Tema: Tromafilm

“The blade of Aktar. The key to eternal dark power. But how do you use it? WHAT IS THE SECRET?”

Lord Khoura
 

Mycket har man ju genomlidit när man varit dumdristig nog att närma sig produktioner som Lloyd Kaufmans B-filmsbolag spottat ur sig. Men även för Troma-standard hade kvällens film Wizzards of the Demon Sword ett sällsynt dåligt rykte, det räcker ju bara att kolla in omdömena på IMDB. Men på något sätt känns det rätt att visa den sanna osminkade bilden av vad denna filmstudio har att erbjuda i största allmänhet. Fred Olen Rays omedvetet parodiska tappning av barbarfantasy är verkligen hemsk i många stycken, men kanske just därför så väldigt Troma. Om du tidigare inte sett någon film av Oren Ray, typ Hollywood Chainsaw Hookers, Biohazzard, Alienator, Inner Sanctum eller Evil Toons, vilka pendlar mellan att vara komiskt dåliga till fullständigt värdelösa, så bör du kanske först ta ställning till hur du ställer dig till följande frågeställningar:

1. Anser du att exponerade nakna bröst på film är en icke föraktfull ingrediens.
2. Är det positivt att behöva använda hjärnan under en filmvisning
3. Innebär en minimal budget eller brist på handling egentligen något problem?

Om du vet med dig att dina svar på ovanstående frågor lyder Ja, Nej, Nej, ja då är antagligen Wizzards of the Demon Sword kanske något som du faktiskt kommer att uppskatta. Här snackar vi nämligen en film fylld med absurt dåligt skriven dialog, extremt icke-skådespeleri, nakna kvinnor och någon slags leranimerade dinosaurier, vilka visserligen aldrig visas i bild samtidigt som skådisarna men likväl är med av någon obegriplig anledning.

Den fantastiska storyn går kort ut på följande. Det legendariska The Sword of Aktar, som har kraften att släppa lös allehanda kaoskrafter, har stulits av den onde trollkarlen Lord Khoura (Lyle Waggoner). Lord Khoura har dessutom lyckats kidnappa Ulric (Russ Tamblyn), svärdets ägare. Problemet är bara att den onde trollkarlen inte kan få svärdet att fungera även om han smörjer in det med blod från oskulder. Lord Khouras handlande har dock retat upp Ulrics dotter Malina (Heidi Paine) riktigt ordentligt. Som tur är råkar hon springa på den store svärdbäraren Thane of Hoxbridge (Blake Bahner) och lite senare den lika fruktade Damon (Dan Speaker) och tillsammans beslutar dom sig för att befria Malinas farsgubbe och ta tillbaka svärdet. Ja, detta är i stort sätt själva huvudhandlingen.
 
Man kan väl säga att hela filmen känns ganska inproviserad. Det verkar som filmteamet tänkt som så att ”vi hittar på handlingen allt eftersom vi spelar in.” Skådisarna agerar antagligen utifrån samma loja inställning. Den enda som på något vis kan komma undan med ett nästan godkänt betyg är den läderklädda Selena (Dawn Wildsmith, tidigare gift med vår regissör), som verkar lägga in lite engagemang i sin framtoning. Annars får vi oss till livs en del pinsamt usla skådespelarinsatser som borde få en del av de någorlunda kända iblandade parterna att skämmas. Ta t ex Russ Tamblyn (West Side Story, How the West Was Won, Twin Peaks), maken till bristande rolltolkning var det länge sedan man såg. Vi kan dock ”glädjas” åt ett par roliga biroller i form av Michael Berryman (The Hills Have Eyes, Penny Dreadful) och Lawrence Tierney (Reservoir Dogs, Silver Bullet). Är skådespelarinsatserna usla så är de ändå bättre än stridsscenerna. Dessa ska vi bara inte tala om, helt koordinerade och styltiga. Att dessa tröga snubbar skulle vara skickliga krigare är faktiskt ganska kul på sitt sätt. Och just ja, dinosaurierna får vi ju inte glömma. Något som tydligen bara slängdes in utan någon som helst eftertanke. Wizzards of the Demon Sword är verkligen ingen bra film således. Men vill man kolla in en Troma-rulle som man ändå kan skratta åt så kan den funka i sällskap med ett antal öl. Så lämna hjärnan hemma om ni vill se denna rulle gott folk.