Jon Knautzs ”The Shrine” från 2010 är en sådan film. Hela upplägget får mig att tänka på ”Hostel” eller liknande filmer, och detta känns ju föga originellt eller spännande idag. Men så tar det hela plötsligt en helt oväntad vändning och en film som annars kunde blivit en högst förutsägbar survival-rulle med tillhörande klichéer blir något mycket bättre. Jon Knautzs ger oss i slutändan en riktigt spännande upplevelse, ganska så väsenskild från hans debut, skräckkomedin ”Jack Brooks: Monster Slayer”. Mitt råd är således, ge filmen en chans och döm inte ut den endast efter den inledande halvtimmen.

Historien är som sagt till en början högst ordinär, kanske är det ett medvetet val, kanske bara brist på fantasi. I centrum för berättelsen står amerikanskan Carmen (Cindy Sampson känd från TV-serien Supernatural), en streber till journalist som är helt upptagen av sin egen karriär. Efter ett par mindre lyckade artiklar är hon nu i desperat behov av ett scoop för att övertyga chefen om att hon fortfarande är att räkna med. Således är Carmen beredd att gripa efter vilket halmstrå som helst. Så istället för att, som beordrats, bege sig till the Midwest för att skriva ett reportage om varför bibeståndet där plötsligt börjat dö, beslutar hon sig för att plocka upp en helt annan idé. Av en tillfällighet har hon nämligen fått reda på att en backpacker vid namn Eric Taylor är den senaste i raden av personer som mystiskt försvunnit i samma ensligt belägna område i Polen (ja, dessa hemska östeuropéer). Carmen beslutar sig således att satsa allt på ett kort och resa till Polen för att nysta i det hela. Med på resan följer den unga och naiva praktikanten Sara (Meghan Heffern) samt pojkvännen Marcus (Aaron Ashmore från Smallville), som lämpligt nog är fotograf. Genom att följa den försvunne Eric Taylors dagboksanteckningar når vår trio så småningom fram till den lilla polska byn Kozki. Här möts de av urtypen för ett klassiskt urbanoia-scenario, underliga bybor som tycks tagna från en annan tid och som beter sig konstigt. Byborna blir tämligen omgående fientligt inställda till besökarna. Vad de är upprörda över vet vi inte eftersom den polska dialogen medvetet inte finns textad, antagligen för att underbygga den hotfulla stämningen. Carmen kan emellertid inte acceptera att återvända hem utan någon historia och därmed riskera att ödelägga sin framtida karriär. Därför blir hon eld och lågor när den lilla gruppen upptäcker en mystisk dimma som tycks sväva över en del av ett skogsparti i närheten av byn. Detta fenomen måste naturligtvis undersökas. Dimman de stöter på i skogen visar sig vara obehaglig och absorberar alla syn- och ljudintryck om man beger sig in i den. Vad är det som döljer sig här och vad är det byborna är så rädda för? Denna fråga skulle nog helst lämnats obesvarad.

Regissören Jon Knautz har här, tillsammans med producenten Trevor Matthews (som dessutom spelar Henryk, ledaren för byborna) skapat en film som satsar på att vara skrämmande till skillnad från Jack Brooks: Monster Slayer och det lyckas de bra med. Visst lider filmens första del av att uppbyggnaden är så förutsägbar och uttjatad att man lätt tappar koncentrationen. Karaktärerna känns även ganska grovt tillyxade och väcker inga direkta känslor. Men när dimman tätnar tar också filmen fart ordentligt och kompenserar oss för den bitvis sega starten. Det finns en lite 70-talsaktig känsla över produktionen som ger mig associationer till gamla Hammerfilmer och det är ju lite mysigt. Jag vet att en del är ordentligt trötta på filmer som bygger på en mer eller mindre skickligt konstruerad twist, men i de fall detta fungerar kan det ge filmen en extra dimension. Så är det definitivt här, efter ett traditionellt upplägg som får oss att ana vartåt det bär hän gör filmen en u-sväng och tar en annan riktning som i alla fall jag inte såg komma. Riktigt bra! Filmskaparna väljer dessutom att satsa på en underliggande obehagsstämning snarare än enkla hoppa-till-effekter och det är ett bra val. Bakgrundshistorien får vi bara glimtar av och lämnas själva att fantisera om orsaken till dramat som utspelas. Detta är ett väl fungerande grepp eftersom fokus annars lätt kunnat fastna på en överdriven och osannolik historia.

Skådespelarinsatserna är det inte mycket att orda om här. Karaktärerna är som sagt en aning för stereotypa och profillösa för att väcka några större känslor. Detta får nog i första hand regissören ta på sig.  Det ska dock medges att karaktärerna faktiskt växer en del ju längre filmen går och blir mer nyanserade i sina uttryck, framför allt gäller det Aaron Ashmores Marcus. Även Carmens önskan att nå sina mål kan man förstå. Visst framställs hon främst som en egofixerad karriärist, men de flesta av oss kan nog förstå hennes val när så mycket står på spel. När det kommer till foto och filmrekvisita finns det väl en del att önska. Visst, detta är en lågbudgetfilm och dessutom en produktion som inte behöver några extravaganser vad gäller den rent filmiska aspekten. Men det finns scener som förstör lite av den atmosfär som byggts upp just pga att det hela ser så billigt ut. Själva realismen, om man nu kan tala om realism i detta sammanhang, förtas av det faktum att en del saker känns som tagna från någon skräckattraktion på valfritt nöjesfält. Miljöerna i och omkring den polska byn funkar dock utmärkt och under den dramatiska slutfasen av filmen lyckas Knautz och kompani att få till en riktigt dramatisk spänning i sina bilder. Blod och gore-effekterna är också klart godkända, dessa utgör dock inte de centrala inslagen i denna film, vilket man ju från början föranleddes att tro.

The Shrine är som helhet en smula ojämn. Den första delen av filmen kunde varit bättre och mer intressant, men när filmen väl tar fart gör den det ordentligt. Vi får en rejäl dos krypande och atmosfärisk spänning och obehag till livs. Jon Knautz väljer också att ta sin film åt ett helt annat håll än vad man först kunnat tro och gör det på ett väldigt lyckat sätt. Miljöerna känns trovärdiga, även om filmen spelades in i Toronto och inte i Polen. En fin liten film med lite retrokänsla på det hela taget.