Tema - Kallt krig, kallare detektiv
 

“Lot's wife was turned into a pillar of salt. Whoever opens this box will be turned into brimstone and ashes.”

Dr. Soberin

I afton stod en film från 1950-talet med en touch av sci-fi på menyn, och då brukar man kunna räkna med atomkraftsskräck i skuggan av kalla kriget. Dock började regissörer i Hollywood söka nya ingredienser redan runt mitten av detta årtionde i och med vapenvilan i Koreakriget och den avtagande kommunistskräcken. Vi kunde t ex se mer populärsociologiska teman i sci-fi-rullar som ”Invasion of the Body Snatchers” och film noir-thrillers kunde få rent apokalyptiska inslag, som i kvällens film Robert Aldrichs hyllade ”Kiss Me Deadly” från 1955. Denna film är en av de mest omskrivna i film noir-genren. Den har det mesta som gav genomslag inom den dåtida trendiga populärkulturen, en hårdkokt detektivhistoria med ett för tiden anslående visuellt bildspråk och excentrisk regi dessutom. Kiss Me Deadly är öppet subversiv i sin ton, här finns ingen tilltro överhuvudtaget till auktoriteter eller moraliska rättesnören.  Med sitt återfunna riktiga slut är detta en genreöverskridande sci fi-rulle, ett episkt radioaktivt monster till film som av den dåtida Kefauver- kommissionen år 1955 utsågs till årets största fara vad gäller fördärvet av den amerikanska ungdomen. Kiss Me Deadly blev följaktligen långt ifrån någon biosuccé och försvann från radarn kort efter premiären. Det var inte förrän under film noir-renässansen på 1970-talet som denna film kom i ropet igen. Och nu körde vi den även på ToB: ”Va-va-voom, pretty POW!” Den sleazige och cyniske privatdetektiven Mike Hammer (Ralph Meeker) försörjer sig på att leta fram komprometterande uppgifter i skilsmässofall, ofta genom att utnyttja sin sexiga sekreterare Velda (Maxine Cooper) som lockbete för att lura otrogna män i gillrade fällor (japp, det är den gamle pulp-deckarförfattaren Mickey Spillane som ligger bakom romanförlagan så klart). När Mike är ute med sin bil en kväll håller han på att köra över en kvinna endast iklädd trenchcoat som plötsligt kastar sig ut i hans väg. Motvilligt accepterar Mika att ge den desperata kvinnan, Christina (Cloris Leachman), lift till närmsta busstation så hon därifrån kan ta sig till Los Angeles, detta trots att hon tydligen är på flykt från något slags mentalsjukhus. Men deras färd avbryts abrupt av några gangstrar som tydligen är ute efter Christina, och här ska inga vittnen dessutom ämnas vid liv. Nåväl, Mike överlever attacken och beslutar sig för att lägga otrohetsaffärerna åt sidan för att istället undersöka vad som egentligen låg bakom överfallet på Christina, här kan det nämligen finnas mer kosing att tjäna. Hans gamle polare, den statlige agenten Pat Chambers (Wesley Addy), varnar dock Mike för att blanda sig i detta fall, men för döva öron så klart. Mike börjar således sakta nysta upp trådarna i en affär han inte borde lagt näsan i blöt i genom att hota och utpressa vittnen samtidigt som han genom sitt handlande utsätter både Velda och sin bäste vän Nick (Nick Dennis) för livsfara. Det visar sig efter hand att det hela rör sig om en hemlig mystisk box, stulen från ett regeringsdrivet vetenskapslaboratorium. Mike inser till sist, och alldeles för sent så klart. att han troligtvis tagit sig allt för mycket vatten över huvudet när han lagt sig i något som är alldeles för stort och hett för honom att hantera.    

Kiss Me Deadly var för sin tid en kulturell handgranat. Den sylvasse manusförfattaren A.I. Bezzerides tar här Mickey Spillanes Mike Hammer och modulerar om denne hårdkokte, misogyne, homofobiske kommunisthatare till något annat, om än fortfarande osympatiskt. Här har vi en självcentrerad playboy-typ som gillar fancy bilar och att banka på hjälplösa vittnen för att få de svar han önskar. Filmens Mike Hammer är långt ifrån någon hjälte utan en man som präglats av 1950-talets organiserade brottslighet och knappast är främmande för sadistiskt våld, utpressning och krasst opportunistiska val.  Men till skillnad från Mickey Spillanes romaner blir Hammer i Robert Aldrich och A.I. Bezzerides tappning en man som visar sig vara helt obsolet i en värld där han inte har något att sätta emot aktörer på en nivå långt över simpla skurkar i kvarteret. Mike Hammer blir här mer en bölande mammas pojke, reducerad till infantil clown inför den domedagsmakt han står inför. Väldigt underhållande på sitt sätt.  Det märks också att Robert Aldrich verkligen går all in i denna produktion. OK, han är kanske inte den bäste på skådespelarregi men han har förutom Ralph Meekers Mike Hammer ett minnesvärt persongalleri att jobba med. som manslukerskan Friday (Marian Carr), den otroligt slemmige Carl Evello (Paul Stewart) eller den perversa galningen Lily Carver (Gaby Rodgers), atomålderns egen Pandora. Lägg till ett bildspråk präglat av ett kameraarbete som känns närmast okontrollerat där perspektiven kommer från alla möjliga håll och kanter och vi bjuds på en smått anarkistisk upplevelse. Och våldet då, det som väckte mest rabalder. Redan i öppningsscenen blir en kvinna torterad till döds med en skiftnyckel, sånt gav avtryck på 1950-talet även om scenen inte innehåller något synligt blodflöde. Sen har vi en man som krossas under en bil, en bov knuffas ner för en stentrappa, en annan blir långsamt mördad med stilett, bilar sprängs och offer för trafikolyckor läggs på hög.  Atmosfären filmen igenom är även allmänt mörk med hårda ord och dödshot levererade av udda karaktärer, Jack Elam är t ex synnerligen inspirerad i sin skurkroll som Charlie Max. Överlag kan man väl säga att persongalleriet inte är det för Hollywood typiskt klassiska utan snarare skruvade personifikationer av paranoia, misstroende, rädsla, och korruption. Kiss Me Deadly är en vild och galen resa till en tid då tänjda gränser kunde skapa rubriker men där dörrar även öppnades mot vad som skulle komma senare. Filmens klimax är verkligen oförglömligt, vilket gjort Kiss Me Deadly till en inspirationskälla för flera efterkommande regissörer Detta märks inte minst i filmer som exempelvis “Pulp Fiction” eller “Raiders of the Lost Ark”.