Man kan väl helt enkelt konstatera att det gångna året inte tillhör höjdpunkterna i skräckfilmshistorien. Jag kan egentligen bara dra mig till minnes tre filmer som jag sett och som kan platsa: ”The Woman in Black”, ”Prometheus” och ”The Cabin in the Woods”. Filmer som ”The Possesion”, ”Cronicle”, ”The Gray”, “W/H/S”, ”Sinister”, “John Dies at the End”, “The ABC:s of Death" eller rentav “Cockneys vs Zombies” hade kanske platsat, men tyvärr har jag tydligen missat att se en hel del aktuell film. Eftersom Drew Goddards The Cabin in the Woods är den klart mest lysande ädelstenen i förra årets skräckfilmsskörd förtjänar denna fina rulle naturligtvis en recension. Ska ni se en skräckfilm från 2012 är detta nog ett av de bästa alternativet. Varför då undrar ni nog, tja därför att jag säger det såklart!

Hmm, hur ska man redogöra för något om denna film utan att avslöja något om handlingen som är avgörande för filmupplevelsen? Detta är lite klurigt, men låt mig i alla fall försöka. Själva utgångspunkten kanske inte är så märkvärdig, det rör sig om ett klassiskt skräckfilmsupplägg men med en rolig och väldigt smart vinkling av det hela. Fem collegeungdomar står i handlingens centrum: Curt (Chris Hemsworth), Holden (Jesse Williams), Jules (Anna Hutchison), Marty (Fran Kranz) och Dana (Kristen Connolly), vilka har planerat att tillbringa en avkopplande helg, ja gissa var? Nu ska det badas, krökas och lekas sanning eller konsekvens mm ute i skogen i typisk slasheranda. Karaktärerna är också de självklara, vilket vi fått se i ett par scener innefattande förberedelserna för resan. Dana är den ordentliga flickan, Curt och Jules är de heta paret – sportkillen och den heta blondinen – men också duktiga studenter, Holden är Curts nördige men ändå charmige polare och Marty är den lite tokige gräsrökaren i gänget. Allt artar sig till en början till en riktigt mysig helg, men efter att ha gjort ett märkligt fynd i stugans källare börjar underliga saker ske. Och fridfullheten i skogen utanför byts sakta med säkert ut mot en hotfull stämning som tar ett allt hårdare grepp om de skräckslagna ungdomarna. Något är i görningen, men vad? Några som antagligen vet är de båda vetenskapsmännen Sitterson (Richard Jenkins) och Hadley (Bradley Whitford) som från sitt högteknologiska laboratorium övervakar allt som försiggår i stugan och dess omnejd på ett antal monitorer. I teamet ingår även den cyniska Lin (Amy Acker) och den skrupelfrie Truman (Brian White).

Bakom The Cabin in the Woods hittar vi alltså Drew Goddard som här debuterar som regissör. Tidigare har han främst arbetat som manusförfattare till främst TV-serier som ”Lost”, ”Alias” och ”Buffy”, men han har även skrivit manuset till ”Cloverfield”. Till hjälp har han sin ”läromästare” Joss Whedon som förutom TV-serier som ”Buffy”, ”Firefly” och ”Angel” idag väl mest är känd för sina superhjältefilmer ”Thor” och ”The Avengers”. Kemin mellan de båda verkar ha funkat perfekt när de med gott humör återanvänder gamla skräckfilmsklichéer med glimten i ögat. Man kan tydligt se att de inspirerats av metafilminfluerad skräckfilmer a la “Scream” eller “Tucker and Dale vs. Evil”. Det inte ju inte bara vi i biografmörkret som följer dramat i stugan med spänning utan även vetenskapsmännen i labbet. Tillsammans bevittnar alltså vi något som doftar ”Evil Dead”, ”Texas Chainsaw Massacre” eller ”Friday the 13th” lång väg. Vi i biosalongen vet därmed vad vi bör förvänta oss och det är just det som Goddard och Whedon spelar på, men vad förväntar sig vetenskapsmännen egentligen? Efter ett tag står det klart även för publiken att det kanske inte är en ordinär slasher eller zombiefilm som vankas. The Cabin in the Woods är som film heller inte direkt skrämmande I klassisk bemärkelse, visst finns det stunder av spänning men enkla skrämseleffekter är inte själva huvudpoängen med filmen egentligen. Ofta är den istället medvetet komisk och vissa scener är fantastiskt underhållande för alla skräckfilmsnördar. Whedon har I tidigare produktioner han varit inblandad I gett prov på att han har sinne för humor, här får vi bl a ta del av detta I en situation innehållande en högtalartelefon eller när ungdomarna undersöker några kvarlämnade föremål I stugans källare och får erfara vad som då kan hända. Förutom det humoristiska anslagen kan man också ana en aning av politisk satir i skildringen av själva det vetenskapliga inslaget. Det sägs inte rakt ut vad forskarnas mål egentligen är från början, men man kan ana att det handlar om nationens försvar och att det är ytterst hemligt och utanför demokratins kontrollmekanismer.

Alla har dock inte varit riktigt nöjda med hur historien i filmen har utvecklat sig. En del kritik riktar sig mot att filmen inte tar sig själv på fullt allvar och leken med skräckfilmskonventionerna och den ganska lättsamma tonen i filmen faller inte alltid i god jord. Och visst, förväntar man sig en rak och rent igenom seriös skräckfilm byggd på obehag och brutala mord kan man nog bli besviken. Men hur många sådana finns det inte där ute? Sen kan man anmärka på en del logiska luckor, men ingen förväntar väl sig att realismen i filmer som denna ska vara helt trovärdig.

När det kommer till skådespelarinsatserna så är det inget som står ut i en film som denna, men vi är dock långt ifrån de papperstunna karikatyrerna som befolkar valfri slasher. Ungdomarna har av naturliga skäl ganska givna roller och det är svårt att fördjupa karaktärerna så mycket. Men de relativt okända skådisarna gör vad de ska utifrån de givna ramarna. Kristen Connolly, Chris Hemsworth, Fran Kranz, Anna Hutchison och Jesse Williams är visserligen alla typiska stereotyper men manusförfattare Whedon försöker ändå ge deras personligheter ett visst utrymme. Mycket av det som händer kretsar kring Connollys klassiskt handlingskraftiga skräckfilmshjältinna Dana men alla karaktärer används på ett skickligt sätt, framförallt när filmskaparna efterhand börjar leka allt mer med de olika stereotyperna. Det är dessutom kul att se Hemsworthi i rollen som en vanlig amerikansk collegekille innan han sen dök upp i Thor och The Avengers. Skådespelarmässigt måste man ge extra plus till veteranerna Richard Jenkins (The Visitor, Six Feet Under) och Bradley Whitford (The West Wing) som empatilösa vetenskapsmän vilka redan sett allt. De båda uppvisar en härlig dynamik I spelet sinsemellan. Amy Acker kompletterar denna duo väl i rollen som cynisk forskarveteran. Brian Whites karaktär är väl den som faller lite utanför, man hade nog väntat sig att hans karaktär skulle få en mer intressant utveckling än vad som sker.

The Cabin in the Wood var faktiskt överraskande underhållande utifrån vad man visste om filmens upplägg. Framför allt är det just balansen mellan det förväntade och det oväntade som gör att alla skräckfilmskännare nog ler lite extra. Man vet aldrig riktigt var filmen är på väg utan de flesta förväntar väl sig nog en traditionell skräckfilm med ett visst upplägg. Men allteftersom tiden går lägger Goddard och Whedon således till fler och fler fascinerande element som får oss att fundera på vad som egentligen händer, förutom det rent uppenbara. Filmens slutakt är särdeles fräck och tar berättelsen bokstavligt talat till en helt ny nivå om man säger så, både publikfriande och djärvt i sitt utförande. Filmmakarna visar dessutom prov på en hel del komisk begåvning i sina blinkningar till filmer som influerat dem genom åren. Och oroa er inte, är det blod ni söker i en skräckfilm så kommer ni att få ert lystmäte här, tro mig. Drew Goddard har givit oss en fantastisk debutfilm och jag är nog inte den ende som ser fram emot vad han ska hitta på härnäst.