Men så här i början av 2018 och bara någon vecka efter Göteborgs Filmfestival slår alltså Draken till med en liten Zombiefilmfestival mellan 11-14/2. Detta måste naturligtvis uppmuntras och ToB fanns således på plats en slaskig söndagseftermiddag när det hela invigdes med ett panelsamtal på temat zombier ur olika perspektiv. Moderator var zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer, mest känd för överlevnadsguiden ”Zombieöverlevnad - din guide till apokalypsen” 2014. Herman hade ju ToB så smått på gång redan till vårt panelsamtal om zombier på Vetenskapsfestivalen 2015 men han kunde tyvärr inte närvara då. Nu dök det således upp en ny chans att ta del av hans kunskaper i ämnet och detta tillsammans med en panel bestående av en rad intressanta experter inom olika discipliner. Linda Flores Ohlson är Zombienörd och doktor i lingvistisk vid Göteborgs universitet. Till vardags bedriver hon forskning kring zombiens genus på engelska och spanska. Eva Kingsepp är Doktor i media och kommunikationsvetenskap och tillika en av Sveriges främsta kännare av nazizombiefilm. Claes Tovetjärn är f d jägarofficer med en utbildning inom psykologprogrammet i bagaget. Här finns spetskompetens vad gäller människan i kris, kaos och katastrof. Tomas Bergström, professor i virologi vid Göteborgs universitet, är förvisso zombienovis men en av Sveriges ledande experter på pandemier och virologi. Åsa Båve slutligen är filmskapare, fotograf och hobbynörd med en förkärlek för feministiska dystopier/utopier. Låt oss då se vad dessa inbjudna zombieentusiaster hade att delge oss i publiken. 

Hur kommer det sig att paneldeltagarna fastnade för zombien som populärkulturellt fenomen? Här fick var och en bidra med sin egen lilla historia. Herman Geijers fascination för zombiegenren följde med hårdrocksintresset, denna musikstil har ju i mångt och mycket ofta haft ett nära släktskap med skräck. Så en kväll när Herman satt och kollade på ”Dawn of the Dead” tillsammans med en kompis började de diskutera vad de skulle göra om zombieapokalypsen plötsligt hände. De började spåna på lite överlevnadsstrategier, hur de skulle fixa livsförnödenheter och förflytta sig. När det verkar vara helt kört så springer de längs tåglinjen norrut. Det hela utvecklade sig till ett väldigt intressant samtal där tankar väcktes kring rädslor kring den trygga vardagens eventuella sammanbrott utifrån ett fiktivt perspektiv som en zombieapokalyps. Herman kände att detta var ett tema han ville ta vidare genom att starta en studiecirkel i zombieapokalypsöverlevnad på ABF, där han kunde sitta tillsammans med andra nördar och prata om det hela. Han hade väl inte förväntat sig någon större uppslutning utan tänkte väl att det skulle dyka upp ett par udda typer som mest. Men det var nästan 200 personer som faktiskt anmälde sig till kursen, vilket fick Herman att få lätt panik eftersom han insåg att han ju faktiskt inte kunde speciellt mycket om ämnet. Dags att börja jaga kurslitteratur således. Det stod dock snart klart att det inte fanns så mycket skrivet i ämnet. Det fick bli ett par överlevnadskurser samt en del research om vad zombien betytt för populärkulturen istället. Varför är zombien relevant idag och varför är somliga monster populära under vissa perioder var frågor som krävde sina svar. Även texter om hur människor beter sig i olika katastrofsituationer och hur myndigheter hanterar dessa studerades. Det visade sig att zombieöverlevnad var ett väldigt brett och tvärvetenskapligt ämne som förtjänade ett eget sammanställt kursmaterial, resultatet blev Zombieöverlevnad - din guide till apokalypsen. Herman har därefter fortsatt att studera olika katastrofscenarion och framför allt fokuserat på frågan om vad det är som gör att vissa människor överlever och andra inte. Det är en ganska svår fråga att hitta svar på men Herman har i alla fall arbetat fram några enkla saker man kan träna på om en zombiekris skulle uppstå. I ”Överlev katastrofen: 12 sätt att förbereda dig” 2017 tar han upp hur människan fungerar i katastrofsituationer och vad vi kan göra för att förbereda oss mentalt och öka våra chanser att klara en kris och i ”Zombieöverlevnadskalendern 2018 : Din sista chans att förbereda dig” 2017 får vi anvisningar om olika saker vi kan träna på varje månad för att underlätta en existens i en apokalyptisk tillvaro. Summa summarum kan man säga att det faktum att zombietemat är så brett och har gett möjlighet för flera forskningsområden att använda zombien som en metafor gör det så fängslande. 

Linda Flores Ohlson stod näst på tur. Som humanist har hon främst fastnat för att studera zombier ur ett ontologiskt perspektiv, dvs själva zombien som väsen. Är zombien en mänsklig varelse med tanke på att den faktiskt varit det tidigare, eller än den helt icke-mänsklig?  Som lingvist har hon i sin forskning riktat in sig på att visa på hur man kan använda språket som ett verktyg i denna fråga. Mer specifikt har Linda tittat på pronomen, exempelvis om man i engelskan använder ”he”, ”she” eller ”it” när man refererar till zombier. Studiematerialet har utgjorts av romaner, filmer och TV-serier. Det hon sett här är att de pronomen som används i zombiesammanhang får vissa moraliska implikationer. Det är ju ganska stor skillnad om man t ex säger ”I killed it” istället för ”I killed him” eller ”I shot her in the head” istället för ”I shot it in the head”. Man kan alltså använda de små pronomina för att manipulativt påverka hur vi kan uppleva zombien som varelse. Lina förtydligade detta resonemang genom att visa på tre korta exempel hon stött på. Det första exemplet kom från TV-serien ”Z Nation”, här finns en scen när den yngre 10K (Nat Zang) berättar för den äldre Doc (Russell Hodgkinson) vad som hände när hans pappa smittades av zombieviruset. ”What did you do?”, undrar Doc. ”I killed it”, svarar 10K. ”Damn kid, you have to put down your own dad!”. ”I didn´t killed him, I killed it.” Därefter kommenteras saken inte vidare, men den kontrasten 10K gör mellan pronomet ”him” och ”it” betyder ju allt. 10K anser alltså inte att han dödade en mänsklig varelse eftersom hans pappa som person inte längre existerade. Nästa exempel hämtar Linda från en av sina absoluta favoritromaner, M.R. Careys ”The Girl with All the Gifts” 2014. I denna berättelse förekommer två olika sorters zombier, dels den traditionella döda varelsen men även mer människolika varianter vilka skapas när barn till zombiesmittade gravida kvinnor föds. Den senare typen av zombie har förmåga att tänka och känna samt kommunicera med sin omvärld. De kan även lära sig samarbeta och i mångt och mycket uppvisa ett fullt mänskligt beteende. Problemet är bara att deras zombiedrifter lätt kan triggas igång vilket gör dem dödligt farliga. De överlevande människorna har väldigt svårt att komma fram till hur de ska ställa sig till de här hybridvarelserna, något som bl a framkommer i en scen när en av vetenskapsmännen på en militärbas säger till soldaterna att de ska fånga in ett av dessa zombiebarn så det kan undersökas – ”Bring us one of those kids. Let´s take a good long look at him, her, it”. Här står alltså de tre pronominal uppradade, konstaterande mot varandra. Detta visar på hur konfunderade och osäkra människorna är i fråga om hur de ska förhålla sig till de speciella zombiebarnen. Det sista exemplet hämtar Linda från Brett och Drew T. Pierces zombiekomedi ”Deadheads” 2011. I denna film adopterar en av huvudpersonerna, Brent Guthrie (Ross Kidder) en zombie som han ger namnet ”Cheese”. I en scen försöker Brent bl a att lära Cheese att dansa och kasta boll, något som hans polare Mike Kellerman (Michael McKiddy) inte riktigt uppskattar. Mike undrar,” What are we supposed to do with it?”. Varpå Brent svarar, “First of, that´s not it. That´s Cheese!”. Till skillnad från I exemplet från Z Nation kan vi här se att en av personerna inte gillar att hans polare kallar zombien för ”it” eftersom det just avhumaniserar denna. Cheese bår åtminstone kunna betraktas som en varelse på ett husdjurs nivå. Pronomen kan sammanfattningsvis på ett effektivt sätt användas för att humanisera eller avhumanisera en varelse. 

Dags så för Eva Kingsepp som för ca 10 år sen doktorerat på andra världskrigets nazityskland i populärkulturen. I och med detta föll det sig ganska naturligt att komma in på ämnet nazizombier, eller zombienazister som kanske är ett ontologiskt mer korrekt begrepp. Eva använder här dock det allmänt vedertagna begreppet nazizombier, det är nämligen först under senare år som man kan skönja en nazistisk ideologi hos de levande döda i dessa sammanhang, tidigare var de tyska andra världskrigszombierna av mer traditionell natur. Varför fascinationen för just detta zombieuttryck uppstod förklarar Eva med att det tidigare inte fanns någon forskning kring ämnet som sådant vilket gjorde det extra spännande. Att nazizombien i dagens gestaltning har fått ett mindre uppsving kopplar Eva ihop med genombrottet för dataspel där man just kunde skjuta dessa varelser. Nazizombien var faktiskt den första ”mänskliga” varelse vilken man som spelare fick möjlighet att meja ner i ett dataspelsscenario. Med tanke på att både nazister och zombies kan ses som monster så fanns det här inga moraliska betänkligheter att ha ihjäl en hybridvarelse av dessa onda ting, det var helt OK att ta död på dem i underhållningssammanhang. Men varför överhuvudtaget kombinera den redan tillräckligt skrämmande nazismen med zombiekulturen, vad tillför egentligen detta? Ja, ur ett humanistiskt perspektiv kommer zombien i detta sammanhang att fungera som en metafor för förintelsen, menar Eva. Eftersom nazismens slutgiltiga lösning är så förfärlig i sig har det varit problematiskt att på ett fungerande sätt lägga in den i någon populärkulturell kontext, inklusive vad gäller dataspel. Istället för att göra direkta hänvisningar till förintelsen har alternativa lösningar därför hittats för att kunna införa nazismens ondska i populärkulturen. Ett mindre laddat inslag är t ex onda nazistiska vetenskapsmän som utför experiment på sina egna (dvs tyska medborgare är de som blir zombier), detta element går förhållandevis enkelt att integrera som en underhållningskomponent i både spel och filmer. Man går inte över gränsen, men det finns ändå ett moment av nazistisk grymhet där experimenten på levande människor symboliserar de fruktansvärda övergrepp som ägde rum under den tyska naziregimen. Denna tämligen smala ingång är den som lett fram till Evas intresse för denna något udda genre. 

Claes Tovetjärn tar nu över mikrofonen, vad har han då att tillföra månne? Han inleder med att redogöra för sin bakgrund vilken ger en förklaring till varför hans fokus ligger på psykologiska och fysiska konsekvenser av katastrofsituationer och vad som gäller för överlevnad. Claes har bl a verkat som officer i ett litet förband uppe i norrländska Arvidsjaur där han utbildat soldater, både värnpliktiga och yrkesmilitärer. Han har även haft en del uppdrag utomlands och då sysslat med räddnings-, underrättelse- och säkerhetstjänst. Både utomlands och hemma i Sverige har Claes särskilt varit involverad i att förbereda och bygga organisationer och strukturer i samhället som ska kunna hantera och motstå olika typer av påfrestningar som kriser och katastrofer, ja drar man det hela till en extrem så ska denna typ av förberedelser innebära att vi i alla fall till en början ska kunna klara av inledningen av ett apokalyptiskt förlopp. Problemet med en apokalyps är ju dock att den i sig själv innebär civilisationens undergång. Som en extra krydda till den militära dimensionen erbjuder Claes även erfarenheter från sina studier på psykologprogrammet. Främst ville han genom dessa studier försöka få en ökad förståelse för vad som egentligen händer när man utsätts för, eller utsätter andra för, instrumentellt, strategiskt våld. Krigets konsekvenser för människan som enskild, i grupp eller i en samhällsstruktur. Claes kom efterhand att inse vilket briljant redskap populärkulturen utgjorde när det kom till att på ett effektivt sätt kunna förmedla sina kunskaper om krishantering och överlevnadsstrategier till gemene man. Sagor, myter och legender tillsammans med dagens superhjältar och zombier är ju sådant som kan användas för att beröra människor och på så viss lättare nå fram med ett budskap. Just berättelser som kretsar kring zombieapokalyps är ju sådana som många direkt kan relatera till på ett eller annat sätt. Varför inte exempelvis ta ett klipp från ”The Walking Dead” och utgå från det i en diskussion? En naturlig tanke blir oftast då, vad skulle jag göra själv i en liknande situation? Det brukar gå ganska fort att väcka nyfikenhet och intresse om man utgår från ett sådant här perspektiv, vilket Claes själv har upplevt när han är ute och håller utbildningar i kris- och katastrofberedskap. Det personliga tilltalet utifrån ett apokalyptiskt krisscenario fungerar inte bara som utgångspunkt när det gäller samtal i större grupper utan kan med fördel även användas i kommunikation på individnivå. Detta visade sig stämma när Claes under en tid arbetade med ett antal ungdomar, företrädelsevis tjejer, med självskade- och självmordsbeteenden. Genom att utgå från diskussioner kring en utvald gestalt från någon zombieapokalyptisk berättelse, vilken ungdomarna kunde relatera, till gick det att så småningom applicera frågeställningarna knutna till de fiktiva karaktärerna på ungdomarna själva. Detta tillvägagångssätt har således visat sig fungera väldigt bra vad gäller många barn och ungdomar, menar Claes. Det kanske inte bör vara allt för unga barn dock med tanke på ämnets karaktär. Fast det finns ju faktiskt monsterlitteratur även för riktigt småbarn numera, påpekar han, som Johan Egerkrans pekbok ”Första Monsterboken” 2014. Nu kan han alltså prata med sin treårige son om vad en zombie är. Och just skillnaden mellan mänskligt beteende och hur en zombie uppträder är ju en i grunden livsavgörande insikt. I slutändan är ju det vi ska ha i minnet vid en eventuell zombieapokalyps att zombierna alltid kommer att reagera på ett liknande sätt till skillnad från de levande, detta pga att våra hjärnor är väsensskilda. Hos levande människor fungerar fortfarande Prefrontala cortex, den främre delen av hjärnans pannlob. Det är denna delen av hjärnan som styr förmågor som att avstå från att följa stimuli, samt komplexa kognitiva processer i form av rörelser och handlingar. I detta område finns även förmågan att fatta beslut och att anpassa sig till olika sociala sammanhang. Det är dessa hjärnfunktioner som alltså avgör hur vi skulle reagera vid ett möte med en zombie och det är dessa förmågor vi behöver värna och vårda för att vinna. Hur zombien skulle reagera vet vi eftersom den enbart styrs av impulser. Det är dessa impulser vi måste slå ut genom att förstöra dess hjärna, nära eller på avstånd spelar ingen roll bara det sker på rätt sätt (Claes visualiserar detta med en medhavd hjärna och kniv). Håll dock helst avstånd, uppmanar Claes, zombier är ena obehagliga jävlar att komma i närkontakt med. Skaffa kikare och utkiksplats och ha koll på din omgivning så kommer du att klara dig längre. 

Tomas Bergström, som i vanliga fall arbetar på Sahlgrenska är näste man ut. Han börjar med att redogöra för sin förvåning över att Herman ringde just honom för att fråga om en eventuell medverkan i ett samtal om zombier. Ofta inkommer det samtal som handlar om livsviktiga saker men att ett ämne som detta skulle komma på tal hade han aldrig förväntat sig. Tomas är dock tacksam för att ha fått chansen att fördjupa sig i ett för honom tämligen okänt ämnesområde kopplat till virussmitta, vilket lite märkligt råkade sammanfalla med det stora mässlingsutbrottet i Göteborg i början av 2018. Det slog nu Tomas hur sårbart samhället egentligen är. I slutändan var det ca 30 personer som fick en barnsjukdom som egentligen inte är speciellt farlig och som man kan vaccinera mot. Men likväl gick plötsligt sjukvården på knäna av ingenting egentligen. Problemet var dessutom onödigt eftersom folk hade vaccinerat sig skulle det hela aldrig inträffat. Att ta sig an zombieviruset som fenomen kändes således som en lämplig uppgift. Tomas insåg snabbt att de teorier som utarbetats kring denna fiktiva skapelse i stort sett byggde på korrekta resonemang och slutsatser vad gäller viruset i sig, det är bara det att just denna typ av blandvirus har vi aldrig sett i verkligheten.  Det finns dock virus som är luftburna eller sprids via bett, vissa kan infektera alla typer av människor eller ligga vilande. Att ett virus skulle aktiveras när en infekterad människa dör är emellertid inte direkt verklighetsförankrat men väldigt innovativt. Att ett virus kan förstöra hjärnan och få hjärnstammen att ruttna bort är inte något nytt, det är rutin för virologer. De är inte så vanliga, men de finns. Vad gäller tanken om att ett virus skulle kunna kontrollera vårt beteende är nog tämligen orealistiskt, men vi vet inte vad som kan hända framöver. Det idé som Tomas dock helt förkastar är den att ett virus i slutändan helt skulle utrota sin värd, vilket ju är fallet med zombieviruset om det skulle eskalera utan stopp. Så fungerar inte virus, det skulle ju medföra deras egen indirekta undergång. Han fortsätter sen sina reflektioner kring zombiesmitta med att visa på en viss typ av zombier faktiskt existerar på riktigt. I djurriket har vi t ex den aggressiva och giftiga eldmyran som kan drabbas av en parasit i form av puckelmyggan som med hjälp av sin gadd kan inplantera ett ägg i bakkroppen på den drabbade värden. Ägget utvecklas till en larv som därefter kryper framåt genom myrans kropp för att till slut nå hjärnan som den tar över. Larven får sen eldmyran att gå till ett för den lämpligt ställe, det kan vara en skuggig plats hundra meter bort. Väl där kapar larven myrans huvud, vilket sen används som plats för tillväxten av en puppa som sedermera resulterar i en ny fluga. Möjligen kan detta fenomen till viss del ha inspirerat den moderna zombiemytologin. Tomas fortsätter sen att redogöra lite för andra typer av virussmitta. Luftburen smitta är väldigt vanlig, här är mässlingen ett bra exempel. Denna sjukdom kan t ex spridas flera våningar i en byggnad via ventilationssystemet. Ett av de historiskt mest kända exemplen på luftburen virussmitta är spanska sjukan. Hur denna kunde få så snabb spridning berodde på att patienter på militärförläggningar låg väldigt tätt i sjuksalarna vilket innebar att dödligheten blev extremt hög för att vara en influensa. Man räknar med att 10–15 procent av de insjuknade avled med ett sjukdomsförlopp på bara ett par dagar. Här ser vi också på hur en smittspridning underblåses av en pågående krissituation. I ett zombiescenario skulle man således kunna säga att det inte är viruset som orsakar krisen utan krissituationen som föder viruset. När det gäller virussmitta genom bett är t ex rabies väl dokumenterat. Denna smitta är hundra procent dödlig men extremt ovanlig bland människor. En smittad människa kan emellertid överföra sjukdomen till en annan människa via bett, vilket ju är ett typiskt inslag i zombievärlden. Är det någon sjukdom som i modern tid fört tankarna till en apokalyptisk framtidsdystopi så är det nog Ebola, påpekar Tomas. De första stora utbrotten ägde rum i Centralafrika, framför allt dåvarande Zaire, 1976 då över 300 människor insjuknade varav 90 procent avled. Under 2014 tog spridningen av viruset ny fart i Västafrika, främst i Liberia, Sierra Leone och Guinea vilket ledde till att flera länder utanför Afrika kände sig nödgade att vidta försiktighetsåtgärder för att skydda sig och minska spridningen. Det nya med den senare vågen av Ebola var att sjukdomen nu även slog till mot större städer, tidigare hade smittan varit begränsad till djungelområden. Viruset fanns från början hos en fruit bat, en slags stor fladdermus som via spillning och kroppsvätskor spred det vidare till människor och apor. Från början förstod man inte hur Ebola kunde få en så snabb spridning men efter ett tag visade det sig att det hela kunde kopplas till begravningsritualer där lik var själva smitthärdarna där sjukdomen spreds genom kontakt med den avlidnes svett. De traditionella begravningsriterna som inbegrep fysisk kontakt med liken var tvungna att överges vilket av många sågs som ett stort kulturellt övergrepp innan folk accepterade de nya restriktionerna. Ett annat modernt virusutbrott som till viss del kan föra tankarna till en epidemi av zombiekaraktär är Zikaviruset (ZIKV) som under 2014 spridit sig från Mikronesien österut över Stilla havet till Franska Polynesien och därifrån vidare till Påskön. 2015 hade smittan nått Sydamerika, Centralamerika och Karibien. Utbrottet klassades då som en pandemi. I januari 2016 publicerades rapporter om eventuella kopplingar mellan zikavirusinfektion och allvarliga komplikationer som kan drabba foster till gravida kvinnor som smittats. I februari samma år gick WHO ut med att smittspridningen av zikaviruset skulle ses som ett internationellt nödläge där antalet smittade kunde uppgå till så många som fyra miljoner. Många barn kom att födas med stora delar av hjärnan utslagen. Dessa kom på sätt och vis att bli överlevande zombier, säger Tomas. De existerar och det skulle vara väldigt oetiskt att ta död på dem. Men även om det finns en hel del skrämmande virus där ute så är de enskilda företeelser och det finns ingen möjlighet att de skulle kunna sammansmälta till ett supervirus av zombiekaraktär. Dessutom kommer dessa virus aldrig att vara ett direkt hot mot människan som art, inget virus har som sagt någonsin utrotat sin egen värd. 

Sist ut är Åsa Båve som verkar vara ganska obekväm i sin situation som panelmedlem. Hon har svårt att hitta de rätta formuleringarna eller lyfta fram någon mer intressant aspekt av ämnet på ett tydligt formulerat sätt. Hon inleder symptomatiskt med att säga att hon främst är där som hobbynörd men även i rollen som filmskapare kanske hon kan bidra med lite populärkulturella referenser. Det var lite svårt att uppfatta en del av vad Åsa sa men vad som i alla fall framkom var att hennes fascination för sci fi-, fantasy- och zombiegenren grundade sig mycket i att dessa gav möjligheter att skapa nya intressanta världar och föreställa sig andra verkligheter. Som feminist är hon också intresserad att fundera runt hår rådande strukturer kan påverkas av större undergångsscenarion. Vad kommer att bestå från den tidigare civilisationen, vilka krafter kommer att dominera den nya värld som uppstår efter katastrofen. Kommer patriarkala strukturer att fortleva eller finns det alternativ? Själv har hon kommit fram till att zombiegenren i grunden är en feministisk dystopi. Det är ofta tjat om traditionella normer och värdegrunder. Dock finns det nu en ny slags apokalyptisk litteratur, varav en stor del riktad mot ungdomar, som allt mer börjat poängrea vikten att reflektera över vad vi egentligen har förlorat om vi inte i framtiden kämpar för ideal som ökad jämlikhet. Sen avslutade Åsa sin presentation med att visa ett videokollage från olika zombiefilmer som hon fastnat för. 

Efter den lilla videosekvensen var det då dags för Herman att ställa frågor till de olika paneldeltagarna. Han inledde med att vända sig till Linda med påpekandet att hon inte bara var forskare utan även en person som var förtjust i att klä ut sig till zombie (vilket han skämtsamt tyckte var helt sjukt), vad var det som fick henne att ägna sig åt dylika ting? Lina berättar då att det hela började med ett lopp i Örebro som heter Run for your lives och som nu hällts två år i rad i anslutning till Halloween. Det hela går ut på att de deltagande löparna kvällstid ska springa 6,5 kilometer genom centrala Örebro där ett apokalyptiskt scenario byggts upp med tunnlar, kraschade bilar, döda kroppar och övergivna köpcentra. Förutom de 3000 löparna som deltog senast tillkom även 300 statister utklädda till zombier som jagade deltagarna. Det är hur kul som helst, menar Linda, som en enda stor maskeradfest för vuxna. Självklart är hon själv med som zombie, plötsligt slipper man alla skönhetsideal för att istället kunna tillåta sig vara hur ful som helst. Att få ett omdöme efter sminkningen som ”fy fan vad du ser ut, du skulle vara den första jag flydde från” var närmast befriande. Att dessutom sedan få se vuxna män skrikande springa i panik gjorde det hela än mer underhållande. Herman skjuter in att han själv sprungit det där loppet och överlevt så han vet att konceptet funkar.

Eva får därefter frågan vad hon, som håller på med forskning kring monster inom populärkulturen, tror det beror på att zombien figurerar i så många sammanhang, Nazizombiegenren t ex är ju ett av alla dessa. Eva menar på att det finns många svar på den frågan men framförallt handlar det om att det är ganska enkelt att låta zombien få representera olika former av hot. Inom nazizombiegenres ges det exempelvis möjlighet att få döda nazister på ett tämligen symboliskt sätt. När hon arbetade med sin avhandling gjorde hon också intervjuer och på frågan om varför det var kul att spela dataspel i andra världskrigsmiljö var ett av de genomgående svaren att det var roligt att döda nazister och ännu roligare blev det om det rörde sig om zombier. Och i och med att dataspel har blivit ett allt större mainstreamfenomen inom populärkulturen har innehåll som nazizombier också blivit det. Dessa varelser fungerar nu som ett okontroversiellt inslag vilka är helt oproblematiskt att ta död på. Att en företeelse som nazizombien redan tidigt egentligen frånkopplades från verklighetens krig för att i stället bli mer en allmän symbol för nazistisk ondska märks även tidigt inom filmen. Visserligen spelades det in ett par nazizombieliknande filmer under 1940-talet men det produktioner från 60-talet som först nådde ut till en något större publik. Vad som är typiskt för dessa filmer är att de inte alls är förlagda till Tyskland utan snarare tilldrar sig på andra platser, det kan röra sig om någon ö i Söderhavet eller en avskild plats högt uppe i Alperna. I dessa fall går historierna ofta ut på att gamla nazister flytt efter kriget för att därefter hålla sig gömda medan de smider onda planer om nya jävelskap. På ett metaforiskt sätt kan man se dessa nazizombiefilmer som ett uttryck för att ondskans krafter inte är förgjorda utan de bidar sin tid och kan vara redo att komma tillbaka när som helst. Men allteftersom åren gick så minskade naturligtvis den påtagliga faran att gamla nazister skulle återkomma får att sprida skräck. Med tanke på hur gamla de skulle ha varit i så fall så hade de ju nästan varit zombielika själva. Nazizombiegenren utvecklades då istället mot att fokusera på onda vetenskapsmän med nazistiska sympatier som utförde experiment på människor. Detta inslag har i och för sig hela tiden funnits inom genren men blir nu mer uttalad och kopplas inte sällan också till olika former av ockultism och allmän hokus pokus. Herman undrar här hur många nazizombiefilmer det egentligen finns på ett ungefär. Eva uppskattar det hela till någonstans mellan 30 till 40 produktioner, de flesta av dessa kan hon dock inte rekommendera om man inte är beredd att snabbspola emellanåt. 

Sen är det Claes tur att besvara frågan hur realistiskt beteendet egentligen är hos de människor vi möter i zombieapokalyptiska filmer och TV-serier. Är dessa skildringar rimliga om en zombieapokalyps plötsligt skulle drabba oss? Svår fråga tycker Claes men rent generellt kan man nog ändå säga att den panik vi ser i många filmer troligtvis inte skulle uppstå i verkligheten. Folk har lite bättre förmåga att hantera ångestpåslag, rädslopåslag och stresspåslag än vad vi ser i olika fiktiva historier. Däremot så är vi ju ganska irrationella av naturen trots de mentala förmågor vi har. Känslorna tar lätt överhanden i pressade situationer men det innebär inte att vi nödvändigt drabbas av panik, snarare att vi reagerar emotionellt snarare en rationellt i vissa situationer. Denna aspekt skildras då bättre på film och TV, menar Claes. Dock ska vi vara medvetna om att bedöma beteenden tankar, känslor och handlingar utifrån en kontext som är påhittad är svårt eftersom kontexten just är fiktiv. Det rör sig om fantasivärldar ofta befolkade av stereotyper som kanske inte har så mycket med vår verklighet att göra. Vad vi kan förvänta oss vid en större katastrof är väl att folk fortsätter göra det de brukar göra. Har man tränat på att slåss så slåss man. Har man tränat på att sätta sig och läsa, tänka och fundera så gör man det. Som akademiker kommer man att söka sig in på kammaren och tända sin lilla lykta för att försöka läsa på medan någon med bakgrund som militär eller polis kommer att rusa åstad för att skjuta ner hotet osv. Men när det gäller själva den rent praktiska överlevnaden i en zombieapokalyps då, där skiljer vi ju oss säkert åt, menar Herman. Själv räknar han t ex in sig till ”team kofot” alltså en ganska direkt fysisk person. Men vilket team skulle då Claes anse sig tillhöra? Definitivt inte kofot i alla fall enligt honom själv. Helst så långt avstånd som möjligt från potentiella hot. Han skulle naturligtvis använda sig av ett vapensystem han tränat på i en akut situation och då är det vapen som fungerar på avstånd som gäller, som prickskyttegevär eller möjligtvis ett armborst eller en pilbåge beroende på tidsaspekten vad gäller krissituationen. Rör det sig om civilisationens undergång kommer ju en del förnödenheter till slut att vara uttömda och då är t ex pilar bra för de går att återanvända. En kofot däremot tvingar dig inte bara i närkamp med ett dödligt hot, du måste också ha ett hum om hur det kranium do måste krossa är konstruerat. Kan det möjligen rent av ha förändrats av virussjukdomen? Du ställs helt plötsligt inför ytterligare en okänd faktor som kan vara av avgörande betydelse för din överlevnad.   

Vad är då den troligaste zombiesmittan, denna fråga får nu Tomas ta sig an. Beståndsdelarna till ett zombievirus fanns ju var för sig men skulle det inte kunna finnas någon risk för mutationer framöver? Tomas svarar att den stora skräcken är ett luftburet virus som också går på nervsystemet, vilket ju redan visat sig i fiktiva zombiesammanhang. I verkligheten har vi dock inte sett något liknande. Det närmaste vi kommer är väl hjärninflammation, men inte alla drabbas av detta. En faktor som dock sällan beaktas i smittspridningssammanhang, menar Tomas, är betydelsen av sociala förhållanden som fattigdom, den yttersta grogrunden för stora epidemier. Ebola uppstod ju t ex inte i New York utan det var fattiga städer i Västafrika som drabbades. Det är på platser som dessa det avgörs om vi kommer att få en smittspridning som kanske är värre än ett zombieutbrott. Herman fortsätter att konstatera att influensa är ett virus, rabies är ett virus, skulle inte dessa två kunna mutera till en enhet? Tomas påpekar här att detta antagligen inte kan ske eftersom det krävs att två biologiska organismer ska passa ihop för att de ska kunna skapa en ny avkomma. Som tur är gillar de här två grupperna av virus inte alls varandra. Inget sex här inte således. 

Den sista frågan i denna del av panelsamtalet går till Åsa och handlar om dystopier. Vad är det egentligen som lockar med apokalypsen undrar Herman. Varför vill vi ta del av dessa hemska och obehagliga framtidsscenarion? Åsa menar att det kan vara så att i tider av krig, kriser och allmän oro verkar dessa skildringar särskilt populära eftersom dessa mörka visioner blir en slags spegling av vår egen samtid och därmed något som kan relateras till på ett både lockande och skrämmande sätt. Vidare kan det också vara så att vi här i väst lever ett liv där många problem är tämligen triviala och vår vardag flyter på ganska likartat dag efter dag utan större störningar. I detta läge kan det kanske uppstå tankar att vi beter oss nästan som zombier, vi lever på rutin utan att reflektera över detta faktum. I detta det kanske finns en längtan efter att livet ska ha någon vidare mening, att kunna bryta sig loss och bli någon annan i ett annat sammanhang. Men om man då bortser från den traditionella bilden av zombieskildringar, finns det exempel alternativa zombiekulturer som inte bygger på typiskt patriarkala strukturer, undrar Herman, några med queerinslag kanske? Åsa tycker sig faktiskt se att det har uppstått en uppluckring vad gäller traditionell zombiekultur under senare år, då nya fokus har lyfts in i berättelserna. TV-serien ”IZombie, där Seattlebon Olivia "Liv" Moore (Rose McIver) förvandlas till zombie och därefter börjar jobba hos en rättsläkare för att få tillgång till färska hjärnor, är ett bra exempel på detta. Ett annat är The Walking Dead, även om denna långkörare visserligen inleds på ett ganska sedvanligt vis med en stark manlig ledare i centrum ges emellertid ett antal handlingskraftiga kvinnor efterhand även ett allt större utrymme.  

Efter denna rundfrågning är det så dags för lite allmänna frågor till hela panelen. Herman inleder med lite funderingar till zombiens popularitet som gestalt. Ur ett populärkulturellt perspektiv har zombiegenrens genomslag gått i vågor genom åren. Från slutet av 1970-talet kunde vi t ex se en enorm zombievåg som ett resultat av att allt fler efterhand hade börjat uppskatta George A. Romeros genreklassiker ”Night of the Living Dead” 1968. Under 1970-talet hade ett antal lite mer obskyra italienska zombierullar sett dagens ljus men det stora uppsvinget för genren kom med Romeos andra zombiefilm ” Dawn of the Dead” 1978. Denna film genererade en mängd inofficiella uppföljare samt liknande produktioner av splatterkaraktär, de flesta från Italien Populariteten för denna typ av skräckfilm höll i sig fram till slutet av 1980-talet, då denna första zombievåg ebbade ut med Peter Jacksons splatterkomedi ”Braindead” 1992 som en slags slutpunkt. Under 1990-talet var zombiegenren i princip död, berättar Herman, det som fanns var väl ”Resident Evil”-spelen där det första kom 1994. I början av 2000-talet hände det dock plötsligt något. Under loppet av ungefär ett år, 2002-2003, gavs det ut en mängd zombierelaterade produktioner som Danny Boyles film ”28 Days Later”, Max Brooks överlevnadsguide ”The Zombie Survival Guide”,  Robert Kirkmans och Tony Moores serietidning ”The Walking Dead” samt en strid ström av zombieromaner från USA. Sedan dess har det rullat på. Zombien blev lite snabbare i vissa sammanhang och mer mänsklig i de nya zom-romcom-filmerna. Varför fick vi se denna utveckling just då? Herman släpper här ordet fritt. Linda är den som först tar till orda. Enligt henne så kan det förhålla sig så att folk succesivt tröttnade på zombiegenren under den första vågen eftersom dramaturgin då var sig tämligen lik. Fokuset låg hela tiden på att döda zombies för att överleva och det var det hela, Det måste helt enkelt till något nytt. När det så åter började produceras zombieberättelser på bred front i början av detta sekel så hade nya dimensioner också tillkommit, vilket t ex kan ses i The Walking Dead. Från början var denna serie ganska traditionell, det var zombien som var den stora fienden som måste bekämpas men allt eftersom hamnade denna dimension allt mer i bakgrunden och fokus kom istället att läggas på överlevarna själva och deras inbördes relationer. Denna typ av utveckling måste till för att inte historierna ska bli allt för repetitiva och förutsägbara. Vi har sett samma utveckling inom vampyrgenren, påpekat Linda. Från att vampyren skildrats som klassiskt monster typ Dracula a la Bram Stoker så har de under 2000-talet getts helt andra attribut. Vi kan nu se dem som romantiska och sexiga varelser i TV-serier som ”True Blood” och ”The Vampire Diaries” och filmer som ”Twilight”. Vad vi har sett är alltså att klassiska skräckgestalter nu således förts in i nya moderna sammanhang och samtidigt blivit mer mänskliga till sin natur. De blir då också mer intressanta för sin publik, för hur intressant är egentligen en hjärndöd varelse i sig?  Eva tar över och säger att hon absolut håller med om vad som sagts. En stor del av mainstreamkulturen, ja även den lite mer snäva nördkulturen, är ju i grund en återspegling av samhället i stort och det är då inte så konstigt att gestalter som zombien behöver utformas som en del av sin samtid för att kännas relevant. För att väcka intresse behöver zombien således symbolisera något hot som vi faktiskt kan relatera till och på så vis bli känslomässigt berörda. Att både zombien och vampyren succesivt har blivit allt mer förmänskligade i olika skildringar tror Eva beror på att fokuset i dagens berättelser allt mer kommit att ligga på vår relation till den andre som exempelvis minoritetsgrupper. I en populärkulturell kontext kan vi alltså ges möjlighet att bearbeta denna typ av frågeställningar. Claes håller också med om att vi behövde se en slags evolution inom zombiegenren annars skulle det blivit för trist. Han ger ett exempel på hur han tycker samtiden avspeglas i dagens zombiefilm. Just förmänskligandet av zombien har ju en direkt koppling till de hjärnskadade zikaskadade barnen. Dessa kommer att framleva sina liv utan någon större hjärna men likväl visar det sig att de har rätt många positiva egenskaper. De kan kommunicera och de har föräldrar som älskar dem. Att man inte har ihjäl dessa varelser är självklart, något som har paralleller till en del zombiefilmer av idag där den levande döde inte blott ses som ett monster utan som en individ med ett egenvärde som man inte bara dödar. 

Herman fortsätter med att fråga hur man ska se zombien i relationen med andra monster, vad representerar egentligen de levande döda inom populärkulturen?  Det blir en kort runda laget runt och Åsa får börja. Hon får dock inte mycket sagt mer än att zombien idag väcker frågor om vad som är liv men sen tappar hon tråden. Tomas tar över och lyfter fram det intressanta med vad zombiebeteende egentligen är. Idag skildras ju zombien till viss del som en varelse med helt andra förmågor än vad som associerats med den tidigare. Ett virus som tar över och förändrar en människa och på så vis tvingar fram en omdefiniering av mänsklighet, vilket skulle medföra en annan inställning till livet, det vore ett intressant tema för en zombiefilm, tycker Tomas. En politisk och dynamisk historia i denna anda skulle vara riktigt spännande för oss virologer, säger han. Claes lyfter även han fram den nära kopplingen mellan människa och zombie. Vi talar inte här om någon form av hamnskiftare som vampyren eller varulven utan vi har här en tidigare mänsklig varelse som kan väcka frågor om helt andra etiska ställningstaganden liknande de man kan stöta på inom vården. Zombien är också en väldigt bra metafor för just människan i stort, visserligen som den avvikande men likväl är zombiebegreppet inkluderande. Ålder, kön, etnicitet och religion är här ovidkommande, alla har en gång haft ett mänskligt liv och ett människovärde och det gör alla lika mycket värda. Zombien ger oss en möjlighet att reflektera över hur vi förhåller oss till vissa grundläggande värden som liv, hälsa och rättigheter. Just utifrån detta perspektiv gör sig zombien bättre idag än andra typer av monster. Eva är också snabb med att lyfta fram den demokratiska aspekten av zombiegestalten. Vem som helst kan bli en zombie, det är ju otroligt jämställt. Den politiska aspekten är naturligtvis enkel att koppla till just denna gestalt, inte bara är alla zombier lika de utgör också en kollektiv massa och är därmed oftast underkastade massans psykologi. Med återkoppling till Nazityskland pekar Eva på den återkommande liknelsen att anledningen till att så många tyskar stödde Hitler berodde på att de betedde sig som zombier. Just själva den massa som man associerar med zombien är ju också symbol för ett växande yttre hot som plötsligt kan uppsluka den tillvaro man lever i. Den hotande destruktiva massan är en väl historiskt etablerad myt, säger Eva, vi kan gå så långt tillbaka som till bibelns Gamla Testamente och berättelsen om den enorma svärmen gräshoppor som förödde Egypten.  Linda avslutar med att bygga vidare på tidigare resonemang genom tankar kring att zombiens speciella ställning i förhållande till andra monster beror just på att de kan representera så många olika typer av rädslor som finns idag, inte minst rädslan för massinvandring. Snart så kommer den stora massan av ”dom” och tar över från ”oss”. De drivs av en omåttlig hunger och får aldrig nog, bildligt och bokstavligt kommer de faktiskt att äta upp oss och allt vårt. Andra tydliga metaforer zombien kan stå för är t ex miljöförstöring och miljökatastrofer. Linda poängterar också att vi faktiskt också behöver våra monster för att påvisa vad som är mänskligt genom att kontrastera det mot det omänskliga. Samhället har alltid behövt sina avvikare för att visa på var gränserna går för ett beteende som följer rådande normer. Frågan Linda slutligen ställer sig blir då naturligtvis vilket blir nästa monster att fylla denna uppgift nu när zombien håller på att bli allt mer och mer förmänskligad?

Nu var det lite överraskade dags för kortfilmsvisning. Varför just den film vi skulle få se valts ut framkom inte riktigt men det var tänkt att den skulle fungera som underlag för nästa samtalspunkt. Charlotte Brodthagens danska kortfilm ”Lau og Laudrup” från 2017 är i grunden ett drama om den starka relationen mellan två bröder, där den apokalyptiska stämningen mest utgör en bakgrundsfond. Den fotbollstokige Lau (Victor Skov Dahl Christiansen) lever i en tillsynes ensam tillvaro på asylcentret Rosenlund medan hans lillebror Laudrup (Oliver Roth Jensen) är inlagd på sjukhus. När så en farlig epidemi bryter ut i Köpenhamn lyckas Lau smita undan en pågående evakuering för att istället börja leta efter sin bror. Det ska visa sig bli en farofylld resa där en del människor plötsligt visar sig vara dramatiskt förändrade. Åsa får inleda den lilla stunden av personliga reflektioner. Hon pekar på att här ser vi ett tydligt exempel på dramaturgin inom mycket som produceras inom dagens zombiegenre. Det är den mänskliga aspekten som står i centrum, här i form av den nära relationen mellan de två bröderna. Själva apokalypsen utgör endast en ramberättelse och den räcker att bara göra korta referenser till denna. En väldigt fin film enligt henne. Herman lyfter fram det realistiska anslaget i filmen, att det som skildras skulle kunna hända här i Sverige vid en liknande situation. Tomas fyller igenom att hänvisa till det aktuella mässlingsutbrottet. Visserligen är det inte jämförbart i dramatik men det var väldigt påtagligt att man inte riktigt visste hur man skulle hantera en sådan här situation inom sjukvården. Hur gör man? Sätter man ut vakter utanför sjukhuset, ja det gör man. Men hur utbildar man dessa? Hur testar man dem om de är immuna eller inte? Det var hundratals frågor som dök upp bara i samband med detta lilla utbrott. En sån här situation med en till synes dödlig infektion skulle bli väldigt allvarligt. Det enda Tomas annars kan erinra sig som kommer i närheten av en farlig epidemi var smittkopporna som härjade i Afrika när han var liten. Då var det riktigt hårda gränskontroller som gällde för att begränsa rörligheten och därmed förhindra smittspridning. Claes tycker också Brodthagens film är en bra spegling av verkligheten. Han drar en parallell till en annan svår krissituation, Vietnamkriget och dess följdverkningar. Efter detta krig var man tvungen att hitta på en psykiatrisk diagnos för att kunna ge en del veteraner ekonomisk ersättning. Kunskap fanns redan kring misshandlade och våldtagna kvinnor men den räckte inte till för att bygga en diagnos. Men med tillräckligt många män och med ett krig som fond lyckades man slutligen ta fram en diagnos, Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), vilken presenterades i den tredje utgåvan av det amerikanska psykiatriförbundets manual ”Diagnostic and Statistical Manual for Mental Disorders” (DSM). Det som då visade sig vad gäller resiliens, dvs motståndskraft mot traumatiska händelser, var att de soldater som hade en bakgrund från ett något kärvare liv i exempelvis stadsdelen Bronx och från barnsben var tränade i att härda ut i tuffa förhållanden hade lättare att hantera påfrestande krissituationer. Claes första reflektion vad gäller filmen är således att barnen i Lau og Laudrup uppenbarligen har utvecklat en tämligen hög resiliens med tanke på hur de hanterar den situation de hamnat i, i alla fall i ett initialt skede av denna eventuella apokalyps. En annan reflektion han gjorde var att för att överleva i en situation som denna gäller det att följa ledorden Move, Escape och Attack. Det viktigaste är att hålla sig i rörelse och hitta en flyktväg. Detta är något som ju även gäller för realistiska scenarion som skolskjutningar och inte bara om eller när man råkar på en zombie. Genom att hålla dessa ledord i huvudet vid en krissituation kan man bryta den initiala stressresponsen då man riskerar att frysa. För Eva var det särskillt två saker som slog henne när hon såg filmen. För det första att en zombieepidemi kan drabba vem som helst och att fokuset här låg på den lilla människan som lätt hamnar i ett hjälplöst tillstånd pga något överheten ställt till med. Den andra tanken som dök upp kretsade kring frågor rörande zombiernas förmåga att så lätt känna av att det fanns levande människor i närheten. Vad är det som gör att de verkar ha så starkt väderkorn och kan hitta folk var de än har gömt sig undrar Eva frågande och vänder sig här till Tomas. Är det synen, hörseln eller just lukten? Kanske rent av ett slags sjätte sinne? Tomas svarar att lukt faktiskt är det mest basala av våra sinnen. Innan syn och hörsel var det lukt vi gick på. Luktsinnet kommer därför bättre till sin rätt när högre centra är borta. Ja det förklarar ju en hel del vad gäller zombier, flikar Herman in. Linda slutligen påtalade åter vikten av att vara i form och att kunna springa i situationer som den i filmen. Dessutom hade hon lagt märke till att virussmittan tydligen medförde en kliande känsla för den drabbade, vilket hon inte hade sett tidigare. Detta kopplade hon lite till rabies som också skapar överkänslighet. Ja, det stämmer säger Tomas, men han har dock aldrig sett någon klia sig som smittats av rabies dock. Men kanske de smittades lukt eller syn förstärks, funderar Linda, här lite inne på Evas spår om zombiernas känsla för att lokalisera människor. Tomas förklarar då att det värsta med rabies är att de drabbade faktiskt har de högre hjärnfunktionerna kvar, det är i detta fall hjärnstammen som slås ut vilken t ex reglerar sväljningsreflexer. Det är detta som gör sjukdomen så grym. Man är medvetna om allting som händer men lider samtidigt av en irrationell okontrollerbar rädsla för vatten vilket medför att man tror att man ska drunkna om man dricker (därav namnet vattuskräck). Kopplingen till den luktstyrde zombien finns således inte riktigt här. 

Därmed var Hermans frågestund slut och det var nu dags för att låta publiken ställa frågor. Som vanligt blev det både högt och lågt och här återges bara ett par av dessa som det går att sammanfatta på ett någorlunda begripligt sätt. Den första frågan handlar om fenomenet med olyckliga slut i filmer. Frågeställaren berättar att när hon såg sin första zombiefilm så var det den andra film hon sett som hade just ett olyckligt slut. Detta drabbade henne väldigt hårt. Zombiefilmen utgörs inte bara av dystopiska inslag utan de var också tidigt ute med att ta huvudpersonerna av daga konstaterar hon. Vad är det som gör filmer som tecknar en total hopplöshet så lockande? Åsa är den som först får uppdraget att svara och hon tänker sig att användandet av olyckliga slut just är ett sätt att effektivt spela på tittarens känslor och på så vis beröra. Om man har skapat en relation med någon av karaktärerna i en berättelse är det enklare att själv relatera till vad som händer denne och effekten av ond bråd död blir då väldigt slagkraftig. Känslan av sorg behöver dock inte vara enbart negativ eftersom filmen lämnat avtryck som gör att vi kanske likväl tycker om den för själva berättelsen. Claes har en annan ingångsvinkel till det hela. Han drar en parallell till när barn eller djurungar leker, för dessa är leken på liv och död i deras egna lilla värld. Barn som exempelvis leker med legogubbar eller smurfar låter dem dö ibland för att därefter hålla begravningar. Detta är ett sätt att träna på livets med- och motgångar och hur vi hanterar döden, slutet, och huruvida det finns en fortsättning eller inte. Det svåra är kanske inte att förstå att det går åt helvete och att alla dör i zombiefilmer, menar han, utan övertron på att du kan förändra ditt liv, det optimistiska tänkandet. För ska vi skildra en någotsånär realistisk värld så funkar det ju inte att komma dragande med de något vulgära formerna av positiv psykologi. Ser man till gamla sagor, myter och legender så kretsar de ofta kring hur vi möter motgångar och hanterar döden så detta är inget nytt. Zombiefilmen ligger ju i det här fallet närmare de gamla folksagorna än dagens upphaussade självhjälpslitteratur som vi kan hitta på Pocket Shop, inte så konstigt då att olyckliga slut känns passande i sammanhanget. Eva utgår i sin tur från funderingar kring berättelsestrukturer. Det lyckliga slutet är en standardformel inom populärkulturen, ofta kopplad till någon form av moralkaka. Vanligtvis vet man, och förväntar sig, att hjälten ska rädda världen och det kommer att sluta väl. Detta koncept är välbekant och kul för de flesta. Men själva andemeningen med zombiefiction är ju att vi inte ska veta om det faktiskt kommer att ordna sig på slutet eller om vi kommer få uppleva ett rent helvete. Elementet av osäkerhet ger ene extra krydda till anrättningen. Ett framgångsrecept i dessa sammanhang bygger således på att blanda det som är välbekant med det som är oklart. Herman påpekar också att det som vi kanske upplever som ett lyckligt slut kanske egentligen inte är det utan snarare mer en tillfällig respit. Vi har sett filmer sluta med att folk flyger i väg med en helikopter, men vad händer sen? Finns det överhuvudtaget en framtid?     

Sen var det dags att återknyta till frågan om det verkligen inte finns ett virus som kan utrota sin värd, vilket ju är typiskt för zombieviruset. En frågeställare hänvisar till parasiten toxoplasma, vilken kan bara kan föröka sig i en enda miljö på jorden, i tarmarna på en katt. För att infektera denna värd använder sig toxoplasma bl a av möss som redskap. Via kattens avföring sprids parasiten i många miljöer och tas lätt upp av t ex möss och råttor som nosar på det mesta. När toxoplasma väl kommit in en mus programmerar den om dess hjärna, varpå musen helt tappar sin medfödda rädsla för katter. Resultatet blir att musen lätt blir uppäten, vilket är precis vad parasiten vill eftersom den behöver ju kattens tarmsystem för att slutföra sin livscykel. Är det då inte så att toxoplasma skulle kunna utrota alla möss i sin strävan efter att sprida sig till katter? Intressant fråga tycker Tomas, detta är ett exempel på mind control som framför allt finns bland parasiter. Men det är aldrig så att en sådan här patogen utrotar sin värdorganism, poängterar han dock, eftersom den då skulle undergräva sin egen existens. Man sågar inte av den gren man sitter på. Herman flikar här in en zombierelaterad koppling till vikten av att parasitens/virusets värd överlever. Det finns ju både långsamma och snabba zombier, påpekar han. Vad gäller de långsamma zombierna tar de ju oftast lång tid, upp till 24 timmar innan viruset har fullbordat övergången från människa till zombie. Detta är ganska logiskt för om inte sjukdomsförloppet varit så utdraget och den smittade ganska rask även efter ett zombiebett så skulle vederbörande snabbt bli zombieföda istället för en smittbärare som kan infektera andra. Detta skulle ju försvåra virusets spridning och överlevnad på sikt. Vad gäller de snabba zombierna som blir den infekterade en zombie direkt för att man inte ska bli sliten i stycken och uppäten. Det finns alltså här en logik inom zombiegenren. 

Nästa fråga berör vad som händer efter det att apokalypsen dragits till sin spets och jorden bara befolkas av levande döda. Hur påverkas jorden då, kommer zombierna t ex att rubba ekosystemet eller blir de en integrerad del av en ny värld? Tomas spekulerar här lite kring zombiernas biologiska fördelar gentemot oss människor och konstaterar att ”livsbetingelserna” för dem verkar vara tämligen goda. Deras ämnesomsättning verkar ju väldigt låg så de behöver ju inte konsumera så mycket föda. Dessutom är de växelvarma och inte beroende av yttre miljöförutsättningar. Det är således möjligt att det kan gå bra för zombierna och att de kan existera tämligen länge på vår planet. Eva och Linda har varit inne lite på samma spår när de diskuterade just denna fråga innan panelsamtalet. Utifrån Evas erfarenheter av kompostering kom de fram till att zombien, detta ruttnande lik, fungerar i stort sett som en kompost. På vintern fryses den ner men likt komposten, där maskarna dör men deras egg överlever, kommer den till liv likt en tidig blomma om våren. Linda tar sedan upp några mer konventionella exempel på vad som kan tänkas hända efter det att människan som art gått under. Hon nämner här The Girl with all the Gifts och Richard Mathesons roman ”I Am Legend” 1954, där de infekterade zombierna visar sig kunna utvecklat ett eget samhälle och de sista människorna blir de avvikande. Det blir som ett litet hopp som tänds i dessa berättelser eftersom det finns en ny, kanske rent av bättre, civilisation som är redo att ta över. Vi kanske får ett fredligare och mer jordnära ekologiskt samhälle då, säger Eva, kanske inte så illa. Delar av panelen är alltså redo att ge upp, konstaterar Herman.  

Nästa fråga handlade om potentiella monstermutationer. Frågeställaren undrade vad som skulle hända om en zombie bet en vampyr eller tvärt om, skulle vi då få se en zombie som blev vampyr och en vampyr som blev en zombie eller någon slags muterad hybridvarelse? Efter en del glada skratt så svarade Linda att hon rent spontant inte trodde att detta scenario skulle kunna uppstå eftersom en zombie antagligen inte skulle visa något intresse för en vampyr eftersom den ju faktiskt också är odöd och ickemänsklig och zombier biter ju inte varandra. Ja, overkligt eller hut, skojar Herman. Sen berättar han att det dock finns några berättelser där zombier och vampyrer samexisterar som i Wol-vrieys ”Vegan Zombie Apocalypse” 2013, en roman Herman för övrigt tycker är ganska vedervärdig med alla sina blodbesudlade grafiska skildringar. Överlag är zombie- och vampyrkombinationen ganska ovanlig, precis som förekomsten av zombiedjur. Zombiesmittan verkar mest vara anpassad för människor. 

Nästa fråga handlade om hur media skulle reagera när apokalypsen väl kommer. Eva tar här fasta på svårigheten att gå ut med något så sensationellt när alla sensationsrubriker redan har använts och ingen längre tar stort uppslagna rubriker på allvar längre eftersom alla värdeladdade ord har blivit uttömda på innehåll. Inom mainstreammedia förekommer ju redan zombier med jämna mellanrum, påpekar hon, så denna gestalt är knappast något som får folk att reagera längre. Så om t ex Aftonbladet skulle gå ut med rubriken ZOMBIECHOCK! på löpsedlarna så skulle knappast någon ta det riktigt på allvar. Om det nu faktiskt skulle vara så att det ryktades om en pågående zombieapokalyps så rekommenderar Eva oss lite överraskande att söka svar på Flashback i stället för i gammelmedia, som aldrig skulle ge oss den riktiga sanningen. Tomas håller med om att pressens sensationsjakt har lett till svårigheter att få fram seriös krisinformation när det verkligen gäller. Han påminner oss om att när HIV-smittan blev uppmärksammad på 1980-talet så kunde man på löpsedlarna läsa att NU DÖR MÄNSKLIGHETEN UT! Och dylika rubriksättningar har vo fått se i samband med nästan alla pandemiutbrott. Folk har dock sunt förnuft och går inte på sånt däe, säger Tomas: Så om vi skulle få läsa någon rubrik i stil med NU ÄR ZOMBIEVIRUSET HÄR!, ja då vet vi att det är lugnt. Fågelinfluensan skulle ju t ex leda till världens undergång, men under en tioårsperiod var det väl ca 700 personer som faktiskt avled. Således, tro inte på löpsedlarna! Åsa tror inte på att media kommer att kunna bidra med så mycket vid en zombieapokalyps eftersom de ofta är lokaliserade till storstäder där smittan lär slå hårdast och strukturer snabbast rasar ihop. Denna föreställning tycker hon sig också kunna utläsa om man granskar zombiefilmens utveckling över tid. I äldre zombiefilmer fungerar media ofta som ett hjälpmedel historien igenom medan i mer aktuella produktioner så slutar mediekanalerna som sagt att fungera ganska snart efter katastrofutbrottet. Hermans tankar kring medias hantering av en zombieepidemi går naturligt till John Ajvide Lindqvists roman ”Hanteringen av odöda” 2005. Här stöter vi på problemet för media att hitta ett slags politiskt korrekt begrepp för zombierna, man beslutar att kalla dem för de omlevande. Just frågan hur man ska hantera ett sådant här fenomen rent praktiskt är väldigt spännande tycker Herman. Hur går diskussionerna i redaktionsrummen egentligen? Hur ska den uppkomna situationen beskrivas? Vilka råd ska man gå ut med? Om man tar en näraliggande händelse, terrorattacken i Stockholm 7/4 2017,så kunde man då se hur sociala medier formligen svämmande över av en massa konstiga rykten om vad som hände runt om i staden när det egentligen inte hände någonting. Denna ryktesspridning ger ju inga svar utan skapar bara förvirring så Herman säger att han faktiskt skulle hålla sig borta från Flashback om någon katastrof inträffade eftersom allt som står där oftast inte stämmer. Han skulle vara tråkig och följa krisinformation.se istället. Eva vill i detta sammanhang passa på att skjuta in att det faktiskt förekom felaktig information även i större nyhetskanaler vid terrorattentatet, dn.se gick t ex ut med felaktiga uppgifter om skjutningar vid Fridhemsplan eller var det nu var. Så gammelmedia är inte heller pålitliga. På Flashback florerar förvisso en hel del rykten men där finns massor med folk och stora nätverk där olika individer postar information som man själv kan ta ställning till.  

Den sista frågan för aftonen rörde det faktum att zombien i filmskildringar allt mer har humaniserats genom årens gång. Frågeställarens ingång till zombiegenren var Romeros ursprungliga zombietrilogi där han upplevde att själva zombierna mer utgjorde en bakgrund till förmån för studiet av mänskligt beteende i en sorts kammarspel. Kan man se en tendens till att zombiefilmerna allt mer berättar andra historier när zombien humaniseras? Åsa håller med om att perspektivet har förskjutits från själva zombien och tar en av Romeros senare filmer, ”Land of the Dead” 2005, som exempel. Visserligen har det alltid funnits en del sociala kommentarer om rasism och kommersialism i Romeros filmer men i Land of the Dead blir den politiska aspekten verkligen påtaglig. De priviligierade som lever en skyddad tillvaro bakom höga murar får symbolisera kapitalismen, vilken slutligen faller samman när arbetarna och zombierna på sätt och vis tillsammans reser sig mot överheten. Linda spinner vidare på detta och menar att det hela blir mycket mer komplext när zombierna humaniseras. Tidigare var gränsen tydlig mellan vi och dem men när de levande döda ges känslor och tankeförmåga blir avståndet mindre och mindre och de kommer närmare och närmare inpå oss. Och det är i detta läge som det intressanta verkligen börjar hända inom genren, avslutar hon. Claes får sista ordet för kvällen och pekar återigen på The Walking Dead och hur denna TV-serie har givit zombiegenren en mänsklig aspekt den inte direkt haft tidigare. Zombien i sig är som sagt ganska ointressant utan det som lockar är det mellanmänskliga. Den lilla gruppens, samhällsbyggarnas öden står nu i centrum medan apokalypsen bara utgör en bakgrund. Det är detta som nog talar till så många och som faktiskt gjort att zombien lyckats bli ett återkommande inslag i dagens mainstreamkultur. 

Ja, och därmed var kvällens panelsamtal över. Zombiefestivalen rullade sen vidare med visningar av ett par icke helt okända filmer, varav några visats på ToB. De zombierullar som serverades var under söndagen ”Train to Busan” 2016, måndagens ”Shaun of the Dead” 2004 och ”28 Days Later” 2003, tisdagens ”Return of the Living Dead” 1985 och ”(REC)” 2007 samt onsdagens ”Night of the Living Dead” i 4K 1968 och remaken av ”Dawn of the Dead” 2004. Vi tackar så mycket för detta evenemang och hoppas få se mer av liknande satsningar framöver.