Tema - Själens svarta spegel, lär så säkert bryta varje regel

”You don´t know who the real you is, and neither do I”.

Megan

Så med utgångspunkt i just ödesdigra önskningar öppnade vi denna gång ett paket vars innehåll visade att alla önskningar kanske inte riktigt lever upp till våra förväntningar. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan och lycka kanske inte alltidligger i makt att få igenom allt man i stunden vill ha. Kvällens film skulle visa sig vara ett ypperligt exempel på hur önskningar kan gå helt över styr med ödesdigra konsekvenser. Vad ToB bjöd på denna afton var nämligen den något bortglömda och underskattade lilla 1990-talspärlan ”Mirror Mirror” (1990) i regi av Marina Sargenti. Alla som gillar film av typen annorlunda tonårstjejer som ger igen får sitt lystmäte här. Ja, det kom ju ett antal filmer runt decennieskiftet 1989/1990 med denna typ av karaktär i en bärande roll ”Beetlejuice” 1988, ”The Craft” 1996, ”The Addams Family” 1991, ”Elvira: Mistress of the Dark” 1988, ”Night of the Demons” 1988 och så Mirror Mirror då. Borta var 80-talets blonda bimbos som i rask takt slaktades i var och varannan slasher och i stället hade vi mörka gothbrudar som inte var lika lätta att tas med. Detta blir vi verkligen varse i Mirror Mirror, där våra mörka begär kanaliseras genom en hemsökt spegel som visar de mer mörka sidorna av våra personligheter. Filmen tar avstamp i en flashback som utspelas i 1950-talets Iowa där ett syskondrama utspelas, involverande Mary Weatherworth (Traci Lee Gold), systern Elizabeth (Michelle Gold) och en gammal spegel. Därefter flyttas vi fram till den dåtida samtiden (tidigt 1990-tal) men till samma hus och lilla stad i Iowa. Dit har Megan Gordon (Rainbow Harvest) från Los Angeles tvingats flytta med sin ensamstående ombytliga mamma Susan (Karen Black) efter pappans död. Mamma och dotter har såklart ingen aning om vad som utspelats i deras nya hem många år tidigare och regerar inte så mycket på att en gammal spegel tycks stå kvarglömd i huset. Det märkliga är dock att auktionsförrättaren Emelin (Yvonne De Carlo) tidigare sålt den tillsammans med de tidigare husägarnas övriga bohag. Men nu är den tillbaka i huset. Mäklaren Mrs. Perfili (Ann Hearn) går med på att Susan får köpa loss spegeln eftersom Megan fäst sig vid den, ett ödesdigert beslut. Megans möte med sin nya skola ska snabbt visa sig problematisk. Det är möjligt att hennes utstuderade gothklädsel och annorlunda beteende funkat i Los Angeles, men i sin nya klass blir hon snabbt en driftkucku. Det är bara hennes klasskamrat Nikki Chandler (Kristin Dattilo) och dennes pojkvän Ron (Ricky Paull Goldin) som visar sig vänligt inställda. Megans värsta plågoande är annars Charleen Kane (Charlie Spradling), Nikkis konkurrent om posten som klasspresident. Situationen både hemma och i skolan blir succesivt allt jobbigare för Megan, hon börjar se syner och märkliga saker börjar ske i hemmet samtidigt som mobbingen stegras. Men det är något med den gamla spegeln som lockar och drar, Megan inser snart att det är något hotfullt över den gamla tingesten men samtidigt fascinerande. Och hon inser även att om hon verkligen önskar en sak ska ske så kan detta med spegelns hjälp få konsekvenser. Dess dragningskraft och inflytande blir allt starkare med allt mer våldsamma följdverkningar. Kan Nikki rädda sin vän Megan från de mörka krafter som slått klorna i väninnan, eller är det redan för sent?

Mirror Mirror har förvisso en del likheter med filmer av samma slag som exempelvis ”Carrie” (avvikande outsider, knepig morsa, psykiska krafter en vän som försöker sträckas ut en räddande hand) men Sargentis film står ändå stadigt på egna ben. Det är relationen mellan Megan och Nikki som är drivkraften i denna lite av coming of age-rulle. Spänningen ligger i hur långt Megan kommer att gå och hur detta kommer påverka hennes relation med Nikki. Det ligger hela tiden en ton av närvarande hot och annalkande undergång som genomsyrar historien. Och vi får oss också till livs en hel del dödsfall. Filmen är inte överdrivet blodig, men flera dödsscener är likväl innovativa även om vi s3ett en delfilmtekniska grepp förr. Sargenti sätter också sin visuella prägel på filmen med ett intressant blåtonat foto och en kamra som ofta utgår från en särskild persons synvinkel. Framförallt spegelperspektivet är effektivt skildrat. En tumme upp även för Annette Cascones och Gina Cascones manus där slutet säkert kommer väcka en del diskussioner. Men Mirror Mirrors främsta styrka är skildringen av de personliga relationerna och hur de förändras över tid. Megan och hennes mamma Susan är varandras diametrala motsvarigheter, dottern är sluten med sin gothoutfit som rustning (Winona Ryder eller …) medan modern är färgstark och utlevande. Med tanke på att vi bl a känner Karen Black som Sybil Lullmer ”The Children” 1990, June Rhodes “Children of the Corn: The Gathering” eller framförallt Mother Firefly ”House of 1000 Corpses” så vet vi att hon gärna ligger på gränsen i sitt utlevande agerande, men här fungerar det utan att bli trams. Spänningen mellan henne och Rainbow Harvests Megan blir här därför inte bara en överdriven stereotyp, vilket ofta sker i dessa samband, även om det finns en del skruvade inslag så klart. Megan är en kul karaktär som kanske inte framstår som den mest sympatiska personen, men det är egentligen inte hon som är boven i dramat här, utan så klart filmtitelns demoniska spegel. Kristin Dattilos Nikki ärhär motpolen tillspegeln och det är denna dragkamp om Megan som utgör filmens nerv. Kul att även se Yvonne De Carlo här, hon är ju en av alla de skådisar man vet att man sett i andra skräckfilmer av högst skiftande kvalitet (”Satan's Cheerleaders”, ”The Silent Scream”, ”American Gothic”, ”Cellar Dweller”). Mirror Mirror förtjänar sin status som en gömd liten diamant värd att leta upp. Marina Sargenti levererar en production med en stark uppsättning kvinnliga huvudkaraktärer och atmosfärisk stämning. Både de psykologiska och övernaturliga aspekterna av just speglar lyfts fram på ett effektivt sätt i en historia om hur tonårsångest, utanförskap och mörka hämndbegär. Visst märks arvet från tidigare filmer på samma tema tydligt, men Mirror Mirror har en så pass egen mörk själ att den väl förtjänar att visas en mörk vinterkväll på ToB.