I Love the Dead

Således är Bokhörnan tillbaka med ett alldeles speciellt tema. Det finns en del fenomen inom dagens populärkultur som man kanske inte riktigt förstår vidden av förrän man medvetet försöker få en överblick över detsamma. Detta blev jag tydligt varse om när jag efter att ha plöjt igenom ett par zombieromaner i den amerikanske författaren Peter Merediths ”The Apocalypse”-serie och blev sugen på mer av samma vara. Kanske skulle jag själv sätta mig ner och skriva ihop en zombiehistoria, det måste väl ändå vara något som inte så många ägnat sig åt. Där hade jag helt fel skulle det visa sig. Meredith hade jag råkat snubbla över av en ren tillfällighet utan att någon som helst kännedom om hans existens tidigare så vad kunde mer finnas där ute. Max Brooks ”World War Z: An Oral History of the Zombie War” hade jag ju last, men på rak arm kunde jag som sagt inte komma på så många författare som skrev zombiefiction. Jag började således söka och upptäckte snabbt att det under den senaste tioårsperioden faktiskt formligen forsat ut zombielitteratur, dessutom fanns det hur mycket som helst av fanfiction på nätet om man ville ge detta en chans. Ja, om zombielitteratur vore rätter på en meny skulle denna ha ett omfång i klass med en telefonkatalog med oöverskådliga varianter att smaka av. Om man t ex går in på Amazon.com:s hemsida och under avdelningen böcker söker på just zombie visar resultatet just på detta, över 34 000 träffar fick jag upp senast. Det låter i sig fantastiskt men hur ska man kunna välja när utbudet är så överväldigande? Med denna fråga ekande i skallen beslutade jag mig för att ta mig an det hopplösa projektet att göra en liten kartläggning av denna litterära genre. Och naturligtvis delar jag gärna med mig av mina intryck till alla er skräckälskare där ute. Låt oss se vad jag kommit fram till då. De titlar jag främst rekommenderar kommer att markeras.

Den första frågan jag ställde mig var när den senaste zombietrenden egentligen fick sitt uppsving? För att svara på det var det lika bra att backa bandet än mer för att finna svaret på hur länge det faktiskt skrivits zombiefiction? Själv skedde en av mina första kontakter med en zombieliknande historia redan i barndomen. Lite oväntat var det i ett sammanhang som man knappast förknippar med levande döda, nämligen den belgiske serietecknaren Pierre "Peyo" Cullifords skapelse Smurfarna. Nej, jag skojar inte. Redan i de små blå tomteliknande varelsernas första egna äventyr ”The Black Smurfs” (”'Les Schtroumpfs Noirs”') 1963 etablerade Peyo helt omedvetet ett par av zombiegenrens klassiska inslag. Historien känner säkert många igen. En dag blir en ”latsmurf” stucken av den giftiga insekten Bzzbzz-flugan och hans skinn blir då helt svart. Detta är dock det minsta problemet, förvandlingen utraderar nämligen också hans personlighet helt och istället blir han ett rovdjur vars enda drivkraft är att sprida smittan vidare. Svartsmurfen beger sig omedelbart ut på en färd kantat av förödelse. Medelst jämfotahopp och utstötande lätet ”Gnap” sprider han smittan vidare genom att bita andra smurfar i svansen. I slutet av historien är hela Smurfbyn övertagen av svartsmurfar och läget ser helt hopplöst ut. I sista sekund räddas byn dock då det botemedel Gammelsmurf arbetat på att ta fram sprids i luften när hans laboratorium exploderar. Men detta har ju inte så mycket med dagens zombietrend att göra förvisso.  Faktum är att det är tämligen märkligt att zombier har blivit en sådan populär ingrediens inom litteraturen. Zombien är ju i grunden ingen av de mer slagkraftiga skräckgestalterna. Det rör sig om ett vandrande ruttnande lik som hasar fram i maklig takt (allt som oftast) och den saknar vanligtvis förmåga att fatta medvetna beslut utan reagerar främst utifrån en slags rudimentär instinkt. Dess styrka ligger blott i den mångfald den ofta förekommer i, den moståndskraft mot skador den har samt den dödliga smitta den sprider. Tidigare skräckgestalter har däremot varit effektiva inslag i litterära sammanhang som allegorier över allmänmänskliga drivkrafter.  Berättelserna har ofta varit en slags redogörelser av självbilder och självkontroll i en viss samtid. Vampyrgestalten är t ex oftast ett uttryck för en uppgörelse med sexualitet och narcissism vilket kan härledas ända tillbaka till den victorianska eran och Bram Stokers ”Dracula” 1897. Sedan dess har vampyren förknippats med en erotisk laddning samt de blandade känslorna inför tanken på ett liv som evigt ung och vacker. Sen har vi varulven som alltid representerat våra djuriska och primitiva drifter vilka vi tvingas hålla i schack i ett civiliserat samhälle men som många nog drömmer om att få släppa lösa. Dubbla personligheter som Dr Jekyll och Mr Hyde visar å andra sidan på vilka konsekvenser det kan bli om vi släpper på vår självkontroll.  Zombien däremot representerar, i jämförelse med ovanstående monster, inte oss som individer. Men vad ör det då som ändå tilltalar oss med detta själlösa kadaver som inte går att koppla till några mänskliga särdrag. Jo, istället för att skärskåda vårt psyke och dess mörker symboliserar zombien istället vår fruktan för vad som kan döljas i den stora anonyma massa av människor vi har omkring oss. Finns här en ansiktslös död i form av terrorism eller sjukdom eller finns härdrivkraften bakom den själlösa påverkan som kan få oss att förlora oss själva som individer för att bara flyta med strömmen? Zombien kan vara vem som helst och den har inget medvetet syfte i sig, om den odöde vampyren i vissa sammanhang kan verka lockande så är ju zombien bara avskyvärd och frånstötande. Just därför fungerar varelsen så bra i olika skräcksammanhang. Den representerar både vår fruktan för det meningslösa i den fysiska döden samt symboliserar nedbrytande fenomen i vårt samhälle som ohämmad konsumtion, terrorism eller främlingsfientlighet. I alla fall har det i stort sett förhållit sig så sedan 1968, det var året då George A. Romeros stilbildande zombieklassiker ”Night of the Living Dead” hade premiär och för alltid förändrade vår bild av zombien som kulturfenomen. Tidigare hade zombier främst förknippats med västafrikansk och karibisk voodoo men med Romero blev detta ockulta fenomen snarare ett inslag i en västerländsk populärkulturtradition. Men historier om levande döda sträcker sig faktiskt längre tillbaka i tiden än voodoo. 

Hur zombien kom till byn

De litterära rötterna kan egentligen härledas ända tillbaka till det mesopotamiska Gilgamesheposet, vilket började nertecknas ca 2100 f Kr. Här kan man bl a läsa en hotelse från gudinnan Ishtar. ”Fader, ge mig Himmelstjuren och låt mig döda Gilgamesh där han bor! Om du inte ger mig Himmelstjuren, slår jag sönder porten, bryter upp dörrlåset, krossar dörrkarmarna och skjuter undan dörren, låter de döda stiga upp och äta upp de levande. De döda är ju fler än de levande!” Således, här har vi tanken på köttätande döingar från helvetet och det är ju lätt att associera till en fras från Romeros ”Dawn of the Dead” 1978: “When there’s no more room in hell, the dead will walk the Earth.” Naturligtvis finns det zombier även i Bibeln, och då tänker jag inte i första hand på Jesus, som väl aldrig var nere i helvetet och vände innan han återuppstod efter tre dagar … eller? Från Gamla Testamentet, närmare bestämt i Profetböckerna, hittar vi t ex de odöda i Hesekiel 37:10, ”Och jag profeterade, såsom han hade bjudit mig. Då kom anden in i dem, och de blevo åter levande och reste sig upp på sina fötter, en övermåttan stor skara.” Letar man sig sen vidare till Uppenbarelseboken sist i Nya Testamentet hittar vi i versen 11:11 att läsa ”Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan föll över dem som sågo dem.” Under medeltiden uppstod en särskild föreställning om levande döda, en person som återvänt för att hämnas en oförrätt i livet. Ofta skildrades dessa varelser som en slags skelettlika mänskliga lik. Denna typ av hämnare från graven möter vi t ex i den amerikanske författaren Ambrose Bierces gotiska spökhistoria ”The Death of Halpin Frayser” först publicerad 1881 och senare utgiven i novellsamlingen ”Can Such Things Be?” 1893. En annan typ av zombie kan man nog klassa det på vetenskaplig väg skapade monstret i Mary Shellys ”Frankenstein” 1818, men denna varelse med uppenbara aggressionsproblem blev ingen trendsetter vid denna tid precis.  Zombier i den bemärkelse vi tänker på i ockulta sammanhang dök först upp i skriftliga källor vid början av 1790-talet, då reseskildrare kom i kontakt med fenomenet efter att ha besökt Haiti. Förgrundsgestalten vad gäller skildringar av denna typ av zombiekultur var den amerikanske upptäcksresanden, journalisten och ockultisten William Seabrook, vilken i sin bok ”The Magic Island” 1929 bl a skildrar haitiska voodooriter. Vid denna tid började även skräckmästaren H.P. Lovecraft författa noveller på temat levande döda, Klassiska historier som ”Herbert West–Reanimator” 1921. ”The Outsider” 1921, ”In the Vault” 1925, ”Pickman's Model” 1926, “Cool Air” 1926 och ”The Thing on the Doorstep” 1933. En annan tidig novell på zombietemat skrevs av den brittiske författaren W. W. Jacobs 1902, nämligen "The Monkey's Paw". Historien har sedan dess dykt upp i ett otal tolkningar på scen, i radiosammanhang och som film. Även vad gäller de här nämnda novellerna rörde det sig om ockulta teman, vilket också var fallet i exempelvis Jacques Tourneurs film “I Walked With a Zombie” 1943. Här är de odöda varken köttätande eller utgör något hot mot människorna I deras omgivning. Det enda hotfulla med dem är att de överhuvudtaget existerar. Liken skulle i vilket fall som helst fortsätta att hasa sig fram i olika sammanhang. Under början av 1950-talet var t ex skräckserier väldigt populärt i USA tack vare EC Comics ”The Haunt of Fear” 1950-54, ”The Vault of Horror” 1950-55 och ”Tales from the Crypt” 1950-55 och här skulle det dyka upp en och annan zombie. Men det var som sagt Romeros Night of the Living Dead som kom att bana väg för vår tids zombier, vilka ju inte har någon koppling till magi och ockultism. Romero står dock i tacksamhetsskuld till den amerikanske författaren Richard Matheson, vars klassiker ”I Am Legend” 1954 fungerat som inspirationskälla till Night of the Living Dead. Visst, alla som stiftat bekantskap med I Am Legend, antingen via Mathesons roman eller filmadaptioner som Ubaldo Ragonas och Sidney Salkows ”The Last Man on Earth” 1964, Boris Sagals”The Omega Man” 1971 eller Francis Lawrences ”I Am Legend” 2007 vet att det rent tekniskt rör sig om en slags vampyrhistoria i en postapokalyptisk miljö, men vi känner igen känslan av isolering och fruktan från en stor del av de zombieproduktioner som skulle följa. En fruktansvärd pest har slagit ut större delen av jordens befolkning och alla överlevande förutom vetenskapsmannen Robert Neville verkar ha förvandlats till blodsugande monster av sjukdomen. Han är nu den ensamme outsidern som måste förgöra de som nu ser honom som ett onaturligt inslag i den nya världen. Detta är ett scenario som kommit att genomsyra större delen av den zombiefiction vi sett växa fram sedan dess. Det skulle dock ta sin tid innan de levande döda intog den litterära scenen på samma sätt som de stapplade fram på biografdukarna, den zombievåg som skräckfilmsgenren upplevde under slutet av 70- och början av 80-talet började inte färga av sig på den litterära världen förrän i slutet av 1980-talet och det egentliga uppsvinget dröjde fram till sekelskiftet.  

Skräck, nästan som på riktigt

Att det blev Romeros typ av zombieapokalyptiska skildringar som kommit att utgöra medparten av dagens zombiefiction är inte så konstigt, de traditionella ockulta zombierna är antagligen inte skrämmande nog för oss moderna västerlänningar. Nej för oss krävs det något betydligt värre än någon stackare som vandrar runt i ett likstelt viljelöst tillstånd. Dagens zombier sköljer istället in över vår välordnade tillvaro och förgör allt i sin väg. Det finns ingen realistisk möjlighet att hindra denna destruktiva massa som närmast kan liknas vid en naturkraft, även om vi stoppar tio genom att blåsa ut deras hjärnor står det hundratals redo att fylla upp luckorna. Ett kusligt scenario så klart, vilket dessutom passat utmärkt för alla filmskapare som sysslar med inspelning av lågbudgetfilm. Att fylla en filmproduktion med vandrande lik kräver inga stjärnskådisar precis, det går bra med polarna, syrran, morsan och farbror Knut. Alla kan spela zombie. Utifrån detta upplägg kan förvisso den strömflod av zombiefiction som drabbat oss under de senaste 15 åren naturligtvis ge ett något enahanda intryck, historierna kan lätt bli stereotypa och monotona till sin struktur. Ni vet vad som ofta väntar, en allt större hord av odöda hotar de överlevande som försöker skapa sig en dräglig tillvaro i en postapokalyptisk värld, hotet slås tillbaka för att åter växa sig strakt och därefter åter slås tillbaka. All zombielitteratur följer naturligtvis inte detta upplägg utan har andra teman men det stora flertalet är böcker av denna typ. Med tanke på att smittspridningen är så förödande och zombierna så otaliga finns det oftast inte så många vägar att ta vad gäller det dramaturgiska upplägget. Möjligen kan det finnas hopp om ett botemedel men själva essensen i berättelserna är den lilla människans kamp för överlevnad i en värld där civilisationen gått under. Men kanske just denna formalisering är svaret på den framgång genren ändå rönt. För det är ju så att varje form av skräckfiktion som nått större popularitet säger oss något om den rådande tidsandan. Svaret på varför folk gillar zombiehistorier idag ligger således säkert i att det mest skrämmande är den otrygghet som många upplever med oro både på lokal och global nivå, på något vis blir det orimliga i en zombieepidemi ändå något vi kan relatera till. Hur många har inte själva ställt sig frågan, vad skulle jag göra?  Denna frågeställning blir extra intressant då de flesta zombieapokalyptiska historier beskriver hur snabbt alla humanistiska ideal kan smulas sönder i utsatta och desperata situationer. Det är ofta de mörkaste sidor av mänskligheten som får fritt spelrum, något vi så väl känner igen från verkliga krigssituationer. Rädsla är ju en primitiv känsla, lika instinktiv som hunger, och med tanke på att skräck handlar om att skildra rädslor får vi så klart en hel del skildringar av ociviliserade handlingar som grundar sig i mer eller mindre motiverade föreställningar om självförsvar. I många av de moderna zombiehistorierna råder t ex en slags belägringsmentalitet hos de utsatta grupperna vilket närmast gränsar till paranoia vilket förstärker ett vi och dom-tänkande som ofta får tragiska konsekvenser. 

Arvet från Romero

Så med denna något långdragna inledning kan vi slå fast att öppna en zombieroman är ungefär som att slumpvis plocka en godisbit ur en påse, man vet inte vad man kan få och hur det kommer att smaka. Vissa är väldigt njutbara medan annat kan framkalla obehagskänslor. Man går in i denna genre mycket på ren vinst eller förlust om man inte på förhand har några goda råd att följa innan man plockar åt sig något från det stora utbud som finns. För det finns faktiskt en hel del pärlor att upptäcka om man vet var man ska leta, historier fyllda med trovärdiga och levande karaktärer, kreativa upplägg och naturligtvis horder av hungriga zombier. Dessa romaner förflyttar oss till en annan värld, en framtida dystopi eller en alternativ verklighet där de levande döda strövar mitt ibland oss. Ett flertal av de romaner som kommer att tas upp här erbjuder en spännande verklighetsflykt väl i nivå med de filmer och TV-serier som nått stor popularitet under senare år. Många av dessa berättelser skulle också fungera utmärkt i filmade versioner på exempelvis Netflix, AMC, HBO eller Starz. Tyngdpunkten kommer att ligga på relativt sent utgivna böcker eftersom den stora explosionen av zombielitteratur skedde åren kring 2010. Under perioden 1968-2003 dominerade Romero-liknande Night of the Living dead-historier det lilla utbud av zombielitteratur som producerades. Redan 1974 gav John Russo ut en roman baserad på Romeros manus av Night of the Living Dead, vilken han följde upp med en slags fortsättning kallad ”Return of the Living Dead” 1979. Den sistnämnda har dock inget med Dan O'Bannons film ”The Return of the Living Dead” från 1985 att göra. Russo skulle emellertid även själv ge sig in i filmbranschen som regissör och manusförfattare till ett antal filmer. Så sent som 2011 kom ännu en litterära tolkning av Night of the Living Dead författad av Christopher Andrews. De första riktiga litterära zombieverken i Romero-tradition såg dagens ljus först kring decennieskiftet 1990. Det var då de två antologierna ”Book of the Dead” 1989 och ”Still Dead: Book of the Dead 2” 1992 redigerade av John Skipp och Craig Spector gav en första fingervisning om vad som komma skulle. En rad mer eller mindre kända skräckförfattare som Ramsey Campbell, Richard Laymon, Stephen King, Dan Simmons, Kathe Koja och Poppy Z. Brite m fl var här med och skapade den första moderna zombielitteraturen, passande nog med förord av just Romero och Tom Savini. De klassiska elementen fanns här, såsom dödlig smitta, vandrande köttätande lik och kämpande överlevare, allt mot en fond av en apokalyptisk eller postapokalyptisk värld. En tredje volym var också tänkt att släppas med det hela föll på grund av en del strul med utgivningen. Först 2006 gavs dessa noveller ut i samlingen ”Mondo Zombie”. Zombiegenren skulle dock fortsätta att förbli ett undergroundfenomen fram tills början av 2003 då tre saker inträffade som gav genren en push framåt. I november året innan hade Danny Boyles ”28 Days Later” haft premiär, en film som rönte stor popularitet och nu spred konceptet om snabba ”zombier” (egentligen rörde det sig om infekterade levande människor). 2003 var även året då den amerikanske författaren Brian Keene släppte första delen i sin inflytelserika ”The Rising”-serie där vår värld tas över av snabba intelligenta zombier kontrollerade av onda demoner i jakt på att förgöra Guds skapelse. För denna debutroman fick han direkt en Bram Stoker-utmärkelse. Samtidigt återuppväckte serieskaparna Robert Kirkman och Tony Moore de långsamma zombierna av klassiskt snitt i den framgångsrika serietidningen ”The Walking Dead”. Det inflytande The Walking Dead haft på dagens zombielitetratur gör sig ständigt påmint. En majoritet av de historier vi kan ta del av handlar just om hur utsatta grupper av människor i en postapokalyptisk värld tvingas ta till alla upptänkliga medel för att försvara sig mot otaliga odöda. Ofta är dock dessa inte huvudfienden utan det är andra överlevande som antingen förfallit till ett slags brutalt barbari eller utvecklat ett slags fascistoida terrorsamhällen. I vilket fall som helst är det alltid djungelns lag som verkar gälla, the survival of the fittest till varje pris. Sedan Kirkmans skapelse såg dagens ljus har zombierna bokstavligen invaderat den litterära världen i ett oöverskådligt antal romaner, noveller och seriealbum. De levande döda tog nu succesivt över vampyrens roll som den breda publikens favoritmonster och visade sig fungera utmärkt som metafor för ett samhälle i kris. 

Lik men ändå olik

Brian Keene är som sagt en av de ledande personerna bakom dagens litterära zombietrend och dessutom en personlig favorit rent allmänt som författare. Hans brutala och blodindränkta historier är ofta nattsvarta och utan tillstymmelse till hopp, men det är ju det som gör dem så bra. Keene är en väldigt produktiv författare som skrivit ett 40-tal böcker och därtill kan läggas ett antal noveller och seriemanus. Med sin klassiska debutroman The Rising 2003 visade han redan prov på sin förmåga att skriva riktigt bra skräck. Denna bok är naturligtvis ett måste för alla som gillar zombiegenren, en fängslande och obehaglig resa mot den slutliga undergången. The Rising räknas ofta som Keenes bästa bok hittills, tillsammans med ”The Conqueror Worms” 2006 och ”Ghoul” 2007, och det är bara att hålla med. Vad som gör The Rising speciell är att Keene vågar ta steget bort från det traditionella zombieupplägget även om utgångsscenariot känns igen. En pandemi slår ut större delen av jordens befolkning, vilken därefter återuppstår som blodtörstiga zombier. För överlevarna är det sedan en ständig kamp för att hålla sig vid liv på alla upptänkliga sätt och undvika både levande döda och ondskefulla medmänniskor.  Twisten är här dock att de ödöda inte är framhasande lik som bara reagerar på instinkt, nej de är besatta av demoner som kan utnyttja de avlidnas kunskap om sina värdar. De kan således tala och använda de erfarenheter som kvarlämnats i zombiens hjärna för eget bruk. Zombiesmittan sträcker sig dessutom inte bara till människor utan drabbar även djurlivet som även används för demonernas syften att förgöra hela planeten. Människornas enda egentliga fördel är att zombierna sakta men säkert ruttnar sönder. I The Rising får vi följa flera olika historier som i huvudsak utspelar sig i Pennsylvania och new Jersey. Vi lär känna ett antal unika karaktärer som en knarkare, en präst, en vetenskapsman, en pappa, en soldat m fl, personer som Keene lyckas porträttera på ett väldigt bra sätt. Det är verkligen en roman man snabbt fastnar i. 2005 kom del två i historien ”City of the Dead” och därefter har vi fått ett par spinoffs i form av novellsamlingen ”The Rising: Selected Scenes from the End of the World” 2007 samt prästen Thomas Martins backstory i ”The Rising: Deliverance” 2010. Det finns även en antologi som bygger på Keenes The Rising-universum, ”The Rising: Necrophobia” 2004 där han medverkar tillsammans med ett par andra författare samt seriealbumet ”The Rising: Death in Four Colors” 2007. Samma år utkom Keene även med första delen i en ny zombieserie, ”Dead Sea”. Här har vi en mer traditionell historia om en grupp överlevare som söker en tillflykt till ett gammalt kustbevakningsskepp för att undkomma den masas av zombier som sveper över USA. Det rör det sig dock om zombier i klassisk stil, själlösa lik med knapp styrfart. Även om Dead Sea inte är lika nyskapande som The Rising är det en effektivt berättad historia som är väldigt underhållande att läsa. 2010 inledde Keene också sitt projekt med att ge ut en serie långre noveller vilka tillsammans utgjorde den sk ”The Last Zombie”- serien, en berättelse i The Walking Dead-stil som fokuserar på vad som egentligen kan hända efter att zombieapokalypsen är över. Serien består av fem delar: ”The Last Zombie: Dead New World” 2010, “The Last Zombie: Inferno” 2012, “The Last Zombie: Neverland” 2013, “The Last Zombie: Before the After” 2013 och “The Last Zombie: The End” 2013, inte så mycket klassisk zombieaction kanske men ett välbehövligt nytt grepp på temat. Oavsett om man gillar zombier eller inte är Brian Keene alltid att rekommendera för alla skräckdiggare. 

Andan från Night of the Living Dead och 28 Days Later vilar märkbart över en annan av zombievågens tidiga skräckförfattare, britten David Moody bl a känd för sina ”Autumn”- och”Hater”-trilogier. Autumn är den mer långsamt sugande och atmosfäriska serien av de båda. Romeros anslag känns igen vad gäller den värld som skildras där 99 % av mänskligheten raderats ut av ett virus och överlevarna tvingas hitta nya sätt att förhålla sig till en situation där de döda börjar vakna till liv och bli allt mer aktiva. Tyngdpunkten ligger här inte på blodslafsiga skildringar utan mer på realism i en prekär nödsituation. Zombierna (ordet används aldrig) är visserligen dödligt farliga, men de är inte några kannibalistiska köttätare utan snarare en slags naturkatastrof som hotar att dränka de kvarvarande människorna i en ruttnande flodvåg. Sex böcker blev det totalt i denna serie ”Autumn” 2001, ”Autumn: The City” 2003, “Autumn: Purification” 2004, ”Autumn: The Human Condition” 2005, “Autumn: Disintegration” 2011 och “Autumn: Aftermath” 2012. Steven Rumbelow stod för regin i filmatiseringen av den första romanen 2009, denna rulle bör ni undvika dock. Hater-trilogin är mer en litterär 28 Days Later på stereoider, riktigt läsvärd så missa den inte. Moody ger oss här en historia där världen plötsligt hemsöks av oprovocerade och våldsamma attacker från vanliga människor som drabbats av okontrollerbart raseri. Dessa är långt ifrån zombier förvisso, de kan fortfarande tala, tänka och känna, men de angriper sina medmänniskor slumpvis och utan anledning. Dock förs ett resonemang av huvudpersonen om att the Haters kanske är som zombier när allt kommer kring. Något botemedel verkar tyvärr inte finnas, det är the survival of the fittest som gäller helt enkelt. Snabbläst blodbesudlad popcornaction för alla som gillar det. ”Hater” 2006, ”Dog Blood” 2010 och ”Them or Us” 2011 heter böckerna i serien. Filmrättigheterna har köpts upp av Universal Pictures och en film i regi av Juan Antonio Bayona och med Guillermo del Toro som producent har varit planerad, men den har vi inte sett något av än. Både Keene och Modey var alltså tidiga representanter för den nya zombielitteraturen men den bok som de flesta nog associerar med genombrott för denna genre inom samtida populärkultur är nog Max Brooks ”World War Z: An Oral History of the Zombie War” 2006. Detta är dock inte Brooks första zombiebok, “The Zombie Survival Guide: Complete Protection from the Living Dead” kom redan ett par år tidigare, 2003. Detta var dock ingen roman utan en manual i överlevnad efter en zombieapokalyps, visserligen underhållande i lagom doser men mest för hardcore-fans. Brooks går bl a igenom försvarstekniker, vapen och träning, barrikaderna av hem, rätts sorts fordon och vilken utrustning som lämpar sig bäst för en viss miljö. Den stora behållningen av The Zombie Survival Guide är nog den sista delen, här redogör nämligen Brooks för dokumenterade zombieattacker vid olika historiska händelser från 60 000 f Kr fram till nutid. En del utbrott är kopplade till ”verkliga” händelser och andra är bara fiktion. Detta koncept tar han med sig till World War Z, en av milstolparna inom zombielitteraturen. Romanen brukar inte sällan rankas bland de bästa skräckböcker som någonsin skrivits. Vad som gör World War Z så unik är att Brooks helt ut satsat på att skapa en slags litterär dramadokumentär som trots det fiktiva innehållet är tänkt att kännas så autentisk som möjligt, även om det rör sig om något så orimligt som en zombieapokalyps. För bara tio år sedan hade Zombiekriget varit nära att utplåna hela mänskligheten och nu har en namnlös författare, driven av behovet att bevara de överlevandes erfarenheter från de apokalyptiska åren, beslutat sig för att dokumentera vad som egentligen skedde. World War Z består alltså av hans intervjuer med de människor han möter under sina resor världen över, det rör sig allt från politiker och militärer till vanliga civila som befunnit sig mitt i det helvete världen då var. Intervjuerna är så skickligt skrivna att man verkligen dras med och får svårt att skilja mellan fakta och fiktion. Vittnesmålen sträcker sig från den ökända byn Nya Dachang i Förenade Kinesiska Federationen, där pandemispåret tog sin början med tolvårige ”Patient Noll”, via de namnlösa skogar i norr där otaliga människor sökte tillflykt i kylan, till ett Sydafrika där Redekerplanen ingav mänskligheten hopp - till ett outsägligt pris. Boken fungerar utmärkt som en svart samhällsatir inte bara över vårt konsumtionsinriktade samhälle utan även som en förruttnad spegelbild av den mänskliga naturen i stort. 2013 kom Marc Forsters polerade filmadaption ”World War Z” med Brad Pitt i huvudrollen, en produktion som inte hade så mycket att göra med den litterära förlagan.

The Walking Dead i våra hjärtan

Med framgångarna för World War Z började fördämningarna öppnas på allvar, främst i USA men även lite varstans världen över. Vi fick t ex en brittisk motsvarighet till World War Z med Stephen Jones ”Zombie Apocalypse” 2010. Jones, känd som redaktör för ett antal skräckantologier av skilda slag, ger oss här en skildring av zombieapokalypsens England utifrån en rad fragmentariska källor som mejl, dagboksanteckningar, SMS, tidningsartiklar mm.  En rad olika författare har bidragit med sina skildringar här, tyvärr är det hela inte alls lika intressant som Max Brooks föregångare. Ett par uppföljare och spinoffs har det ändå blivit, ”Zombie Apocalypse: Fight Back” 2012, ”Zombie Apocalypse: End Game” 2014 samt Mark Morris och Stephen Jones ”Zombie Apocalypse! Horror Hospital” 2014, Lisa Mortons “Zombie Apocalypse! Washington Deceased” 2014 och Alison Littlewoods ”Zombie Apocalypse! Acapulcalypse Now!” 2015 för att nämna ett par. I detta sammanhang kan vi också plocka in den grafiska romanen “Dead Inside: Do Not Enter: Notes from the Zombie Apocalypse” 2011 av Lost Zombies vilken har ett liknande upplägg. Den faller kanske dock lite utanför ramarna i och med att det rör sig om en i huvudsak tecknad produktion. Med framgångarna för AMC:s Tv-serieadaption av Robert Kirkmans The Walking Dead har intresset för zombieapokalyptiska historier växt än mer och genren har blivit närmast mainnstream. TV-serien har faktiskt själv genererat en serie zombieböcker vilka är en slags avläggare både till den tecknade serietidningen och TV-produktionen. Den amerikanske författaren och regissören Jay Bonansinga har här tillsammans med Kirkman skapat egna historier som utspelar sig i The Walking Dead-universumet och med en del karaktärer som funnits med i de tidigare sammanhangen. 2011 fick vi t ex en bakgrundshistoria till karaktären The Governor i ”The Walking Dead: Rise of the Governor” och sen har det rullat på med ”The Walking Dead: The Road to Woodbury” 2012, “The Walking Dead: The Fall of the Governor” 2013, “The Walking Dead: Descent” 2014, “The Walking Dead: Invasion” 2015, "The Walking Dead: Search and Destroy" 2016 samt den kommande "The Walking Dead: Return to Woodbury" 2017. Mycket av den zombiefiction vi sett ges ut sedan mitten av 00-talet är tydligt influerade av Kirkmans The Walking Dead-värld, en del är bra men mycket är ganska ointressant. Här kommer ett par av de författare jag ändå tycker bäst har förvaltat arvet. 

Joe McKinney från San Antonio är en av de mer produktiva av dagens zombieförfattare. McKinney har genom åren rört sig mellan ett flertal genrer och skrivit allt från spökhistorier till kriminalromaner och sci fi, men det är för sina zombiesviter han är mest känd för vilka han erhållit ett flertal Bram Stoker-awards. 2006 inledde McKinney sin ”Deadworld”-serie med ”Dead City” i vilken ett dödligt virus börjar spridas över USA som följd av att kraftiga orkaner drabbat Texas. McKinney plockar in en del egna reflektioner från yrkeslivet som polis i historien vilket märks när vi får ta polisen Eddie Hudsons berättelse om hur världen går under. Överlag är serien läsvärd även om likheterna med upplägget i The Walking Dead emellanåt är påtagligt och persongalleriet något stereotypt, vilket ju i och för sig inte är helt ovanligt i dessa sammanhang. Kul dock med romankaraktärer som faktiskt reflekterar över att det är en riktig zombieapokalyps de står inför och att den inte riktigt går att känna igen från zombiefilmer eller populärkulturella sidor på nätet, där de levande döda just framställs som mer overkligt döda än levande. Äntligen en referens till genren i sig i en histora av denna typ. Berättelsen är väl annars ganska simpel i jämförelse med annat i genren, men serien tar sig efter hand med “Apocalypse of the Dead” 2010, ”Flesh Eaters” 2011, “Mutated” 2012 och “The Savage Dead” 2013. Härtill kan även läggas novellen ”The Crossing” 2012. De tre första böckerna i serien håller bra klass, men sen går det tyvärr utför och McKinneys senare verk har inte varit några höjdare direkt. Nu har han inlett en ny zombieserie kallad ”Deadlands”, 2014 kom den första delen ”The Plague of the Undead” ut. Tyvärr verkar den dåliga trenden hålla i sig, detta är en ganska oinspirerad historia med svagare karaktärsskildringar än vanligt och där allt verkar kännas igen sen tidigare. Uppföljaren ”The Dead Won't Die” 2015 var något bättre men det finns mer intressantare zombielitteratur där ute. John Hornor Jacobs ”This Dark Earth” 2012 är lite i samma anda, man vet vad man får men det är inget revolutionerande. Hornor Jacobs, som väl mest är känd för sina fantasy / steampunk-serier, ger oss här historien om en grupp människor och deras strävan att skapa sig ett drägligt liv i en värld som gått under. I Arkansas har en liten grupp överlevare slagit sig samman i Bridge City, en av mänsklighetens sista bastioner.  Här befinner sig bl a den tioårige pojken Gus, ett barngeni som kanske är mänsklighetens sista hopp. Zombies och ond bråd död blir det gott om, blod och tarmar yr omkring. Men som vanligt är hänsynslösa, avhumaniserade människor kanske det största hotet, här möter vi t ex ett gäng sadistiska slavjägare. This Dark Earth är kanske ingen nyskapande roman, men den är lätt att sugas in i och med sitt höga tempo och skapligt intressanta persongalleri håller den intresset vid liv till slutet. Mycket umbärande, lidande och död blir det och man vet aldrig vem som kommer att klara sig. En standardroman i genren, varken mer eller mindre. Mer fräsch känns då Rhiannon Fraters ”As the World Dies”-trilogi, en romansvit som börjar som en slags roadmovie i ”Thelma & Louise”-stil för att succesivt utmynna i en kamp för överlevnad bland zombier och diverse elakingar. Frater är en produktiv författare som skrivit en hel del böcker om vampyrer, zombier och andra monster men ”As the World Dies”, som hon från början gav ut på egen hand, är hennes främsta verk.Serien innehåller “The First Days” 2008, “Fighting to Survive” 2009 samt “Siege” 2009. Därtill kiommer en del novellsamlingar som utspelar sig I samma värld, “As the World Dies: Untold Tales Volume 1” 2011, “As The World Dies: Untold Tales Volume 2” 2012, “As The World Dies: Untold Tales Volume 3” 2013 och “The Untold Tales Omnibus: Zombie Stories from the As the World Dies Universe” 2014. I centrum står de två kvinnorna Jenni and Katie vars vägar korsats pga, just det, en zombieapokalyps såklart. De båda beger sig på en odyssé genom Texas för att rädda Jennis äldste son. Under resans gång möter de en hel del andra människor och tvingas inse att det krävs en hel del uppoffringar i kampen för att rädda det lilla av den civilisation som finns kvar. Men alla vedermödor visar också på den styrka Jenni och Katie faktiskt besitter när allt kommer kring. Frater kan ibland snöa in lite väl mycket på miljöbeskrivningar och känslosvall men i det stora hela får vi här en inlevelsefull skildring av den effekt en undergångssituation kan ha på det mänskliga psyket, vilket framträder väl i porträtteringen av de olika karaktärerna. En historia med två handlingskraftiga och starka kvinnor i huvudrollerna är också uppfriskande i en annars ganska mansdominerad genre.

En författare som verkligen lyckas skapa en mörk och mellankoliks stämning i en brutal zombieapokalyptisk värld är Daniel Cotton. Vad som gör hans romanserie ”Life Among the Dead” så speciell är det levande persongalleriet, här har vi en berättelse fylld av människor av kött och blod, både bildligt och bokstavligt. I den första delen ”Life Among the Dead” 2011 möter vi korpral Dan Williamson som befinner sig på en desperat jakt efter sin hustru mitt under ett zombieutbrott. Under resans gång korsas hans väg av ett anta andra människor på flykt, både goda och onda. Upplägget har närmast formen av ett antal noveller med olika personer i centrum vilka löst sammankopplas med varandra inom ramen för det övergripande scenariot. Det hela fungerar väldigt bra med just karaktärer som känns trovärdiga och utvecklas allt eftersom historierna fortlöper. Just de små sidohistorierna gör att vi får flera olika perspektiv på den värld som rasat samman och det finns hela tiden en ovisshet om vad som egentligen kommer att hända de personer vi möter. Cotton lyckas verkligen skapa en egen värld som står ut från mängden. Serien fortsätter med de likaledes adrenalinfyllda ”Life Among the Dead 2: Castle Made of Sand” 2012, ”Life Among the Dead 3: A Bittersweet Victory” 2014 samt den avslutande “Life Among the Dead 4: The End” 2016. Vad som sagts om Cotton gäller också I högsta grad amerikanen T.W. Browns verk, själv en riktig zombienörd efter egen utsago. Av egenintresse började han själv runt 2010 skriva på en journal över en fiktiv zombieapokalyps kallad ”Zomblog” vilken egentligen inte var tänkt att publiceras. Historien om den ordinäre Samuel Todd och hans dagliga bloggande som leder oss in i en skildring av ett zombieutbrott fick emellertid en hel del entusiastiska tillrop vilka uppmanade Brown publicera det hela och därtill skriva mer. Det blev slutligen en svit på hela sex romaner i Zomblog-serien, ”Zomblog” 2010, ”Zomblog II” 2010, ”Zomblog: The Final Entry” 2011, ”Zomblog: Snoe” 2012, ”Zomblog: Snoe's War” 2013 samt ”Zomblog: Snoe's Journey” 2013. Detta är väl inga större höjdare egentligen men de skulle bana väg för en riktigt bra serie på ett liknande tema. 2010 kunde vi nämligen ta del av den första delen i Browns läsvärda ”Dead”-serie, ”Dead: The Ugly Beginning”. Här får vi en skildring av ett antal människors öden efter zombieapokalypsen. Det är framför allt de motiv dessa människor har som är det bärande temat medan zombieutbrottet får fungera som en kuliss. På detta sätt är upplägget liknande Romeros zombiefilmer eller Kirkmans The Walking Dead, vilket ju oftast är ett väldigt bra koncept. Människors ondska är som vanligt mer skrämmande än de odöda själva. Och i denna serie finns ett par riktigt obehagliga typer. Liksom Cotton lyckas Brown redan från början etablera en rått realistisk ton när vi möter Steve, en ung man som från början inte vill tro att ett zombieutbrott verkligen håller på att äga rum trots att han och hans vänner diskuterat dylika scenarion. När verkligheten hinner ifatt honom tvingas Steve fly för sitt liv och tillsammans med andra överlevare blir stundar nu en kamp på liv och död i en värld där både människor och djur kan föra smittan vidare. Man kan klart märka av Browns fascination för zombiefilm och skräckfiktion i allmänhet. Romeros och Stephen Kings ande vilar över detta verk och det är inte i någon negativ bemärkelse. Vad som gör denna serie så stark är hur Brown lyckas framställa sina karaktärer på ett så pass levande sätt, vi som läsare bryr oss verkligen om dem och deras öden drunknar inte i det flöde av våld, blod och hjärnsubstans som likväl är en väsentlig beståndsdel här. Brown har också ett väldigt bra driv i sin spännande historia med en fin känsla för språk och dramaturgi när han på ett utmärkt sätt lyckas visualisera den apokalyptiska värld vari händelserna utspelar sig. Den första delen har efterhand följts av ”Dead: Revelations” 2011, ”Dead: Fortunes & Failures” 2011, ”Dead: Winter” 2012, ”Dead: Siege & Survival” 2012, ”Dead: Confrontation” 2013, ”Dead: Reborn” 2013, “Dead: Darkness Before Dawn” 2014, “Dead: Spring” 2014, “Dead: Reclamation” 2014, “Dead: Blood & Betrayal” 2015 och “Dead: End” 2015.  

En relativt ny zombieserie i klassisk stil jag själv uppskattar en hel del är Peter Merediths ”The Undead World”. Girighet, terrorism och ren skär otur har lett till att ett dödligt virus släppts ut i världen vilket som brukligt fått till följd att en zombieepidemi reducerat världens befolkning till ett minimum. De flesta kämpar på för att överleva så gott det går, men i det kaos som medföljer samhällets sammanbrott är det alltid visas onda krafter som ser chansen att utnyttja tillfället för sina egna mörka syften. Människoliv blir lika lite värt som de odödas när maktfullkomliga och sadistiska figurer försöker etablera sig som den nya världens småpåvar. I denna tuffa tillvaro får vi följa ett antal människor i deras jakt på en trygg tillflyktsort men där strid och död verkar vara det enda som väntar. Meredith är en författare som verkar dela läsarna, själv gillar jag hans böcker. Det är helt klart en opolerad berättelse vi får med viss independentkänsla över sig. Meredith har av vissa anklagats för att skriva sexistiskt, rasistiskt och stereotypt, men följer man hans karaktärer genom serien så visar det sig att The Undead World-serien inte är så fullt så platt och endimensionell som folk vill göra gällande. Visst finns här stereotyper och visst är vissa karaktärer som exempelvis den sjuåriga Macgyver-kopian Jillybean osannolik, men historien vi får är spännande och fartfylld och huvudpersonerna sådana man bryr sig om. Om man gillar lite mer skitig zombieaction kryddad med en del svart humor och minnesvärda karaktärer rekommenderas The Undead World-serien varmt. Den blir dessutom bättre allteftersom.  Sju delar blev det: ”The Apocalypse” 2013, ”The Apocalypse Survivors” 2014, ”The Apocalypse Outcasts” 2014, “The Apocalypse Fugitives” 2014, “The Apocalypse Renegades” 2015, “The Apocalypse Exile” 2015, The Apocalypse War” 2016, "The Apocalypse Executioner" samt de kommande och avslutande "The Apocalypse Revenge" och "The Apocalypse Sacrifice" 2017. Hur många av huvudkaraktärerna kommer att hänga med till slutet, det är omöjligt att förutse. Meredith ligger också bakom ”The Apocalypse Crusade”-serien, en mer långsam berättelse om orsakerna bakom ett zombieutbrott. I  ”War of the Undead Day One” 2015 och “War of the Undead Day Two” 2015 får vi ta del av de katastrofala följderna av ett sabotage mot ett forskningsprojekt som håller på att leda till framtagandet av ett botemedel mot cancer. Inte lika omedelbar som The Undead World- serien men ändå läsvärd. Är man trött på skildringar från ett apokalyptiskt USA så finns annars australiensaren Owen Baillies läsvärda ”Invasion of the Dead” som en välkommen omväxling. Här utspelas nämligen undergångsscenariot i en karg australiensisk landsbygdsmiljö där de dödliga djur som finns här plötsligt inte längre utgör den största faran. Vi får här följa en grupp på fem vänner som efter en campingtur på vägen hem upptäcker att världen som de känner den gått under. Ett virus har fyllt hela den australiensiska östkusten med levande döda som dock inte är helt identiska. Det är lätt att sugas in i Baillies historia där den lilla gruppen inte bara måste bekämpa yttre fiender och fatta tuffa beslut utan även lösa de interna konflikter och spänningar som blossar upp. Invasion of the Dead rekommenderas till alla som vill ha en något annorlunda kryddning av sin zombieanrättning. Serien består hittills av ”Aftermath” 2013, ”Survival” 2014 samt ”Escape” 2014. Baillies arbetar för tillfället på en fjärde volym. 

Rambo-style

Är du den som gärna gillar actionpackade krigshistorier men gärna skulle se en zombietwist på det hela så finns det en del att välja på även för dig. Här är det rakar rör och öppna spjäll och kanske inte så mycket finlir precis. Men lättsmält adrenalinstinn underhållning funkar ju det också om man är på rätt humör, lite machovarning på dessa böcker kanske dock. John Ringos ”Black Tide Rising”-serie tillhör toppskiktet inom denna kategori. Ringo har främst nått stor framgång med sina sci fi-romaner men även hans zombieapokalypsserie har vunnit popularitet.  Att författaren har ett förflutet inom den amerikanska armén är något som märks. Det blir en hel del vapen och skjutande när vi får följa familjen Smith och ett gäng marinsoldater i deras överlevnadskamp i ett USA förött av en virusepidemi som förvandlat merparten människor till blodtörstiga monster. Accepterar man over the top-karaktärer som pappa Steven Smiths 13-åriga dotter Faith, som visar sig vara en fullfjädrad stridsmaskin, då är detta en fartfylld och underhållande resa men utan större djup. Black Tide Rising utgörs av de fyra delarna ”Under a Graveyard Sky” 2013, ”To Sail a Darkling Sea” 2014, ”Islands of Rage and Hope” 2014, ”Strands of Sorrow ” 2015 samt den fristående antologin ”Black Tide Rising” 2016. Vill man ha ännu mer militärorienterad zombieaction är Craig DiLouies ”Tooth and Nail” 2010 ett måste. I denna amerikanska litterära variant av 28 Days Later är det fullt ställ hela vägen när vi får följa löjtnant Todd Bowman och mannarna i Second Platoon plus en mängd andra figurer i deras kamp för att slå vakt om det samhälle som finns kvar att rädda. Testosteronstinn action säger vissa, ja det stämmer nog, men kul popcornunderhållning ändå. Craig DiLouie har fortsatt att skriva actionfyllda zombiehistorier i liknande stil, Striden mellan levande och odöda rasar vidare i ”The Infection”-serien som består av ”The Infection” 2011 samt ”The Killing Floor” 2012. Tillsammans med Joe McKinney och Stephen Knight ligger Craig DiLouie även bakom serien ”The Retreat”, där vi i den första delen ”Pandemc” 2013 åter möter en bataljon militärer i kamp med virussmittade, denna gång skrattande, galningar. Mer intressant är då kanske när DiLouies lämnar militärupplägget i ”Suffer the Children” 2014, en variant av onda barn-temat i zombietappning. I denna berättelse drabbas Jorden av den dödliga sjukdomen Herod's Syndrome vilken tar död på planetens alla yngre barn. Dessa återkommer dock strax som blodtörstiga vandrande lik. Mark Rivett vet också hur man skriver zombieaction utfrån ett militärtema. ”Convoy 19: A Zombie Novel” 2014, ger oss en historia om sergeant Harvey och hans militärkonvoj, vilka skickas ut på ett sista uppdrag innan det är tänkt att de ska lämna ett zombieinfekterat San Diego. Rivett lyckas förmedla en oväntat ”levande” bild av en värld som håller på att falla samman i sin fartfyllda berättelse, vilken närmast kan beskrivas som en blandning av ”Day of the Dead” och ”Black Hawk Down”. Gillar man hardcore militäraction I zombiemiljö bör man naturligvis också kolla in den omfångsrika serien ”Arisen”, skapad av Glynn James och Michael Stephen Fuchs. Korta fartfyllda och blodindränkta romaner bjuds det på, vilka är väldigt lättkonsumerade om man gillar denna typ av kost. Det tog ungefär 100 dagar för att ett smittsamt virus att förvandla sju miljarder människor till blodtörstiga zombier. Hela världen är ödelagd utom Storbritannien som genom en tillfällighet stängt sina gränser innan utbrottet slagit igenom och därmed lyckats minimera de förödande följdverkningarna. Här lever nu 50 miljoner människor isolerade, den sista resten av mänskligheten. Nu är det upp till det som återstår av de brittiska specialstyrkorna, ALPHA-team, att försöka hitta ett botemedel genom att bege sig ut på närmast själmordsliknande expeditioner till världens olika biomedicinska laboratorium i jakt på data. I de första böckerna är det Chicago som är målet för de drillade specialstyrkorna, en resa som blir lika hemsk som man kunde ha föreställt sig där saker och ting verkligen går åt helvete. Mycket matchoaction och en hel del spektakulära vändningar som väl i många fall känns väldigt långsökta. Lättsmält, smått ”hjärndöd", underhållning utan krusiduller. Kvalitén har väl varit lite upp och ner serien igenom får man väl dock säga och på slutet när Fuchs tog över författandet på egen hand har det hela känts ganska urvattnat med en historia som stått och stampat. Första bok ut var en av de bättre, ”Fortress Britain” 2012, vilken hittills har följts av ”Mogadishu of the Dead” 2012, ”Three Parts Dead” 2013, ”Maximum Violence” 2013, ”Exodus” 2013, ”The Horizon” 2014, ”Death of Empires” 2014, ”Empire of the Dead” 2014, ”Cataclysm” 2015, “The Flood” 2015 samt prequelen ”Genesis” 2012 och den fristående ”Nemesis” 2015. 

Att vara eller inte vara

OK, så stridisar och vapen är inte din grej. Då finns det faktiskt en hel del zombieromaner som istället fokuserar på att skildra de mer mänskliga aspekterna av en zombiekatastrof. Vi pratar alltså här om verk av mer reflekterande art där människorna och redogörelserna för eras agerande står i centrum. Man kanske kan säga att dessa böcker har lite mer ”hjärna”, även om det rent bokstavligt även förekommer en hel del hjärna. Dock är dessa böcker inga actionfester utan präglas ofta av ett mer återhållsamt tempo vilket inte behöver innebära att de skulle vara mindre dramatiska och spännande. En något djupare zombieroman än det stora flertalet bjuder t ex religionsprofessorn Kim Paffenroth på i sin “Dying to Live”-serie. Paffenroth skriver lika gärna om Bibeln,”Judas: Images Of The Lost Disciple” 2002, som om zombien i populärkulturen, “The Gospel of the Living Dead: George Romero's Visions of Hell on Earth” 2006. Vad gäller skräcklitteratur är han mest känd för just “Dying to Live”-serien som består av ”Dying to Live” 2007, ”Dying to Live: Life Sentence” 2008 och “Dying to Live: Last Rites” 2011. I centrum står den ensamme överlevaren Jonah Caine som efter månader av vandring genom ett ödsligt USA plötsligt stöter på en grupp av andra människor ledda av militären Jack och den mystiske profeten Milton. Tillsammans försöker de bygga upp en ny tillvaro i en fientligt sinnad värld. Vi får här inte helt oväntat en mer filosofiskt och teologiskt färgad historia om zombieapokalypsen och dess följdverkningar för mänskligheten och dess utveckling. För många är nog Dying To live nog bara en bok i mängden som inte direkt står ut och där handlingen lunkar fram i en inte alltför hög fart. Paffenroth har även redigerat de två antologierna ”History is Dead: A Zombie Anthology” 2007 och ”The World Is Dead: A Zombie Anthology” 2009, I den förstnämnda får vi zombiehistorier från olika historiska tidsepoker och i den senare berättelser från livet efter apokalypsen. Alden Bells ”Reapers”-serie är också en mer allvarstyngd historia som har prisats även i kretsar utanförskräckscenen. Den första delen  ”The Reapers Are the Angels” 2010 kan närmast liknas vid en slags vacker allegori där den unga Temple får symbolisera framtidshoppet i en mörk värld som fallit samman. Bells uppföljare i ”Reapers”-serien, ”Exit Kingdom” 2012 går i samma stil. Bell (eller Joshua Gaylord som han egentligen heter) lägger inte så mycket krut på att skildra slafsiga zombiescener eller brutala uppgörelser mellan överlevare, här är det istället den målande skildringen av den värld Temple upplever som sin som står i fokus. Ett klart avsteg från den intrampade stigen som man antingen uppskattar eller upplever seg. 

Zombielitteraturen kan också innehålla historier kryddade med en hel del samhällssatir där etablissemanget får sig en del slängar av sleven samtidigt som kampen mellan levande och döda rasar. Det märks att författarna verkligen tänkt till och man märker tydligt av arvet från Max Brooks World War Z här. Mira Grants ”Newsflesh”-serie placerar oss t ex i efterspelet till en zombieepidemi där berättelsens fokus ligger lika mycket på frågor rörande informationsfrihet, medias makt dolda politiska agendor, medicinsk etik, spionage, förräderi och lojalitetsband som på zombiesslakt. 20 år efter den stora katastrofen har mänskligheten överlevt, men till vilken värld? Vi får följa de bloggande syskonen Georgia och Shaun Mason I deras jakt på orsaken till den dödliga smittspridning som nästintill slagit ut mänskligheten, vad de kommer på spåren är den mörka konspiration som ligger bakom det sk Z-viruset. ”Feed” 2010, ”Deadline” 2011, ”Blackout” 2012 samt sju tillhörande noveller är fyllda av svart samhällsatir och ruttnande lik in action. Grants böcker kan emellanåt kännas något överarbetade med en hel del överflödig text som saggar ner tempot rejält, men den politiska satiren och de populärkulturella zombiereferenserna väger till stor del upp det hela. (Vad sägs t ex om karaktärer vid namn Shaun, Buffy och George Romero). Mer politiska intriger får vi i V. M. Zitos debutroman ”The Return Man” 2012. Historien handlar om ett USA som slitits sönder av en zombieepidemi i vilken den västra delen av landet helt ödelagts och överlevarna flytt österut. Tydligen har emellertid farsoten än så länge bara drabbat just USA, medan resten av världen hittills klarat sig undan. En av de som förlorat allt är den tidigare neurologen Henry Marco som nu försörjer sig som zombiejägare. När Homeland Security en dag meddelar honom att de har tagit hans svåger som gisslan för att härigenom tvinga honom ut på ett uppdrag att finna den vetenskapsman som kanske har ett botemedel mot farsoten kastas Marco in i ett spel på liv och död. Zitos upplägg öppnar för en del nya element i ett annars traditionellt scenario. Vi har här hänvisningar både till internationell och inhemsk politik i en helt förändrad värld, utvecklingen av en allt mer fascistoid amerikansk statsmakt, konspirationer, inhemsk terrorism och en eskalerande social oro. Dessutom har vi horder zombier som inte är helt hjärndöda utan drivs av en del starka minnesfragment de har kvar.

Ett mer existentiellt grepp har Hugh Howiey tagit med sin uppmärksammade ”I,Zombie” 2012. Howiey som är mest känd som manusförfattare till den populära sci fi-serien ”Wool” ger oss här en skitigt osminkad skildring från de odödas eget perspektiv, den tröstlösa tillvaro de befinner sig i fylld av hopplöshet och lidande. Vi möter människor vars hjärnor fortfarande hyser ett personligt medvetande men vars kroppar inte längre lyder dem utan följer sin egna primitiva instinkt. Vad dessa olycksaliga personer upplever, fångade i sin egen zombiefierade kropp, är fruktansvärt och allt de kan göra är att stumt vråla ut sin fasa för den död de själva hjälplöst förorsakar. Howiey blandar frågor om vad som gör oss till människor med blodslafsiga scener på ett sätt som gör att hans historier verkligen skiljer sig från mängden. Vi får ett antal fragmentariska inblickar i ett antal livsöden snarare än en sammanhängande i historia med början och slut och utan hopp för de inblandade parterna. Kanske ingen bok man sträckläser utan återkommer till lite då och då. De trauman som ett liv som zombie kan medföra skildras också i Zane Bradeys “Aftereffects: Zombie Therapy (From the Case Files of Dr. Victor Frenzel)” 2012. Tankarna går osökt till BBC:s TV-serie ”In the Flesh” 2013-14 som också tog upp problematiken med att återanpassa före detta zombier till ett någorlunda normalt mänskligt liv igen. I Bradeys historia möter vi ett samhälle där ett botemedel mot zombiesmittan äntligen funnits. Nu finns möjlighet att infekterade människor kan bli av med sina zombiesymptom och åter ta plats som vanliga samhällsmedborgare. Problemet är dock att de som en gång framlevt sina liv som levande döda har kvar minnesbilderna av allt de gjort. Naturligtvis behöver man då gå i terapi, något som psykiatrikern Dr. Victor Frenzel kan bistå med. För honom berättar ett antal patienter genom flashbacks om sina livsöden, Aftereffects: Zombie Therapy blir således närmast en serie noveller fyllda av blod och död, men även svart humor, romantik och sorg. Till saken hör att Dr. Frenzel hatar de före detta zombierna efter det att ett par av dessa dödat hans fru. Han har därför en egen agenda, att spåra upp och förgöra de skyldiga. För alla som letar efter en något alternativ zombiehistoria är detta att rekommendera. Den kanske mest hyllade zombieromanen på senare år som genomsyras av ett existentiellt tema är  M.R. Careys mörka men vackra "The Girl with All the Gifts" 2014. Romanen påminner i sitt anslag om Bells The Reapers are the Angels men berättar sin egna unika historia. Vad är det egentligen som gör oss mänskliga och var går gränsen där vi utan samvete börjar avhumanisera varandra? Detta är grundfundamentet i Careys berättelse om den unga flickan Melanie som framlever sitt liv tillsammans med ett antal andra barn inspärrade i celler på en militärbas mitt ute i ett landskap förött av zombieapokalypsen. Melanie lever för de dagar då hon och de andra barnen undervisas av den engagerade lärarinnan Miss Justineau, men varför befinner de sig egentligen på militärbasen och varför hålls barnen alltid inspärrade och fjättrade vid sina stolar? Saker och ting kommer att ställas på sin spets då frågan om vad medmänsklighet egentligen innebär slutligen skapar oöverkomliga sprickor mellan Justineau och hennes överordnade. The Girl with All the Gifts har även filmatiserats i regi av Colm McCarthy med premiär 2016 och kan säkert bli intressant att ta sig en titt på, men läs gärna boken först. Även vår egen svenske skräckmästare John Ajvide Lindqvist har givit sitt bidrag till denna mer eftertänksamma typ av zombielitteratur. Ofta präglas hans böcker kanske mer av filosofiska funderingar än iskall skräck, men läsvärda är de ändå. ”Hanteringen av Odöda” 2005 är Ajvide Lindqvists andra roman efter genombrottet med debuten ”Låt den Rätte Komma In” året innan. Historien här utspelas under ett par heta augustidagar 2002 i Stockholm. Efter att staden en tid plågats av ett olycksbådande elektriskt fält vaknar de döda till liv i bårhus och på kyrkogårdar. Tydligen har dessa nu mer eller mindre förruttnade lik bara ett mål, att ta sig tillbaka till sina hem. Militären kallas in, de ”omlevande” samlas upp på Danderyds sjukhus där kaos dock snart utbryter, och de slussas vidare till ett välbevakat interneringsläger. Detta är något som en del anhöriga emellertid har svårt att acceptera, de vill istället få hem sina döda i vilket tillstånd de än befinner sig i. Men de levande döda väcker även en hel del rädsla och hat. John Ajvide Lindqvist vänder i Hanteringen av Odöda på ett intressant sätt på perspektivet och låter vanliga människor vara de verkligt otäcka medan zombierna är offren. Romanen är främst en reflektion över vårt samhälle och innehåller inte direkt någon apokalyps eller action. Efter den dramatiska inledningen lunkar det hela på utan att det egentligen händer så mycket vilket säkert kan upplevas som en besvikelse för många. En slags uppföljare publicerades också i novellsamlingen ”Pappersväggar” 2006, en historia kallad ”Sluthanteringen”. Ajvide Lindqvists ”Tjärven” 2011 (som bara finns som ljudbok) är då en mer rakt berättad zombiehistoria av klassiskt snitt. Sju tidigare klasskamrater från avgångsklass -86 har beslutat sig för en återträff under en midsommar för att grilla, dricka några öl, lyssna på 80-talsmusik. Platsen de valt är ön Tjärven, längst ut i Stockholms skärgård. Det hela blir dock inte som e tänkt sig, snart sitter e strandsatta på ön efter att ett par män kommit förbi och rånat dem på båt och mobiltelefoner. Detta kommer dock att visa sig vara deras minsta problem, plötsligt dyker nämligen en man upp ur havet och han visar sig vara allt annat än vänligt inställd, det visar sig vara en odöd sjöräddningsman som tidigare drunknat. Tjärven är fartfylld, spännande och blodig och med en historia som aldrig visar på vart den kommer att ta vägen förrän vi nått slutet. Här finns också medvetenheten bland huvudpersonerna att de faktiskt hamnat mitt i en zombieproblematik, vilket gör det hela extra intressant. 

Direktrapport från apokalypsen

När vi ändå är inne på skildringar som försöker skapa en mer realistisk känsla så är det naturligt att gå vidare till de romaner där författarna tar till nya stilistiska knep för att bryta med ett ganska uttjatat koncept. T.W. Browns Zomblog-serie har redan nämnts men redan 2004 gav J.L. Bourne ut sin “Day by Day Armageddon” där han skildrar en zombieapokalyps genom dagboksanteckningar nedskrivna av en militärofficer som frekvent återger sina vardagliga upplevelser. På detta vis får vi följa vår soldat och hans familj från tillvaron i det barrikaderade hemmet i San Antonio, Texas till den nya tillflyktsorten i en övergiven missilfabrik. Day by Day Armageddon började som en slags fanfiction, vilken Bourne skrev ner för hand och sedan episodvis la upp på sin hemsida inklusive överstrykningar och marginalanteckningar. Det hela blev en kulthit bland zombiefantaster och gavs sedermera därför även ut i tryckt form. Day by Day Armageddon är ännu en bok som jämförts med Brooks World War Z men håller långt ifrån samma klass. Upplägget ger förvisso en viss autentisk touch men det hela blir något förvirrat i och med att Bourne inte särskiljer berättartekniken med dagboksanteckningar från en vanlig förstapersonsredogörelse. Det blir inte något riktigt flyt i texten som också tyngs ner av en hel del militärjargong som är tröttande i längden. Berättelsen fortsätter i samma stil i uppföljaren ”Beyond Exile” 2010. I den tredje delen ”Shattered Hourglass” 2012 överger Bourne dock sitt koncept för att skriva en mer traditionell roman där berättelsen skildras från ett antal personers perspektiv. Det är mer en militärhistoria än survival-berättelse vilket en hel del läsare blev besvikna över. Sen dess har Bourne valt att återgå till sitt ursprungliga upplägg, först i spinoff-novellen ”Day by Day Armageddon: Grey Fox” 2013 och därefter i Day by Day Armageddon-seriens fjärde del, ”Ghost Run” 2016. Joshua Guess ”Living with the Dead-serie” är ett annat exempel på hur konceptet med att skriva en berättelse i journalform kan användas. Här får vi i huvudsak får följa Josh och hans upplevelser av zombieapokalypsen ur ett personligt perspektiv. Det hela ska upplevas som det är nedtecknat i realtid vilket inkluderar språkliga fel vad gäller stavning och grammatik och en del något fragmentariska redogörelser. Huvudfokus ligger på hur Josh och hans lilla grupp överlevare tar sig an vardagen i det Kentucky där hotet från de odöda är ständigt närvarande liksom de återkommande spänningarna människorna emellan. Guess ger oss här ännu en levande bild av en mänsklighet i förfall där det ofta tummas på humanistiska värden. Styrkan är just realismen i skildringarna vilka höjer spänningsfaktorn än mer. Man vill verkligen veta vad som kommer att ske med de människor man lär känna under seriens gång. Fem volymer finns utgivna i serien, ”With Spring Comes the Fall” 2010, “The Bitter Seasons” 2011, “The Hungry Land” 2011, “The Wild Country” 2012 och “This New Disease” 2012. Vill man ha mer av samma vara finns också spinoff-serien ”The Fall” som ger oss bakgrunden till själva zombieapokalypsen. Vi får följa Kell McDonald i resan mot undergången i ”Victim Zero” 2013, ”Dead Will Rise” 2013, ”War of the Living” 2014 och ”Genesis Game” 2015. Webben har också fungerat som ett avstamp för Madeleine Rouxs författarskap. Även hon började publicera sin första historia ”Allison Hewitt Is Trapped” på en blogg och ryktet spreds snabbt i bloggsfären. Denna zombiehistoria, utgiven i bokform 2011, berättas också via bloggposter då huvudpersonen Allison Hewitt skildrar den prekära situation hon och fem kollegor hamnat i när de inser att de är strandsatta på sin arbetsplats the Brooks and Peabody Bookstore medan ett zombieutbrott rasar utanför. Genom sin blogg söker Allison hjälp från omvärlden och vi får följa de instängdas desperata kamp för överlevnad i en situation där både levande och döda kan utgöra ett dödligt hot. Inte så mycket zombieaction kanske utan mer skildringar av den inte allt för sympatiska Allisons känslor kring diverse ting. Lite romantik, lite intriger och en allmän känsla att målgruppen kanske framför allt är en yngre läsare som gillar ”Twilight”. Mer av samma vara får vi i Rouxs ”Sadie Walker is Stranded” 2012, fast här får vi följa den självcentrerade Sadie från Seattle till en avlägsen ö i Stilla Havet. Zombier, intriger och romantik återigen för alla som gillar det. En serie som börjar ganska segt men som verkligen tar sig efter hand är Frank Tayells "Surviving The Evacuation". Historien utspelar sig i England under oktober månaf, sju månader efter att zombieapokalypsen svept över världen och i det närmaste slagit ut mänskligheten. Kaos, anarki, krig och svält har följt i spåren på civilisationens kollaps, något som de tre första delarna "London" 2013, "Wasteland" 2014 och "Family" skildras i de journalatteckningar huvudpersonen Bill nedtecknat under sin tid som överlevare kvarlämnad i ett stort sett annars evakuerat London. Serien blir än bättre när fokus därefter skiftar till den lilla staden Penrith  i norra England där vi får följa Nilda och hennes tonårsson i en parallellhistoria med en hel del beröringspunkter med den första romanerna. "Unsafe Haven" 2014, "Reunion" 2015, "Harvest" 2015 och "Home" 2015 är fyllda av adrenalinframkallande zombieaction i bästa stil. Till denna svit kan även läggas prequel-novellen "Zombies vs The Living Dead" 2013. 

Bad medicine

Ett visst realistiskt anslag satsas det också på i en del romaner som drar lite åt medicinska thrillers. Här ges de vetenskapliga förklaringarna till katastrofen en del utrymme och det är ofta forskare eller läkare i huvudrollerna.  Många av de mer läsvärda zombieserierna hittar vi här. Två nya författare som passar in i detta sammanhang och som förtjänar lite extra uppmärksamhet är Mike Evans och Adrienne Lecter. Evans ”The Orphans”-serie är en av genrens mer lovprisade bidrag på senare tid. Den tar avstamp i ett kaotiskt Irak, där amerikanska soldater finns posterade. För att undvika risken för att dessa utsätts för kemisk krigsföring har den amerikanska regeringen tillsatt en hemlig elitgrupp av forskare för att ta fram en drog som skydd mot eventuella biologiska krigshot. Åtta år senare får en av dessa vetenskapsmän, Frank Fox, reda på att hans blivande hustru håller på att dö av cancer. Kanske kan en modifierad dos av den drog han tidigare varit med att utveckla rädda henne? Det visar sig att det kan den inte, snarare bryter helvetet löst. Vad som gör Evans böcker så speciella är hans förmåga att verkligen måla upp starka och levande personporträtt som man som läsare lätt fastnar för. Visst finns här en hel del zombieaction men det är skildringen av människorna och deras livsöden som verkligen höjer The Orphans över mängden och får oss att vilja ha mer. Hittills har Evans gett ut tre böcker i serien, ”The Orphans: Origins” 2014, ”The Orphans: Surviving the Turned” 2015 och ”The Orphans: Strangers” 2015. En fjärde bok är på väg och den kommer förhoppningsvis ut snart. Evans har dock många järn i elden, han arbetar bl a även med en annan zombieserie kallad ”The Dead Rise” där första delen ”Zombies and Chainsaws” kom ut 2015. Denna serie har en mer dragning åt svart humor och tankarna går osökt till filmen ”The Return of the Living Dead”, väldigt underhållande hur som helst. Andra serier som Evans skrivit är ”Gabriel” som handlar om CIA-agenten med samma namn samt en ny serie om vampyrer kallad ”The Rising”. Plus en del annat smått och gott. Adrienne Lecters bidrag till zombiegenren har också visat att denna fortfarande kan erbjuda läsning av klass. I sin ”Green Fields”-serie bygger hon upp en intrikat historia där allt inte verkar vara som det ser ut. Det hela börjar med att Dr. Brianna Lewis och hennes kollegor på Green Fields Biotec utsätts för ett terroristangrepp en fredag eftermiddag. Det visar sig dock snart att terroristerna inte är ute efter något biologiskt vapen utan gruppen av före detta soldater är där för att förstöra det virus som utvecklats där och som dödat ledarens bror. Bree, som upptäcker att det är hennes ex Nate som leder gruppen, inser att hon nu har en del tuffa beslut att fatta, särskilt som det visar sig att smittan redan sluppit lös. Lecter lyckas verkligen ge oss en adrenalinfylld historia fylld av oväntade vändningar och med en färgstark huvudperson i Bree vars vidare öden man gärna vill följa. Det gör man i de fyra böckerna ”Green Fields: Incubation” 2015, ”Green Fields: Outbreak” 2015, ”Green Fields Escalation” 2016 och ”Green Fields: Extinction” 2016. En av de märkligaste zombievarianterna står kanske ändå Jason R. Davis för, en filmskapare från Chicago som länge sysslat med skräck på vita duken, han är t ex grundare av The Chicago Horror Film Festival. Under mitten av 00-talet började han allt mer intressera sig för att skriva litterär skräck vilket utmynnade i romanen "Inside the Mirrors" 2009. Davis drömprojekt var dock att färdigställa en zombieapokalyptisk serie kallad "Invisible Spiders", ett koncept som tog honon nära 10 år att arbeta fram. Tanken var att göra något nytt på zombietemat och genom att blanda svart voodoo-magi med en dödligt smittspridning i form av mystiska spindlar kan man nog säga att han gjort det. En försmådd flickvän skickar ett magiskt framställt pulver till sitt ex som därigenom infekteras med en slags ockult sjukdom. Osynliga spindlar uppstår plötsligt och bosätter sig i hans kropp och alla som kommer i kontakt med honom drabbas av samma sjukdom. När man väl kan se spindlarna är det redan försent, man är redan så gott som död. Snart är en hel liten stad drabbad där de smittade äts upp innifrån och sakta förvandlas till zombieliknande varelser drivna av spindlar i jakt på nya värdar som kan hysa dem. Det hela är bättre än vad det låter men kanske inte något av det främsta ganren har att erbjuda direkt. Davis är emellertid också en av de få författare av zombiefiction som faktiskt tillåter en del av karaktärerna att göra en del populärkulturella referenser till tidigare zombieproduktioner, en person har till och med förberett sig för en framtida zombieapokalyps och diskuterat ett sådant scenario med sin polare. Debuten "Hatched" 2013 har hittills följts av "Caught in the Web" 2915, innehållandes ett parti som är en tydlig blinkning till Romeros Night of the Living Dead, samt novellen "Spiders in from the Garden: an Invisible Spiders short story" 2916. Det är dock tänkt att minst två delar till skall följa.

Det var en gång …

Känns de vetenskapligt orienterade historierna alltför fantasilösa, var lugn, naturligtvis bjuder zombiegenren även på romaner som drar åt fantasy eller sci fi-hållet. Om det är dark fantasy i stil med George R. R. Martins “A Song of Ice and Fire” eller TV-serieadaptionen “Game of Thrones” du  gillar så kan Mark Lawrence fantasytrilogi ”The Broken Empire” säkert vara något. Precis som the white walkers i Martins värld inte dominerar historien tvingar inte heller Lawrence ner sina odöda i halsen på läsarna. Även här är det istället politiska intriger, förräderi och krig som står i förgrunden. Att de döda inte stannar i sina gravar är bara en extra krydda. I de tre volymerna ”Prince of Thorns” 2011, “King of Thorns” 2012 och “Emperor of Thorns” 2013 får vi följa den charmige men hänsynslöse Prins Jorg av Ancrath i dennes ansträngningar att erövra ett kungarike som fallit samman i kamp mot levande och döda. Berättelsen återges från Jorgs perspektiv, ett intressant grepp eftersom han både är antihjälten och den onde skurkgestalten på samma gång. Mer fantasy blir det i den zombieroman den brittiske författaren och manusskrivaren Paul Finch har gett ut inom ramarna för bokförlaget Abaddon Books “Tomes of the Dead”-serie som innefattar ett antal böcker av olika författare vilka alla ger sina tolkningar av zombiegenren. Finch, som har en gedigen bakgrund som skräckförfattare med hundratals noveller i sitt CV, ligger bakom en av de bättre, ”Stronghold” 2010. Upplägget är lite som om man mixar Kung Arthur-legenden med ”Night of the Living Dead”. Den engelske kung Edward försöker påtvinga det walesiska folket sitt styre och har därför uppfört den ointagliga borgen Grogen Castle där. Men en grupp walesiska rebeller använder sig av uråldrig druidmagi för att väcka de döda till liv och skicka denna hord för att inta befästningen. Kungens män ställs nu inför problemet hur man dödar någon som redan är död. Finsh historia är rå och brutal men väldigt underhållande, en slags blodig variant på The Night Watch i kamp mot the white walkers i Game of Thrones. Filmrättigheterna har köpts upp, men något resultat av detta har vi hittills inte sett. Annorlunda är även Robert Brockways debutroman The Unnoticeables 2015, den första i hans ”The Vicious Circuit”- serie och en slags vild genreblandning som inleds som någon form av urban fantasy för att därefter utvecklas till en slags galen kosmisk skräckhistorie fylld av änglar, demoner, monster och zombier. I två parallellhandlingar som dels utspelar sig i 70-talets New York och dels i Hollywood 2013 får vi följa punkaren Carey och stuntkvinnan Kaitlyn i deras kamp mot mörkrets krafter i en helt ny version på zombietemat. The Unnoticeables är fylld av svart humor, galna infall, action och en hel del blod, det hela emellanåt kryddat med existentiella reflektioner. Kanske inget som alla uppskattar men gillar man böcker i Neil Gaiman-stil kan detta nog vara värt att kika på. 2016 kom även en uppföljare, ”The Empty Ones”. En författare som man kanske inte direkt hade räknat med skulle skriva intressant zombiefiction är engelsmannen Tim Lebbon. Han har ju mest sysslat med att producer film- och serietidningsrelaterade verk som ”Hellboy: Unnatural Selection”, ”30 Days of Night: Official Novelization of The Film”, “The Cabin in the Woods: The Official Movie Novelization”, ”Alien: Out of the Shadows” och ”Star Wars: Dawn of the Jedi: Into the Void”. 2014 släppte han dock romanen “Coldbrook”, en mix av skräck sci fi och fantasy. I det hemliga laboratoriet Coldbrock, gömt långt uppe i Appalacherna, har forskarna hittat en port till en annan dimension. Den skulle de inte öppnat för ut strömmar en dödlig smitta samt varelser av ett skrämmande slag. Det är en mörk oförutsägbar historia Lebbon bjuder på, fylld av oväntade vändningar.

Det finns fler udda inslag i zombiegenren. En något annorlunda zombievariant är Joe R. Lansdales wierd westernhistoria ”Dead in the West” 1986 (wierd western är en blandning av just western och fantasy, skräck eller sci fi). Landsdale är för en del kanske känd för sin roman ”Bubba Ho-Tep” som filmatiserades av Don Coscarelli med Bruce Campbell i huvudrollen, men han har dessutom skrivit ett antal andra prisbelönta böcker som alla färgas av hans ironiska tonfall, svarta humor, absurda situationer och utflippade karaktärer. ”Dead in the West” är ett av de bästa exemplen på weird western-fiction med den osannolike revolvermannen och prästen Jebediah Mercer i huvudrollen. Man kan väl säga att utgångspremissen är den Gyllene regeln som vi hittar i Bibelversen Matteus 7:12, ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna.” Vår hjälte rider här in i den lilla staden Mud Creek i Texas där han hamnar mitt i efterspelet till en hängning av en oskyldig indiansk medicinman och mordet på dennes kvinna. Under sitt sita andetag har nämligen medicinmannen nerkallat en förbannelse över Mud Creek och dess invånare och med hjälp av demoniska krafter har han återuppväkt de döda för att med deras hjälp hämnas den oförrätt han utsatts för. Ska Jebediah Mercer och hans allierade kunna stoppa horderna av zombier som nu attackerar invånarna och häva medicinmannens förbannelse? Den skarpskjutande prästen dyker även om i Lansdales novellsamling ”Deadman's Road” 2007. Föredrar man istället mer steampunk-orienterade romaner är Cherie Priests ”Boneshaker” något som bör kollas upp. Priest är välkänd i steampunk-kretsar och här levererar hon en atmosfärisk historia med en zombietwist.  Historien utspelas i ett Seattle som placerats i en alternativt historiskt amerikanskt 1800-tal med egen utvecklad teknik. Staden har drabbats av en olycka efter det att en ny gruvmaskin ”Bone-Shaking Drill Engine" (eller "Boneshaker") skapad av uppfinnaren Leviticus Blue löpt amok och i förödelsen orsakat ett giftigt gasutsläpp. Gasen visar sig ta död på alla som andas in den men också förvandla en del av liken till sk ”rotters”, en slags zombieliknande monster. För att skydda sig har de överlevande stadsborna isolerat sig bakom höga skyddsmurar i olika delar av staden.  16 år efter katastrofen beslutar sig Blues son Zele för att bege sig ut i det förgiftade området för att söka efter bevis på att hans far var oskyldig till den olycka som låg bakom katastrofen. När han försvinner måste hans mamma Briar följa efter för att rädda honom. Romanen fick ett överlag positivt mottaagande även om den kanske inte tillhör toppskiktet i zombiegenren. Priest har fortsatt att utveckla sin steampunkvärld i flera påföljande romaner och noveller i sin sk ”The Clockwork Century”-serie med olika historier som utspelas mot bakgrund av det pågående amerikanska inbördeskriget, mer steampunk än zombiefiction dock. 

Barntillåtet

Med tanke på att det finns en del skräckorienterad litteratur riktad mot en yngre publik i tonåren, vampyrer har varit särskilt gångbart i detta sammanhang, är det inte konstigt att en del zombiefiction också riktar in sig mot denna målgrupp. Det innebär naturligtvis inte att även äldre kan ha behållning av dessa böcker, de funkar säkert för en hel del. Madeleine Rouxss böcker har redan nämnt och precis som dessa är nog Carrie Ryans ”Forest of Hands and Teeth”-serie främst något för dem som växt upp med ”Twiligt” eller ”The Hunger Games”.  Det är en slags fantasyhistoria som utspelar sig någon gång i framtiden då världen tagits över av zombier, här kallade ”the Unconsecrated”. I denna farliga värld finns i alla fall en liten by som överlevt och här lever den självupptagna och gnälliga Mary, en typisk hjältinna i dessa sammanhang, uppfylld av romantiska drömmar om kärleken och oceanen samt fast besluten att avslöja den hemlighet som tycks döljas i the Forest of Hands and Teeth. Standardläsning för kidsen där zombier slängts in i stället för valfri annan fara. Den första delen ”The Forest of Hands and Teeth” gavs ut 2009 och fortsatte i ”The Dead-Tossed Waves” 2010 samt “The Dark and Hollow Places” 2011 dessutom finns det ett par spinoff-noveller. Dana Fredstis ”Ashley Parker”-serie drar lite åt samma håll, tre romaner har det blivit, ”Plague Town” 2012, ”Plague Nation” 2013 och ”Plague World” 2014. Lite av Buffy mixat med The Waling Dead får vi här när ett zombievirus drabbar mänskligheten och bara lämnar ett fåtal överlevande kvar. En hel del populärkulturella referenser blir det när ”Ash” tack vare en del nyvunna krafter ger sig i kast med en hel del zombieslaktande i jakten på att avslöja en konspiration samtidigt som en del romantiska förvecklingar uppstår med hennes instruktör Gabriel. En annan författare som naturligtvis också måste nämnas i dessa sammanhang är Jonathan Maberry som kanske inte är så känd för den breda allmänheten men vars böcker blivit relativt populära. Under början av 2000-talet inledde han sin författarkarriär med ett par kampsportsinriktade faktaböcker för att därefter fördjupa sig i folklore och ockultism. Romandebuterade gjorde han med sin prisbelönta ”Pine Deep”-Trilogi om en stad som hemsöks av mörka krafter bortom graven. Maberry är kanske annars mest känd för sin sci fi-doftande ”Joe Ledger”-serie och för att ha skrivit historier för ett par Marvel-album men han har även författat en del skräck riktad mot en yngre publik. Här kan främst nämnas den uppskattade zombieserien ”Rot & Ruin”, för vars första volym från 2010 han erhöll en Bram Stoker-Award. Ja, det märks att det är en serie för i första tonåringar, huvudpersonerna utgörs i huvudsak av ungdomar som växer upp i en värld av zombier. De levande döda har emellertid här en del mänskliga drag. Action och romantik blandas när den unge Benny måste lära sig att bli zombiejägare i ett ödelagt USA för att härigenom dra sitt strå till stacken. En del minnesvärda karaktärer finns det faktiskt, som Bennys samurajliknande brorsa Tom och de tuffa tjejerna Nix and Lilah. Tar man serien för vad den är så finns det säkert mycket positivt att uppleva i ”Rot & Ruin” 2010, ”Dust & Decay” 2011, ”Flesh & Bone” 2012, ”Fire & Ash” 2013 samt novellsamlingen ”Bits & Pieces” 2015. Här har det även ryktats om en film vi inte sett något av än annat än en trailer. Mer ungdomlig zombieaction kan man hitta i Peter Clines ”Ex-Heroes”-serie. Detta är ett gäng böcker om forna superhjältar som nu ska försöka rädda överlevande människor i en zombieapokalyps, det hela är baserat på en grafisk novell. Stealth, Gorgon, Regenerator, Cerberus, Zzzap och The Mighty Dragon har nu ansvaret att försvara den filmstudio i vilken tusentals människor sökt skydd från de vandrande odöda samt från andra hotfulla konstellationer. Som Avengers vs The Walking Dead. Fem böcker finns det att ta sig igenom: ”Ex-Heroes” 2013, ”Ex-Patriots” 2013, ”Ex-Communication” 2013, ”Ex-Purgatory” 2014 samt ”Ex-Isle” 2016. Problemet med serien är väl de stereotypa karaktärerna och bristen på fokus på vanliga människor och deras upplevelser. Det hela blir väldigt lättsmält och något substanslöst. Men, det handlar ju om superhjältar versus zombies, det är väl så det ska vara. Och lite skoj är det ju. Vi kan avsluta det hela med Diana Rowlands galet utflippade ”White Trash Zombie”-serie. Här får vi följa den unga loosern Angel Crawford, en tjej på glid med en småkriminell bakgrund och ett starkt pillerberoende. Livet är på stadig väg utför när hon en dag tar en överdos smärtstillande och därefter råkar ut för en våldsam bilolycka. Efter att ha vaknat upp märker hon att något förändrats, framför allt kommer hon att bli varse att det sug hon känner inte längre rör droger utan något mer hjärnberikat. Vår antihjältinna kastas sen in i en rad märkliga äventyr i en mörk och skitig värld fylld av mer eller mindre levande lik i romanerna ”My Life As a White Trash Zombie” 2011, ”Even White Trash Zombies Get the Blues” 2012, ”White Trash Zombie Apocalypse” 2013, ”How the White Trash Zombie Got Her Groove Back” 2014, ”White Trash Zombie Gone Wild” 2015 och ”White Trash Zombie Unchained” 2016. Hur länge kommer Angel att lyckas bevara sin hemlighet och till vilket pris. Tankarna går osökt till WB:s TV-serie ”iZombie”.  Att Rowlands har erfarenheter som brottsplatsutredare, detektiv, patrullerande polis och bårhusarbete märks om man säger så. En romansvit som också känns mer ungdomsorienterad i sin ton är Chrissy Peebles ”Apocalypse Infection Unleashed”-serie.  Peebles arbetade som sjuksköterska innan hon satsade på att skriva fantasyorienterade romaner som ”The Ruby Ring” och ”The Crush Saga”. Idéerna att skriva växte tydligen fram när hon berättade godnattsagor för sina barn och då upptäcket att hon hade fallenhet för att dikta upp fantasifulla historier. I ”The Zombie Chronicles” 2012, den första delen av  Apocalypse Infection Unleashed, möter vi två bröder som efter det att zombieapokalypsen brutit ut beger sig på jakt efter sin infekterade syster för att försöka hitta ett sätt att bota henne. Efter att ha lyckats rädda systern från en militäranläggning precis innan det hon ska avrättas så hamnar trion mitt i den värld av kaos som zombiesmittan medfört. Sen följer den sedvanliga kampen för överlevnad alltmedan systern sakta men säkert omvandlas till en av de levande döda. Upplägget känns på förhand lovande men tyvärr visar det sig att man inte riktigt får vad man hoppats på. Zombiefiction verkar inte riktigt vara Peebles grej, hennes värld känns nämligen inte direkt trovärdig. Historien är tämligen ologisk med dåligt utvecklade och stereotypa karaktärer. Dialogen känns dessutom väldigt konstlad och närmast barnslig och naturligtvis ska det slängas in en del malplacerad romantik som inte bidrar med annat än frustration. Nåväl, nu kanske inte jag är målgruppen så vill man ge Peebles zombieserie en chans så fortsätter äventyret i ”Race for the Cure” 2012, ”Deadly City” 2012, ”Poisonous Serum” 2013, ”Undead Nightmare” 2013, ”Revelation” 2013, ”Trepidation” 2014, ”Impact” 2015 samt ”Val - Prequel to The Zombie Chronicles” 2014. Bli inte oroliga om någon favorit dör dock, sometimes they come back. 

Ett dödsgrin gör dagen muntrare

Att zombiefiction bara skulle röra sig om blodigt allvar tror nog inte så många, betänk alla zombiekomedier som översvämmat filmmarknaden de senaste åren. Naturligtvis finns det även här litterära motsvarigheter, att kasta in de levande döda i humoristiska sammanhang är ju inte så långsökt. Vill man ha något mer skrattframkallande än traditionella zombiehistorier så är det bara att leta upp exempelvis Jesse Petersens underhållande ”Living with the Dead”-serie. Tankarna går osökt till den zom com-trend som fortfarande håller i sig. Och visst finns här en del romantiska förvecklingar men med tanke på att den första delen i serien, ”Married with Zombies” 2010”, öppnar med att en äktenskapsrådgivare plötsligt förvandlas till zombie och sliter upp strupen på en klient så finns här även en hel del klassiska skräckinslag. I The Living With the Dead möter vi det äkta paret Sarah och David som befinner sig på gränsen till skilsmässa. Pga ett plötslig zombieapokalyptiskt utbrott får de dock möjlighet att ge utlopp för sin inneboende ilska och frustration genom att gå loss på ett otal vandrande lik som dyker upp. Snart har paret blivit framgångsrika zombiejägare vilka rensar ut infekterade områden och inkasserar belöningar för varje krossad skalle. Serien innehåller förutom Married with Zombies ytterligare tre delar,  ”Flip This Zombie” 2011, ”Eat Slay Love” 2011, “The Zombie Whisperer” 2013 samt novellen “Shambling With the Stars” 2011. Mer zombiehunor får vi oss till livs i ett par av Scott Kenemores romaner. I hans ”zombie”-svit  ingår hittills “Zombie, Ohio” 2011, “Zombie, Illinois” 2012 och “Zombie, Indiana” 2014. Här får vi en häftig blandning av skräck, humor och film noir när Kenemore presenterar oss för ett antal bisarra karaktärer. I Zombie, Ohio får vi t ex uppleva zombieapokalypsen från en nybliven zombies eget perspektiv. Galna infall och blodigt zombievåld i ett bra tempo. Förutom romaner skriver Kenemore även renodlade humorböcker vilka inte är lika spännande såklart, ofta blir en hel bok med zombieskämt i mastigaste laget och något enahanda. Men visst, en del kul saker kan man säkert hitta i ”The Zen of Zombie: Better Living Through the Undead” 2007, “Z.E.O.: How to Get A(Head) in Business” 2009, “The Art of Zombie Warfare: How to Kick Ass Like the Walking Dead” 2010, “The Code of the Zombie Pirate: How to Become an Undead Master of the High Seas” 2010 och “Zombies vs. Nazis: A Lost History of the Walking Undead” 2011. Detta känns väl dock mest som presentböcker vilka antagligen är roligare att ge än att få. Mer humor ur ett zombieperspektiv ger oss S.G. Browne i sin debut ”Breathers: A Zombie's Lament” Den olycksalige huvudpersonen här är Andy Warner, en man som nyligen omkommit i en bilolycka men återuppstått som zombie. Det visar sig snart att Andys nya tillvaro blir svår, han tillbringas framleva sina dagar i föräldrarnas vinkällare och är förbjuden att besöka biografer eller använda sig av internet. Till råga på eländet terroriseras han av en del levande, ”Breathers". På ett av alla Undead Anonymous-möten träffar han dock den formaldehyd-konsumerande Rita samt den renässansporr-älskande Jerry. Tillsammans upptäcker de lyckan av att äta människokött och viljan att stå upp för de odödas rättigheter. Eftersom zom coms ju fortfarande verkar gå hem bland en del filmtittare har filmrättigheterna även till denna bok naturligtvis köpts upp, resultatet har vi dock inte sett än. Gillar man skruvad zombieaction fylld av svart humor och färgstarka karaktärer får man heller inte missa Jake Bibles klart underhållande "Z-Burbia"-serie som tar avstamp i den välbärgade amerikanska förorten Whispering Pines. En grupp halvtokiga överlevare tvingas tampas inte bara med zombier utan banditgäng, kannibaler och allehanda skumma organisationer. Blod och våld blandas med slapstickhumor i "Z-Burbia" 2013, "Parkway To Hell" 2013, "Estate Of The Dead" 2014, "Cannibal Road" 2014, "The Bleeding Heartland" 2015, "Rocky Mountain Die" 2015 och "Sisters of the Apocalypse"  2016. Rekommenderas varmt!

Hjärta och smärta

När vi ändå är inne på zom-com så ska jag här avslutningsvis ta upp ett par exempel på hur zombietemat har blivit ganska populärt att mixa med just romantik på olika sätt. Inte så att vi talar om nekrofili, marknaden för romaner med detta upplägg är nog tämligen begränsad, men att just romantiska förvecklingar utspelas mot bakgrund av en zombieapokalyps har faktiskt blivit tämligen vanligt. En del läsare som vanligtvis inte direkt lockas av skräckgenren kan på detta sätt kanske ändå övertygas att plocka upp en zombieroman. Denna typ av böcker är knappast något jag själv dras till, men det kanske du gör, så självklart ska jag ta upp ett par exempel även här. En av de mer uppskrivna zombieromanerna under senare år har utan tvekan Seth Grahame-Smiths omarbetning av Jane Austens romantiska drama ”Pride and Prejudice” från 1913 varit. Grahame-Smith har tidigare givit oss skräckpastischer som ”How to Survive a Horror Movie: All the Skills to Dodge the Kills” 2007, “Abraham Lincoln: Vampire Hunter” 2010 och “Unholy Night” 2012 så det är inte helt överraskande at than beslutade sig för att zombieinfektera Austens klassiker. Således får vi i ”Pride and Prejudice and Zombies” 2009 levande lik, uppätna hjärnor och klassisk romantik i brittisk 1800-talsidyll i en salig mix. Konservativa konventioner och excentriska överklassmanér kombineras med Katanasvärd, krossade skallar och zombiebebisar. I centrum står fortfarande systrarna Bennet i den lilla byn Meryton, men nu är det inte bara romantiska komplikationer de måste klara av utan även konsekvenserna av en dödlig farsot som väckt de döda till liv. Om du aldrig fastnat för originalet kan kanske lite svärdskamp och ruttnande lik väga upp överdosen av kärlek och hjärtesorg. För visst är det mer underhållande att följa de ninjatränade systrarna Bennet när de slaktar zombier än Elisabeths suktande efter mr Darcy. Boken blev i alla fall snabbt en bestseller och har genererat en prequel, ”Pride and Prejudice and Zombies: Dawn of the Dreadfuls” 2010 samt uppföljaren ”Pride and Prejudice and Zombies: Dreadfully Ever After” 2011, författade av Steve Hockensmith samt biofilmen ”Pride and Prejudice and Zombies” 2016 i regi av Burr Steers. Romantik bjuds det även på i den smått humoristiska zom-com-historien ”Warm Bodies" 2010 av Isaac Marion, byggd på den tidigare novellen ”I Am a Zombie Filled With Love” från 2005. Här möter vi zombien R som framlever sitt liv i en grå tillvaro utan mening. Han samlar på suvenirer från en förlorad värld och livnär sig på en och annan människa som råkar komma i hans väg. Men så träffar han på Julie, en tjej han inte vill sätta tänderna i utan snarare beskydda från andra odöda. R börjar sakta förändras, bli mer levande. Men relationen mellan levande och död ska snart visa sig ställa till en hel del komplikationer. Detta är en slags Romeo och Julia-variant placerad i ett zombiesammanhang där de levande döda har viss primitiv förmåga att utveckla relationer med varandra. Ännu en roman som ställer frågan om vad som egentligen gör oss till människor i en historia kryddad med romantik, svart humor och en del blodslafs. Filmrättigheterna köptes snabbt upp och Jonathan Levines Hollywood-adaption från 2013 blev en mindre hit på biograferna. Marion har fortsatt att utveckla sin historia om Julie och R genom ett par prequels i novellform vid namn ”Boarded Window” 2011 och ”The New Hunger” 2015. En uppföljare till Warm Bodies är också på väg, ”The Burning World” planeras att finnas ute 2017. Vill man ha lite kittlande sexskildringar i sina zombiehistorier finns det naturligtvis även sådant. Kylie Scotts ”Flesh”-serie ett t ex ett ”hett” tips. Upplägget är det vanliga med en postapokalyptisk zombiesmittad värld, men här ligger fokus på triangeldramat mellan de tre huvudkaraktärerna Ali, Daniel och Finn. ”Flesh” 2012 och ”Skin” 2013 är kanske dock inget för hardcore zombiefans direkt. I Delphine Drydens ”Love with a Chance of Zombies” 2014 möter vi Lena Stanton, zombiejägare med rosa gevär som råkar förälska sig i Doctor Lucas, den infekterade vetenskapsman hon satts att övervaka medan han tillbringar sina sista dagar med att arbeta fram ett zombievaccin. Ska hon fullfölja sitt uppdrag att därefter likvidera honom eller ska hon sätta på honom? Gissa.  Lite homoerotik får vi i Meredith Russells ganska actionfyllda ”Dead Things” 2014. Vår hjälte Devin tillhör en liten grupp överlevare som leds av en bisarr och osympatisk man vid namn Corden. Under ett farofyllt uppdrag som bl a Devin och hans blinda gravida syster skickats ut på för att för att införskaffa förnödenheter råkar de hitta Noah, en man immun mot den zombiesmitta som förött USA. Kan de tillsammans hitta en lösning på problemet och hålla den spirande relationen vid liv? Tja, säg det? En mer mörkt humoristisk romantisk historia ger oss Catherine Winchester i ”How To Train Your Zombie” 2012. I denna bok skildras huvudpersonen Megs liv under slutfasen av en zombieapokalyps. Hennes man har tyvärr blivit biten men hon vägrar att skiljas från honom trots att han förvandlats till en zombie. Kanske går det ändå att skapa en dräglig tillvaro för de två om Meg lyckas få en del av sina hundträningsknep att funka på den nu odöde maken. Men hur kommer omvärlden egentligen att förhålla sig detta?  

I sanning, liket lever

Ja gott folk, här har ni lite att bita i och då har jag bara skummat på ytan. Antagligen har jag missat någon av just era favoriter men det är som sagt en djungel när det kommer till denna typ av litteratur. Känn er välkomna att inkomma med egna tips. För alla er som fortfarande hyser en osäkerhet om denna typ av böcker verkligen är något för er så är det kanske lämpligt att testa med ett par mindre smakprov. I detta fall kan jag i så fall rekommendera att plocka upp någon novellsamling med zombietema. Här är t ex ett par tips på tre verk som överlag håller bra klass. John Joseph Adams har redigerat zombieantologierna “The Living Dead” 2008 och “The Living Dead 2” 2010 vilka tydligt visar på zombiens starka ställning inom populärkulturen idag. Naturligtvis finns här både grus och guld men det är ett namnkunnigt gäng författare som bidrar, Joe Hill, George R.R. Martin, Clive Barker, Neil Gaiman, Poppy Z. Brite, Harlan Ellison, Stephen King, Dan Simmons, Robert Kirkman, Brian Keene, Max Brooks, Mira Grant m fl. ”The New Dead: A Zombie Anthology” 2010 redigerad av Christopher Golden är en annan antologi med noveller skrivna av namn som exempelvis Max Brooks. Brian Keene Tad Williams, Joe Hill, Jonathan Maberry, Joe R. Lansdale och Kelley Armstrong. Här får vi brottstycken från en värld som gått under ur många olika perspektiv. Överlag en bra samling med flera historier som håller hög klass. Avslutningsvis vill jag bara citera vad Romero en gång har sagt i en intervju: “In my mind, they (zombies) don’t represent anything to me except a global change of some kind. And the stories are about how people respond or fail to respond to this and that’s really all they’ve ever represented to me.” Och detta är väl I stort sett en bra sammanfattning på varför vi fascineras av zombiehistorier än idag. För som vi sett finns det en vildvuxen flora av böcker på temat där ute och tillväxten ser knappast ut att avta. Så om läshungern plötsligt skulle slå till är det bara att gå ut och ta för sig. Varsågoda!