Tema - Homo-halloween, bögar och blod

Green colored condoms? I wanna know who sucks a green dick!

Eddie

Queerskräck och skräcken för det queera var det bärande inslaget i de filmer som valet stod mellan denna afton och den rulle som slutligen röstades fram blev Paul Etheredges slasher ”Hellbent” från 2004. Filmteamet har marknadsfört denna produktion som filmhistoriens första gay-slasher, om detta stämmer kan väl säkert diskuteras med tanke på att Jack Sholders ”A Nightmare on Elm Street Part 2: Freddy's Revenge” ju har en del homo-vibbar. Hur som haver är Hellbent en slasher i klassisk stil med det undantaget att alla huvudkaraktärer är unga bögar som blir tagna av daga en efter en och i stället för en final girl har vi en final boy såklart. Filmen öppnar på sedvanligt slasher-vis med att någon intet ont anande person blir brutalt mördad. Denna gång har vi två män i en bil ute i skogen som natten innan Halloween har tänkt ha det lite mysigt. Men innan det hinner hetta till på riktigt dyker en barbröstad snubbe iförd en djävulsmask upp och har ihjäl dem med en skära. Vad är denne mördare benämnd ” Nick Name” (Kent Bradley James) är ute efter, det får vi dessvärre aldrig veta, men det har inte så stor betydelse. Härefter möter vi vår protagonist, helyllekillen Eddie (Dylan Fergus), som laddar inför den årliga Halloweenkarnevalen i West Hollywood. Eddie är redan utklädd i sin pappas polisuniform eftersom han drömmer om att själv bli en riktig polis som sin far och syster Naturligtvis hjälper han också syrran att dela ut flyers för att uppmärksamma folk på hotet om att det går en mördare lös innan han ska möta upp sina polare. Dessa vänner utgör en del av den lokala gay-comunityn, den bisexuelle sextokige festprissen Chaz (Andrew Levitas), modellen Tobey (Matt Phillips (som är ikläd drag-klädsel filmen igenom) samt den sympatiske blyge nörden Joey (Hank Harris). Innan vårt glada gäng drar till karnevalen så måste de så klart åka förbi nattens mordplats, och vem råkar e få syn på där om inte den maskerade Nick Name. Grabbarna tror naturligtvis att han försöker ragga på dem och kan inte låta bli att retas, det skulle de inte gjort. Men nu är det party som gäller. Väl inne på festen börjar grabbarna spana efter snyggingar, Eddie är i synnerhet tänd på bikern Jake (Bryan Kirkwood), en typisk tuff bad boy. Snart har de skilts åt på festområdet men bland alla glada människor smyger även en ondsint man i djävulsmask runt och snart börjar huvuden rulla. Vem kommer överleva natten, ja det får vi gissa.

OK, så Hellbent marknadsför sig som den första gay-slashern men bortser man från det hur står den sig då i denna genre? När filmen släpptes 2004 var slashergenren i stort sett stendöd. Det tillfälliga uppvaknandet som ”Scream” hade föranlett på 1990-talet hade avstannat och skräckfilmsscenen dominerades i stället av found footage-film, ockulta rullar av Paranormal Activity-karaktär samt den spirande ”torture porn”-subgenren. Man kan väl konstatera att Hellbent inte direkt lyckades lämna något större avtryck, filmen innebar knappast någon vitalisering av skräckfilmsgenren i allmänhet eller slashergenren i synnerhet och någon efterföljande våg av hbtq-skräck såg vi inte heller. Men faktum är att Paul Etheredge likväl faktiskt fått till en överraskande bra film för att vara av standardslasher-karaktär, produktionen är underhållande och skådespelarinsatserna helt OK i detta sammanhang. En lågbudgetfilm som funkar bra om man är sugen på lite maskerade mördare, snygga människor och brutala mord. Storyn i sig är väl emellertid inte så mycket att hänga upp sig på men det gör inte så mycket, det är innovativa mord och spänningen som leder fram till dessa vi vill ha. Hellbent är också skapligt blodig och den maskerade mördaren passande brutal och hänsynslös. Filmskaparna har tagit ett bra beslut här att låta honom förbli anonym och hans motiv oklart, det gör honom mer kuslig. Och finns det en twist då, ja säg det. Visst vi känner igen upplägget och det är väl filmens svaghet, men det hela vägs upp av att rollbesättningen gör ett så pass bra jobb. Det hade varit lätt att greppet med gay-personer mest hade blivit flamsigt och dumt men skådespelarna tar sina roller på allvar och lyckas hålla en seriös ton filmen igenom. Framför allt Andrew Levitas Chaz ä ren karaktär som står ut och lika gärna kunde ha varit huvudrollen i stället för Dylan Fergus Eddie som känns ganska blek i jämförelse. Bryan Kirkwoods är väl inte direkt trovärdig i rollen som bad boy om man säger så men man kan likväl förstå varför Eddie dras till Jake filmen igenom. I stort så har Etheredge och kompani lyckats gjuta så pass mycket liv i sina karaktärer att vi bryr oss om dessa och vad som händer med dem, och det är det som får filmen att funka så pass bra. Mördaren är som sagt av klassisk slasher-snitt, ingen ikon på något vis men likväl underhållande. Även om gay-temat kanske mest känns som en gimmick var det ändå kul att få se en film som vänder på de sedvanliga stereotyperna och lyckas göra det bra.