Skräckfilmskväll 21/9 2023: Tema - Väsen från vischan
Då var det höst. Mörkret smyger sig allt mer på och skuggorna tätnar i varje vrå. Tipp tapp… tipp tapp …
Ja vad är det som lurar därut3e, just i utkanten av vårt synfält. Det kan bero på vem vi frågar, men något finns där ute … väntande … Ikväll ska vi utforska denna värld av mystik där olika världar möter varandra och där sällsamma skrämmande väsen dväljs. Det handlar om folktro, folklore och mytologi. Det som människor trott på och fruktat i alla tider, inte bara tomtar och troll utan så mycket mer.
Så länge vi människor har stängt in oss i städer och värmt oss vid eldens trygga sken har den mörka landsbygden utanför med dess skogar förknippats med det okända, mystiska och hotande. Här finns krafter som är äldre, starkare och merokontrollerbara än de som existerar i vår egen trygga värld. Redan från barnsben har vi lärt oss detta, genom sagor som den om Rödluvan och vargen eller genom att höra historier om folk som försvunnit i skogen. När mörkret som omgärdar de täta skogarna smyger sig på och ljuden från naturen tar över från de som alstras i vår vardag kan vi påminna som att vi kanske inte alls befinner oss så högt upp i näringskedjan som vi tror. Och det är just i medvetandet om detta som genrer folkloreskräck tar form, en subgenre som botaniserar i skräcken för de stora vida vilda gröna landskapen, de karga otillgängliga bergsmassiven och de mörka djupa vattendragen. Det är här vi kan stöta på kulter, hemliga riter, lokala myter och legender samt naturens brutala verklighet. Folklore är således en ändlös guldgruva att ösa ur som inspiration till allehanda berättelser, det rör ju sig om uråldriga historier som förts vidare över generationer och där de omformats och utvecklats över tid. Här har filmskapare länge hittat stoff till sina produktioner, den ljusare och glada folkloren kan omvandlas till barnfilmer och rom-com:s, men gammal folktro och traditionella föreställningar innehåller såklart också material för mer mörka och skrämmande berättelser. Framför allt asiatisk skräck är välkänd för att använda traditionell folklore som tema, ja även den moderna varianten vandringssägner och urban legends är ofta förekommande här.
Eftersom folktro är så nära kopplat till landsbygd eller glesbygd, där storstadens moderniteter känns avlägsna och där äldre sedvänjor och föreställningar i högre grad lever kvar, är det inte så konstigt att skräck på temat folklore oftast utspelas i dessa miljöer. I städerna är det ju mer urban legends som gäller, ett tema ToB kanske återkommer till framöver. Exemplen på typiska skräckfilmsmiljöer med ett tydligt folklore-tema är många inom europeisk skräck. Varje land har sin egen kulturella särprägel och traditionella föreställningar som kan vara tacksamma att utnyttja. Här uppe i Norden är det såklart just väsen inom folktron man kanske först tänker på som kryddor i en inhemsk skräckfilm. Norsk skräck har väl varit det främsta exemplet på detta med ”Trolljegeren” (2010), ”Thale” (2012), "Utburd" (2014), ”Skyggenes Dal” (2017) och ”Troll” (2022). Vårt grannland i öster, Finland, har även levererat ett par skräckisar med folkloristiska inslag. Redan 1952 såg t ex ”The White Reindeer” (“Valkoinen Peura”) dagens ljus och sedan dess har finnarna även levererat fina rullar som ”Sauna” (2008) och ”Rare Exports” (2010). Se där, då har vi täckt in allt mellan samisk mystik, tomtar, troll och skogsrån. Sverige då, ja främst kan vi väl skryta om att anmodern till allt vad folkloreskräck på film skapades här, då talar vi såklart om ”Häxan” (1922). Sen har vi som vanligt John Ajvide Lindqvist att tacka för mycket när det gällerskräckorienterad fantastik. ”Låt Den Rätte Komma In” faller förvisso utanför ramarna i detta sammanhang men han har också skrivit förlagan till trollfilmen ”Gräns” (2018). Tyvärr har vårt land i övrigt mest fungerat som en kuliss för utländskaproduktioner i dessa sammanhang. Filmer som utspelas i Sverige har dessutom inte ens spelats in här. Det gäller t ex produktioner som ”The Ritual” (2017) eller ”Midsommar” (2019). Vi har i och för sig ”Draug” (2018), men den utspelas i 1600-talets Norge och kretsar kring Draugen, som sägs hemsöka den norska vildmarken. I övrigt är det väl bara den ganska undermåliga ”Vittra” (2012) vi har att visa upp. Och ett hedersomnämnande måste i detta sammanhang såklart även gå till Island för den fina filmen ”Lamm” (2021).
Även utanför Norden finns det en hel del folkloristisk skräck att grotta ner sig i, oftast utspelade i små slitna vindpinade byar på landsbygden. Ett typexempel är den estniska ”November” (2017), en mörk historia där vi får följa det hårda livet för byborna i en gudsförgäten håla någon gång i 1800-talets Estland. Här snackar vi svartkonst och en hel del annat jävelskap som leder rakt mot fördärvet. Att förlägga denna typ av film i en historisk miljö är ett tacksamt grepp, back to the roots typ. Spanjorerna är ju bra på detta koncept. ”The Blacksmith” (”Errementari”) 2017 utspelar sig exempelvis 1835 och bygger på den uråldriga indoeuropeiska folksagan ”The Smith and the Devil” som kan vara hela 6000 år gammal. När det gäller spansk folkloreskräck tänker väl annars de festa på 2006 års Pan’s Labyrinth (”El Laberinto del Fauno"), Guillermo del Toros visuella mästerverk. En annan visuell fest väl förankrad i inhemska folktraditioner är även den ryska filmen ”Viy” (1967). Och så har vi då så klart alla brittiska filmer på folkloretemat, Storbritannien får vi väl ändå säga folkloreskräckens ursprungsland i Europa. Klassiska exempel på detta är ”Witchfinder General” (1968), ”The Blood on Satan's Claw” (1971), ”The Wicker Man” (1973) eller ”The Lair of the White Worm” (1988) för att nämna några. Men vi har också mer sentida sevärda brittiska rullar med folkloristiska anspelningar som ”Men” (2022), där paranoian hänger tung ute på landsbygden i Herefordshire. Det finns väldigt många små guldkorn att hitta vad gäller europeisk folkloreskräck, hur många har t ex kikat på den schweiziska ”Sennentuntschi: Curse of the Alps” (”Sennentuntschi”) från 2010 eller den tyska ”Hagazussa” (2017)? I USA har det också spelats in en mängd skräckfilm på folklortemat, här finns allt från produktioner som den stilbildande found footage-filmen ”The Blair Witch Project” (1999)” till mer lättsamma saker som "Leprechaun" 1993 och "Krampus” (2015) eller tyngre atmosfärrika rullar som ”The Witch” (2015) och ”Apostle” (2018). Vi har även mörka familjedramer som ”Pyewacket” (2017), ”Antlers” (2021) och ”You Won't Be Alone”. (2022). Lägg även till allafilmer om Bigfoot/ Sasquatch och andra varelser som smyger omkring i de amerikanska skogarna och det finns en del att välja på här. Även i Latinamerika finns det flera filmer om folkloristiska väsen, mest känd är nog La Llorona, the crying woman, men det finns också en mängd andra spännande väsen som chupacabras och liknande.
När det gäller folkloristisk tematik inom film så är som sagt Asien särskilt framträdande. Japan är t ex ett land med en särskilt rik kulturhistoria vilken sträcker sig över 2000 år bakåt i tiden. Berättelser från hela denna period har bevarats och skapat mytologier med kopplingar både till shintoism och buddhism. Japanskmytologi utgörs således av en rik uppsättning av väsen av skilda slag, gudar, demoner, andar och ett otalandra former av väsen. I de folkloristiska berättelserna hittar vi t ex den ondskefulla Yōkai, hämndlystna Yūrei, den illasinnade Kitsune eller den ofta förekommande snökvinnan Yuki-onna för att nämna några. Många legender har så klart kunnat plockas upp och nyttjas inom skräckfilmsbranschen, Uppskattad japansk folkloreskräck är bl a ”Ugetsu”, 1953, ”Kwaidan” (1964), ”Yabu no Naka no Kuroneko” (1968), ”The Living Skeleton”/”Kyūketsu Dokurosen” (1968), ”Gozu” (2003) eller ”Noroi: The Curse” (2005). Idag är det väl dock mest skräck på temat urban legends och skrämmande uppenbarelser som detsamma gäller de mer moderna urban legend-berättelserna om exempelvis Hanako-san, Kuchisake Onna eller Teke Teke som dominerar denna typ av japansk skräck. Andra typiska exempel på sydostasiatisk folkloreskräck är den sydkoreanska ”The Wailing” (2016) och den filippinska ”Impetigore” (2019). Men det är inte bara i Sydostasien det görs skräck med inslag av folktro. Låt oss ta ett sista lite kul exempel, Indien. Här finns det ju en riktigt rik kulturskatt vad gäller myter och legender. Framför allt under senare år har det levererats en del indisk skräck i denna subgenre. ”Lapachhapi” (2017), ”Tumbbad” (2018), ”Jallikattu” (2019), ”Pari” (2018), ”Bulbbul”, (2020), ”Kumari” (2022) och ”Kantara” (2022) är ett par exempel på hur livskraftig denna scen är just nu.
Ja vad av detta ska vi ta oss an denna kväll? Vilka skrämmande varelser eller suspekta kulter kommer att uppenbara sig framförvåra ögon? Ja det bestämmer ni som vanligt så klart. Ödet ligger i era händer, se till att välj rätt genom att lägga er röst här bredvid.
Om vi vill ha mer av väsen att oroas över så kommer vi så klart att visa upp ytterligare ett gäng under vårt skräckfilmsquiz. Oddsen finns ju att några av de filmer som nämnts här ovan kan dyka upp, så passa på att se alla för säkerhets skull. Vem vill inte ha en inteckning på ToB:s klassiska Hall of Fame -lista? Som vanligt är eventet gratis, så det kan bli ganska fullsatt. Kom i tid om du vill ha en bra plats. Dryck och snacks kommer också att finnas förinköp till en billig peng.
Kvällens program: Torsdag 21/9 2023
19:00 - Dörrarna öppnas
Ca 19:30 - ToB;s SkräckfilmsQuiz
Ca 20:00 - Kvällens film
Ca 22:00 - Prisutdelning
Ca 22:30 – Closing Time
Plats: Skjul Fyra Sex, Adress Fiskhamnsgatan 41
(ingång på sidan mot Älven)
Hållplats: Chapmans Torg
Karta
Vi ses!
ToB-gänget