Tema - Ondskans infernaliska pris

“Hear me! You who in life piled up sin upon sin will be trapped in Hell forever. Suffer! Suffer! This vortex of torment will whirl for all eternity.”

Enma, King of Hell

Och vad är då slutomdömet denna gång? Har vi förtjänat er välsignelse eller fördömande? Och apropå fördömelse så var kvällens huvudtema passande nog Onda portaler, en väg till helvetet. Och till helvetet bar det bokstavligen denna gång i och med visningen av en film som troligtvis var en riktig vattendelare. Antingen uppskattade man eller kämpade med att ta sig igenom den japanske regissören Nobuo Nakagawas "Jigoku" (”Sinners of Hell”) från 1960. Jigoku är helt klart en banbrytande japansk skräckfilm som utforskar teman om skuld, straff och försoning, skildrat genom intensiva och grafiska bilder av helvetet. Nakagawa var en väldigt produktiv filmskapare med hela 97 filmer på sitt CV. Framför allt har han varit stilbildande när det kommer till filmatiseringar av japanska spökhistorier (kaidan) med rötter i inhemsk folklore som ”The Ghost of Kasane Swamp” (”Kaidan Kasanegafuchi”) 1957), ”Black Cat Mansion” (”Borei Kaibyo Yashiki”) 1958) och ”The Ghost of Yotsuya” (”Tokaido Yotsuya Kaidan”) 1959. Men Nakagawa hämtar även inspiration från andra inhemska myter och legender som i filmerna ”Vampire Moth” (”Kyuketsuki Ga”) 1956) och ”Lady Vampire” (”Onna Kyuketsuki”) 1959. Och så har vi då helvetesskildringen i Jigoku, ett tema som är genomgående i de flesta kulturers religiösa föreställningar. Även om detta ämne avhandlats i ett otal filmer, böcker, konst och musik så har ändå Nakagawas Jigoku lyckats stå ut i mängden trots att filmen vid det här laget är över 60 år gammal. Filmen följer Shiro Shimizu (Shigeru Amachi), en ung snygg men dyster teologistudent som har en utomäktenskaplig relation med Yukiko (Utako Mitsuya), dottern till hans filosofilärare Yajima (Torahiko Nakamura). Att leva med vetskapen om att bryta med de sociala moralreglerna blir inte enklare av att Shiro står under ett dåligt inflytande från sin amoraliske rumskamrat, den dominante Tamura (Yoichi Numata). Shiros liv tar dessutom en mörk vändning efter det att Tamura erbjudit honom skjuts hem efter ett besök hos Yukiko men under bilfärden kör på och dödar en berusad Yakuza-medlem som vinglat rakt ut i gatan. Shiro vill anmäla olyckan till polisen vilket Tamura motsätter sig, och menar att det var gangsterns eget fel. De båda männen smiter från olyckan men medan Shiro plågas av skuld och ångest verkar Tamura obrydd. Nu följer en serie tragiska händelser som drar Shiro och de omkring honom djupare in i en spiral av fördärv, närstående dör, begår självmord eller ligger redan för döden. Andra är otrogna, intriganta eller illasinnat mordiska. Och hämnden lurar dessutom runt hörnet i form av den omkomne gangsterns anhöriga som är ute efter hämnd. Till slut blir Shiro och de omkring honom indragna i en surrealistisk och mardrömslik version av helvetet, där de dömda själarna plågas för sina synder.

“Jigoku” är i sanning både en anslående men bisarr produktion, filmen räknas också som ett mästerverk i japanskt filmskapande. I första hand är det bildspråket som är nyskapande och revolutionerande för sin tid. Nakagawa använder sig av en skarp kontrast mellan de realistiska scenerna i början av filmen och de expressionistiska och överdrivna bilderna av helvetet under den sista tredjedelen av speltiden. Scenografin är både hemsökande och vacker på samma gång. Utmärkande är Nakagawas nyttjande av levande och kontrasterande färgpaletter som för tankarna till Mario Bava även om Jigoku spelades in ett par år innan den italienske regissörens egna färgfilmer. Helvetet är skildrat med en enastående visuell kreativitet: groteska tortyrscener, surrealistiska landskap och skrikande själar som plågas på de mest grymma sätt. Nakagawa presenterar närmast slumpvis oss för tortyrscen efter tortyrscen. Olika karaktärer kokas, piskas, reduceras till skelett, tvingas gå i floder av var, fårtänderna utslagna och lemmar kapade av demoner. Vi får se folk bli levande begravda, gå på spikar och i en synnerligt slående scen ser vi alla helvetets invånare i snurras runt i en ändlös cirkelbana. Denna estetik framhävs av en drömliknande och ibland klaustrofobisk känsla, som förstärks av Masao Inoues innovativa kameraarbete och Hiroshi Shimizus suggestiva musik. Filmen utforskar djupt rotade teman om skuld och moral. Shiro representerar en människa som är fast i ett nät av omständigheter och egna val, vilket gör att tittaren ständigt ifrågasätter rätt och fel samt konsekvenserna av de egna handlingarna. Tamura, som verkar sakna all moralisk kompass, står som en kontrast och påminnelse om människans mörkare sidor. Precis som med många japanska filmproduktioner finns i Jigoku inslag som både känns bekanta och främmande för en västerländsk publik. Skildringen av helvetet här är utifrån ett buddhistiskt perspektiv men tortyrstraffen för de olika brotten kunde lika gärna höra hemma i Dantes Inferno, den traditionella kristna helvetestolkningen. Att helvetesvistelsen skulle ledatillen slags rening och försoning av själen är dock något som inte förekommer inom kristen trosföreställning, det finns även en del buddhistisk symbolik som förstärker filmens kulturella särprägel. Vad gäller skådespelarinsatserna så levererar Shigeru Amachi en övertygande prestation som Shiro, vars resa mot undergången både är gripande och skrämmande. Yôichi Numatas Tamura (Känd från ”Ringu” 1 och 2)) är närmast en manifestation av Shiros mörka sida. Om han verkligen existerar på riktigt är aldrig helt klart, likväl skapar Tamura en oroande och nästan demonisk närvaro vilket ger filmen en ytterligare nivå av psykologisk skräck. De övriga skådespelarna bidrar med solida prestationer som förstärker filmens tematiska tyngd. Jigoku är som synes mer än bara en skräckfilm; det är en filosofisk och existentiell studie av människans natur och öde. Filmen har helt klart haft ett varaktigt inflytande på genren, inte bara i Japan utan också internationellt, och inspirerat otaliga filmskapare med sin innovativa visuella teknik och filosofiska och psykologiska tematik. Att uppskatta skräckfilm som förankras i religiösa och kulturella föreställningar gör det nog enklare att uppskatta denna surrealistiska och bisarra berättelse. Jigoku är en film som utmanar tittaren både visuellt och intellektuellt. Nakagawa har här skapat en obehaglig men samtidigt fascinerande historia som stannar kvar i minnet långt efter att filmen är slut. För dem som uppskattar skräck med substans och ett filosofiskt djup och vill ta del av en japansk filmklassiker är Jigoku värd att ges en chans.