Wake Wood ( 2010 )

Hur länge sedan var det man såg en Hammerfilm? Denna studio har ju stått för ett par klassiska filmer under 50-, 60- och 70-talet, oftast oväntat grafiska produktioner av gotiskt snitt med depraverade sexuella undertoner vilka innebar ett uppsving för den brittiska skräckfilmsscenen.

Ett flertal skådisar, exempelvis Christopher Lee och Peter Cushing, har också Hammer att tacka för den stjärnstatus de kom att få. Men under 80-talet somnade Hammers filmproduktion mer eller mindre in och ingen förväntade sig väl egentligen att höra mer från detta håll. Men så plötsligt från ingenstans dök bolaget upp igen 2008 på MySpace av alla ställen med den webbaserade vampyrserien ”Beyond the Rave”. Tydligen hade ett nytt gäng beslutat sig för att åter blåsa liv i det anrika Hammer Films, och studions första fullängdsfilm sen den gamla goda tiden lät inte vänta på sig. 2010 hade David Keatings ”Wake Wood” premiär, en ockult skräckfilm inspelad på den irländska landsbygden. Därefter har Hammer varit inblandade i produktioner som ”Let Me In” 2010  (remaken av ”Låt Den Rätte Komma In”) och ”The Woman in Black” 2012 samt själva legat bakom den amerikanska ”The Resident” 2011. Det var således väldigt lockande för mig att ta en titt på Wake Wood för att få svar på frågan om Hammer åter var tillbaka på banan.

Grundhistorien I Keatings film är ganska enkel till sitt upplägg och tankarna går helt naturligtvis snabbt till liknande filmer av samma slag, vilka otvetydigt fungerat som inspirationskällor till denna rulle. Tänk er en blandning av ”Pet Sematary”, ”The Wicker Man” och ”Don´t Look Now” och ni får en bild av vilken typ av anrättning vi här bjuds på. Det unga gifta paret Patrick (Aidan Gillen) och Louise Daly (Eva Birthistle) lever lyckliga tillsammans med sin dotter Alice (Ella Connolly) någonstans i en mindre irländsk stad. Men idyllen ska plötsligt komma att rämna. Efter att ha gratulerat Alice på hennes födelsedag skickar föräldrarna som vanligt iväg henne till skolan. Det är då olyckan är framme och tragedin är ett faktum. För att försöka komma på fötter igen bestämmer sig Patrick och Louise för att börja på ny kula i den lilla byn Wake Wood ute på den irländska landsbygden. Detta är en plats där utvecklingen verkar ha stått till de senaste årtiondena och där invånarna inte verkar vara så värst intresserade av att välkomna nykomlingar. Paret Daly blir emellertid accepterade och Patrick upptar sitt yrke som byns veterinär medan Louise får ta hand om det lokala apoteket. Det visar sig emellertid att det inte är så lätt att hitta tillbaka till ett normalt liv och Louise beslutar sig därför för att bryta upp från förhållandet. En händelse kommer dock att få henne att ändra sig. På väg hem en sen kväll får parets bil plötsligt motorstopp i närheten av en av ägorna tillhörande Wake Woods starke man Arthur (Timothy Spall). På jakt efter hjälp råkar Louise där bevittna en mystisk hednisk rit som några av byborna har samlats för att utföra. Vad är det egentligen som sker i den lilla byn? Mysteriet tätnar när Arthur senare besöker paret i deras hus för att ge dem ett väldigt speciellt erbjudande, något som kan lappa ihop Patricks och Louises förhållande och förhoppningsvis skänka dem ro. Men är de beredda att betala priset och vilka kan egentligen konsekvenserna bli om de tackar ja.

När jag först hörde talas om att Hammer skulle ge ut en ny film blev jag naturligtvis nyfiken. Jag har ju växt upp med bolagets gamla produktioner och undrade säkert om många andra om det gick att blåsa nytt liv i denna gamla relik. Jag kan redan nu säga att filmstudion lyckats väl med att återskapa sitt klassiska uttryck, det är nästan som tiden stått still sen 70-talet. Här har vi inget påträngande soundtrack fyllt av gitarrer eller syntmattor, inga snabba musikvideoklipp och ingen överdriven mängd gore. Regissör Keating satsar istället på att låta karaktärerna och det irländska landskapet ta plats samt sats på att etablera en dyster stämning. Det är just skildringen av det lilla isolerade samhället och de riter som pågår där som för tankarna till The Wicker Man. Men det är inte illvilja som präglar folket här, det som händer är helt enkelt en olycklig konsekvens av ett sorgearbete, något som gör berättelsen olik många andra skräckfilmer. Upplägget gör att man som tittare oftast hålls i osäkerhet om vad om komma ska. Men visst erbjuds det även klassiska skräckelement och tacksamt nog har filmmakarna valt att undvika användningen av billiga CGI-effekter här. Istället arbetar man med äkta rekvisita, vilket gör att en del scener ser extra slafsiga ut på ett bra sätt. Så även om Wake Wood inte direkt präglas av grafiskt våld finns det ändå inslag av blod och ond bråd död, och då menar jag inte främst den autentiska kejsarsnittsförlösningen av en kalv. Produktionsteamet verkar t ex ha haft det kul när de slutligen drar igång slashermaskineriet, vilket i och för sig bryter av något mot den ton filmen tidigare haft.

Wake Wood har alltså alla förutsättningar att bli en sensationell comeback för Hammer, tyvärr håller det dock inte fullt ut. Problemet är att filmen inte är lika bra som den faktiskt kunde ha varit. Här finns en hel del bra idéer, men det känns emellanåt som de inte är helt genomtänkta. Kanske har produktionsteamet heller inte riktigt vetat exakt vad de ville åstadkomma. Filmen känns emellanåt ryckig pga en något amatörmässig klippning och framför allt mot slutet verkar handlingen vara ett resultat av hastigt infogade infall för att få till några extra skrämseleffekter. Det kändes billigt. Ett annat problem är att skådisarna inte riktigt räcker till. Eftersom temat I Wake Wood till vis del sammanfaller med Nicolas Roegs Don't Look Now är det svårt att inte låta bli att jämföra paret Baxter i den filmen, Donald Sutherland och Julie Christie, med paret Daly här. Naturligtvis ska man kanske inte begära att Gillen och Birthistle ska mäta sig med veteranerna från den äldre filmen, men det går inte att bortse från att Patrick och Louise i stort sett mest förblir stereotyper av ett sörjande föräldrapar. Det blir svårt att känna något för och med dessa karaktärer, om det beror på manuset, klippningen eller skådespelarinsatserna är svårt att säga. Men helt klart verkar exempelvis Eva Birthistle visa upp en viss osäkerhet i hur hon ska ge uttryck för Louises rädsla och smärta på ett trovärdigt vis. Ett plus dock för unga Ella Connolly som Alice som gör en strålande insats som obalanserad och skrämmande unge, fullt i klass med andra moderna motsvarigheter som Isabelle Fuhrman i ”Orphan”.

Wake Wood är en underhållande liten film med en intressant grundhistoria. Om man  gillar rysare som bygger mer på atmosfär och kuslig stämning än på billiga skrämseleffekter är Hammers lilla film nog något att kolla in. Och på ytan oskuldsfulla barn som innerst inne är något annat är ju alltid kul att se. David Keating har skapat en film som visserligen känns långt ifrån helgjuten och antagligen kunde varit betydligt bättre, men om detta är en nystart för Hammer så lovar det gott inför framtiden. 

Videoklipp

Wake Wood

Fler recensioner

Lägg till kommentar

Plain text

Genom att skicka in detta formulär accepterar du Molloms integritetspolicy.