Ja tydligen tillräckligt mycket för att bokstavligen lägga sig under kniven. Sagan om Askungen känner väl de flesta till, för en del från Disneys tillrättalagda flickdröm, för andra kanske snarare från bröderna Grimms mer mörka folksaga. Denna gång hade jag nöjet att bevittna en smygpremiär av "The Ugly Stepsister" ("Den Stygge Stesøsteren") i regi av den norska regissören Emilie Blichfeldt, tillsammans med ett par andra förväntansfulla ToB-kamrater. Dessutom skulle Blichfeldt själv vara på plats för att prata om sin film, mer om detta event går att läsa om här. Vad jag visste på förhand var att The Ugly Stepsister var en slags normkritisk body horror-produktion som ger Askungesagan en mörk psykologisk twist på temat skönhet är smärta. Blichfeldt mål var tydlien att skapa en film i historisk miljö där hon ville förmedla att sociala förväntningar, då som nu, är allestädes värvarande, speciellt vad gäller unga kvinnors roller. Det skulle visa sig vara en stämningsfull och engagreande men smått obehaglig resa, där huvudkaraktären genomgår en rad smärtsamma behandlingar. Allt i en strävan att få gifta sig med en korkad prins.

Just I denna version av Askungesagan är det en av styvsystrarna, Elvira (Lea Myren), som står i centrum av handlingen. Hon har just flyttat till ett nytt land och det nya hemmet slottet Swedlandia tillsammans med sin syster Saga (Flo Fagerli) och mamma n Rebekka (Ane Dahl Torp), som ska gifta sig med godsägaren Otto (Ralph Carlsson). Till den nya familjen hör även Ottos vackra dotter Agnes (Thea Sofie Loch Næss) och vi fattar direkt att det är Elvira somär den fula styvsystern i sammanhanget. När styvpappa Otto plötsligt dör står edt dock snabbt klart att han inte alls hade några pengar trots sin sociala status och den är nu Rebekkas kapital som får försörja familjen. Agnes ser dock ner på sin styvmamma och styvsystrar och vägrar befatta sig med hushållsarbete, som i stor grad faller på Elvira. Rebekka är dock orolig för familjens ekonomi så när den rätt så ocharmiga prins Julian (Isac Calmroth) en dag proklamerar att han efterlyser en jungfru att gifta sig med så ser hon sin chans att gifta bort Elvira med honom. Men nu blir det liv i luckan. Agnes, som hittills nöjt sig med att Agnes förlusta sig med en hemlig älskare, den kåte stalldrängen Isak (Malte Gårdinger). Ser nu också sin chans att vinna prinsens gunst. Elvira är också besatt av prinsens ”vackra” poesi och fantiserar om att bli uppsvept i hans armar, varefter de ska leva lyckliga i alla sina dagar. Men jämfört med styvsystern Agnes är hon ju den fula ankungen, vilket både hon och hennes mamma är bittert medvetna om. Därför är Rebekka och Elvira nu beredda att göra allt för att se till att just Elvira ska överglänsa Agnes i hopp om att i slutändan få prinsens uppmärksamhet och vinna hans hjärta. Inga medel är här för extrema. Under dr Estétiques (Adam Lundgren) kniv utsätts Elvira för våldsam plastikkirurgi som känns igen från Tiktok-världens hashtags: #rhinoplasty och #noseglowup. Både Elvira och Agnes börjar nu också tränas tillsammans med andra flickor i en etikettsklass där de får lära sig dans och korrekta sociala manér som anstår unga kvinnor i deras ställning. Avundsjuk över att Agnes verkar få allt gratis pga sitt utseende blir Elvira allt mer svartsjuk och när hon en kväll upptäcker styvsystern tillsammans med sin älskare Isak skvallrar hon för mamma Rebekka. Agnes blir härmed straffad genom att förvisas till att göra hushållssysslor och få öknamnet Askungen medan Elvira fortsätter sin träning och sina skönhetsfixeringar. Nu ska hon hårdsatsa föratt förverkliga sina idealistiska fantasier genom att göra ett enastående intryck på prins Julian vid den kommande balen på slottet. Mrn Agnes/Askungen har inte gett upp hoppet, och med hjälp av lite magi är även hon redo att närvara vid den nära förestående balen. Hur ska detta sluta?

När man växer upp inser man succesivt att barndomens sagor inte alls är den säkra tillflyktsort där allt ordnar sig som man kanske trott, detta oavsett vad godnattsagor och Disney-maraton försökt slå i oss. Men dessa tillrättalagda sagor har faktiskt visa sig vara en fruktbar mylla att hämta inspiration från vad gäller mer mörka tolkningar. Catherine Breillats “Bluebeard” 2009 är ett exempel eller Agnieszka Smoczynskas sjöjungfruskräckisen “The Lure” 2015, filmer som hyser sympati för sina kvinnliga protagonister men hyser föga nåd vad gäller de sociala strukturer som fjättrar dem. I The Ugly Stepsister varvar även Emilie Blichfeldt element från den mer brutala folksagan med den romantiska längtan som präglar våra samtida versioner, allt för att skapa en variant av Askungen där skönhet är liktydigt med smärta för vissa kvinnor, men livet är smärta för dem alla. Filmens styrka ligger till stor del i hur Blichfeldt lyckas visa på hur skönhet i slutändan är ett sätt att uttrycka sig, vinna status att attrahera och förbli värdefull i samhällets ögon. Elvira vill så desperat gifta sig med prinsen för att bli accepterad som en person med värde att hon är beredd att bortse från alla hans dåliga sidor, precis som många tjejer idag trånar efter bad boys. Och Elvira drivs dessutom på av sin mamma Rebekka för att hela tiden bli bättre, hon spenderar ju själv pengar hon inte har för att ”fixa” dotterns utseende. Genom att visa upp Elviras upplevelse av den sociala tillvaro hon lever i summerar Blichfeldt på ett elegant sätt den sanna skräck som kropps- och skönhetshets kan framkalla. Genom att vi får se hur Elvira hela tiden blir nedvärderad utifrån sitt utseende är et lätt att förstå hur hon blir den misskundsamma syster hon är och varför hon så desperat kämpar för att omforma sig själv för att bli älskad, något som är så självklart för personer som Agnes. Den moderna skönhetsindustrins närvaro genomsyrar hela filmens medeltida sagoberättande och Blichfeldt låter oss i The Ugly Stepsister förstå att inte mycket har förändrats i detta fall under de senaste århundradena.

Om Coralie Fargeats “The Substance” 2024 siktade mot att påvisa rådande löjliga skönhetsideal är Emilie Blichfeldt snarare ute efter blod i The Ugly Stepsister, här är det dags att befria oss från misogyna doktriner en gång för alla. I stället för att fokusera på en klassisk sagohjältinna så är det just Elvira som får stå som symbol för den värld vi lever i. Och utifrån detta skyr hon inga medel att ta till effekter som kan få även ganska hårdhudade biobesökare att vrida sig av obehag i stolarna. Det är inte så förvånande att någon i publiken spydde under premiärvisningen under Sundance film festival. Kanske berör dessa effekter kopplade till kosmetiska ingrepp oss särskilt mycket eftersom de ligger så nära vår egen vardag, även om de är mindre spektakulära och smärtsamma. Att se en läkrae sy fast ögonfransar på Elviras ögonlock eller se hennes tår huggas av för att passa en sko ärscener som inte känns allt för bekväma att beskåda, men de passar bra som en nytolkning av motsvarande inslag i bröderna Grimms saga. Men The Ugly Stepsister bjuder inte bara på blodiga effekter utan den är stundtals även sagolikt vacker och atmosfärisk. Vi bjuds t ex på klassiska Askungeninslag som en pumpa till vagn, klassiska skor som ska passa en prinsessa samt en fluffig blå klänning lagad av silkesmaskar. Skådespelarna som gör sitt till att sätta färg på denna anrättning är till största del okända för en större publik men gör alla bra insatser. Lea Myren övertygar särskilt t ex som den trånande styvsystern Elvira, vilken knaprar bandmaskägg för att uppnå rådande skönhetsideal. Elviras förvandling från oskyldig dotter i sin nya familj till självisk och kompromisslös bitch i jakt på sin prins är väldigt effektiv. I övrigt ger den väl genomtänkta kostymeringen och den vackra scenografin som förstärker sagokänslan filmen ett extra lyft.

Ja, vi vet ju alla hur sagan om Askungen slutar. Men Blichfeldts förmåga att omstöpa denna berättelse till något nytt och väldigt fängslande är imponerande. Om 1980-talets body horror-filmer utgick från den manlig förvandling, som i David Cronenbergs ”Videodrome” 1983 och ”The fly” 1986, har genren på senare tid fått ett nytt feministiskt kapitel och utvecklats till chockerande satir med skarp samhällskritik utan moraliska pekpinnar. Den kvinnliga erfarenheten som skildras i body horror-filmer som ”The substance” och ”Titane” 2021 har redan väckt debatt om skönhetsideal men det verkligt skrämmande är ändå att kvinnokroppen fortfarande är ett slagfält för samhällsdebatt 2025. Så genom att visa upp Elvira i all sin osympatiska fåfänga lyckas ändå Blichfeldt att likväl ge utrymme för att ge karaktären sympati och medömkan. Elviras smärta och utanförskap är något som säkert många kan känna igen sig i idag. The Ugly Stepsister ger oss en historia som är lika gammal som historieberättandet själv. Unga kvinnor har varit och är fortfarande konstant påverkade av det rådande samhällets skönhetstyranni utan någon given utväg, om inte styrkan finns att hitta den själv. Därför är det ett sant nöje att se Blichfeldt slakta en gammal Disneysaga fylld av klyschiga könsstereotyper och skönhetsideal och istället bjuder oss en blodig satirisk underhållning på köpet.