Tema - Dyster syster söker kuslig lyster

"It was KAREN, I told them it was Karen but no one believed me!"

Alice Spages

Det finns ju en hel del filmer på temat avundsamhet eller svartsjuka, publikens val hade emellertid denna gång fallit på Alfred Soles idag kanske något bortglömda psykologiska thriller ”Alice Sweet Alice” (”Communion”) från 1976. Detta är en fin liten rulle som förtjänar att bli ihågkommen för så mycket annat än för att vara Brooke Shields debutfilm så därför var det kul att vi fick chansen att visa den. Med en tagline som “If you survive this night, nothing will scare you again” kändes valet helt rätt och med en historia genomdränkt av katolska ritualer och religiös fanatism kan det ju inte gå fel. Efter en stämningsfull öppning introduceras vi för de två systrarna Spages, 12-åriga Alice (Paula Sheppard) och 9-åriga Karen (Brooke Shields). Vi befinner oss i Paterson, New Jersey år 1961 och systrarna är på besök hos den lokale församlingsprästen Father Tom (Rudolph Willrich) tillsammans med sin frånskilda mamma Catherine (Linda Miller) för att förbereda Karen för hennes första nattvard. Det framstår redan här att den yngre dottern är favoriten i syskonparet, vänlig, snäll och söt, till skillnad från den tystlåtna, tillbakadragna och illasinnade Alice som är allmänt jobbig. Det blir dock aldrig någon nattvard för Karen och misstankarna riktas snart mot Alice för den tragedi som utspelats, inte så konstigt kanske då ingen vet var hon brukar hålla hus samt det faktum att hon har systerns nattvardsslöja i sin ägo. Skolpersonal har även återkommande uppmanat Alice föräldrar att ta henne till en psykolog pga hennes allmänt konstiga beteende. Catherines exmake Dominick (Niles McMaster) börjar på egen hand nysta i vad som hänt Karen medan den formella utredningen leds av Detective Spina (Michael Hardstark), men ingen av dem anar vad som egentligen är i görningen. Under följande veckor kommer fler personer med kopplingar till Alice att råka illa ut, kan det kanske till och med vara så som Alice påstår, att det är Karen som ligger bakom alltihopa? Mysteriet tätnar allt mer för att slutligen nå sin blodiga upplösning. 

Alice Sweet Alice är ett typiskt exempel på den mörka och ångestfyllda stämning som präglade många av 1970-talets skräckisar. En del skulle säkert dra paralleller till Nicholas Roegs ”Don’t Look Now” från 173 och visst finns vissa likheter. Men tankarna går lika mycket till klassisk italiensk giallo-estetik sett till de hotfulla stadsmiljöerna, de blodiga morden, den maskerade förövaren, de underliggande sexuella tonerna samt kopplingarna till den katolska kyrkan. Sole låter oss hela tiden också gissa vem den skyldige kan vara och i sann giallo-anda bjuds det på en twist på slutet. Det är inte direkt någon namnkunnig ensemble Sole har att tillgå men den inblandade gör likväl stabila insatser överlag vad gäller att porträttera de tämligen osympatiska karaktärer vi möter. Det råder inget tvivel om att det är självupptagna, osympatiska och taskiga individer det rör sig om. Att någon av dessa skulle ha mordiska drag känns föga förvånande. Men det är just de skruvade dragen hos de olika personligheterna som gör Alice Sweet Alice till en film som sticker ut. Paula E. Sheppards Alice följer i en fin tradition av obehagliga och kusliga ungar som man inte riktigt vet vad man har. Linda Miller är också bra i rollen som den sörjande modern Catherine som inte har förmåga att nå fram till sin äldsta dotter. Ett extra plus går också till Alphonso DeNoble i rollen som den kusligt karismatiske Mr. Alfonso, familjen Spages äcklige och groteskt fetlagde hyresvärd, en man som visar ett osunt intresse för den unga Alice. Detta var endast en av tre filmer Alphonso DeNoble medverkade i (de övriga två var ”Bloodsucking Freaks” och ”Night of the Zombies”), hans huvudsysselsättning var annars att arbeta som utkastare på en bögklubb i just Patterson. Alice Sweet Alice är en film som förtjänar större uppmärksamhet än den fått. Visst, tempot kan sagga något emellanåt och dialogen kan ibland vara något svår att hänga med I under de mer skrikiga sekvenserna, men om man hänger med till slutet så har man fått sig till livs en riktigt fin liten thriller. Och är väl inte kyrkor fantastiska skräckfilmsmiljöer.