar på Firefly (både teveserien och långfilmen) får jag till exempel lust att skriva science fiction. När det gäller skräck finns det inte mycket som slår Alien och Carpenters version av The Thing, två filmer som i min gröna ungdom gav mig både svettbrytningar och allvarliga sömnproblem. Dessa båda filmer gjorde att jag än i dag tycker att det känns obehagligt med mörka, öde korrider. För det är ju så med film, att du kan skapa en riktigt kuslig stämning bara genom att använda en mörk korridor, kameravinklar och klipp - för att inte nämna ljud och musik. I en bok är sådant betydligt svårare. Du kan få fram samma känsla, men bara om du är riktigt duktig på att hjälpa läsaren att leva sig in i berättelsen. Självklart finns det många böcker som också inspirerar mig när det gäller skräck. Tidiga böcker av Anne Rice som Interview with the vampire och L'Estat betraktar jag som ett måste för varje skräckboksläsare, liksom nästan vad som helst av John Connolly (Every dead thing, The Hollow, mfl). I tjugoårsåldern tyckte jag att Phantoms av Dean Koontz var riktigt kuslig även om hans senare böcker är rätt tramsiga, och i samma ålder var jag beredd på att Varulvar av Whitley Strieber skulle vara fånig men fann till min förvåning att den var riktigt nervig och bra. På samma sätt var det med The Totem av David Morrell (samma kille som skrev Rosens Brödraskap). Bland svenska författare kan jag tipsa om Demonologi för nybörjare av Caroline L Jensen (som för övrigt var redaktör för Natten jag dog) och naturligtvis Låt den rätte komma in av Johan Ajvide Lindqvist. American Psycho av Bret Easton Ellis är kanske ingen skräckis i ordets egentliga mening, men efter den finns det inte längre några uttalade gränser för vad man ”får” och ”inte får” skriva. Det kan liksom inte bli djävligare. Clive Barker har visserligen under flera decennier försökt, men jag tror att han är hög när han skriver vilket gör hans böcker absurda snarare än skrämmande. 

Jag tycker det är riktigt häftigt att det finns ideella föreningar som Theatre of Blood och är glad och tacksam över att ha blivit inbjuden. Tack så mycket och lycka till även i framtiden.

 
Peter Erik Du Rietz
Göteborg den 29 februari 2016
www.durietz.n.nu