Tema - The curse of Millhaven

"Did she kill him? But she's my little girl. And I love her. Oh my baby, my baby!

Christine Penmark

Och den film som kom att visas var dessutom Mervyn LeRoys klassiker ”The Bad Seed” ("Det Onda Arvet”) från 1956 rullen som drog igång hela denna subgenre. The Bad Seed bygger på en roman med samma namn författad av William March 1954 och uppsatt som Broadwaypjäs med manus av Maxwell Anderson samma år. Det skulle visa sig att publiken inte var beredd på vad de skulle få ta del av och många blev ordentligt omskakade. Historien om en åttaårig flicka som visar sig vara en kallblodig mördare var mer än vissa tålde och pjäsens slut var nära att skapa uppror bland åskådarna på riktigt! Trots dessa reaktioner kom pjäsen att visas hela 334 gånger och Nancy Kelly som innehade den kvinnliga huvudrollen vann en Tony Award för bästa skådespelerska i en teateruppsättning. Självklart dröjde det inte länge innan Hollywood hade insett potentialen i denna historia och manusförfattaren John Lee Mahin (som bl a skrivit manuset till ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde” 1941) fick ansvaret att se till att adaptionen från pjäs till film blev av. Efter att Alfred Hitchcock tackat nej till uppdraget att regisera filmen gick jobbet till Mervyn LeRoy som fick sin vilja igenom att behålla merparten av skådespelarna från pjäsen även i filmversionen. The Bad Seed hade premär 1956 och blev omedebart en stor framgång både bland publik och kritiker. 2018 dök även en remake i form av en TV-film upp, regisserad av ingen mindre än Rob Lowe, men naturligtvis kan den långt ifrån mäta sig med originalet. Kenneth (William Hopper) och Christine Penmark (Nancy Kelly) lever det perfekta amerikanska kärnfamiljslivet tillsammans med sin charmerande och väluppfostrade dotter Rhoda (Patty McCormack). Men idyllen ska snart visa sig dölja mörka undertoner som sakta börjar sippra fram. När Kenneth, som tjänstgör inom den amerikanska militären, blir inkallad lämnas Christine och Rhoda själva i familjens hem och nu börjar det plötsligt inträffa obehagliga händelser. Rhoda är på ytan sitt vanliga perfekta jag men det är något som ligger och gnager i Christines bakhuvud. Trots att hennes dotter alltid är artig och belevad mot alla hon möter känns det som det är något som döljer sig under ytan, eller är det bara inbillning? Visst Rhoda har en starkt tävlingsinriktad sida och hennes växande samling av prydnadssaker gömda i rummet är lite märklig men i övrigt är hon en förälders dröm. Men så under en skolutflykt drunknar plötsligt  Claude Daigle, en av Rhodas klasskamrater, i en sjö barnen har picknick vid, samme pojke som slagit Rhoda i en skrivartävling. En fruktansvärd olycka eller …? När Christine hittar Claudes tävlingspris i dotterns samling av prydnadssaker börjar hennes oro växa över att något är fundamentalt fel. När Rhoda dessutom börjar bete sig allt mer underligt ökar känslan av att det är något som dottern döljer än mer, en känsla som förstärks när Christine upptäcker en mörk hemlighet om sig själv. Kan det vara så att ondska kan gå i arv? Glöm Damien Thorne, här kanske vi möter Antikrists sanna avkomma.

The Bad Seed är i grunden egentligen ett psykologiskt drama som gräver djupt i frågeställningar kring mänsklig natur versus uppfostran och om galenskap och önskan om att begå hemska brott faktiskt kan gå i arv mellan generationer. Det var ett tema i ropet vid tiden för filmens inspelning och något som kunde väcka kontrovers. Tänk om det är så att en uppväxt i ett kärleksfullt och ekonomiskt tryggt hem likväl kan frambringa ett mordiskt monster till individ. År det så att det ligger I Rhodas natur att vara den hon är eller har hon utvecklats till den hemska människa hon är av sig själv? Frågan är intressant och det som driver filmen framåt på gott och ont. Samtidigt som dramatiken tätnar när allt mer avslöjas om Rhodas natur så dras filmens tempo också ner en del av alla dialogtunga partier, inte sällan fyllda av freudianska idéer. Känslan av att det är en inspelad pjäs i form av ett kammarspel smyger sig in emellanåt. Christine tillbringar en del av sin tid med att öppna dörren för diverse karaktärer som ska introduceras i handlingen. Slutet var även det tvunget att skrivas om från det från pjäsen för att filmen skulle bli godkänd att visas, originalet var alldeles för kontroversiellt för sin tid. Detta gör också att några extra transportsträckor fått läggas till. Likväl fungerar The Bad Seed i stort, framför allt för att Rhoda fungerar så bra som ondskefull anatagonist förklädd till ängel. Åttaåriga Patty McCormack gör en förvånansvärd ondskefull gestaltning av Rhoda däär hon växlar från ljus till mörker på ett ögonblick. Det råder aldrig något tvivel om att detta är en person som är farlig för alla som kommer i hennes väg och att hon kan komma ndan med nästan vad som helst genom sitt fejkade älskvärda sätt. McCormack övertygar verkligen som den mordiska lilla tjejen som trots sina vinnande leenden alltid verkar ha sitt hår för hårt flätat och en grimas nästan skönjbar bakom den söta mask hon gömmer sig bakom. Rhodas enda äkta känsla är vrede, allt annat är bara ett spel för att lura vuxenvärlden Att ro i land en sådan prestation är starkt för en barnskådis, särskillt vid denna tidpunkt De flesta barn i filmer agerade i stort sett som vanliga barn men McCormack känns äkta som en bortskämd skitunge med en mörk ondska inom sig Hon är i sanning ett demontiskt macchiavelliskt troll i oklanderlig klänning ständigt med mord i sinnet McCormacks Rhoda överskuggar naturligtvis de övriga skådisarnas insatser men flera av dessa gör likväl riktigt bra ifrån sig. Feämst bör Nancy Kelly nämnas I rollen som Rhodas mamma Christine, en kvinna som långsamt drivs mot ett mentalt sammanbrott när hon oundvikligen tvingas konfronteras med sanningen om vem och vad hennes älskade dotter verkligen är. Det börjar med ett subtilt förnekande för att sedan övergå i tvivel och slutligen förfärande insikt. Ibland blir Kelly tyvärr lite väl teatralisk i sitt uttryck, antagligen ett arv från hennes framträdande i teaterpjäsen, men mestadels håller hon sig på rätt nivå. Eileen Heckart I rollen som Mrs. Daigle måste också ges ett specialnämnande I rollen som den av sorg förkrossade mamman till Rhodas klasskamrat som drunknade. Hon dränker sina sorger i all alkohol hon kan komma över och beger sig hela tiden på hembesök hos familjen Penmark för att finna svar på vad som egentligen låg bakom hennes sons död. Heckart vann faktiskt en Golden Globe-utmärkelse för sin insats i The Bad Seed vilket är särskilt anmärkningsvärt då hon sammanlagt bara var i bild i runt 10 minuter sammanlagt. Henry Jones, även han från Broadway–uppsättningen, måste slutligen också nämnas I sin roll som den ilskne och misstänksamme allt-i allon Leroy. Han är den ende förutom Christine som verkar se igenom Rhodas falska fasad och tar alla chanser att pressa henne med hot om att avslöja vad han misstänker. Leroy är förvisso inte huvudskurken i dramat men han är njutbart obehaglig och tillför ytterligare en dimension av svärta i och med att han uppenbart finner det njutbart att ta del av Rhodas ondska. The Bad Seed är efter alla dessa år foortfarande en riktigt sevärd film om man ger den tid. Det är inte mycket blod och spektakulära våldsscener men här finns atmosfär och spänning som nog kan hålla de flesta fängslande Och som stilbildande för filmtemat om onda barn bör den naturligtvis även ha setts.