Många av er hyser säkert också en speciell kärlek till den värld av serier som varit en del av vår vardag sedan första hälften av 1900-talet. För oss som gillar skräck har kanske klassiker som Scooby Doo varit en del av barndomen, varifrån vi senare letat oss vidare till saker som som ”Dracula”, ”Varulven”, ”Chock”, ”Vampirella”, ”Skräckmagasinet”, ”Terror” och ”Kalla kårar”. Eller så kanske ni rent av hade lyckan att bläddra i någon av EC Comics gamla utgåvor av ”Tales from The Crypt” eller ”The Vault of Horror”. Att seriebranschen är bra på att fånga upp rådande populärkulturella trender är ju inget märkvärdigt, så därför är det inte heller helt oväntat att Stadsbiblioteket i Göteborg skulle viga en av sina kvällar under Lovecraftfestivalen åt just serier på sagda tema. Lovecrafts värld har under senare år faktiskt fått ett rejält uppsving i tecknad form, både i Sverige och utomlands, men för många är nog detta en ren djungel att orientera sig i. Här behövs självklart lite vägledning så därför kände vi oss manade att lägga en kulen fredagseftermiddag på att lyssna till Anders Lundgren från Serieteket i Stockholm, en man som både är expert på serier och kännare av Lovecraft. Under ca 45 minuter kunde vi således räkna med att få en hel del tips på vad som var värt att kolla upp och vad som kanske var mer umbärligt. Därefter skulle vi även få träffa Joakim Hanner art director, grafisk designer och illustratör samt mannen bakom Lovecraftfestivalens affisch. Han skulle dela med sig av sina tankar kring denna skapelses uppkomst samt berätta lite om hur det är att själv arbeta med serieskapande inom skräckgenren. Här kommer ett litet försök till en sammanfattning om vad som sades under kvällens lopp, eller i alla fall vad jag tror sades. 

Anders intar scenen och börjar med att förklara att det just finns hur mycket som helst utgivet vad gäller Lovecraftinspirerade serieproduktioner och att det så klart kan vara svårt att hitta guldkornen här. Som exempel på detta faktum visar han sedan prov sådant han själv inte tycker är så fantastiskt och därför inte kommer ägna så mycket tid åt. Här blir det smakprov på en del komediartade varianter, som den barnvänliga ”Little Gloomy” med sin gulliga Carl Cthulhu, skapad av Landry Walker och Eric Jones 1999. Lite i samma anda går José Olivers och Bartolo Torres spanska serie ”El Joven Lovecraft” (”Young Lovecraft”), vilken började som nätserie men senare också gavs ut i albumform 2007. Det finns faktiskt en uppsjö av nätserier på temat Lovecraft och har man ett speciellt intresse av detta format så tipsar Anders om att ”Lovecraft is Missing”, skapad 2008 av den nyligen bortgångne Larry Latham, är en av de bästa. Han går sen över till att presentera ett par serier som skildrar Lovecraftmytologin lite mer som humoristiska actionäventyr i Indiana Jones-stil. Här hittar vi t ex Mark Ellis ”The Miskatonic Project” som denne skapade i slutet av 1980-talet, en serie som utgår från att man faktiskt med viss framgång kan bekämpa lovecraftianska monster, något som ju inte riktigt funkar enligt originaltexterna. Lovecraft dyker faktiskt själv upp i en del äventyr som i Peter Lenkovs serie ”Fort: Prophet of the Unexplained” från 2002, stilfullt tecknad av Frazer Irving. Här ser vi Lovecraft som en mycket ung man vilken rycker in för att bistå en annan historisk person, den excentriske amerikanske författaren och forskaren Charles Fort (1874-1932). För alla som inte känner till Fort så var denne udda figur en man som sen 42 års ålder kom att ägna hela livet åt sin stora passion: att samla på märkliga paranormala observationer (sk ”fortiana”). Han dokumenterade allt från levande djur inbäddade i sten och regn av fiskar, grodor och larver eller liknande till tavlor och statyer som grät eller blödde samt sådana fenomen som spontan självförbränning, oförklarliga ljus- och ljudfenomen, spöken, klotblixtar, teleportering, telekinesi, levitation, tankeöverföring, kryptozoologi och UFO:n. Lovecraft hänger även med Nikola Tesla, den serbisk-amerikanske uppfinnaren känd för sina många revolutionerande bidrag inom elektromagnetism under slutet av 1800-talet. Detta såta par stöter på varandra i John Reillys ”Herald: Lovecraft & Tesla” 2014, en serie med viss dragning åt Alan Moores och Kevin O'Neills ”The League of Extraordinary Gentlemen”. Även i superhjältesammanang kan Lovecraft figurera, som i Warren Ellis och John Cassadays ganska lättsamma ”Planetary” som drog igång 1998. Ellis är annars känd för att hata superhjältar och brukar vanligtvis skildra deras tillkortakommanden och fall i sina historier. Emellertid drar han sig heller inte för att göra en ganska hård tolkning av de rasistiska drag som Lovecraft drogs med och som Anders själv tycker har tagit en oresonligt stor plats i den offentliga debatten om författaren i fråga. 

Lovecraftserier är naturligtvis inget nytt påfund utan har funnits under väldigt lång tid. De första dök upp under 1950-talet och den tidigaste Anders stött på är en historia vid namn ”Fitting Punishment” som publicerades i nr 16 av ”The Vault of Horror” 1950. Historien bygger på Lovecrafts ”In the Vault” i vilken en skrupelfri begravningsentreprenör kommer på ett sätt att bokstavligen skära ner sina utgifter genom att anpassa likens storlek till sina kistor. Naturligtvis blir konsekvenserna av detta fatala för honom i slutändan. Efter EC Comics tolkningar gav sig en massa andra serieskapare i kast med Lovecraft, allt från indietecknare till stora förlag. Marvel Comics gav t ex ut ”The Haunter of the Dark”, tecknad av Gene Colan, i sin “Journey into Mystery”-serie 1973. En milstolpe är annars ett epokgörande nummer av tidningen ”Heavy Metal” från oktober 1979. Än idag är det många som hänvisar till det som en ögonöppnare vad gäller Lovecraft och hans värld, menar Anders. Här publicerades klassiska serieskapare som Richard Corben och Alberto Breccia. den sistnämnde hade under 70-talet legat bakom en hel del konstnärligt avancerade Lovecrafttolkningar. Vad som gör Breccia speciell enligt Anders är att hans framställningar drar åt det abstrakta hållet och på så vis väl ligger i linje med den stämning som Lovecraft försökte skapa med sina visuella beskrivningar. En annan serietecknare som arbetar lite i samma anda är Horacio Lalia som också han varit verksam sedan 70-talet med flera Lovecraftadaptioner som “The Rats in the Walls”, “Dagon”, ”The Dunwich Horror”, ”The Colour Out of Space”, ”The Haunter of the Dark”, ”Pickman's Model” och ”The Call of Cthulhu” på sitt CV. Anders påpekar här att det är just dessa svartvita lite abstrakta serier han gillar bäst och som Lovecraft-fan kan man inte få nog av nya innovativa versioner av de klassiska historierna. Och idag finns det sannerligen en hel del att välja på.  Under senare år har vi nämligen kunnat se en formlig explosionsartad utveckling av Lovecraftserier vilken tog ordentlig fart 2007, 70 år efter författarens död. En i denna skara av serieskapare som fått väldigt goda vitsord är I.N.J. Culbard som gör väldigt texttrogna adaptioner av ursprungsmaterial som ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” och ”The Case of Charles Dexter Ward”. Anders påpekar här att han förvisso kan uppskatta själva hantverket i denna typ av produktioner men att de egentligen ligger lite för nära originalet i sitt utförande för hans smak. Man borde ta ut svängarna mer tycker han, i alla fall rent visuellt, vill man läsa Lovecraft rakt av är ursprungstexterna i så fall att föredra. Apropå tidningen Heavy Metal så plockar Anders fram ännu en tecknare som publicerats här, den för många ganska okände Andreas Martens, i sina verk kallar han sig dock Anderas kort och gott. När Anders i början av 1990-talet råkade komma över en nummer av dennes alster, ”Cromwell Stone” från 1986 fastnade han direkt. På den tiden, då internet i stort sett var ett okänt begrepp för de flesta, var det emellertid svårt att få tag i fakta om vissa obskyra serier, ja om mindre kända populärkulturella fenomen i allmänhet. Anders, som gick loss på det mesta som andades Loecraft hade således svårt att få fram mer fakta om Andreas och hans publikationer, men han gav sig tydligen inte. Vad han gillade med just Cromwell Stone var att Andreas inte nöjer sig med perifera referenser utan i stället fokuserar på de krypande stämningarna av obehag i Lovecrafts berättelser Historien handlar om en grupp personer som lider skeppsbrott men efter att ha tagit sig i land börjar en efter en att försvinna under mystiska omständigheter och huvudpersonen ger sig därför ut för att försöka ta reda på vad som hänt. Idag är det naturligtvis lätt att få tag i Cromwell Stone för de som är intresserade och totalt finns det nu tre album utgivna i serien, de två andra delarna är ”Le Retour de Cromwell Stone 1994 och ”Le Testament de Cromwell Stone” 2004 vilka bara finns på franska för tillfället. En annan serietecknare som skapar skruvade berättelser med en touch av Lovecraft är Junji Ito. Mellan 1998-99 gav han ut skräckmangan ”Uzumaki” i vilken invånarna i den lilla japanska staden Kurōzu-cho plötsligt börjar bli besatta av spiralmönster. Sakta förändras tillvaron när någon onaturlig och dödlig kraft till slut hotar allt liv här. För oss i ToB är kanske historien mest känd tack vare Higuchinskys filmatisering från 2000, men denna hade tydligen Anders helt missat. 

Ett av de största namnen idag vad gäller att förvalta arvet efter Lovecraft är utan tvekan serietecknaren Mike Mignola, Överlag är han ett av de mest välkända namnen i branschen och har arbetat med allt från Daredevil för Marvel Comics till Batman för DC Comics. 1993 såg även hans egen skapelse ”Hellboy” dagens ljus. Anders menar att Mignola är en av de serieskapare som bäst visar prov på hur man bör ta sig an Lovecrafts mytsfär, denne utgår naturligtvis från detta universum men skapar sedan något helt eget och personligt utan att falla för de sedvanliga stereotypa referenserna och schablonerna. Författare och serieskapare som tolkar Lovecraft brukar ju annars ofta fastna i en slags namedropping och fixering vid traditionella tentakelmonster menar Anders, vilket inte ger så intressanta slutresultat. Mignola undviker dock skickligt dessa fällor, även om han inte helt kan motstå frestelsen att ägna sig åt en del ordlekar med referenser till Lovecrafts värld, som ”The Doom that Came to Gotham”. Lovecraft och Mignola har visat sig vara en utmärkt kombo, den senare har visualiserat den förres värld i flera olika sammanhang och man märker även av lovecraftianska influenser i exempelvis det första Hellboy-albumet ”Seed of Destruction” 1994. Mignolas serier har idag växt ut till ett eget litet imperium och här finns en massa intressanta undertitlar att upptäcka, som ”B.P.R.D.”-serien, vilken drog igång som spinn off till Hellboy 2002. Anders rekommenderar i detta sammanhang främst den pågående cykeln ”B.P.R.D. Hell on Earth” som påbörjades 2010 och vilken fick honom att upptäcka en rad nya fantastiska tecknare som exempelvis James Harren. En annan av dagens stora Lovecrafttecknare är den tidigare nämnde Richard Corben. Han har arbetat med skräck och fantasy ända sedan Heavy Metal-tiden på 70-talet och byggt sin karriär på de tre B:na – Blod, Bröst och Bestar. Utöver det har det även blivit en del superhjälteproduktioner för Marvel samt olika samarbeten med ett otal författare och serietecknare inom ramen för diverse projekt. För Marvel har Corben också producerat miniserien ”Haunt of Horror” vars första del gavs ut 2006 och byggde på historier skrivna av Edgar Allan Poe. 2008 följdes denna upp med en del som fokuserade på verk av Lovecraft. Ett av Corbens senare projekt vilket rönt en hel del uppmärksamhet är ”Rat God”, en serie på fem nummer som gavs ut av förlaget Dark Horse Comics 2015. Här väver han samman lovecraftiansk mytologi med indiansk folklore i en skrämmande historia som utspelar sig i skogarna runt Arkham. Det är i denna miljö som vetenskapsmannen Clark Elwood beger sig ut på jakt efter sanningen bakom indiankvinnan Kito Hontz förflutna och då ställs ansikte mot ansikte med obeskrivliga fasor. Corben tar i serien även itu med den rasism som Lovecraft ibland gav uttryck för och låter huvudpersonen börja ifrågasätta sina egna föreställningar gällande synen på den amerikanska ursprungsbefolkningen. Ovanligt mycket action blir det också för en historia  influerade av Lovecraft, här får vi bl a fullt ställ med järnrör och dylikt. En annan fråga som ibland kommer upp när den store författaren diskuteras är ”var är brudarna?” De är i stort sett frånvarande i Lovecrafts värld, men i så är naturligtvis inte fallet i Corbens motsvarighet, denne har betydligt större kvinnotycke, vilket märks. Rat God är i alla fall extremt bra enligt Anders. 

En annan serietecknare som också varmt rekommenderas är John Coulthart, i synnerhet bör man tydligen läsa ett av hans främsta verk, den kritikerrosade Lovecraftinspirerade samlingen ” The Haunter of the Dark: And Other Grotesque Visions” från 2006. I denna hittar vi bl a historien ”Great Old Ones”, vilket är ett samarbete med Alan Moore. Den holländske bläckmästaren Erik Kriek är tydligen ett annat namn värt att framhållas, för intresserade finns några av hans verk publicerade på svenska i samlingen ”Från andra sidan- fem fantastiska berättelser” utgiven av Placebo Press 2014. Kriek lyckas här fånga den krypande skräck och hopplöshet som är så framträdande i originaltexterna. Några som också tar ut svängarna rejält är de svenska serieskaparna Jonas Anderson och Daniel Thollin som 2010 gav ut ”1000 Ögon”, första delen i en Lovecraftinspirerad trilogi. Utgångspunkten har här varit tankeexperimentet att förflytta Lovecraft och hans berättelser till dagens Uppsala. De andra två delarna i serien utgörs av ”1000 Ögon bok 2: Lovecraft” 2014 och ”1000 Ögon bok 3: Cthulhu” 2015. Vi bjuds här både Lovecrafttolkningar som ”The Hound” och ”The Shadow over Innsmouth” samt nyskrivna berättelser om mystiska sekter och postapokalyptisk överlevnad. Läsarna får bl a möta giriga gravskändare och besöka ett ockult ”mysrum” i Uppsalas otäckaste hus. En annan arvtagare till Lovecraft är den amerikanske skräckförfattaren och kultfiguren Thomas Ligotti, vars historier också getts ut i serieform. Här har vi helt klart en särpräglad litterär gestalt vars noveller ofta har inslag av djupare filosofiska resonemang med en mörk och makaber underton. Anders rekommenderar oss varmt all läsa Ligotti och påpekar att hans ”The Conspiracy Against the Human Race” från 2010 borde vara av större intresse för alla ”True Detective”-fans snarare än Robert W. Chambers ”The King in Yellow ”. Om man vill ha en bra inkörsport till Ligottis värld är annars hans ”Songs of a Dead Dreamer” från 1986 en bra start. Ligotti började redan tidigt i sin karriär skriva olika Lovecraft-pastischer, varav en av de bästa är novellen ”The Last Feast of Harlequin” från samlingen ”Grimscribe: His Lives and Works” 1991. Historien bygger på Lovecrafts ”The Festival” och handlar om en antropolog som är besatt av historiska skildringar av clowner. Denna besatthet tar honom till staden Mirocaw där den årliga “Fools Feast” äger rum. Festivalen artar sig dock inte som han tänkt sig och ju längre den fortskrider ju mer börjar vår huvudperson att ifrågasätta sitt eget psykiska tillstånd. Historien finns som serieadaption i samlingen ”The Nightmare Factory” från 2007, tecknad av Colleen Doran. En annan av Anders absoluta favoriter vad gäller Lovecraftinspirerade produktioner är serien ”Fatale” skapad av Ed Brubaker och Sean Phillips och vilken gavs ut mellan åren 2012 och 2014. Lovecraftkonceptet stöps här om på ett intressant sätt där ockult skräck är på hård kollisionskurs med en slags film noir-känsla. I centrum av historien hittar vi en arketypisk femme fatal, Josephine,eller "Jo", som verkar besitta någon form av övernaturliga krafter, dels verkar hon i det närmaste odödlig, dels har hon en slags hypnotisk inverkan på män vilket gör att de handlöst faller för henne vare sig hon vill det eller ej. Genom seriens gång får vi följa Jo i hennes jakt på sanningen om sig själv, från 1930-talet till 90-talet. Hela tiden förföljs hon av en våldsbenägen kult som dyrkar kosmiska gudar i lovecraftiansk stil. Vad Anders främst uppskattar är att vi för ovanlighetens skull får en kvinnlig protagonist samt att kultaktiviteterna är ganska perifera i sammanhanget. Överlag får vi en fin blandning av existentiellt drama och skräckaction. För den som har någon form av hatkärlek till grunge bör samlingsvolym 4 kollas in, där stöter nämligen Jo på ett grungeband som det sen går sådär för. Det låter ju bra det. Om man vill ha extramaterial till serien bör man dock satsa på lösnumren, där finns det nämligen med essäer och illustrationer som saknas i samlingsutgåvorna.  

Nu börjar vi närma oss slutet och det är dags för Anders att ta sig an Alan Moores bidrag till Lovecraftgenren. Moore var ganska tidigt i sin karriär inne på detta spår, Redan 1994 hade han fått ett erbjudande att bidra med en novell till den nu ganska legendariska ”The Starry Wisdom”, en hyllningssamling till Lovecraft med nyskrivna historier i dennes anda sammanställd av D. M. Mitchell. Moores bidrag hette “The Courtyard” och anspelade på Lovecrafts något märkliga novell ”The Horror at Red Hook”. Moore bygger här vidare på förebildens verk men tillför nya element. Exempelvis kan den stereotypa porträtteringen av den rasistiska FBI-agenten Aldo Sax som är historiens berättarröst ses som en kommentar till Lovecrafts rasistiska tendenser. Moore knyter också ihop sin historia med inslag från andra av Lovecrafts berättelser, bl a diverse monster från Cthulhu-mytologin. Novellen gavs senare ut som serie i två delar under namnet ”Alan Moore's The Courtyard” 2003 och med Jacen Burrows som illustratör. 16 år senare, 2010, fick denna serie en uppföljare då ”Neonomicon” gavs ut, mycket beroende på att Moore var i behov av pengar. Här rör det sig om en utgåva i fyra delar åter tecknad av Burrows, Vi får nu stifta bekantskap med de två FBI Agenterna Lamper och Brears, vilka tar kontakt med den nu mentalsjuke Aldo Sax för att för hjälp att lösa ett fall med en seriemördare. Moore tar i sina egna texter faktiskt lite oväntat fasta på Lovecrafts speciella sätt att utrycka sig i skrift, något författaren ju ofta fått utstå kritik för pga att det framstår som ålderdomligt på ett tillgjort sätt med sitt staplande av en massa adjektiv. Men i Moores tappning blir språkbruket närmast som ett slags virus vilket innebär att den som utsätts för det smittas och sprider det sen vidare. Anders menar att vi Moore i dessa serier visar att det går att göra något bra även med en av Lovecrafts sämre texter som förlaga. Alan Moore har på senare år allt mer börjat fylla sina alster med olika populärkulturella referenser och Anders menar att det tyvärr ibland känns som dessa emellanåt blir viktigare än själva historieberättandet, men i sina Lovecraftverk håller sig dock Moore på rätt sida gränsen än så länge tillägger han dock. Tillsammans med Jacen Burrows har Moore nu dragit igång ett nytt Lovecraftinspirerat projekt vid namn ”Providence”, vars första nummer gavs ut 2015. Detta är både en slags prequel och sequel till Neonomicon och har hittills hyllats av både kritiker och läsare. Anders instämmer här i de positiva omdömena och tycker att det efter fem nummer ser väldigt bra ut. Providence finns fortfarande i lösnummer, så gå ut och stöd era lokala seriebutiker genom att införskaffa dessa, avslutar Anders. Och därmed tackar vi honom för ett informativt och intressant föredrag. 

Under föredraget höll Anders också igång oss i publiken med lite populärkulturella quizfrågor knutna till kvällens tema. Här gällde det att vara snabb och sådär lite allmänt bevandrad i serievärlden. Man kan väl säga att det gick sådär för ToB:s utsände som oftast satt som ett frågetecken. De två första frågorna gick visserligen att besvara, men inte helt oväntat var något pris i form av seriealbum aldrig aktuellt. Här följer i alla fall några exempel på frågor som ställdes:

Vad är Nikola Tesla mest känd för?

Vilken Lovecraftnovell syftar Mignola på med titeln ”The Doom that Came to Gotham”?

Vilken Lovecraftroman har I.N.J. Culbard tagit sig an här?

I Alan Moores tecknade serie “Alan Moore's The Courtyard” förekommer en popgrupp, vad heter den?

Efter en liten paus äe det dags för Joakim Hanner att ta över micken och ge oss lite mer fakta bakom den fina festivalaffischen samt hans erfarenheter kring arbetet med den egna Lovecraftinspirerade serien ”Kelippot” som han tecknar, skriver och ger ut själv. Vad gäller inspirationen bakom affischen började Joakim skissa på denna utifrån tankegångarna att festivalen skulle heta ”Shadow Over Götaplatsen” och fokuset skulle ligga på en undergångskänsla kopplad till en välkänd stadsmiljö. För Joakim är ett typiskt tema i Lovecrafts historier också hur små vi människor är i förhållande till ”The Old Ones”, vilket han också ville få fram med apokalypsen som fond. För att det klart skulle framgå att det inte bara rörde sig om en skräckaffisch i allmänhet utan att det var Lovecraft och hans värld som skulle stå i centrum lade Joakim också in Cthulhu i bakgrunden. Han fick även möjlighet att lägga in sitt favoritcitat från författaren i fråga ”That is not dead which can eternal lie, And with strange aeons even death may die”. Dessa rader finns även återgivna på den gravsten över maskoten Eddie som syns på Iron Maidens livealbum ” Live After Death” från 1985, Joakims första hårdrocksplatta. Det är också med denna han främst associerar med Lovecraft-citatet, författaren själv hade han ingen koll på när detta begav sig. Vad gäller slutresultatet så är Joakim väldigt nöjd med sin affisch, den var väldigt kul att göra. 

Sen ska det talas lite om Kelippot. Från början är namnet hämtat från judendomens svarta kabbalatradition och skulle stå för livets träd. Idén föddes under den tid Joakim, tillsammans med Lisa Medin och Anders Tibbling, drev förlaget Myling media som riktade in sig på just skräckserier. De hade precis släppt en skräckantologi vid namn ”Siluetter” och under arbetet med uppföljaren började de spåna på konceptet om ett ondskefullt träd som navet i de kommande historierna. Trädet skulle ha kopplingar till ett hyreshus och utgöra en slags port till andra dimensioner, i varje serieavsnitt skulle man sen få följa någon av hyresgästerna och hur de påverkas av detta fenomen. Projektet rann dock ut i sanden i och med att alla inblandade parter var upptagna med andra saker Kelippot blev sen liggande till dess Joakim började teckna ett par karaktärer som kom att passa in i den skräckvärld han tidigare varit med och arbetat på. Utifrån figurer som den ensamme professorn Jan Eklund har sen Lovecraftinspirerade historier växt fram där inslag som ockult mystik och utomjordiska fenomen haft en given plats. Joakim erkänner här att han har en förkärlek för att just teckna gamla gubbar med stora mustascher som röker och dricker sprit. Några muskulösa superhjältar vill han inte ha utan föredrar äldre lite nedgångna personer att besätta sina roller med. Det gamla upplägget med hyreshuset har nu bytts ut mot historier knutna till olika platser men grundidén om det onda trädet och mörka krafter från andra dimensioner är till viss del densamma som det ursprungliga upplägget. I det första numret av Kelippot, ”Mörkret på Svalbard”, möter vi sex av de nya karaktärer Joakim skapat för sitt nya projekt, professorn Jan, som har lite av en introduktionsroll, biologen Ann-Sofie, journalisten Kristin, teologen Masoud samt en kapten och dennes styrman Kaikara. Grundtanken Joakim har med Kelippot är att få göra små avslutade skräckhistorier på olika teman vilka kan ges ut en om året. I Mörkret på Svalbard märks t ex inspirationen från Lovecraft tydligt och element från hans värld kommer fortsätta att plockas in i kommande nummer som mer eller mindre centrala inslag för huvudberättelsen. Joakim visar oss sen ett utdrag ur seriens inledning där vi får ta del av professor jans dagbok under det att han färdas till Svalbard på hemligt uppdrag för den mystiska arbetsgivaren Stiftelsen. Väl framme introduceras vi för de andra medlemmarna i det forskarteam som ska ta sig an problemet med en öppnad port till en annan dimension. Tydligen har huset på Svalbard de nu vistas i något med saken att göra. 

Liksom Alan Moore älskar Joakim att slänga in lite olika referenser då och då och framför allt refererar han gärna till sina egna serier. Personer och händelser i en historia kommer att plockas upp i andra, fast utifrån ett nytt perspektiv. På så vis blir de olika avslutade berättelserna också byggstenar i konstruktionen av en större mer komplex serievärld. Emellertid kommer Joakim inte att låsa fast sig vid någon fixerad ramhandling i sitt skapande framöver utan han kommer att ta sig friheten att ta sina serier dit han känner för. Och vart det för honom återstår att se men det behöver nödvändigtvis inte finnas ett ondskefullt träd i centrum.  Annars är han mån om att den stämning som serien ska förmedla rent visuellt ska vara passande, därför håller han sig helst till dova färgtoner. De två stora serier som han annars främst hämtar inspiration för i sitt serieskapande är Mike Mignolas Hellboy och Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen. Vad är det som är så speciellt med dessa två herrar då? Joakim påpekar att vad gäller Mignola så måste han vara en av de mest kopierade serietecknare idag, detta beror på att han tecknar så rent och effektivt vilket gör hans verk lätta och underhållande att läsa. Det märks att han har kul när han arbetar, vilket smittar av sig. Mignolas bilder ter sig vid ett första ögonkast tämligen enkla, men det enkla är oftast det svåra och att försöka efterlikna honom kräver en hel del skicklighet. Joakim tittar främst på hur Mignola lyckas förenkla saker och på hur han etablerar en scen. Han undviker dock Mignolas användande av svärta eftersom han menar att det är så många som redan försöker ta efter just detta drag men ingen gör det bättre. Bättre då att försöka gå sin egen väg. Joakims favorithistoria av Mignola är Hellboyalbumet ”The Corpse” från 2004 vilken har en fantastisk stämning. Det Joakim dock kan invända vad gäller Hellboy är att Mignola allt som ofta snarare tenderar att skildra en händelse snarare än att berätta en riktig historia. Han är bra på själva konceptidén men utvecklar den aldrig riktigt vidare. Hellboy går in ett slott och slåss mot ett monster och det är det hela typ. Detta är ett drag Joakim således valt att inte ta till sig. Ska man hittar inspiration till själva historieberättandet är då Moores The League of Extraordinary Gentlemen istället att föredra. Här får vi extremt välberättade historier trots alla referenser, i sina bästa stunder berikar ju dessa dessutom verkligen berättelserna. Vi får också väldigt bra personporträtt, här rör det sig inte om platta stereotyper utan individer som utvecklas och som ger prov på rika och komplexa känslor. Joakim avslutar med att säger att han kommer att fortsätta att berätta sina egna historier oavsätt vad folk tycker och visar sen upp omslaget till det kommande numret av Kelippot som troligtvis kommer att ges ut i april 2016 om allt går som det ska. Och med detta var ännu en kväll i Lovecrafts anda avslutad. Det var helt klart kul och intressant att närvara och få ta del av nya intressanta tankegångar kring den gamle skräckmästaren.