Tema - Dokument inifrån stacken

"We knew then, that we were being changed... and made part of their world."

James R. Lesko: 

Så medan vi i ToB funderade på vad nästa tema skulle tänkas kunna bli blev det en liten avstickare ut i eco horror-land med fokus på just insekter. Filmer i vilken naturen löper amok känns ju dessutom synnerligen aktuellt idag med allt tal om miljöhot. Detta var en problematik som faktiskt uppmärksammades en hel del även på 1970-talet, vilket genomsyrar en hel del skräckfilmsproduktioner från denna tid. Djur av olika slag som kunde uppfattas som hotfulla ur någon synvinkel, ja även sådana som var helt harmlösa, fick fungera som antagonister i egna filmproduktioner. Vissa djur förekom bara i några enstaka filmer (som exempelvis björnar) medan andra lade grunden till en egen subgenre (hajar). Ett av de minsta och mest osannolika hoten i djurskräckskategorin är utan tvekan myran, då alltså inte i jätteformat som i Gordon Douglas sci-fi-klassiker ”Them!” från 1954 utan i originalstorlek. Att fem myror är fler än fyra elefanter har vi lärt oss redan som barn, men hur många myror krävs det för att knäcka ett mänskligt samhälle? En regissör som tagit sig an denna delikata fråga är Saul Bass, en amerikansk grafisk designer som gjort sig ett namn genom sina unika öppningssekvenser till bl a Alfred Hitchcocks ”Psycho”, Stanley Kubricks ”Spartacus” och Martin Scorseses ”Goodfellas”. Som regissör har han dock bara en fullängdsfilm på sitt CV, ”Phase IV” (på svenska ”Du tror inte dina ögon”) från 1974. Tydligen uppskattade han inte regiarbetet speciellt mycket men likväl blev hans enda långfilm en klassiker som både fungerar som ett samtida debattinlägg vad gäller miljöfrågor och som en snygg och intelligent sci fi-rulle. Historien tar sin början med att ett okänt kosmiskt fenomen i vårt solsystem utsätter jorden för onormal påverkan av elektromagnetiska fält. Till en början verkar detta inte ha fått några direkta följdverkningar men snart börjar etymologer observera märkliga förändringar på en väldigt liten skala, det verkar som olika myrarter som vanligtvis är aggressiva gentemot varandra nu har börjat samarbeta för att ge sig på större bytesdjur. Myrsamhällena har även lyckats skapa märkliga torn och andra geometriskt perfekta konstruktioner ute i naturen. På något sätt har de kosmiska magnetfälten gjort myrorna starkare och smartare och givit dem ett slags kollektivt medvetande vilket gör att de kan koordinera och samordna olika aktioner.  När horder av myror bokstavligen beger sig ut på krigsstigen och angriper åkrar, boskap och hushåll blir det upp till de två vetenskapsmännen Dr. Ernest D. Hubbs (Nigel Davenport), brittisk etymolog, och James R. Lesko. (Michael Murphy), amerikansk matematiker, att finna en lösning på problemet och en förklaring till vad som utlöst det hela. De upprättar därför ett kupolformat laboratorium i ett avspärrat område ute på landsbygden i Arizona, där myraktiviteten varit särskilt märkbar. De två männen får snart sällskap av Kendra Eldridge (Lynne Frederick), en tjej från trakten som tagit sin tillflykt till labbet efter det att hennes morföräldrar dödats av myrorna. Snart befinner sig de tre människorna belägrade av aggressiva myror som börjar infiltrera labbet och förstöra utrustningen. Finns det något effektivt sätt att stoppa myrorna och rädda sig tillbaka till civilisationen? Allt medan myrorna verkar bli allt smartare blir läget mer desperat för de belägrade och snart kan det vara för sent att stoppa den skenande katastrofen. 

Phase IV är ingen fartfylld popcorn-rulle direkt utan snarare en mer filosofisk betraktelse över vårt samhälle och vad vi har åstadkommit. Bass har skapat en unik historia som skiljer sig en hel del från andra eco horror-produktioner där naturen löper amok. Här har vi inga slumpmässigt blinda attacker från galna bestar utan snarare en medveten aggression från en civilisation gentemot en annan där fienden dessutom hela tiden blir allt smartare.  Vad gör myrorna för att bryta ner människorna barrikaderade inne i den metallbepansrade labbkupolen, jo genom att hjärntvätta andra djurarter lyckas de tillsammans skapa en slags speglar som med solens hjälp hettar upp laboratoriet till närmast outhärdlig temperatur. En tydlig parallell till barn som bränner ihjäl myror med förstoringsglas. Det är just denna typ av stegrande hot och desperation som utgör filmens nerv, här finns inte så mycket actiondriven handling. Phase IV är väl egentligen mer sci fi än skräck, här finns inte direkt något blod eller våld. Snarare går tankarna till 1950-talets science fiction-filmer, hotet från myrorna är egentligen inte skapat av mänskliga aktiviteter utan har uppstått pga yttre faktorer. Likväl förmedlar Bass film med sina bilder av härjade landskap en allestädes närvarande känsla av ett döende Amerika. Med tanke på regissörens bakgrund ser Phase IV också riktigt bra ut rent visuellt. Särskilt tydligt blir det när man ser hur kontrasterna mellan de två stridande civilisationerna framställs. De mänskligt skapade miljöerna är fyllda med stora datamaskiner, högar med magnetband och datautskrifter, denna smått kaotiska röra kan jämföras med den rena, välordnade och logiska myrvärlden. Ken Middlehams utmärkta foto och David Vorhaus elektroniska soundtrack förhöjer den smått surrealistiska stämningen av alienation och undergång ytterligare. Skådespelarensemblen består endast av sex personer och de gör alla bra ifrån sig utifrån vad de har att jobba med. Michael Murphy är en veteran som kunnat ses i otaliga filmproduktioner där han levererat stabila rollprestationer och här fungerar han utmärkt som den mer idealistiske Lesko som får allt svårare att dra jämt med Nigel Davenports äldre och mer cyniske Hubbs. Myrorna har emellertid även de lika viktiga roller, de blir bokstavligt en drivande kollektiv karaktär. Myrorna ges faktiskt större karaktärsutveckling än många mänskliga roller ofta får i majoriteten av skräckfilm. Ingen hade väl trott att en film som Phase IV skulle bli en kommersiell hit, den är väl lite för konstnärlig och långsam för det. Likväl ville Paramount lägga sig I produktionen och ta kontroll över den slutgiltiga klippningen. Detta resulterade i ett bråk vad gäller slutet, i Bass version visade slutsekvensen ruinerna av den mänskliga civilisationen efter det myrorna vunnit men det var för mörkt och depressivt för att passa filmbossarna. Slutet vi nu får är något annorlunda men funkar det med. Phase IV är hursomhelst värd att ges en chans om man är på rätt humör, en gåtfull och fängslande film med ett tvetydligt budskap. Går vi mot ett samhälle präglat av avpersonifierad biomekanisk harmoni som i myrsamhället eller kommer människans kaotiska och destruktiva men likväl känslomässigt rika värld att bestå?