The Devil rides out är ett av de bästa exemplen på en klassisk Hammer-film. Filmen är långt ifrån de produktioner fyllda med blod och nakenscener som bolaget desperat försökte sälja sig med under 1970-talet, här handlar det fortfarande om bra skådespel, atmosfärrisk stämning och ett utmärkt filmarbete med stor känsla för detaljer.

Filmen, som utspelar sig i 1930-talets London, är baserad på en roman av Dennis Wheatly och handlar om hur de två vännerna Duc du Richleau (Christopher Lee) och Rex van Ryn (Leon Green) upptäcker att en tredje yngre vän Simon Aron (Patrick Mower) fastnat i en satanistsekt ledd av den ondskefulle Mocata (Charles Gray). Eftersom romanförlagan tydligen är känd för att bygga på ett noggrant researcharbete är det inte konstigt att själva upplägget för filmen känns ganska trovärdigt för att vara i dessa sammanhang. Om inte annat så är ju den hjärttvätt som obskyra sekter bedriver än idag något som vi alla kan relatera till. Den "realistiska" känslan förstärks också i och med att man har lagt ner ett stort arbete på att återskapa autentiska miljöer från tidigt 1900-tal med både tidstypiska bilar och flygplan. Kanske lite ovant för er som sett en del Hammer-filmer, de brukar ju oftast utspela sig under den viktorianska eran på 1800-talet.

Historien är inte särskilt komplicerad, det är en klassisk kamp mellan ont och got. Richleau, som påpassligt kan en hel del om ockultism, och Ryn gör allt för att rädda sin vän samt en annan ung kvinna från ett sataniskt dop som skulle göra dem till ondskans hantlangare i Mocatas våld. Men de har inte räknat med det hårda motstånd som de stöter på. Trots denna till synes klara motsättning blir Fishers film aldrig bara en religiös uppgörelse mellan gudfruktighet och hädelse, här finns också ett tydligt element av hjärnornas kamp där den mest skicklige kommer att avgå med segern. Den fina skådespeleriet gör sitt till för att rollfigurerna inte bara ska bli enkla stereotyper, framför allt Lee och Gray står ut, den senare lyckas ge oss en riktigt ondskefull rolltolkning trots ganska lite scentid.

Ger oss då Fisher den skräck vi så gärna vill ha? Ja, här ligger väl filmens svaghet. Idag är vi ju ganska härdade och filmer med 40 år på nacken kanske har svårt att mäta sig med mer nutida produktioner vad gäller skrämseleffekter. Men mycket av kvalitén hos många skräckfilmer ligger ju i en krypande obehaglig stämning och detta är ju inget som är tidsbundet. Men The Devil rides out lyckas tyvärr aldrig skapa just denna så viktiga skräckstämning. Historien är bra uppbyggd och ger oss en klar hotbild, men när det kommer till de så viktiga tillfällena då vi ska chockeras faller det ganska platt. Ondskan får aldrig ta sig något riktigt skrämmande uttryck, kanske pga rädslan för censuren på denna tid. De satanistiska orgierna är t ex rent ut sagt lama. Det kanske är orättvist att bedöma specialeffekterna efter dagens mått men de ser inte speciellt övertygande ut om man säger så. Flera av ondskans manifestationer skulle man nog utforman på ett annat sätt, nu blev det mer komiskt än skrämmande. Var det The Goat of Mendes som dök upp där i en scen?

Även om The Devil rides out brister I en del punkter som skräckfilm är det en bra rulle om man mer ser den som en thriller. Det finns många fina scener, ja vi får till och med en rätt häftig biljakt. Oväntat för att vara en Hammer-film. Lee är som sagt riktigt bra i en för honom något ovanlig roll och Grey funkar fint som den satanistiske ledaren. Tilläggas kan väl också att Nike Arrighi, som spelar det ena offret Tanith Carlisle, visar att alla brudar i en Hammer-film inte bara kan se bra ut, de kan agera med. Vet du med dig att du gillar filmer med satanisttema och är nyfiken på vad Hammer har bidragit med till skräckfilmsgenren så bör du se denna. Det är mer en mysrysare till film dock så förvänta dig ingen fartfylld action, sprutande blod, Jump scares eller häftiga effekter. Men det behövs ju inte alltid, för dessa saker finns det ju andra filmer.