Carpenter är en av giganterna inom skräckfilmsgenren, mannen som givit oss filmer som Assault on Precinct 13, Halloween, The Fog, Prince of Darkness, Escape from New York, The Thing och In the Mouth of Madness. För mig har Carpenters filmer fungerat som ledfyrar in i skräckfilmens lockande värld. Problemet är bara att John Carpenter verkar ha tappat förmågan att leverera den typ av filmer han en gång förgyllde vår tillvaro med. Efter In the Mouth och Madness har det gått käpprätt utför. Kvalitetsförsämringen märktes redan den avslagna Village of the Damned för att sen eskalera i filmer som Escape from L.A. , John Carpenter's Vampires och slutligen Ghosts of Mars. Efter kraschlandningen på Mars 2001 blev det tyst kring Carpenter. Det är klart att många hoppades på en mirakulös återkomst med en film av fin gammal klass men innerst inne var det nog inte många som trodde på att så skulle ske. Men så dök ett par ljusglimtar upp i mörkret i och med att Carpenter beslöt sig för att bidra med två episoder till TV-serien masters of Horror. Det visade sig att bägge hans bidrag, Cigarette Burns och Pro-Life, höll en bra kvalité och tillhörde seriens höjdpunkter.  Kanske fanns det fortfarande lite av den forna magin kvar och det var således med en viss hoppfullhet blandad med oro som jag såg fram emot hans nya filmprojekt The Ward 2010. Det var ju ändå Carpenter det handlade om, så varför inte ge honom en sista chans?

The Ward öppnar väldigt stämningsfullt och väcker en känsla av att detta kan bli riktigt bra. Historien tar sin början i Oregon 1966 (bra år) då vi möter en ung flicka som uppriven och förvirrad kommer springande genom en öde landsbygd mot en gammal bondgård. Väl framme sätter hon snabbt eld på byggnaden samtidigt som en polisbil anländer och hon blir omhändertagen under kraftigt motstånd. Denna öppningsscen är riktigt bra filmad och tankarna går lite till Argentos Suspiria.  Sedan följer en smakfullt komponerad sekvens med filmens credit-text. Vi får ett kollage av träsnitt och fotografier i kombination med splittrat glas som är riktigt passande för ändamålet. Det känns som Carpenter hittat hem. Efter texterna introduceras vi för filmens huvudperson Kristen (Amber Heard), den unga mentalt störda flickan som brände ner bondgården. Hon har nu förts till ett stort isolerat mentalsjukhus som ger lite obehagliga vibbar. Här placeras hon under Dr. Stringers (Jared Harris, från bl a Mad Men) vakande öga. Till sin hjälp har han bl a den bryska Syster Lundt (Susanna Burney) och den hårdhänte säkerhetsvakten Roy (Dan Anderson). Kirsten vägrar till en början att acceptera sin nya belägenhet, men efter ett par mindre konflikter med de övriga intagna patienterna på avdelningen beslutar hon sig ändå för att göra det bästa av situationen och försöka komma överens med de andra flickorna där. Vi får nu stifta bekantskap med den bitchiga Sarah (Danielle Panabaker), den konfrontativa Emily (Mamie Gummer), den blida Iris (Lyndsy Fonseca) och den barnlika Zoe (Laura-Leigh). Kirsten börjar, trots sin vägran att acceptera att hon är sjuk, ändå sakta men säkert få en allt större medkänsla för sina intagna medsystrar. Eftersom Dr. Stringers motiv verkar en aning suspekta för Kirsten samtidigt som vårdavdelningen styrs av en hård personal beslutar hon sig omgående för att försöka rymma. Denna beslutsamhet blir inte mindre när hon snappar upp ett par rykten om att tidigare intagna flickor mystiskt bara har försvunnit. Något är i görningen på vårdavdelningen och något skrämmande verkar dölja sig i byggnadens mörka skuggor.

OK, bara för att alla ni som gillar Carpenters tidigare verk men inte sett The Ward ska få ro kan jag säga att filmen är OK. Visst, inget mästerverk, men vem hade förväntat sig det egentligen? The ward når inte upp till klassiker som Halloween, The Fog eller The Thing utan får väl mer jämföras med t ex Christin, någon The Ghost of mars-elände rör det sig emellertid inte om. Det är en välgjord produktion som har sina stunder av spänning och kusliga sekvenser. Framför allt beror detta på Carpenters förmåga att skapa riktigt bra miljöer och skildra dem på ett för honom karaktäristiskt stämningsfullt vis. Filmen ser väldigt bra ut. Redan de första snabba bilderna från mentalsjukhuset lyckas Carpenter förmedla en mörk och hotande känsla, och detta i helt odramatiskt korta sekvenser. Hela upplägget med mentalsjukhuset kan kanske kännas uttjatat men det funkar alldeles ypperligt som scen för denna berättelse. Tonen av klaustrofobi finns där hela tiden och man rycks snabbt med i dramaturgin kring de instängda flickorna som befinner sig i dödlig fara utan något hopp om att undkomma. Berättelsen förs framåt i ett snabbt tempo utan någon dötid och filmen klockar in på helt lagom 88 minuter. Man har således inte tråkigt i Carpenters sällskap denna gång. 

Tyvärr finn det dock en del att anmärka på. Saker som gör att filmen tyvärr inte kommer att lämna några större avtryck. The Ward gjorde ju heller inget större väsen av sig när den hade premiär och försvann ganska obemärkt relativt snabbt från biografernas repertoarer. Det absolut största problemet är filmens brist på originalitet. Det bjuds inte på något som helst nytt här. Bilder från andra filmer dyker tämligen omgående upp i huvudet. Japp, vi har den bryska Syster Ratchet …  jag menar Lundt, som hämtad från en mängd andra filmer iscensatta i denna miljö. Vi har det mörka förflutna ingen verkar villig att prata om. Vi har de klassiska hoppa till-scenerna där spegelbilder används. Själva twisten, som man tyvärr kunde räkna ut ganska snabbt, känns dessutom som en rejäl ripp off på ett par andra filmer vars namn jag inte kan ange här utan att avslöja slutet.  Det verkar ssom Carpenter inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken typ av film han velat göra och därför plockat element från diverse skräckfilmsgenrer och rört ihop det hela. Vi har inslag av spökfilm, psykologisk thriller och slasher, ja även en del inspiration från de senaste årens tortyrtrend tas med.  När man ganska snart räknat ut vad det hela handlar om känner man faktiskt en ganska stor besvikelse, jaså var det inte mer än såhär?  Och det som började så bra. Dessutom, ska man försöka lägga grunden till en bra spökhistoria så vet ju alla att ju mindre man ser och ju mer som lämnas till fantasin, desto bättre. Här lämnas inte så värst mycket till fantasin. Själva spökkonceptet i filmen slarvas bort vilket är synd med tanke på hur väl Carpenter lyckas skapa en bra stämning utifrån andra inslag i historien. Ska man klaga lite till så känns det tråkigt att inte Carpenter själv komponerade musiken till soundtracket. Han har ju visat att han är riktigt bra på att skapa musikaliska stämningar tidigare. Soundtracket är inte dåligt i sig, Carpenters ande vilar tung över det och skapar en riktigt atmosfärisk stämning emellanåt. Problemet är att det blir alldeles för storslaget och bombastiskt emellanåt och all subtilitet åker ut genom fönstret. Varje skrämseleffekt ska t ex ackompanjeras av en ljudexplosion, vilket helt motverkar sitt syfte att skrämmas.

Ser man till skådespelarnas insats hamnar detta på filmens pluskonto. Visst, de intagna unga flickorna ser väl inte ut som man kan förvänta sig att verkliga mentalpatienter ska vara, här har vi istället vi har allt från den glamourösa och uppsminkade Sarah till den glasögonprydda och artistiska Iris med sitt sketchblock.  Dock är de skildrade på ett så bra vis att vi inte kan låta bli att bry oss om dem, detta trots att de egentligen inte har så mycket att arbeta med i sina rolltolkningar.  Amber Heard porträtterar Kristen med djup och trovärdighet, i alla fall om man ser till sammanhanget, och Danielle Panebaker lägger en hel del energi i att ge liv åt den impulsiva Sarah. Mest kanske ändå Mamie Gummer står ut som den excentriska och mångbottnade Emelie (morsan heter inte för inte Meryl Streep). I övrigt är det väl mest Jared Harris som den gåtfulle Dr. Stringer som bör nämnas. Resten av vårdpersonalen är, som sagt, traditionella karikatyrer.

Så, ska vi se The Ward som en välkommen återkomst från en regissör som gick vilse för mer än 25 år sen?  Tja, till viss del kan man väl säga, om man inte är så kräsen att man sätter måttstocken utifrån de tidigare mästerverken utan ser till regissörens sammanlagda produktion genom åren.  Visst hade man kanske hoppats på mer, men vilken regissör kan egentligen erbjuda en klassiker varje gång, om ens någonsin? Carpenters storhetstid är antagligen en gång för alla förbi, glöden och nytänkandet har med åldern helt naturligt falnat. Men man ska inte döma honom för hårt utan kanske istäälet jämföra med andra gamla klassiska skräckfilmsregissörer som fortfarande är verksamma. Ta Dario Argento t ex. Liksom carpenter har han bara lyckats få ur sig två masters of Horror-avsnitt som håller bra klass under de senaste årtiondena. Hans senaste riktigt bra film var opera från 1987.  Ingen förväntade väl sig att Mother of tears ens skulle vara i närheten av Suspiria eller Inferno och utifrån det perspektivet gick filmen faktiskt att se. Eller vad säger vi om romeros försök att blåsa liv i sin Living dead-serie? Land of the dead gick väl att acceptera men därifrån har det bara gått utför. Wes Craven har väl varit den som lyckats hålla den jämnaste standarden, men då har han kanske inte så många riktiga toppar i karriären att se tillbaka på.

The Ward är således långt ifrån en perfekt film. Den har sina stunder av spänning men lika ofta är den oändligt förutsägbar och fylld av gammal skåpmat från Carpenters tidigare filmer: kameralösningarna från Halloween, sjukhusscenerna från halloween II, den mörka stämningen samt en del mord från the Fog etc. Det är i och för sig inte fel att plocka gamla klichéer från den egna produktionen, speciellt om filmerna alltid byggt på dessa, bara man gör det med stil och finess.  Om Carpenter vill återskapa en känsla av psykologisk 70-talsthriller, ja då har han faktiskt lyckats, men på bekostnad av originaliteten.  Tyvärr är det ju emellertid den uttjatade historien, framför allt upplösningen, som sätter käppar i hjulet och förtar mycket av spänningen. Men har man överseendde med detta och bara vill ha n stunds okomplicerad underhållning samtidigt som man gläds åt att Carpenter är tillbaka på banan, ja då kan man allt ge The Ward en chans. Bra skådespeleri, en atmosfärisk omgivning och ett par spänningsladdade sekvenser gör att du knappast lär ha tråkigt. Nästa gång John, då jävlar, men använd då gärna ett egenkomponerat manus.