Tema – Metal med Satan

”I need to come home now”.

Ray Smilie

Det finns ju en uppsjö filmer att välja på här, men det var kul att det i det här fallet blev just tasmaniern Sean Byrne ”The Devil's Candy” från 2015. En del av er minns säkert denna regissörs eminenta första fullängdare ”The Loved Ones” från 2009 och denna uppföljare håller även den hög standard. Tyvärr har det inte blivit fler filmer sen dess. I The Devil's Candy får vi i alla fall en lite annorlunda variant av hus som plågas av onda krafter. Möt familjen Hellman, inte som alla andra Svenssons direkt. Det äkta paret Jesse (Ethan Embry som synts i TV-serier som ”Once Upon a Time” och ”Grace and Frankie”) och hustrun Astrid (Shiri Appleby som bl a medverkat i ”UnREAL och ”Girls”) har tagit steget att skaffa sig sitt första egna hus. Med tanke på att de inte direkt har några större inkomster är detta lite av ett vågspel. Jesse är en hårdfockande konstnär som fått viss uppmärksamhet och drömmer om att slå igenom men med tanke på hur oviss framtiden är har familjen nappat på ett erbjudande att köpa en fastighet med en något mörk historia för ett bra pris. Tydligen har två personer gått en plötslig död tillmötes i huset, en kvinna föll nedför en trappa och bröt nacken och hennes sörjande man begick därefter självmord. Men detta kan väl inte ha någon betydelse, eller …? Den nya tillvaron verkar vara vad Jesse och Astrid drömt om och även om deras tonårsdotter Zooey (Kiara Glasco från bl a ”Bitten” och ”Copper”) har det lite svårt att passa in sin nya skola i och med sin något alternativa punkiga framtoning trivs hon i det nya hemmet och diggar sina hårdrockande päron. Det lugna familjelivet kommer dock att skakas om när en främmande man en dag plötsligt knackar på dörren och när Zooey ppnar uppvisar ett förvirrat och smått obehagligt beteende. Han hävdar att han behöver komma hem och verkar vilja ta sig in i huset. Naturligtvis blir han avvisad. Det visar sig att mannen heter Ray Smilie (Pruitt Taylor Vince som medverkat i bl a ”The Walking Dead”, ”True Blood” och ”Deadwood”) son till de tidigare ägarna av huset Strax efter denna incident börjar Jesse drabbas av underliga visioner av barn, vilka han känner måste avbildas i sina målningar. Allteftersom Jesses visioner blir allt mörkare ökar även den rubbade Ray Smilies ansträngningar att få lontakt med Zooey som från början känt medlidande med honom. Vad vill Ray egentligen och har detta något samband med vad Jesse upplever när han målar? Det kusliga svaret kommer att visa sig. 

En vanlig familj som flyttar in i ett nyinköpt hus med en mörk historia är ju ett föga originellt sammanhang i skräckfilmssammanhang, men som med det mesta är det utförandet som avgör om även ett konventionellt koncept kan kännas intressant. Sean Byrne visar med The Devil's Candyprov på stor hantverksskicklighet när han här levererar en unik karaktärsdriven skräckis som både fungerar som en hyllning till gamla klassiker samtidigt som den bidrar med egna ingredienser Egentligen kan man se filmen som en slags hybrid bestående av teman tagna både från traditionella ockultismfilmer och seriemördarthrillers. Dock är det mer monstret inom oss snarare än övernaturliga demoner son står i centrum, vilket gör att känslan av närvarande ondska känns mer realistisk. Bildspråket, fylld av symbolik, känner vi emellertid igen från andra produktioner med ockulta undertoner. Färgtoner som vitt, svart och framförallt rött används frekvent och I kombination med inslag som djävulsdyrkan, galenskap, kidnappning och blodigt våld blir det hela en ganska intensiv upplevelse. Ibland känns det estetiskt sett nästan som att kolla på en Rob Zombie-rulle. Och på tal om Rob Zombie så är just musiken ett av de mest framträdande inslagen i The Devil's Candy, det märks att det är folk som älskar heavy metal som är inblandade här. Metal har ju av tradition ofta kopplats till satanism och djävulen och utifrån detta så förstärker soundtracket filmens tema på ett effektivt sätt. Musik från band som including Metallica, Slayer, Pantera, och Cavalera Conspiracy passar riktigt bra in här och är inte bara inslängda ljudpålägg. Musiken är ett av de kitt som förenar familjen Hellman och det är sällan man ser metal användas så effektivt i filmsammanhang som här. Med tanke på att det är familjemedlemmarna som står i centrum och deras upplevelser som driver filmen framåt är just stämningar som förstärker deras sinnesintryck av betydelse. En annan avgörande detalj som lyfter filmen är skådespelarensembles insatser. Kemin mellan Embry, Appleby och Glasco känns genuin och man håller verkligen på dem I kampen mot de krafter som hotar deras tillvaro. Trots Jessies allt mer märkliga beteenden blir hans karaktär t ex aldrig osympatisk. . Pruitt Taylor Vince gör ännu en av sina smått obehagliga rolltolkningar som Ray Smilie, tyvärr är väl just denna antagonist emellertid inte den mest skrämmande vilket gör att filmen tappar lite i sin slagkraft. Smile blir mer en intressant karaktärsstudie än vad han ör skrämmande. En överviktig djävulsdyrkare kanske hade varit skrämmande i verkligheten men fungerar inte optimalt i en skräckfilm. Men en mer spektakulär skurkroll kanske hade tagit bort något av den mer realistiska ton filmskaparna vill etablera. Hur som helst är The Devil's Candy en riktigt sevärd film Visst, den når inte upp till Byrnes föregående produktion ”The Loved Ones och kanske hade resultatet blivit än bättre om även denna film spelats in i Australien i stället för i Texas men likväl är det en spännande åktur vi bjuds på. Precis som det ska vara på en ToB-kväll