Tema - Skolflickor fast i psykedeliskt spökhus

"She eats unmarried young girls. It is the only time she can wear her wedding gown."

Prof

Otroligt kul att se så många gamla och nya besökare droppa in Det blev också en riktigt lyckad kväll trots att en del tekniska justeringar fick göras och baren tömdes oväntat fort. Men dessa detaljer kommer så klart åtgärdas till nästa gång. Kvällens tema var japansk skräck, vilket var ett tag sen vi körde. Publikens val föll denna gång med god marginal på Nobuhiko Ôbayashis japanska skräckkomedi ”Hausu” (”House”) från 1977, den enda film som ToB faktiskt visat en gång tidigare, då på en av våra skräckfilmsfrossa-event. Pga en liten miss hade detta fallit i glömska och filmen dök alltså upp ännu en gång på repertoaren. Dock verkade det bara vara en av våra äldsta och trognaste stammisar som var med vid den tiden för 10 år sen och där såg den. Vi gör väl det enkelt för oss denna gång och kopierar en del av filmpresentationen vi hade då, inget har ju förändrats. Själva handlingen i Hausu är inte det viktigaste om man säger så, detta är närmast en flamsig mangatidning i filmformat. Det är själva uttrycket som står i fokus. Men kortfattat kan man sammanfatta berättelsen med att sju skolflickor på sommarlov råkar illa ut på de mest märkliga vis. Likt en slasher är alla huvudkaraktärer typiska stereotyper, här dragna till sin spets. Vi får först stifta bekantskap med den utseendefixerade Gorgeous (Kimiko Ikegami) och hennes polare den dagdrömmande Fantasy (Kumiko Ohba) som ska tillbringa sommaren på olika håll. Fantasy ska spendera lovet tillsammans med ett par andra vänner och, lite otippat, sin lärare Togo (Kiyohiko Ozaki) som hon är förälskad i. Gänget ska hålla till på något slags pensionat eller liknande och öva på någonting som inte riktigt framgår. Gorgeous ska vara med sin pappa. Men plötsligt visar det sig att Gorgeous pappa kommer att ha med sig sin nya fru, och Togos syster, som äger pensionatet, vill inte ha dit brodern och tjejerna. Vad nu göra? Tja, vad sägs om att allesammans istället drar till Gorgeous invalidiserade mormor (Yoko Minamida) som bor i ett ödsligt beläget hus på landet? Gorgeous och Fantasy gör slag i saken och tillsammans med den atletiska Kung Fu (Miki Jinbo), den blyga (!) Sweetie (Masayo Miyako), den musikaliska Melody (Eriko Tanaka), den belästa Prof (Ai Matsubara) samt den matglada Mac (Mieko Satoh) drar de iväg med Togo som eftersläntrare. Men som alla vet har gamla hus sina hemligheter och när skolflickorna börjar försvinna en efter en verkar mormodern bli allt mer kraftfull. Vad är det som händer egentligen, ja det kan man verkligen fråga sig.

Som sagt, Hausu är en väldigt skruvad och surrealistisk film, en utflippad blandning av slasher, fantasy, spökfilm och psykedelisk komedi på speed. Ôbayashi släpper alla hämningar i sina galna scenarion med sina grälla färgtoner, där han själv även står för de enkla men effektiva animationerna. Man får väl även lyfta på hatten för Asei Kobayashis och Mickie Yoshinos kitschiga soundtrack och det japanska bandet Godiegos ”stämningsfulla” låtar. Även ett plus för Yoshitaka Sakamotos foto och Kazuo Satsuyas design som också bidrar till denna färgsprakande och galna helhet. Visst, manuset är väl mest en ursäkt för att ge utrymme för alla galna infall, men man kan ändå inte låta bli att svepas med av en anrättning fylld av människoätande pianon, mysko katter, slumpmässig stopmotion-slapstick, folk som förvandlas till bananer, dansande skelett, vampyrer, spöken mm, allt i en salig blandning. Tydligen ska Ôbayashi ha fått idén till filmen från en historia hans unga dotter hittat på, vilket inte verkar helt otroligt. Det kan ju också förklara varför Chiho Katsuras manus känns tämligen ofokuserat och rörigt emellanåt. Skådespelarinsatserna är helt OK i ett sammanhang som detta, det är inga karaktärsstudier man förväntar sig direkt. Extra plus får gå till Miki Jinbos Kung-Fu och Kimiko Ikegamis Gorgeous. Men bäst är ändå Yoko Minamida i rollen som den bisarra mormodern. En liten kul detalj är att den ovan nämnda kompositören Kobayashi har en liten lustig biroll som vattenmelonförsäljare. Så varför visade vi då Hausu (igen)? Ja, det var ett misstag men likväl, filmen är ju ändå en slags Dr Snuggles-tripp för vuxna, bara en sådan sak. Kanske inte en rulle för alla, men sätter man bara hjärnan i viloläge och låter sig svepas med av galenskaperna lär man få en klart underhållande resa a la spöktåget på Tivoli i Köpenhamn. Och är det inte det vi så väl behöver i tider som dessa?