Och ibland blir suget extra stort när en skräckfilm hypas så pass som de australiensiska tvillingbräderna Danny och Michael Philippous debutrulle ”Talk To Me” från 2023. Bröderna är tidigare mest kända som någon slags YouTube-duo vid namn RackaRacka vilket jag har noll koll på, men de har faktiskt även varit involverade i produktionen av Jennifer Kents ”The Babadook” 2014. Talk To Me är emellertid deras första riktiga försök att skapa en egen fullängdare, och man kan ju utan att tveka säga att det blev en fullträff direkt. Så där satt jag en onsdagseftermiddag i en hyfsat glest besatt biosalong på Bergakungen. Lite oroväckande var att jag hamnat lite mittemellan två grupper tonårskillar, men det visade sig att de hade biohyfs. Hurra! 

Bröderna Philippou planterar sin historia grundligt i en tonårsmiljö som faktiskt känns autentisk. Här vilas det inte på hanen direkt heller när det gäller att dra igång det hela. Vi kastas mitt in i en vild hemmafest där en yngling vid namn Cole (Ari McCarthy) är på jakt efter sin bror Duckett (Sunny Johnson) som tydligen mår skit och låst in sig i ett sovrum. När Cole till slut lyckas slå in dörren får Duckett tokspel och attackerar brorsan med kniv och sen sig själv. Det slutar inte så väl. Efter denna rivstart lugnar det hela ner sig när vi introduceras för 17-åriga Mia (Sophie Wilde) som fortfarande lider av sviterna efter sin mamma Rheas (Alexandria Steffensen) plötsliga självmord och sin distanserade relation till pappan Max (Marcus Johnson). Mia har dock stöd från sin bästa vän Jade (Alexandra Jensen) och hennes familj, inkluderande den yngre brodern Riley (Joe Bird) och mamman Sue (Miranda Otto). När tvåårsdagen av Rheas självmord närmar sig behöver Mia något annat att tänka på, så hon övertalar Jade att smita iväg med henne till en hemmafest hon fått nys om. Jade är på men tvingas att acceptera att hennes lillebror Riley också får hänga med, till sin stora förtret. Festen hålls av ett par polare, Hayley (Zoe Terakes) och Joss (Chris Alosio) och Jades pojkvän Daniel (Otis Dhanji) är också där (vilket mamma Sue inte skulle gilla, fast han tydligen är väldigt kristen), Det ska snart visa sig att denna fest inte är vilken tillställning som helst. Vad som står på agendan är nämligen en lek med en mystisk balsamerad hand, med vilken det sägs ska gå att få kontakt med de döda genom att frammana andar vilka kan tala genom den person som håller i handen och säger ”Talk To Me”. Mia är mer än villig att vara med och leka, problemet är bara att reglerna säger att man max får hålla i handen i 90 sekunder, men det är ju bara en lek så ett par sekunder hit eller dit gör väl ingen skillnad. Mia är såklart inte så exakt. De extatiska upplevelserna gänget får är tydligen bättre än både sprit och knark när festliga hemligheter och lustiga beteenden visas upp för mobilkamerorna. Självklart måste de köra leken igen, och det blir denna gång hemma hos Jade och Riley nästföljande kväll. Nu vill Riley vara med och efter att ha tjatat och tjatat får han backning av Mia på villkoret att han på grund av sin ålder bara får hålla i handen i max 50 sekunder, det gör han så klart inte. Och i och med att reglerna har brutits börjar saker och ting så klart balla ur. Mia skymtar plötsligt sin döda mamma och inser nu sakta att krafter kan ha släppts loss vilka kan hota inte bara henne utan alla de i hennes omgivning. Något har satts i rörelse, men går det att återställa ordningen innan katastrofen är ett faktum?

Vad som gör Talk To Me så effektiv är den vardagliga stämning Danny och Michael Philippou lyckas etablera. Här har vi vanliga ungdomar som lever ordinära tonårsliv men där de uppsluppna festerna successivt byts ut mot ett krypande mörkt hot. Många känner nog igen sig i att ha lekt liknande lekar som ungre, här finns en rädsla för det oförklarliga som känns relaterbart och på så vis blir mer obehagligt. Visst, detta har gjorts förr, men just den oväntat realistiska stämning som regissörerna lyckas etablera gör att Talk To Me står ut från mängden.  Filmskaparna arbetar dessutom effektivt med att hela tiden bygga upp stämningsmoment med kusliga ljudeffekter effektivt kameraarbete och Cornel Wilczeks suggestiva soundtrack. Man vet ofta att nu är det något på gång, men inte riktigt vad. Speltiden på 90 minuter passar också detta upplägg väl, intensiteten bibehålls filmen igenom och här finns inga egentliga svackor tycker jag, intresset hålls uppe vilket märktes på att resterande i salongen var helt fokuserade filmen igenom ' även kidsen bredvid. Den invändning jag kan ha är att filmens slut känns något forcerat. En del frågor förblir obesvarade och slutet känns något abrupt. Men det är mindre anmärkningar i det stora hela.    

 En av Talk To Me:s stora plus är den utomordentliga skådespelarinsats Sophie Wilde levererar i sin roll som Mia. Hon ger oss ett inlevelsefullt och fängslande personporträtt och det är hennes livsöde som driver historien framåt. Filmens huvudsakliga tema är ju sorg lika mycket som hemsökelse. Bröderna Philippou fördjupar sig i känslor som förlust och det tomrum som finns kvar efter det någon när och kär person gått bort. Sophie Wilde lyckas väldigt känslomässigt visa att Mia inte är OK och att den spänning hon upplever med att ta kontakt med de döda, oavsett hur skrämmande det kan vara, därför kan vara oerhört lockande eftersom hon härigenom kan känna sig levande och inte bara fast i sorgen. Regissörerna låter Mias sorg vist nog få ta den plats som behövs för att förklara hennes agerande och de konsekvenser detta leder till.    

Talk To Me är helt klart en av årets bästa skräckisar och en överraskande bra debutfilm. Vi får en ordentlig dos krypande obehag, välfungerande blodiga effekter och en emotionell laddning i en väl utarbetad och presenterad historia. Bröderna Philippou ger oss förvisso inga enkla svar vad gäller vad gäller bakgrundsfakta utan fokus ligger hela tiden på kopplingen mellan levande och döda och hur gränsen här emellan ibland kan suddas ut, framför allt när sorgen blir allt för överväldigande. Alla som gillar denna form av atmosfärisk krypande ockult spökskräck, där det inte överkryddas med jump scares men plötsliga utbrott av blodiga scener likväl kan förekomma, bör så klart kolla in denna rulle. Så länge man inte fokuserar allt för mycket på logiken och den ibland lite ofullständiga historien utan i stället njuter av det fina skådespeleriet och den kusliga atmosfären kommer man troligtvis att bli mer än nöjd. För min del var Talk To Me en rulle som fastnade i skallen och hängde med mig ut från salongen, och det är ett bra betyg om något.