The Purge ( 2013 )

Ibland vet man inte riktigt var det är lämpligt att börja när man ska beskriva en upplevelse som kanske inte riktigt utvecklade sig åt det håll man föreställt sig. När jag nu tänker tillbaka på James DeMonacos ”The Purge” från 2013 är det t ex med något blandade känslor.

Trailern till denna film gjorde mig väldigt sugen på att se vad DeMonaco lyckats åstadkomma, förhoppningsvis en dystopisk home invasion-film med en dos satir riktad mot amerikansk vapenfanatism. Nu så här efteråt kan jag väl konstatera att trailern är lite som brända mandlar. När man går förbi ett stånd som säljer dylika tingestar luktar det ju jättegott men jag vet ju med mig att smaken inte är i närheten lika härlig. OK, jag kanske borde ha kollat upp DeMonacos tidigare prestationer innan jag skruvade upp förväntningarna, en man som mest är känd för att ha varit med och skrivit manus till remaken av ”Assault on Precinct 13” från 2005 och den undermåliga varulvsfilmen ”Skinwalkers” från 2006 kanske man inte ska förvänta sig så mycket av. Men Ethan Hawke är ju med och han har på senare tid medverkat i ”Daybreakers” 2009 och ”Sinister” 2012 vilka var bra, så varför skulle inte detsamma gälla The Purge? Vad är det då som möjligen gör att filmupplevelsen kanske inte riktigt blev som förväntat, tja låt oss kika närmare på det.

 

Utgångspunkten är som sagt lovande, i alla fall tills man börjar skrapa på ytan. Året är 2022 och vi får veta att det amerikanska samhället en längre tid präglats av ökade våldsbrott, ekonomisk stagnation och social utslagning. För att lösa detta problem har en politisk sammanslutning kallad The New Founding Fathers tagit makten och därefter utarbetat ett upplägg för att komma tillrätta med landets sociala och ekonomiska problem. En gång om året, 7:e juni, ska medborgarna få möjlighet att ge utlopp för sin frustration under den sk Purge Night, 12 timmar under vilka du har möjlighet att begå vilka brott som helst mot vem som helst utom myndighetspersoner. Mord, misshandel, våldtäkt, stöld – ja vad som helst du känner för. Alla lagar är upphävda och samhällsfunktioner som polis och sjukvård är nedstängda. I och med att medborgarna ges möjlighet att få utlopp för sitt uppdämda raseri kan de sedan gå tillbaka till en mycket mer harmonisk tillvaro. För alla dem som inte med liv och lust själva deltar i övergreppen under Purge Night gäller det att barrikadera sig i sina bostäder, betrakta det grymma spektaklet som drabbar de mindre bemedlade via videokameror eller TV-sändningar samt invänta gryningen. “Release the beast” är ledordet och det verkar ju funka, arbetslösheten har sjunkit till 1 % och välbefinnandet har ökat markant. Genom att a ihjäl de fattiga ökar ju också samhällets välstånd. En av dem som förbereder sig noga inför Purge Night är den välbärgade James Sandin (Ethan Hawke) som gjort sig en förmögenhet genom att just sälja säkerhetssystem till grannarna i det välbärgade inhägnade bostadsområdet. På ytan verkar James ha det perfekta livet, men snart får vi veta att hans familjeliv har sina mörka sidor. Barnens relation till sina föräldrar är inte den bästa. Sonen, den blyge nörden Charlie (Max Burkholder), verkar helt klart lida av någon slags psykisk åkomma och systern, den rebelliska Zoey (Adelaide Kane), vill bryta sig loss från pappa James kontroll. Hustrun Mary (Lena Headey) verkar vara en ganska kuvad person som tittar lite för djupt i glaset emellanåt. Dessa förhållanden kommer att få en ödesdiger betydelse för vad som drabbar familjen Sandin den kommande natten. Helt plötsligt dyker t ex Zoeys pojkvän Henry (Tony Oller) upp i det igenbommade huset, där han hållit sig gömd för att prata allvar med pappa James om förhållandet med dottern, och det hela blir än mer problematiskt då Charlie släpper in en nedblodad färgad man (Edwin Hodge) på flykt undan ett mordiskt ungdomsgäng. Plötsligt står James inför ett val som kan sätta både hans eget och familjens överlevnad på spel.

 

Visst låter detta skapligt intressant på pappret? Tankarna går osökt till thrillers som David Finchers ”Panic Room” från 2002 eller Bryan Bertinos ”The Strangers” 2008,  men framför allt liknar det hela Shirley Jacksons novell “The Lottery” eller Twilight Zone-episoden “The Shelter”. Bortser vi från alla hål i manuset så är också själva upplägget med sin blandning av familjekonflikt, klasskamp och social kollaps helt klart ett intressant tema att bygga en historia av detta slag på. Det börjar också bra, konceptet att låta Purge Night både fungera som en möjlighet för folk att ge utlopp för sin uppdämda frustration samt ett sätt att rensa samhället från misshagliga individer tillhörande vissa etniska och sociala grupper är faktiskt riktigt fängslande. Filmen öppnar väldigt suggestivt med videoklipp från tidigare år där vi får se gäng dra fram och misshandla och mörda oskyldiga offer som råkar komma i dras väg. Tydligen ska temat ha väckt ont blod bland konservativa grupper med NRA och vapenlobbyn i spetsen, vilka såg The Purge som ett förtäckt angrepp mot deras egen agenda om rättighen att bära vapen. DeMonaco lyckas filmen igenom periodvis bygga upp en viss grad av spänning. Mixen av bilder från övervakningskamerorna i huset kombination med användandet av handkameror förmedlar just så mycket information som behövs och avslöjar inte allt för mycket. Huvudpersonerna antar heller aldrig typiskt förutbestämda roller som hämndlystna mördarmaskiner som ger igen av princip, vilket hade varit lätt och tämligen populistiskt. Här väljs en något annorlunda väg. Jag tror att DeMonaco snarare vill få oss som åskådare att själva fundera över våra egna motiv vad gäller vedergällning. Men The Purge är dock knappast någon subtil film med tydligt humanistiskt budskap om man säger så, nej snarare handlar det i första hand om enkelt underhållningsvåld av standardsort, och kanske det är just detta vi behöver för att själva bli renade. När folk i biofåtöljerna bredvid tjoar glatt när någon på duken framför får skallen pulvriserad kan man fundera över hur många som under extrema omständigheter själv skulle delta i Purge Night. Nu är jag i och för sig ingen psykolog, men jag förmodar att det ändå inte är allt för vanligt att de flesta av oss går omkring med någon mordisk instinkt inom oss som bara vill ut. Vad är det kidsen brukar säga, "epic fail" vad gäller denna teori Mr DeMonaco. 

 

Och här ligger filmens stora problem, bristen på logik och särart. De filosofiska aspekterna, som kunde gjort det hela till en klart intressant skapelse, dras tyvärr ner av stereotypa skräckfilmsklichéer och skådespelarinsatser som lämnar en hel del att önska. Låt oss börja att kika på själva förutsättningarna. Ja, jag vet att detta är fiktion men borde man inte tänkt igenom det hela ett varv till? Alltså, vilka är egentligen spelreglerna för Purge Night? Är allt tillåtet utom att angripa myndighetspersoner? I så fall borde väl de samhälleliga kostnaderna vara ofantliga och knappast rättfärdiga det hela. Kan bankirer exempelvis plundra kundernas konton under dessa 12 timmar. Att stänga igen all typ av sjukvård verkar även det ganska ologiskt. Hur många olycksfall eller akut sjukdom drabbar inte en storstad under 12 timmar, alltså sådana fall som inte är relaterade till Purge Night? Ska dessa fall bara ignoreras? Jag tror knappast att folk skulle accepterat detta, särskilt om egoism är en av deras största drivkrafter. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv skulle inte heller detta inte vara så bra på sikt. Sen har vi rikemansfamiljen Sandin. Varför stannar de överhuvudtaget kvar i USA under Purge Night? De har ju pengar och kan dra vart de vill. Det är ju bara att bomma igen huset och sticka. Men nej då, år efter år hänger de kvar hemma, man kan tro att de gillar att vara kvar på partajet. Men om de nu väljer att barrikadera sig hemma, borde inte alla vara införstådda med förutsättningarna, även sonen Charlie som ändå framstår som skapligt smart även om han är lite egen. Men nej då, han måste nog vara något av den mest korkade unge man sett på film på ett bra tag. Under årets farligaste natt avaktiverar han alltså husets säkerhetssystem för att släppa in en helt främmande man, som ju mycket väl själv skulle kunna vara en potentiell förövare. Den insläppte mannen försvinner sen spårlöst i huset, bara så där, och likt förbannat fortsätter de olika familjemedlemmarna att ranta runt på egen hand. Ja, det är ju ett logiskt beteende. Edwin Hodge (Cougar Town) som den jagade uteliggaren känns också väldigt ologisk. Som gammal krigsveteran borde han väl veta bättre än att vara ute och knalla längs gatorna just denna natt. Varför har han inte bara sökt skydd på någon undangömd plats och där inväntat gryningen? Ja, säg det. Han kanske inte tagit sin medicin. Någon personlighet att tala om har han inte heller, men liksom många andra gör han ett plötsligt och föga logiskt lappkast, kan det vara något med luften i huset som gör alla helt förvirrade? Det är också fascinerande på det sätt som regissör DeMonaco valt att skildra det mordiska ungdomsgänget. Av någon anledning har han beslutat sig för att dölja deras ansikten med löjliga masker, kanske han inspirerats av The Strangers här men varför mobben är maskerad framgår inte riktigt. De lär ju knappast bli straffade för sina gärningar. Dessutom verkar hela gänget påtänt eller stupfulla. Något måste de gå på eftersom de mest lallar omkring utanför huset och beter sig allmänt hjärndött. Här har de en hel stad att sätta skräck i, ändå hänger de kvar utanför just familjen Sandins hus utan att göra sig någon brådska. Varför inte bara dra vidare mot nya jaktmarker, det borde ju finnas hur många försvarslösa offer som helst. Rhys Wakefields ledarfigur ska väl symbolisera föraktet mot de utslagna och svaga, men hans parodiska uppenbarelse tar tyvärr udden av den sociala kritik som antagligen var tänkt att skymta fram här. Jaja, man får väl tänka att i och med att alla inblandade verkar handla irrationellt emellanåt så infinner sig faktiskt en viss osäkerhet om vad som faktiskt kommer att ske. Vem kommer att flippa ut härnäst och peppra någon olycksalig jävel full med hål?

 

Om vi ser The Purge som ett försök till social kommentar så når filmen tyvärr inte hela vägen fram. Någonstans tappas fokus på de sjuka ideal som förekommer i det amerikanska samhället och i stället hamnar vi plötsligt mitt i en ordinär skräckfilm präglad av trötta inslag som hämtade från vilken standardslasher som helst. Varför förstärks t ex inte den apokalyptiska känslan mer? Genom att en stor del av tiden används till att skildra familjemedlemmar som ränner omkring i ett stort hus snarare än ger oss utblickar över den förödelse som pågår faller en hel del av premissens slagkraft. Det är paniken och skildringen av den avhumaniserade människan som kunde ha gjort produktionen mer slagkraft, nu blir det en mer småskalig berättelse av standardkaraktär där den politiska och sociala kontexten snarast markeras genom plakattexter levererade på ett föga sofistikerat sätt. DeMonaco kunde också valt att fokusera på hur depraverat samhället i många fall i allmänhet är. Jag hade hoppats på en jobbig känsla typ ”Funny Games” där vi tvingas att ta ställning till obehagliga sanningar om oss själva. The Purge etablerar ju tidigt ett par intressanta detaljer, pappa James girighet, pojkvännen Henrys kompromisslösa lystnad efter dottern Zoey eller grannarnas aversion gentemot familjen Sandin,vilken byggt sin förmögenhet på deras rädsla. Men att fördjupa sig i detta hade kanske varit för mycket för den amerikanska publiken. Visst kan man se familjen Sandin som en allegori för hur den privilegierade övre medelklassen kan distansera sig från den globala ekonomins kriser och andra typer av katastrofer. Familjen kan även fungera som modell för hur vissa grupper utan problem kan stödja ett korrupt och grymt system just för att de själva tjänar på dess existens. De rika är de ju här de enda vinnarna och de som alltid kan räkna med att överleva jippot de beskådar bakom sina lykta dörrar. Men om denna symbolik till fullo ska fungera så funkar det inte att ha en motpol som det ungdomsgäng vilket utgör filmens antagonister. Detta gäng ska väl då stå för den vita medelklassens totala avsaknad av empati och förståelse för det amerikanska samhällets orättvisor. Rhys Wakefield som den uppblåste ledaren lyckas dock spela över fullständigt, hans karaktär verkar snarast ha rymt från närmaste dårhus. Man har svårt att tro på att detta är en figur som vanligtvis skulle fungera ute i samhället. Försöket att ge honom en slags överklassidentitet genom teatrala fraser som "we don't want to hurt the haves, just the have nots” eller “Give us he, or that will be thee” är bara skrattretande. Vi behöver som publik inte få skrivet på näsan vad filmens budskap är, ja vi fattar!

 

Skådespelarinsatserna överlag är väl heller inte mycket att orda om. Ethan Hawke funkar i början bra som den penningkåte James och känns ganska trovärdig i sitt egocentriska tänkesätt. Tyvärr förvandla han efter hand till någon slags antihjälte, en utveckling om känns föga trovärdig. Lena Headey (”Game of Thrones”) är tämligen färglös och lam men det passar i och för sig hennes karaktär. Värre är det med barnen, Max Burkholder (”Parenthood”) och Adelaide Kane (Power Rangers R.P.M.) är tyvärr dåligt skrivna skräckfilmsklichéer. Charlie och Zoey tillbringar dessutom det mesta av tiden till att helt omotiverat vandra omkring I det mörka stora huset trots den överhängande faran. Visserligen har de inte så mycket att arbeta med, men man kan ändå inte låta bli att reta sig en hel del på dessa ungar vilket tar uppmärksamhet från själva spänningsmomentet. Retar sig gör man även på Zoeys pojkvän Henry (Tony Oller), han känns helt malplacerad och tillför egentligen inte något av värde till historien som den nu utvecklar sig.

 

OK, det var en hel del gnäll här, men det beror nog på att trailern verkade utlova något betydligt mer ondskefullt och mörkt än vad jag fick mig till livs. Ser man The Purge blott som en standardskräckis är den ju faktiskt föredömligt kort och har ett bra tempo som gör att man aldrig har tråkigt. Vill man avnjuta en thriller med terrorinslag som levererar en del spänningsmoment och våldsamma konfrontationer så lär denna film vara skapligt underhållande. Visst saknas en större skärpa i försöken till sociala kommentarer om samhället idag och förvisso är de logiska luckorna avgrundsdjupa, men kan man koppla bort sitt eget intellekt för en stund och uthärda ett par tämligen färglösa karaktärer så finns det tråkigare sätt att tillbringa en söndagskväll. I alla fall lär man få sig ett par goda skratt, vilka i och för sig nog inte var tänkta som komiska infall.  

Videoklipp

The Purge

Fler recensioner

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.