Glöm inte stänga porten till helvetet

“It's her... Mrs. Holden. This morning she was inside a coffin at the funeral home, and now she's here in my kitchen!”

Mary Woodhouse
 

Temat var Lucio Fulci och medan ToB bjudit på andra italienska filmskapare som exempelvis Dario Arento, Pupi Avati, Mario Bava, Michele Soavi och Sergio Martino så hr Fulci inte fått visa vad han går för. Förrän nu. Det finns många intressanta perioder I Fulcis karriär en kanske den mest intressanta inleddes 1980 med ”City of the Living Dead” (”Paura Nella Citta Dei Morti Viventi”) eller ”Gates of Hell” som den fick heta i USA. Detta blev den första delen i regissörens tematiskt sett väldigt löst sammankopplade Gates of Hell-trilogi, vilken även innefattar ”The Beyond” (”...E tu vivrai nel terrore! L'aldilà”) samt “House by the Cemetery” (“Quella Villa Accanto al Cimitero”) 1981. City Of The Living Dead kanske för en del verkar en aning ta I jämförelse med moderna zombierullar men filmen var faktiskt banbrytande vad gäller användningen av blodiga effekter och blev också förbjuden i många år i vissa länder. Det dröjde t ex fram till millennieskiftet innan den blev tillåten i Storbritannien. City of the Living Dead kanske inte är den bästa av Fucis filmer, inte ens den bästa i Gates of Hell-trilogin, men likväl en klassiker som måste ses om man är intresserad av skräckfilm, eller varför inte ses om för underhållningsvärdet. Historien i City of the Living Dead är uppenbart inspirerad av H.P. Lovecraft, I synnerhet “The Dunwich Horror”. Under en seans i New York får det unga deltagaren Mary Woodhouse (Catriona MacColl) plötsligt en skrämmande vision. Det hon ser är hur en man vid namn Father William Thomas (Fabrizio Jovine), präst i den lilla staden Dunwich i New England, utan några synliga känslor beger sig in på stadens kyrkogård och där hänger sig i ett träd. Mary får genom inskriften på en gravsten även insikt om att detta självmord av någon anledning kommer öppna helvetets portar och de döda att resa sig från sina gravar. Detta blir för mycket för den stackars Mary, som dör av skräck. Eller, det gör hon ju egentligen inte. För under begravningen upptäcker reportern Peter Bell (Christopher George), som är på plats för att nysta i orsakerna kring Marys död, att hon bara legat i koma och blivit levande begravd. Väl uppe ur graven berättar Mary för Peter om vad hon såg i sin vision och att hon är fast övertygad om att om inte Father Thomas själ får ro innan Allahelgons afton kommer som sagt helvetets portar öppnas och de döda resa sig från sina gravar. Och mycket riktigt, samtidigt i Dunwich ser inte saker och ting så ljust ut. Staden verkar ha drabbats av en evighetslång storm som konstant täcker platsen med grus och jord, fönster går utan någon förklarlig anledning slumpvis sönder och värst av allt vandrar en zombiefierad Father Thomas runt och har ihjäl folk på de mest brutala vis. Mary och Peter beslutar sig för att ta sig till Dunwich (byggd där Salem, platsen för de ökända häxprocesserna, tidigare låg) för att hitta Father Thomas grav och kropp och härmed hindra den ödesdigra profetian från att gå i uppfyllelse. Tyvärr har som sagt ondskan redan sipprat ut och sätter nu sina tydliga avtryck bland stadens invånare. Kommer Mary och Peter för sent, eller finns det fortfarande en chans att ställa allt till rätta?
 

City of the Living Dead är inte direkt den typiska zombiefilm man kanske förväntar sig. Den känns faktiskt som mer som en klassisk ockult skräckis där zombierna mer tar formen av demoniskt besatta lik med vissa övernaturliga krafter än traditionella uppvaknande lik. Men zombierna i denna Fulci-film är så klart lika våldsamma, mordiska och skrämmande som de i hans andra av hans filmer. Här finns ofta ingen räddning utan om de ser dig är du ganska körd. Fulci lyckas här skapa en intressant historia som på got och ont lämnar en hel de öppet för tolkning. Det går att spekulera länge om huruvida vad det egentligen är som försiggår. Varför begår Father Thomas självmord från början? Var han besatt? Drevs en del av invånarna i Dunwich av besatthet med tanke på deras handlingar? Vad hände egentligen där i slutet? Vad hade vi fått se om inte en olycka med utspillt kaffe i klipprummet hade skett? En hel del frågor som också vittnar om att manuset tyvärr lämnar en del att önska, men detta är i så fall typiskt för en hel del av Fulcis filmer och kanske inget man ska hänga upp sig alltför mycket på när man ser dessa rullar. Men visst känns det som det saknas en del bitar och med en mer utvecklad och fördjupad historia kunde detta blivit ett mästerverk istället för en helt OK italiensk zombieskräckis. Vad som istället lyfter City of the Living Dead är den krypande obehagsstämningen, de atmosfäriska miljöerna i Dunwich, de grafiska brutala scenerna och det väldigt stämningsfulla soundtracket. Insatserna från Catriona MacColl som Mary och Christopher George som Peter är väl snäppet bättre än vad man kan förvänta sig i dessa sammanhang även m de ibland känns som specialagenter från 1960-talets BBC En del av invånarna i Dunwich kan även kännas lite som Troma-lika karikatyrer, men plus dock till Carlo De Mejo som passar väl i rollen som den magre och knepige Bob, den konstige enstöringen som kanske eller kanske inte är en barnamördare. Så även om Lucio Fulcis och Dardano Sacchettis manus ibland tappar focus och inte är så uppstyrt som det mått bra av att vara och skådespelarinsatserna inte är så mycket att skriva hem om är City of the Living Dead ikväl en vackert filmad, stämningsfull och underhållande filmupplevelse med tillräckligt blodiga effekter för att även stilla de flesta zombieentusiasters lystmäten. Att zombierna själva framställs i en något ny tapning ger genren dessutom lite nytt blod och ger filmen en egen profil. Detta är i slutändan en fin liten b-rulle med en hel de att erbjuda för dom som uppskattar lite kitschig underhållning levererad med entusiasm och en omisskännlig känsla för visuell stilkänsla