Tema: Monster 

"Jesus lady, help can't even help us."

Dennis Farell

Ibland slår det en hur ologisk filmbranschen kan vara. Varför kan riktigt usla produktioner få ta hur mycket plats som helst på biografetna när mindre men betydligt bättre filmer hänvisas till mindre TV-stationer samt  DVD/BD marknaden.  Detta är tex fallet med Toby Wilkins monsterfilm Splinter, en lågbudgetfilm förvisso men långt mycket mer intressant än alla de remakes som Hollywood öser ut ständigt och jämt.  Splinter fick dock ett varmt mottagande av de som faktiskt har haft turen att se den. Här har vi en film med en driven berättelse, bra dynamik mellan skådisarna, och som dessutom ger oss en rejäl skopa spänning och blodiga effekter. Inga jobbiga komiska inslag utan en rejäl dos ren skräck. Vad mer kan man begära? 

I centrum för berättelsen står den unge nördige biologistudenten Seth Belzer (Paulo Costanzo ) som är på en romantisk campingutflykt med sin flickvän Polly Watt (Jill Wagner).  Redan från början blir deras resa besvärlig, tältet kan de inte få upp och nu måste de istället försöka hitta ett motell.  Ute på de öde landsvägarna gör de misstaget att stanna för att bistå ett annat par med hjälp. Dessvärre visar det sig vara den våldsbenägna brottslingen Dennis Farrell (Shea Whigham) och hans drogberoende flickvän Lacy (Rachel Kerbs) och våra två turturduvor tas som gisslan.  Detta är emellertid bara början på mardrömmen. När deras bil lägger av tvingas de båda paren söka skydd i en övergiven bensinstation, det visar sig nämligen att det döljer sig något mycket farligt ute i Oklahomas gamla skogar, något som är på jakt efter föda.  Nu tvingas de samarbeta i kampen för att överleva natten. Personskildringarna är också intressanta, då de inte följer ett traditionellt skräckfilmsmönster. Polly är den impulsiva personen, snar att handla vare sig det gäller att använda ett basebollträ eller dra upp planer för att bränna ner bensinstationen för att locka till sig brandkåren. Pojkvännen Seth är hennes motsats, med sin naturvetenskapliga bakgrund är han analytikern som metodiskt försöker studera den fiende de har att tampas med för att därefter skrida till snabb  oåterkallelig handling. En stor del av filmen fokuserar just på vilka konsekvenser de olika personernas agerande i den stressituation de befinner sig i. Seths idé om att sänka sin egen kroppstemperatur för att undkomma upptäckt är ju en intressant kontrast till Pollys förslag om att skapa en omfattande eldsvåda. En tydlig distinktion mellan parets olika personligheter.  Just betoningen av det klassiska dilemmat om hur människan agerar I svåra situationer är Splinters styrka. Wilkins dröjer sig kvar vid de motstridiga alternativen vi har att ta till: vetenskap eller våld, fly eller stanna. Redan Romero byggde upp sin epokgörande film Night of the living dead utifrån liknande premisser. Vi har också en referens till en annan klassisk film, nämligen  John Carpenters Assault on Precinct 13. Här är det Whighams gestaltning av farell som har tydliga paralleller med den kriminelle anti-hjälten Napoleon Wilson.Han blir den kraft som kan balansera Seths och Pollys desperata tilltag. Rent visuellt kanske inte splinter är så imponerande, ett par specialeffekter är dock klart minnesvärda, men det är historien som står i centrum i denna produktion. Monstret är för ovanlighetens skull ganska skrämmande, och det är ju inte illa för filmer i denna genre. Har du missat  Toby Wilkins lilla pärla så ta chansen att rätta till detta misstag.

Splinter vann hela sex utmärkelser vid den amerikanska filmfestivalen Screamfest 2009: bästa regi, bästa klippning, bästa make up, bästa soundtrack och bäsa foto. Även vid den amerikanska filmgalan Academy of Science Fiction, Fantasy & Horror Films 2009 stod Splinter i blickfånget, denna gång nominerad till bästa skräckfilm.