Evil Dead [Remake] ( 2013 )

Jag har egentligen aldrig varit ett större fan av remakes. Ofta är det ju bara poänglösa försök av diverse fantasilösa filmskapare att casha in på redan kända titlar. Men visst finns det undantag, när regissörer sätter sin egen prägel på produktionen och har en ambition att tillföra grundhistorien något extra och överraskande.

John Carpenter lyckades t ex med detta i “The Thing” från 1982, en remake av Christian Nybys 50-talsrulle “The Thing from Another World” och faktisk så även Zack Snyder, som 2004 gav oss sin version av George A Romeros zombieklassiker ”Dawn of the Dead” från 1978. Jag ska dock villigt tillstå att när jag hörde att Sam Raimis produktionsbolag Ghost House Pictures, tillsammans med indipendetbolaget FilmDistrict, skulle producera en remake av nämnde Raimis kultklassiker ”Evil Dead” från 1981 var väl känslan att detta kanske inte var vad världen direkt behövde. Visserligen skulle både Rob Tapert och Bruce Campbell, som medverkade i produktionen av originalet, också ingå i teamet bakom remaken, men var det ändå inte en Evil Dead 4 med Bruce framför kameran vi ville ha? Evil Dead är ju en sådan film man växt upp med och den har sin egna lilla plats i hjärtat tillsammans med de två uppföljarna, en remake ligger ju då inte högst på önskelistan om man säger så. Nåväl, efter ett par trailers som ändå såg rätt intressanta ut samt ett gäng positiva recensioner var vi ändå ett par stycken som beslutade oss att trots allt bevista stadens största biografkomplex för en titt på den för mig okände regissören Fede Alvarez version av den gamla demonklassikern.

Historien är enkel och följer I grova drag originalmanuset från 1981. Efter en kort introduktion då vi får veta att det pågått något kusligt vid en avlägset belägen stuga mitt ute i ett öde amerikanskt skogslandskap, introduceras vi så för dramats fem huvudpersoner. I centrum står den drogberoende Mia (Jane Levy) som övertalats av sin bror David (Shiloh Fernandez), hans flickvän Natalie (Elizabeth Blackmore) samt de övriga vännerna Eric (Lou Taylor Pucci) och Olivia (Jessica Lucas) att tillbringa ett par dagar i en isolerad stuga i skogen för att bli kvitt sitt missbruk. Mia är från början laddad för att än en gång ta itu med sitt problem, särskilt som hon nu har sin bror David vid sin sida efter att de levt utan någon större kontakt i flera år pga Davids ovilja att engagera sig i deras döende mamma. För att kompensera sin tidigare frånvaro har David nu lovat att göra allt för att se till att systern inte lämnar deras tillflyktsort förrän hon avant sig från sitt beroende. Problemen börjar dock snart hopa sig. Mia klarar inte av avgiftningsprocessen utan flippar ut pga abstinensen. Hon kräver att vännerna tar henne tillbaka till stan, vilket de vägrar. Samtidigt som spänningarna stiger inom gruppen råkar de av en slump hitta en mystisk källare under stugan där det verkar ha utövats ockulta riter av något slag. Bl a hittar de en gammal bok inbunden i människohud och fylld med mystiska symboler och ord. Ja, ni vet ju alla vad det är för litterärt verk, Necronomicon så klart. Men detta vet naturligtvis inte Eric, som inte kan låta bli att försöka tolka bokens innehåll. Det skulle han inte ha gjort. Innan han vet ordet av har den gode Eric nämligen åkallat något som man knappast vill tillbringa en lugn stund på landet med. Snart bryter således helvetet löst och nu är en hysterisk Mia vännernas minsta problem, istället handlar det om ren och skär överlevnad samt att behålla sin själ intakt.

Jag kan tänka mig att regissör Alvarez var medveten om att han var tvungen att ha riktig fingertoppskänsla för att ro i land en remake av en film som Evil Dead. Naturligtvis måste han förhålla sig hyfsat trogen den stämning som fansen av originalet förväntade sig, vi snackar här om överdrivet och ofta komiskt blodslafs kombinerat med ett gäng fyndiga one-liners, då yttrade av den självutnämnde B-skådiskungen Bruce Campbell. Samtidigt måste han också fånga upp dagens filmpublik som inte har någon egentlig relation till Raimis film och som säkert vill ha en snabbt berättad skräckis med effektiva hoppa till-scener av modernt snitt. Hur löser man då detta, jo gissningsvis specialstuderar man en av Raimis senaste publikframgångar, nämligen ”Drag me to hell” från 2009. Trots detta känns Evil Dead anno 2013 något trög i starten. Historien saknar till en början originalitet och energi och den där unika  känslan av att uppleva något speciellt vill helt enkelt inte infinna sig. Man sitter och funderar på hur många gånger tidigare man sett detta upplägg. Vi har visserligen historien om Mias drogproblem, men karaktärerna har inte tillräckligt med djup eller bärkraft för att detta ska bli ett intressant inslag. När så The Book of the Dead dyker upp så tar filmen dock fart och det är nu man känner att det faktiskt är Evil Dead man kollar på. Jajamän här bjuds det på mord, självstympning, brutala fighter och … naturligtvis väldigt onda träd. Och den blodbesudlade finalen går inte direkt av för hackor. Man märker efter hand att Alvarez har egna idéer om vart han vill ta sin film och det är något som ska applåderas, även om han lyckas sådär med detta. Naturligtvis är han medveten om att han aldrig kan återskapa magin i Raimis trilogi och det försöker han inte heller, istället fyller Alvarez sin film med egna bloddrypande galenskaper samtidigt som han gör tydliga blinkningar åt originalen. På så vis blir nog både de gamla fansen och den nytillkomna publiken i stor utsträckning nöjd. Evil Dead är således tydligt präglad av ett klassiskt bildspråk som hämtat från 80-talet men med en modern Drag me to Hell-touch.

En sak som regissör Alvarez också fattat är att även om filmen är en enkel skräckfilm baserad på en lågbudgetrysare så kan man ändå inte kosta på sig att slarva med effekterna. Ingen vill ha billiga dataanimationer som förstör hela stämningen och det slipper vi i stort sett här. Istället kör man på med handgripliga tillvägagångssätt och nyttjar en mängd rekvisita för att åskådliggöra allt blodigt karvande, krossande, huggande, stickande och gnagande. Det hela ser väldigt bra ut i all sin överdrivenhet. Skönt att slippa en film som försöker kompromissa för att uppnå en lägre åldersgräns utan faktiskt vågar ta ut svängarna. Överlag visar Alvarez på en riktigt god stilkänsla när det kommer till visuella intryck. Flera klipp fungerar verkligen som stämningsskapare och förhöjer dramatiken som utspelas. Extra plus även till Aaron Mortons foto som ger skogen (som inte finns I USA utan I Nya Zealand) extra mörk och hotfull.

Skådespeleriet är väl inte så mycket att yvas över, det rör här sig om i stort sett okända skådisar och grovt tillyxade karaktärer men det var ju förväntat. Originalet sprudlade ju inte direkt heller av skådespelarkvalité. Jane Levys Mia och Lou Taylor Puccis Eric är de som utmärker sig mest. Båda får ta emot en hel del stryk av grövsta slag, i Puccis fall blir det närmast Tom & Jerry-klass på det hela och detta i kombination med den dialog han tilldelats gör hans karaktär till den mest underhållande i gänget. Shiloh Fernandez som broder David var väl tänkt som en modern uppdatering av Ash, en jämförelse som tyvärr den förre inte alls kan leva upp till. Alvarez verkar varit medveten om detta och tänkt om efter hand, men resultatet blir inte bättre för det. De övriga två kommer jag inte ens ihåg, så intressanta var de karaktärerna. Deras enda funktion var väl att gå döden till mötes på så bloddrypande sätt som möjligt. Varför jobbades det inte mer på att åtgärda detta?

Men även om Evil Dead är klart underhållande I långa stycken kan man ändå inte komma ifrån känslan av att något fattas. Originalet kändes unikt när det kom och Alvarez vill nog gärna ge remaken en egen unik prägel, men detta lyckas han inte med. Precis som ”Scream” satte en ny ribba för den tynande slashergenren på 90-talet, och visade på hur den måste utvecklas för att överleva, har ”Cabin in the Woods” satt den moderna standarden för demonisk landsbygdsskräck. Detta verkar Alvarez och kompani helt ha missat, då manuset till Evil Dead känns förutsägbart och ganska idiotiskt i jämförelse med Joss Whedons och Drew Goddards finfina skapelse. Trots ansträngningarna kan produktionsteamet bakom Evil Dead inte bryta med originalet i tillräckligt stor utsträckning utan det känns som vi mestadels förflyttas mellan olika scenarion som skapats för att i huvudsak tilltala de som älskar Raimis film. Är det fråga om lättja eller brist på kreativitet? Det känns lite som minsta motståndets lag har gällt. Och visst kan man ha överseende med skildringen av rollkaraktärerna i dessa sammanhang, men när dessa saknar någon större personlighet och dessutom beter sig dumt och orealistiskt filmen igenom blir det till slut ett irritationsmoment. Sen förtjänar det väl också att påpekas att filmpostern ljuger, Evil Dead är inte alls skrämmande, i alla fall inte för en normal skräckkonsument. Ett par hoppa till-effekter har lagts in, men dessa kan man med lätthet förutse långt innan de inträffar. Hur många gånger har man t ex inte sett en scen med en person som öppnar och sen stänger ett spegelskåp för att då upptäcka … ? Fast vi får ju en allvarlig version av den skämtsamma motorsågsscenen med den besatta handen i Evil Dead 2 i alla fall.

Slutligen, har då Fede Alvarez lyckats med att återskapa en värdig version av klassikern Evil Dead? Svaret på den frågan får väl till slut bli jo vars. Remaken är inget mästerverk och kommer inte att lämna tillnärmelsevis samma avtryck i skräckfilmshistorien som originalet. Men detta hade nog ingen ändå räknat med, de flesta var nog nöjda med en slags modern hyllning till Raimis skapelse och som gav oss en stunds opretentiös underhållning i all välmening. Manuset och rollkaraktärerna lämnar en del att önska, men underhållningsvåldet är å andra sidan briljant utfört. Visst, vill man ha smarta filmer som bygger på subtila skrämseleffekter och krypande skräck är detta naturligtvis inte rätt val. Snarare är det en blodig popcornrulle som kanske mer roar än skrämmer. Evil Dead visar också prov på att det är väl värt att åter våga bryta mot mainstreamvågen när det gäller större skräckproduktioner och ta ut svängarna rejält när det gäller brutala scenarion. Projektet andas ibland mer Eli Roth än Sam Raimi. Slutligen, vem vet, kanske detta ger oss en riktig Evil Dead 4, men en uppföljare till remaken är kanske mer realistiskt. Och det är väl bra i sig. 

Videoklipp

Evil Dead [Remake]

Fler recensioner

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.