Tema - Astronauter med amnesi

"Nothing personal, guys. It's just "survival of the fittest"... Or maybe it's the brightest"

Leland

Det var ut i rymden vi for för att se vad som där månne vänta oss. Här ges ju möjligheter att avnjuta en mängd olika typer av historier men tanken var att dessa på något vis skulle utspela sig på ett rymdskepp, en rymdstation eller någon främmande planet. Publikens val föll denna gång på Christian Alvarts i vissa kretsar hyllade rymdskräckis ”Pandorum” 2009, ett riktigt bra utfall av månadens omröstning. Den tyske regissören Alvart har tyvärr inte varit särskilt flitig som filmmakare genom åren vilket är synd med tanke på att han tidigare legat bakom riktigt sevärda filmer som ”Antibodies” (”Antikörper”) 2005 och ”Case 39” 2009. Pandorum är en sci fi-skräckis av klassiskt snitt och den har fått en del kritik för brist på originalitet och att den består mer av yta än innehåll, men gillar man filmer som ”Alien”, ”Event Horizon” och ”Life” lär man med största sannolikhet även digga denna produktion. Pandorum utspelar sig på det jättelika rymdskeppet Elysium som år 2174 skickats från jorden på en 123 år lång resa mot planeten Tanis som är tänkt som ny hemvist för de 60 000 kolonisterna ombord. Vår egen planet har nämligen helt tömts på resurser och mänskligheten här håller på att förgöra sig själv genom krig om det som finns kvar. Alla passagerare på Elysium är försatta i hypersömn som endast ett par av besättningsmedlemmarna väcks upp ur med ett tvåårsintervall för att se över underhållet av rymdfarkosten. Åtta år efter avresan väcks plötsligt ingenjören Bower (Ben Foster) och löjtnant Payton (Dennis Quaid) upp utan något minne var de befinner sig eller vad deras uppdrag går ut på. När glömskans dimma börjar lätta beger sig Bower ut i det till synes öde skeppet för att försöka få igång strömförsörjningen som lagt av medan Payton försöker få tillgång till farkostens dator. Problem uppstår dock snart då både Payton och Bower allt mer börjar påverkas av något som kallas Orbital Dysfunction Syndrome eller mer allmänt Pandorum, en slags psykisk åkomma som drabbar personer som färdats länge i rymden. Denna sjukdom har tidigare orsakat att en föregående expedition misslyckats då den ansvarige kaptenen blev övertygad om att hans rymdskepp var hemsökt och därför tog livet av samtliga 5000 sovande passagerare genom att skicka ut dem i rymden. Nu är det de båda besättningsmännen på Elysium som står i tur att bli allt mer övertygade om att deras farkost  drabbats av en fruktansvärd katastrof av något slag. På sin vandring genom skeppet stöter Bower på två andra passagerare som även de väckts upp, biologen Nadia (Antje Traue) och agronomen Manh (Cung Le) medan Payton hittar den unge korpral Giallo (Cam Gigandet). Denne påstår att skeppet helt har hamnat ur kurs och att upptäckten gjorde att hans medarbetare blev helt galna pga Pandorum-påverkan när det stod klart att de tappat kontakten med Jorden. Giallo var därför tvungen att döda dem i självförsvar. Något är uppenbarligen väldigt fel och detta besannas när Bower, Nadia och Manh plötsligt attackeras av några vildsinta och mordiska varelser. På flykt stöter de på ännu en passagerare, kocken Leland (Eddie Rouse) som av någon anledning varit vaken i åratal och livnärt sig på vatten, alger och genom att hemfalla åt kanibal8ism. Med hjälp av den information Leland sitter på börjar det stå klart vilka fasansfulla händelser som lett fram till den desperata situation de nu befinner sig i och vad som faktiskt döljer sig i rymdskeppets mörka labyrintlika korridorer.

Känns konceptet igen? Ja helt klart finns här element som för tankarna till filmer som ”Event Horizon”, ”Resident Evil” och till viss del ”The Descent”. Inte så konstigt kanske då Paul W.S. Anderson, regissören bakom de två förstnämnda, är med som exekutiv producent även här. Det är dock en spännande och intressant historia som manusförfattaren Travis Milloy knåpat ihop tillsammans med regissör Alvart. Filmens centrala teman präglas av nihilism och nietzscheanska idéer om insikt genom galenskap, den starkes överlevnad samt olika nivåer av verklighet och deras uttryck. Kommer t ex Bower att helt förtäras av Pandorum-syndromet och helt ge efter för sina djuriska instinkter eller kommer han att lyckas bevara sin mänskliga identitet med den egna undergången som eventuellt pris för detta?  Visst berättelsen har vissa tendenser till att bli allt för överarbetad och något långdragen i vissa partier och en del logiska luckor ignoreras, men på det stora hela är det en underhållande resa vi bjuds på. Filmskaparna har även fått till en riktigt atmosfärisk stämning med scener som verkligen dryper av närvarande paranoia och klaustrofobisk obehagskänsla. Varför envisas människor i sci fi-filmen förresten att alltid konstruera rymdskepp med så obehagliga interiörer? Fotot är också riktigt snyggt med tanke på att detta inte är en högbudgetproduktion, tyvärr är klippningen en aning ryckig på sina ställen och vissa actionsekvenser härmed något röriga när det är svårt att riktigt se allt i de mörka utrymmena. Skådespelarinsatserna är helt OK om än inte märkvärdiga på något sätt. Veteranen Dennis Quaid har vi sett I liknade roller tidigare och han gör det han ska. Ben Foster lyckas gjuta liv i en ganska platt karaktär, vilket i sig är imponerande. Det är i stort dessa två skådisar som bär upp filmen. Pandorum är ingen perfekt film, den har sina saggiga stunder, men på det hela taget är detta likväl en film väl värd att kolla in trots de negativa omdömen man kan hitta lite varstans. Nyfikenheten på vad som egentligen kommer att hända Elysium och dess besättning kommer att hållas vid liv filmen igenom och slutet blir lite av en förmildrande omständighet med hänseende de förekommande ologiska inslagen. Det är inte Alien vi får, men Pandorum duger gott och väl i sig själv.