Tema - Hur ska det gå med arvet?

“You do not know the extent of my appetite, Simon. I'll not have my fill of revenge until this village is a graveyard.”

Charles Dexter Ward

Så hur tar vi oss an detta då. Jo genom att grotta ner oss i filmer med mer eller mindre kreativa svenska titlar. Kvällens val blev en rulle som på svenska heter ”Skri av fasa”. Ja det var en typiskt generisk titel som inte säger någonting egentligen. Men om vi istället säger ”The Haunted Palace” så kanske det ringer en klocka hos vissa. Är inte det en gammal Vincent Price-film? Jo, det är just vad det är, regisserad av allas vår Roger Corman 1963. Det är dock inte bara den svenska titeln som skapar oklarheter här, filmbolaget American International Pictures valde nämligen att marknadsföra denna rulle som "Edgar Allan Poe's The Haunted Palace" och den sjätte installationen i den sk Corman/Poe cykeln. Charles Beaumonts manus bygger emellertid här på novellen “The Case of Charles Dexter Ward” av H. P. Lovecraft och har således egentligen inget med Poe att göra. Historien tar sin början på klassisk Lovecraft-mark. Året är 1765 och I den lilla staden Arkham, Massachusetts, har misstänksamheten bland invånarna alltmer växt att Joseph Curwen (Vincent Price), ägaren av ett stort palats i stadens utkant är en svartkonstnär med ont i sinnet. När Curwen på något övernaturligt sätt verkar fått makt över en av stadens unga kvinnor och hon därefter i trans vandrat upp till hans palats pga något mörkt motiv, så stormar stadsborna slottet och släpar ut magikern som därefter bränns på bål för säkerhets skull. Naturligtvis hinner dock Curwen slänga ur sig en förbannelse över Arkham och dess invånare, innan han möter sitt öde. Så ett skutt fram i tiden till 1875, 110 år senare. Den gamle svartkonstnären Curwens sonsonson typ, Charles Dexter Ward (Vincent Price igen) och hans plikttrogna hustru Anne ((Debra Paget) anländer då till Arkham efter att ärvt det gamla palatset. Med tanke på släktens historia i staden får de inte ett så varmt mottagande direkt av lokalbefolkningen. Den gamle Curwens förbannelse har nämligen inneburit att manga av familjerna i Arkham har drabbats av hemska fysiska mutationer i släktled efter släktled. Trots att det äkta paret får många varningar om att det gamla slottet är en ond plats där det förekommit mörka ockulta ritualer så väljer de likväl att slå sig ner där och ta sitt arv i besittning. Det ska visa sig inte vara så klokt, för tänk om Curwen inte alls är klar med sin hämnd mot Arkham och dess befolkning. Kanske Charles Dexter Ward är just det verktyg som Joseph Curwen behöver för att återigen kunna hemsöka sin omvärld. 

The Haunted Palace bygger som sagt på en novell av Lovecraft, nämligen “The Case of Charles Dexter Ward” och filmadaptionen följer den litterära förlagan på ett trovärdigt sätt även om historien är förlagd till 1870-talet till skillnad från novellens 1920-tal. Manusförfattaren Charles Beaumont gör också ett riktigt bra jobb med att adaptera materialet i källtexten samtidigt som flera av Cormans klassiska grepp även bakas in i det hela. Resultatet är en slags hybridfilm där klassiskmörk gotik mixas med igenkänningsbara inslag från Lovecrafts värld i form av svartkonstnärer, Äldre gudar, Necronomicon, besatthet återuppståndna döda, muterade människor och det allestädes närvarande hotet om annalkande galenskap. Att just temat galenskap är centralt i Beaumonts manus märks också, vilket gör att han kan ta ut svängarna mer än brukligt för liknande filmer vid denna tid. Det hintas t ex om förekomsten av sexuella övergrepp och familjevåld, något som då måste varit på gränsen. Filmens produktionskvalité känns också på en oväntat hög nivå för att röra sig om en Roger Corman film, men rullarna från Corman/Poe cykeln hade i och för sig högre budget än det mesta annat regissören levererade samt oväntat många skickliga filmskapare involverade. Således är det inte konstigt att det som främst gör att The Haunted Palace står ut från andra liknande filmer är hur väldigt visuellt anslående den är. Vi känner igen en del typiska Corman-grepp med inslag av kusliga slott, flammande brasor, obehagliga målningar och iögonfallande kostymeringar, men här känns det som regissören tar detta ytterligare en nivå. Resultatet där allt utspelas mot en kuliss av ett dimhöljt landskap insvept i hotfullt mörker sätter verkligen stämningen direkt. Tankarna går osökt tillen film som kom ut samma år och vars koncept känns väldigt likt, nämligen Mario Bava’ “Black Sabbath”. En extra stämningshöjare bidrar utan tvekan Ronald Stein med genom sitt dramatiska soundtrack. Och självklart måste ju skådespelarensemblen också lyftas fram. Vincent Price är såklart som väntat perfekt i sin dubbla huvudroll som Curwen/Ward och lyckas utan problem på ett trovärdigt sätt svänga mellan god och ond natur. Den svage och omdömeslöse Ward är en slående kontrast gentemot porträtteringen av den Machiavelliske Curwen, vilken är en fröjd att skåda i all sin störda och ondskefulla framtoning. Debra Paget fungerar i sin sista filmroll som ett färgstarkt komplement I rollen som Wards glamorösa hustru Anne. Och självklart får vi inte glömma skräckfilmslegenden Lon Chaney Jr. I rollen som Curwens otäcka tjänare Simon Orne. Chaney Jr han gör allt som oftast minnesvärda insatser och fungerar härutmärkt som sidekick till Price. Det är ett rent nöja att se dessa två giganter inom genren få dela scen tillsammans. För att vara en filmadaption av Lovecraft med begränsad budget i regi av Roger Corman med allt vad det innebär är The Haunted Palace är riktigt njutbar upplevelse. Är det en klassiker med ett originellt upplägg kanske inte, men vad gör väl det.