Tema - Vampyrer och hippies

"Count Dracula Look on me Dracula look on me and remember"

Professor Van Helsing

Men det krävs naturligtvis lite mer än en pandemi för att det skulle ställas in nypremiärer, i alla fall minst en eller annan zombie. Det var en tapper skara som var inne på samma linje och såf till att det allt blev en liten mjukstart trots allt. Nya lokaler, lite besvärliga  omatändigheter men samma goa häng likväl. Inför denna något rumphuggna säsong hade upplägget vad gäller filmtema nu skiftat något, från mer långa röda trådar till fokus på enskilda nerslag från kväll till kvätt. Denna torsdag var det sequels (alltså uppfäljare som skulle ges sin tid i rampljuset. Uppfäljare har ju av naturliga skäl sällan nått upp till de original de baseras på men självklart finns det filmer av denna typ som är väl värda att uppmärksamma. Publikens val hade denna gång fallit på en vampyrfilm, vilken skulle visa sig vara Alan Gibsons "Dracula A.D. 1972" (den något inovativa svenska titeln lyder "Draculas Bloodstory" minsann). Det är väl inget att hymla om att denna film långt ifrån är en av det klassiska filmbolaget Hammers bättre filmer, men det är väl inte därför man väljer att kolla på den. I början av 1970-talet hade Hammer Film Productions sett sina bästa dagar, gotisk skräck var passé och det enda som verkade finnas att göra var att förlägga nya skräckproduktioner till den egna samtiden för att försöka hänga på rådande trender. Det fanns en hel del förhoppningar att manusförfattaren by Don Houghton skulle kunna modernisera konceptet med den gamle blodsugande greven i sin historia kallad ” Dracula – Today” och när man även fick med Christopher Lee och Peter Cushing på skutan som Van Helsing och Dracula såg det lovande ut. Slutproduktionen döptes om till Dracula A.D. 1972 och Alan Gibson stod som sagt för regin, en man som tidigare dock mest regisserat TV-serier. Filmen tar sin början på klassiskt manér, året är 1872 Och Professor Lawrence Van Helsing (Cushing) är inbegripen i en kamp på liv och död med Greve Dracula (Lee) vilken slutar med att greven tas av daga. Van Helsing lämnar så platsen för bataljen men en av Draculas följeslagare samlar snabbt ihop den fallne vampyrens aska och begraver den utanför en kyrka vid namn St Bartolph. Hundra år senare möter vi Lawrences sonson, den välansedda vetenskapsmannen Lorrimer Van Helsing (även han spelad av Cushing), vars specialområde passande nog är ockultism. Lorrimer har själv ett barnbarn, Jessica (Stephanie Beachman), som helst hänger med en grupp hippies och inte har någon direkt kontakt med sin äldre släkting. I hippiegruppen ingår också den obehaglige Johnny Alucard (Christopher Neame), en snubbe som har en kuslig likhet med den anhängare som hundra år tidigare tog sig an Draculas aska. Självklart måste en grupp hippies hitta på en och annan dumhet så gänget är helt med på Alucards idé om att hålla en svart mässa just i den gamla övergivna St Bartolph -kyrkan. Naturligtvis har Alucard onda planer och genom en blodig ritual lyckas han också återuppväcka Dracula. När en serie mord följer på detta kopplas Scotland Yard polisen Inspector Murray (Michael Coles) in på fallet och tvingas snart slå sig ihop med Van Helsing för att sätta stopp för mörkrets prins för gott. 

Ja, vad ska man säga? Dracula A.D. 1972 är en produktion som försökte vara I takt med sin samtid men som väl lyckades sådär. Tanken var nog att försöka skapa en brittisk variant av Bob Kelljan amerikanska ”Count Yorga, Vampire” från 1970 som rönt en hel del framgång, men någonstans gick filmteamet nog lite vilse. Hammer hade helt klart svårt att bryta sig loss ur sitt 1960-tal så vi har ett gäng hippies som hämtade från det föregående decenniet och härmed en smått surrealistisk dialog där Alucard uppmanar de andra att "dig the music kids" vilket följs av helt malplacerad jazzmusik, naturligtvis är detta "far out" och "groovy". Japp, äldre män tror sig veta hur kidsen snackar och vi vet ju hur det brukar gå med dialogen då. Framför allt Stephanie Beachmans Jessica har försetts med repliker som är särskilt pinsamt roliga. Men detta är detaljer som på sitt sätt faktiskt gör filmen underhållande. Och skrapar man lite på ytan finns det mer än bara skrattframkallande menad eller ofrivillig humor, historien i sig har ett visst djup om man väljer att se det så. Lorrimer Van Helsing har ett tungt arv att bära, han måste bevisa att han kan leva upp till det förpliktande namnet Van Helsing och ta sig an Dracula liksom hans förfäder. Och insatserna är personligt sett höga för honom själv. Om han misslyckas kommer hans barnbarn Jessica att dö, den sista i släkten, och allt det hans förfäder kämpat för är till intet. Det är mycket som läggs på en gammal mans axlar, någon som tidigare mest ägnat sig åt böcker och föreläsningar. Kampen är inte bara mellan Van Helsing och Dracula utan en kamp för Van Helsing att avgöra sitt eget öde. Att den gamle professorn dessutom spelas av just Cushing, märkbart åldrad på grund av sorgen över sin nyligen bortgångna hustru, ger det hela bara ännu mer trovärdighet. Cushing fick också sin roll omskriven från att Van Helsing skulle varit Jessicas far till att istället vara hennes farfar, det såg mer trovärdigt ut helt enkelt. Ja, Dracula A.D. 1972 skulle främst säljas in av de gamla legenderna Cushing och Lee, det var de som skulle leverera. Och ja, det är skapligt kul att återse detta radarpar. Peter Cushing är som sagt tillbaka som Van Helsing i modern tappning. Det blir underhållande att se denne vetenskapsman ta sig an en vampyrjakt utan att egentligen ha någon som helts erfarenhet av detta till skillnad från sin förfader. Christopher Lee är också tillbaka som Dracula och sågs som det största dragplåstret trots att hans greve egentligen inte är med så mycket i filmen. Som vanligt imponerar han dock i sin klassiska roll och det märks inte att han vid denna tid var duktigt trött på att Hammer hela tiden ville ikläda honom huggtänder och cape i sina produktioner. Dock får man konstatera att Lee här ser bättre ut som Dracula än i ”Scars of Dracula” som förgick denna och som allmänt anses hålla högre klass. Resten av rollbesättningen gör sig jobb. Vi får t ex ae en viss karaktärsutveckling hos Stephanie Beachmans Jessica när hon efterhand etablerar en närmare relation till sin farfar och Christopher Neames Alucard (vad blir det baklänges månne) stjäl nästan showen från Cushing och Lee i sin nerviga framtoning. Ett plus också till Caroline Munro som Jessicas olycksaliga vän Laura som kanske inte fick så mycket speltid men övertygar i sina scener. På det stora hela är Dracula A.D. 1972 en smått underhållande film om man är på rätt humör. Den är fylld med absurd dialog, underhållande actionsekvenser, en del blod, snygga tidstypiska miljöer samt ett par gamla hjältar som fortfarande leverar stabila insatser. Bland Dracula-filmerna tillhör den knappast toppen, mentråkigt har man inte under resans gång. Och, har ni ett ett särskilt intresse för just uppföljare så fick faktiskt Dracula A.D. 1972 just en sådan, nämligen ”The Satanic Rites of Dracula”från 1973, Hammers sista Dracula-rulle, även den med Cushing och Lee i huvudrollerna. Men den får ni kolla in själva, det lär inte bli någon ToB-visning här.