Filmen har sina komiska poänger, men dessa förtar inte den tunga och dystra undergångsstämning som vilar över stora delar av berättelsen. Om Meadows föregående film ”Once Upon a Time in the Midlands” 2002 mer tenderade att luta åt det komiska hållet är Dead Mans Shoes betydligt svartare med en ton av grym och skitig realism. Gemensamt är emellertid den anda av klassisk western som vilar över båda produktioner, men med en liten sliten by i norra England som är skådeplats istället för de dammiga stäpperna i den amerikanska västern.

Själva historien är till sin grund inte speciellt unik, men sättet den berättas på är suggestivt och fängslande. Handlingen äger rum under fem veckodagar i den lilla staden Matlock i Derbyshire. Tillsammans med sin efterblivne yngre bror Anthony (Toby Kebbell) återvänder Richard (Paddy Considine) till sin hemstad med ett jobb att slutföra. “God will forgive them for what they have done, and he will allow them into heaven. I can't live with that.”, är det statement vi först får höra Richard yttra när filmen drar igång. Det visar sig snart att anledningen till att de båda bröderna återvänt är den oförrätt den handikappade Anthony utsattes för åtta år tidigare av ett gäng småkriminella knarkhandlare. Richard stöter tämligen omgående ihop med en av Anthonys gamla plågoandar, Herbie (Stuart Wolfenden), som dealar knark på en biljardhall. Richard har svårt att lägga band på sina känslor, men följer efter Herbie för att be om ursäkt för sitt hätska uppträdande. Knarkhandlaren är dock fortfarande en aning omskakad och gladare blir han inte när han tillsammans med sina pundarpolare Soz (Neil Bell) och Tuff (Paul Sadot) chillar i deras lägenhet och då kommer på att nykomlingen måste vara Antonys bror Richard. Scenen är nu riggad för den ofrånkomliga konfrontationen mellan dramats antagonister. Richard trappar successivt upp sina hot mot gänget och detta varvas med tillbakablickar då vi får se hur ligisterna utsätter den stackars Anthony för både psykiska och fysiska övergrepp medan Richard är iväg på militärtjänstgöring. Hämndens timme är nu inne och priset kommer att bli högt, för alla inblandade parter.

Dead Man's Shoes är väl inte en skräckfilm i traditionell bemärkelse, snarare en udda kombination av ett diskbänksrealistiskt drama och en våldsam hämndhistoria. Det finns ingen snygg yta eller spekulativa effekter här, snarare byggs den autentiska stämningen upp genom ett väldigt naturligt anslag med bl a en dialog utan egentliga fasta repliker utan mer lösa improvisationer känns det som. Meadow undviker också fällan att frossa i för mycket grafiskt våld, det är snarare den tunga stämningen som är det bärande elementet. Man frågar sig hela tiden hur långt Richard verkligen är beredd att gå? När våldet verkligen bryter ut blir det också så mycket mer effektivt. Även om Dead Man’s Shoes i vissa stycken är en våldsam film har Meadows som sagt inte glömt att inkludera både hjärta och humor i sin produktion, vilket gör den mer mångfacetterad. Ett viktigt inslag är dialogscenerna mellan Richard och Anthony, då vi får en chans att känna sympati med brödraparet. Det är inte så svårt att förstå hur Richard har drivits till det han gör pga sorgen och ilskan över hur hans älskade lillebror behandlats. Även det kriminella gänget skildras inte bara som rent onda typer, ett par scener ger oss möjlighet att skratta åt dessa imbecilla och inskränkta småstadsbor. De kör runt i en gammal ful Citroen 2CV som hämtad från en tecknad film och roar sig med att snorta parmesanost! Kanske tar dock Meadow i lite väl mycket här, då gängmedlemmarna i mångt och mycket känns som karikatyrer. Framför allt ledaren Sonny (Gary Stretch) porträtteras som en typisk skitstövel man sett ett flertal gånger.

Skådespelarmässigt är det Paddy Considine (Hot Fuzz, The Bourne Ultimatum och Cinderella Man bl a) som utmärker sig klarast. Här gör han ett trovärdigt porträtt av den hämndlystne äldre brodern som emellertid även plågas av egna samvetskval. Hans raseri gentemot gänget konstrasternas väl mot de ömsinta scenerna tillsammans med Anthony. Just detta gör Richard till en levande gestalt av kött och blod, långt bortom de klassiska hämnarna på vita duken. Kebbells insats som brodern Antony är väl ganska typisk, ofokuserad blick, ett ständigt flin på läpparna och gapande mun är väl standardmimik för att skildra utvecklingsstörda personer, men det funkar. Framförallt lyckas han förmedla den rädsla Antony känner i de korta sekvenserna av tillbakablickar. Neil Bell som Soz förtjänar också att lyftas fram. Som korkat pundhuvud. Överlag är som sagt de tre knarkande idioterna ganska underhållande.I och med att så mycket av dialogen improviserads fram för att ge filmen en mer realistisk touch gavs skådespelarna ganska fria händer att forma sina karaktärer. Faktum är att skådisarna tävlade inbördes om att bidra med den mest intressanta rolltolkningen. Ju bättre en skådespelare lyckades porträttera sin karaktär, ju längre lät regissör Meadow karaktären överleva i filmen!

Bra regi, utmärkt skådespeleri på flera håll, en bärande historia och ett annorlunda upplägg vad gäller ett slitet tema gör Dead Man’s Shoes till en film fler borde se. Visst, förväntar man sig en film a la ”Death wish” eller liknande med en skogstokig Charles Bronson, då bör man nog leta efter något annat. Meadows film är betydligt mer subtil och nedtonad. Tänk dig en blandning mellan ”Taxi Driver” (japp det finns minsann en plansch från just denna film i gängets lägenhet), ”Straw Dogs” och ”Deliverance”, fast kanske inte riktigt i klass med dessa. Men vill man ha en stämningsfull rulle men en stundtals blytung stämning och rensad på alla Hollywoodklichéer, ja då ska man inte tveka. Se den!