Tema - En djävel till husa

"Look at us. We´re almost totaly dependent on our maid"

Kim Dong-sik 

För just film från detta land skulle utgöra underlag för kvällens tema. Sydkoreansk film fick ju ett rejält uppsving under 10-talet och sen dess har landet levererat en lång rad kritikerrosade filmer, inte minst inom skräckgenren. Kvällens rulle, Kim Ki-youngs ”The Housemaid” (Hanyo”) från 1960 blev åter i ropet i och med Im Sang-soos uppskattade remake som hade premiär 50 år senare 2010. Kim Ki-youngs The Housemaid räknas också som en av de bästa filmer Sydkorea levererat och det avtryck filmen satt märks bl a i Bong Joon-hos hyllade “Parasite” 2019, i vilken det märks att regissören här har hämtat mycket inspiration från Kims klassiker vad gäller det satiriska anslaget vad gäller skildringen av klassmotsättningar, kapitalismens konsekvenser och människans mörkare sidor. Kim skulle fortsätta att skrämmande och kontroversiella teman i en mängd av sina följande skräckfilmer och thriller som ”Insect Woman” 1972 och "Iodo" 1977 vilket gjort honom till en kultfigur inom koreansk filmindustri. I The Housemaid möter vi den medelålders kompositören och pianoläraren Kim Dong-sik (Kim Jin-kyu) vars arbetsplats lite oväntat är en fabrik (kanske ganska normalt i Sydkorea dock). I samma fabrik arbetar Kwak Seon-young (Ko Seon-ae) som en dag skickar ett kärleksbrev till Dong-sik. Detta uppskattas ej och Dong-sik anmäler Seon-young till ledningen, vilket leder till att hon får sparken och pga detta begår självmord. Dong-sik går dock vidare i livet och på begäran av sin gravida hemmafru (Ju Jeung-ryu) köps ett större hus in i en förort dit han flyttar med frun samt sonen Chang-soon (Ahn Sung-ki) och dottern Ae-soon (Lee Yoo-ri). De ökade kostnaderna gör emellertid familjeekonomin ansträngd och fru Kim tar därför extrajobb som sömmerska och Dong-sik börjar ge privata pianolektioner till en tjej från fabriken, Kyung-hee Cho (Um Aing-ran). Vad Dong-sik dock inte vet är att Cho var bästa vän med Seon-young, kvinnan som fick sparken pga kärleksbrevet och därefter tog livet av sig. Faktum är att det dessutom var Cho som i själva verket var kär i Dong-sik. Snurrigt va? När fru Kim drabbas av utmattning pga sitt extraarbete beslutar sig Dong-sik för att anställa en hushållerska och får då tipset från pianoeleven Cho att anlita Myung-sook (Lee Eun-shim), en annan kvinna från fabriken som Cho delar lägenhet med. Det dröjer inte länge förrän den nya hushållerskan börjar bete sig allt märkligare och det står snart klart att hon har en egen agenda som går ut på att nästla sig in i familjen och förföra Dong-sik för att förska skaffa sig en bättre tillvaro i livet. Detta leder oundvikligen till motsättningar mellan den gravida fru Kim och den även också snart gravida och helt skrupelfria Myung-sook. Spänningen i hushållet stegras allt mer vilket utmynnar i besatthet, mord och slutligen en total kollaps av hela den sociala ordningen där Dong-sik desperat kämpar för att dölja sin smutsiga byk för omvärlden samtidigt som han försöker återskapa ordning och stabilitet i sitt hem. Vem vinner och vem försvinner, ja det är frågan?

Det är lätt förståeligt varför The Housemaid åtnjuter ett så gott rykte i cineastkretsar. Kim Ki-young visar här att han verkligen är en mästare på spänningsskapande, fullt i klass med Alfred Hitchcock eller Henri-Georges Clouzot.  Med ganska enkla medel lyckas Kim skapa en närmast klaustrofobisk obehagskänsla med en allestädes närvarande känsla av förestående katastrof. Med ett effektivt bildspråk där en subtil användning av kameravinklar ökas spänningen och förstärks de psykologiska undertonerna i handlingen. Filmen är fylld av tysta illabådande bilder och minimalistiska ljudeffekter som väcker obehag snarare än ren skräck vilket lyckas upprätthålla en tämligen dramatiskt laddad atmosfär. Som åskådare är det lätt att sugas in i berättelsen och fångas av karaktärerna och deras personligheter. Att använda symbolism som den spionerande hushållerskan, hotet utifrån, som oftast ses kikandes in i huset förstärker också känslan om en slags home invasion som kommer sluta illa när infiltrationen är fullbordad. Kim lägger allt krut på att skapa just stämningar av hot, sexuell besatthet och begär, detta är således ingen grafisk film, även om en del chockeffekter används för att skruva upp tonen vid ett par tillfällen. Historien må vara en ganska enkel moralitet i grunden men här finns ändå en hel del vändningar längs vägen, allt eftersom maktbalansen i hushållet förändras. Man kan även märka av Kims vilja att behandla ämnen som könskamp, klassystem och urholkningen av den konfucianska ordningen. Men allt är inte bara mörker, precis som i exempelvis Parasite använder sig Kim av en del svart humor vilket är en välkommen ingrediens. Vad man kan anmärka på är kanske att historien ibland känns något utdragen och filmen hade nog vunnit på att kortas ner en del för att inte bli så utdragen. Vad gäller skådespelarinsatserna så dör alla inblandade ett bra jobb. Här har vi ett persongalleri som alla framstår som osympatiska och självcentrerade, vilket skådisarna verkligen lyckas framhäva. Framför allt är det så klart Lee Eun-shim som den ondskefulla hushållerskan Myung-sook som är mest minnesvärd. Hennes hänsynslöshet är väldigt påtaglig redan från det hon introduceras i historien, det råder aldrig något tvivel om att hon har något fanskap på gång. Emellertid är Myung-sook inte bara en enkel filmskurksstereotyp utan Kim har lyckats skapa en komplex personlighet som även har vissa vaga men likväl sympatiska drag. Faktum är att Eun-shim var så övertygande i sin roll att hon fick motta en stor mängd hat från den tidens koreanska biopublik vilket ledde till att filmskapare därefter drog sig för att anlita henne. Sorgligt nog ledde detta till att hennes skådespelarkarriär aldrig lyckades hämta sig från detta. Även Kim Jin-kyu imponerar i sin roll som den självplågande Dong-sik som både kontrollerar men även kontrolleras av kvinnorna i sitt liv samtidigt som han slits mellan sina begär och behovet av att upprätthålla någon form av ordning i tillvaron.  Även de två barnen ger föga sympatiskt intryck och framför allt den unge Ahn Sung-ki är i fin form som den elake snorungen Chang-soon som njuter av att reta sin handikappade syster och köra med hushållerskan.  Ja The Housemaid är helt klart en film stått sig väl mot tidens tand vilket märks i och med att den än idag är relevant för samtida filmskapare. Denna klaustrofobiska men också tänkvärda historia är väl värd att uppleva om man är intresserad av klassisk banbrytande thrillers.