Ett ödesmättat konstaterande men ett påstående som väl fascinerat ett flertal av oss som växt upp med någon form av skräckintresse. Och nog kan man konstatera att mannen bakom denna textrad, den idag kultförklarade amerikanske skräckförfattaren Howard Phillips Lovecraft, är mer inne än någonsin. Vi märker det bl a i hur den gamle guden Cthulhu under 2000-talet kommit att bli något av en populärkulturell ikon, med gästspel i allt från serier och film till dator-, roll och brädspel. Ja han finns ju även som gosedjur samt på en oöverskådlig mängd klädesplagg. Inte illa för en varelse som först figurerade i dåtidens enkla kioskmagasin, de sk pulptidskrifterna. Idag utges Lovecraft i Penguin Clasics och citeras av Umberto Ecco. Trots denna renässans för den gamle skräckmästaren kom det ändå som en glad överraskning att Göteborgs Stadsbibliotek bestämt sig för att satsa på en veckolång festival med utgångspunkt från Lovecraft och hans värld. Detta är något som vi i ToB naturligtvis applåderade och självklart så kände vi oss manade att bevista ett par av de event som ebjöds Första besöket ägde rum en mörk och regning höstdag i mitten av november, då det kändes extra trevligt att smita in i värmen och lyssna till ett föredrag av Martin Andersson, en av Europas främsta Lovecraft-kännare. Det hade utlovats fakta om allt möjligt kring Lovecrafts liv och levene, både stort och smått. Allt från favoritglass till det litterära arvet skulle dyka upp, så tillsammans med ett trettiotal andra entusiaster lät vi Martin ge oss en timmes underhållande och personlig skildring av vem den legendariske författaren egentligen var. Här följer en sammanfattning av vad han hade att förtälja.

Martin börjar med att förklara att föredraget han ska hålla mestadels kommer att fokusera på Lovecrafts liv och inte handla så mycket om hans verk, det är således en biografisk skildring vi kan förvänta oss på gott och ont. Är man inte så intresserad av Lovecraft som person är upplägget nog en besvikelse. Vi får i alla fall ta del av en faktaspäckad historia om den mytomspunne författaren, kryddad med underhållande små anekdoter. Framför allt flera av de roliga detaljerna kommer att återges här eftersom de vanligtvis inte dyker upp i Lovecraft-sammanhang. Först ger oss Martin en presentation av Lovecrafts familjebakgrund. Hans föräldrar Sarah Susan Philips, dotter till en framgångsrik affärsman, och handelsresanden Winfield Scott Lovecraft hade gift sig hösten 1889 och ett år senare, i augusti 1890, föddes deras enda barn Howard. De första levnadsåren ska ha varit lyckliga även om familjen flyttade runt i Massachusetts pga Winfreds många affärsresor. men våren 1893 drabbades Howards pappa av en akut psykos under en affärsresa till Chicago och fördes tillbaka hem i tvångströja. Fadern lades in på mentalsjukhuset Butler Hospital I Providence i april och den lille Howard såg honom därefter aldrig mer. Vad som berättades för sonen var att hans pappa led av utbrändhet och mer eller mindre hade arbetat ihjäl sig och därför låg i koma. I själva verket var den intagne Winfred både våldsam och plågades av vanföreställningar, sentida analyser pekar mot att han förmodligen led av en långt framskriden grad av syfilis. Lovecrafts enda minne av sin far ska ha varit att han brukade klappa denne på knät och säga ”papa, you looks just like a young man”. Modern och sonen flyttade därefter in i morföräldrarnas hus på Angell Street 454 i Providence Rhode Island, där hushållet bestod av morfadern Whipple Phillips, mormodern Roby och de två ogifta mostrarna Lilian och Annie. Morfar Whipple, som arbetet sig upp från mycket enkla förhållanden och blivit en framgångsrik affärsman, kom nu att bli mittpunkten i den unge Lovecrafts liv. Den äldre mannen lärde bl a Howard att inte vara rädd för mörkret och var den ende i familjen som gillade makabra skräckberättelser. Morfadern ska också ha berättat historier inspirerade av Edgar Alan Poe och andra gotiska författare för lille Howard. Lovecraft var tydligen ett väldigt begåvat barn som kunde rabbla det grekiska alfabetet redan i tvåårsåldern och lärde sig läsa när han var fyra, då han i samma veva också började behärska grunderna i latin. Han var tidigt förtjust i att läsa och den mest fascinerande lektyren var de undangömda böckerna från 1700-talet som fanns på vinden. Dit gjorde han ofta forskningsexpeditioner med en fotogenlampa och det var ett under att han inte brände ner huset när han satt där uppe och läste. Martin påpekar här att den senare kritiken av att Lovecraft medvetet använt sig av en gammalmodig konstlad uttrycksstil inte är berättigad, detta är inget tillgjort drag utan snarare något som kom naturligt för honom efter alla de timmar han spenderat med de gamla dammiga volymerna på vinden. Som femåring blev Lovecraft förtjust i ”Tusen och en Natt” och han byggde bl a ett beduintält i vardagsrummet och krävde att bli kallad Abdul Alhazred, ett namn många säkert känner igen från hans senare noveller (ni vet "the Mad Arab" som ska ha skrivit boken ”Kitab al-Azif” mer känd som ”Necronomicon”). Denna period blev dock tämligen kortvarig, snart övergick nämligen Lovecrafts intresse till antiken och de gamla grekiska myterna. Han ska till och med ha byggt egna altaren till Apollon och Zeus ära i trädgården bakom huset vid denna tid. 1896 dog hans mormor Roby vilket medförde en tid av väldigt tryckt stämning i hushållet, alla gick klädda i svart och ingen fick har roligt. Eftersom Lovecraft var ett väldigt känsligt barn tog han väldigt illa vid sig av detta och började drömma mardrömmar i vilka han jagades av ansiktslösa bevingade varelser han kallade Night-gaunts, vilka långt senare skulle dyka upp i berättelsen ”The Dream-Quest of Unknown Kadath”. Morfar Whipple hjälpte honom dock att bearbeta dessa upplevelser genom att införliva varelserna i sina egna spökhistorier. 

Lovecraft gavs sig tidigt i kast med att själv skriva och hans tidigaste bevarade verk är ”The Poem of Ulysses” från 1897, en 88 rader lång parafras på ”Odysséen” skriven på vers.  Imponerande av en sjuåring får man väl säga. Ungefär vid samma tid skrev han sin första novell, ”The Noble Eavesdropper”, som tyvärr inte finns bevarad. Den lär i alla fall ha handlat om en pojke som råkar höra ett samtal mellan mystiska ondskefulla underjordiska varelser i en grotta.  Som åttaåring upptäckte Lovecraft Edgar Alan Poe som förblev hans husgud resten av livet. Samtidigt vaknade hans intresse för kemi och eftersom han enligt Martin var en bortskämd liten unge så fick han lov att bygga upp ett eget litet laboratorium nere i källaren. Huset överlevde även detta trots de experiment Lovecraft tydligen ägnade sig åt, intresset skulle dock senare komma att kosta honom ett sönderbränt finger när han lekte med fosfor. Ett annat intresse var att publicera tidningar, vilket Lovecraft började med i nioårsåldern. Den första publikationen hette ”The Scientific Gazette” och var inte helt oväntat inriktad på kemi. Tidningarna sålde han till familjemedlemmar och boende i grannskapet. Samtidigt började Lovecraft i skolan, men här vistades han bara av och till pga klen hälsa och dålig disciplin. Ofta blev det privatundervisning i hemmet i stället. Hans mamma försökte också få honom att ta danslektioner, vilket han dock lyckades klara sig undan genom ett Cicero-citat, ”Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit” (”Ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig”). Ett annat tidigt intresse var emellertid astronomi, som Lovecraft upptäckte i 12-årsåldern tack vare mormoderns astronomiböcker. Han fick också genom familjens kontakter en egen nyckel till observatoriet i Providence och kunde därför komma och gå som han ville, vilket öppnade för flera nattliga observationspass. 1903 drog Lovecraft igång publikationen ”The Rhode Island Journal of Astronomy”, fylld med egna vetenskapliga artiklar. Men det blev också en hel del dikter och noveller, många inspirerade av Jules Vernes och Sir Arthur Conan Doyle. Dessa finns dock inte bevarade till eftervärlden. Lovecrafts växande intresse för ateism tvingade också honom att sluta i söndagsskolan eftersom han var fullständigt oemottaglig för undervisningen där och det ansågs att det fanns en överhängande risk att han skulle korrumpera de andra barnen. Socialt sett hade den unge Howard vid denna tid ett ganska normalt umgängesliv, han lekte mycket med bröderna Monroe på samma gata och tillsammans hade de den sk Covenant Detective Bureau där Lovecraft var den självskrivne ledaren eftersom han, enligt Martin,  hade en riktig revolver till skillnad från vännerna som bara hade knallpulverpistoler. Lovecraft spelade också i ett band vid namn The Blackstone Military Band, ett gäng glada amatörer där den blivande författaren gick loss på kazoo. 

1904, när Lovecraft var 13 år, skedde ett par saker som kom att skaka om hans tillvaro. Morfaderns företag drabbades av flera ekonomiska bakslag och påfrestningarna medförde att den gamle affärsmannen fick en stroke och dog. Den ekonomiska kollapsen ledde till att Lovecraft och hans mamma tvingades flytta till en lägenhet utan tjänstefolk på Angell Street 598. I samband med detta försvann också Lovecrafts älskade katt med det idag inte helt politiskt korrekta namnet Niggerman som han haft sen han var väldigt liten. Han skulle fortsätta att älska katter resten av livet, han brukade ha kattmynta hemma om grannarnas katter skulle titta in, men någon egen misse blev det aldrig mer.  Alla olyckor tog Lovecraft väldigt hårt och han umgicks med tankar på att ta livet av sig genom att dränka sig i Barrington River som låg på cykelavstånd från huset. Det som hindrade honom var emellertid hans kunskapstörst, det fanns ju så mycket han inte visste och som måste upptäckas innan han kunde begå självmord. Så Lovecraft beslutade sig för att ge high school en chans och vänta ett år med att ta livet av sig. High school-tiden skulle också visa sig vara en angenäm bekantskap med stimulerande undervisning trevligt umgänge. Själmordet sköts därför upp ännu ett år varefter han helt övergav tanken. Han fortsatte att skriva men hans texter fick inte bara positiv respons. En gång anklagade en av hans lärare Lovecraft för att ha plagierat en tidningsartikel, varpå han erkände att han inte bara plagierat den utan skrivit av den ord för ord, det rörde sig dock om det egna alstret ”Can the Moon Be Reached By Man” som tidigare publicerats i en av lokaltidningarnas astronomispalter.  Enligt Martin rör det sig här om fruktansvärt torra och tråkiga artiklar. Tyvärr avslutades den lyckliga high school-tiden inte lika lyckligt då betygen i matematik var så pass dåliga att han inte fick ut någon slutexamen 1908. Därmed slogs drömmen om att komma in på Brown University i kras, något som gnagde i honom under resten av livet. Misslyckandet ledde till ett nervöst sammanbrott och de närmaste fem åren isolerade han sig i hemmet och umgicks bara med sin mamma, sina mostrar och deras ingifta män. Relationen till modern var under denna tid något kluven, dels såg hon sonen som en väldigt begåvad och känslig poet men samtidigt beskrev hon honom för grannarna som så otroligt ful att han inte borde få visa sig utomhus. Lovecraft satt här ensam i sin morgonrock och skrev poesi när han inte plöjde igenom novellmagasin som The Argosy från pärm till pärm. Här hittade han historier i en massa olika genrer, allt från deckare och westerns till romantiska historier. Under denna läsning retade sig Lovecraft ofta i synnerhet på en av magasinets författare vid namn Fred Jackson som han ansåg skrev sentimental romantisk smörja, åsikter han också ofta delade med sig av på The Argosys brevspaltssida. Martin liknar honom här vid en tidig motsvarighet till dagens nättroll i och med att han älskade att skapa heta upprörda diskussioner. Framför allt gick Lovecraft i klinch med en av annan av The Argosys läsare vid namn John Rusell som försvarade Jackson på vers. Lovecraft var inte sen att kontra med en egen dikt och denna fejd pågick under ett år i brevspalterna till dess att redaktören bad dem att sluta. Resultatet blev i alla fall att Lovecraft och Rusell till sist blev vänner och att de även tack vare bråket erbjöds medlemskap i amatörjournaliströrelsen, vilken uppmärksammat det hela. Martin redogör här sen kort för tanken med amatörjournaliströrelsen, den skulle i korthet utgöra ett forum där personer med ambitionen att bli författare, förläggare, redaktör eller liknande kunde visa upp sina verk. Genom att skicka runt material sinsemellan kunde medlemmarna på så vis få feedback på de artiklar, dikter och noveller de publicerat i olika tidningar och tidskrifter. Detta blev en väldigt positiv vändpunkt i Lovecrafts liv, för första gången kom han nu i kontakt med hundratals likasinnade som var lika intresserade av att skriva som han och under de närmaste åren kom Lovecraft att skriva ett stort antal dikter och artiklar. 1914 gick han med i organisationen United Amateur Press Association (UAPA) efter en inbjudan från föreningens ordförande Edward Daas och han blev ett par år senare även medlem av den konkurrerande organisationen National Amateur Press Association (NAPA). Lovecraft kom faktiskt att inneha ordförandeskapet i båda dessa organisationer under en tid, fast vid olika tillfällen. Utöver detta publicerade han 1915 även det första numret av den egna amatörtidskriften ”The Conservative”, vilken han häll liv i fram till juli 1923. Genom alla nya kontakter kom han nu att få flera vänner som skulle finnas med honom livet ut, personer som James Morton, Samuel Loveman, Edith Miniter, Rheinhart Kleiner och W Paul Cook. En intressant detalj kring Morton är att Lovecraft gav honom en mindre biroll i The Call of Cthulhu som den namnlöse mineralogen och innehavaren av museet i Paterson, New Jersey. Flera av vännerna kom att skriva artiklar om Lovecraft och Martin nämner här särskilt en text skriven av Cook som han tycker är fantastiskt rolig att läsa. 

I slutet av 1910-talet, grundlades också Lovecrafts enorma brevskrivande, han beräknas ha skrivit mellan 60 000- 80 000 brev av vilka ca 10 % tros ha bevarats. Det längsta kända brevet är på 82 sidor men det kan ha funnits några som varit betydligt längre än så. Han kunde hålla igång upp mot hundra brevvänner samtidigt och diskussionerna kunde handla om allt mellan himmel och jord från ämnen som filosofi, litteratur, historia och vetenskap till vilken donut som var bäst. Han är väldigt öppen, självutlämnande, avslappnad och rolig i sina brev, berättar Martin, och han påpekar att många av brevvännerna har gett uttryck för att korrespondensen med Lovecraft var en av höjdpunkterna i deras liv. När första världskriget bröt ut 1917 kom Lovecraft att visa upp en patriotisk sida, vilket kan ses i samtida dikter han skrev. Han försökte också, till sin mammas stora fasa, ta värvning i Rhode Islands nationalgarde. Som tur var hade hon god kontakt med familjens läkare och lyckades på så vis få sonen odugligförklarad vad gäller militärtjänstgöring. Istället började Lovecraft skriva noveller igen, vilket han inte gjort på säkert tio år. Framför allt var det den uppmuntran han fick av vännen Cook, som läst och gillat en av Lovecrafts noveller i The Alchemist, som satte fart på processen. Det första resultatet blev novellen ”The Tomb” som var färdig i juni 1917 och blev startskottet för hans professionella författarkarriär. Redan en månad senare var nästföljande historia, ”Dagon”, klar. Snart tornade dock nya svarta moln upp sig vid horisonten. I mars 1919 togs hans mamma in på samma mentalsjukhus där pappan tidigare avlidit, orsakerna är okända men det kan ha handlat om psykisk ohälsa i kombination med depression över den ansträngda ekonomiska situationen och sonens ovilja att ta ett riktigt jobb. Lovecraft tyckte detta var väldigt jobbigt, han undvek i största möjliga mån att besöka modern på sjukhuset eftersom han hade svårt för läkare. Han fortsatte dock skriva och samma år började han experimentera med en ny litterär stil, målet var att skriva mer drömlika fantasyhistorier med influenser från Poes prosadikter. När han sedan blev rekommenderad att läsa Lord Dunsany blev det som en elschock för honom, som Martin uttrycker det. Dunsany, som vid denna tid var en av den engelsktalande världens mest berömda dramatiker och novellförfattare, skrev exakt den litteratur som Lovecraft själv gillade och det var säkert en otroligt inspirerande upplevelse för den unge amerikanen när han fick möjlighet att ta del av en föreläsning denne litteräre förebild höll i Boston 1919.  Denna resa var dessutom första gången Lovecraft hade rest någonstans utan sin mamma, så händelsen var säkert omskakande på mer än ett sätt. Vid sidan om Poe och Dunsany var annars den brittiske förfatatren Algernon Blackwood den som Lovecraft höll högst och som också satt tydliga spår i hans författarskap. Inspiration kunde dock även komma från helt oväntade håll. Samma år som föreläsningen i Boston trädde också det amerikanska spritförbudet i kraft, något som ogillades av många men uppskattades av nykteristen Lovecraft. När en av hans vänner, Alfred Galpin, skrev till honom och berättade att han tänkte supa till ordentligt innan det var för sent blev han jättechockad och skrev en novell som utspelade sig 30 år in i framtiden där en nedsupen dement Galpin jobbar som städare på en lönnkrog. Lovecraft avslutar historien med orden ”finaly you´re a good boy Galpin”. Enligt Martin hade Lovecraft ett utvecklat sinne för humor även om detta, som han påpekar, absolut inte kommer fram i hans skräcknoveller. Han rekommenderar oss sedan varmt att läsa Lovecrafts mer okända humornoveller.

En annan av de personer som stod Lovecraft nära var novell- och diktförfattaren Frank Belknap Long som han lärde känna 1920. Long blev lite som en surrogatlillebror för Lovecraft och han tog alla chanser att retas med den yngre mannen, mest för dennes misslyckade försök att odla mustasch, ett återkommande tema de följande 20 åren. I maj 1921 avled Lovecrafts mamma så på Butler Hospital efter en misslyckad gallblåsoperation och naturligtvis blev han helt förtvivlad. Flera år senare skulle han dock notera att alla de små hälsoproblem han själv dragits med som klenhet osv faktiskt hade försvunnit vid denna tid, även om han aldrig riktigt kopplade detta till sin mammas död. Själv odlade han alltid bilden av sig själv som en spröd och ömtålig gammal man, men martin påpekar att han faktiskt hade ganska stor uthållighet, framför allt i varmt väder då han tydligen kunde ta hur långa promenader som helst. Han var även stolt över att kunna knäppa upp kapsyler på läskflaskor bara med hjälp av tumnageln. Wow! Ett par månader efter moderns död este Lovecraft till Boston för att delta i ett kongress om amatörjournalistik som anordnades av the National Amateur Press Association, det var här han mötte den andra kvinnan i sitt liv, Sonia Greene. Hon var judinna född i Ukraina men nu bosatt i USA och hennes tillvaro var något annorlunda än Lovecraft. Sonia var sju år äldre och änka med en femårig dotter och ett välbetalt jobb som chef för hattavdelningen på ett stort varuhus i New York. Trots att de var fundamentalt olika uppstod ändå tycke och de närmaste tre åren kom de att tillbringa en hel del tid tillsammans. Nästan 30 år senare skulle Sonia dock skriva “I admired his personality but frankly not his person”. Det var i alla fall Sonia som skulle ta initiativet till det kommande bröllopet 1922 besökte Lovecraft New York för första gången för att besöka Sonia, samtidigt passade han på att göra en avstickare till Cleveland för att besöka sina vänner Samuel Loveman och Alfred Galpin. Lovecraft gillade att resa pga av sin stora pasion för gammaldags arkitektur och varje sommar försökte han göra en längre tripp för att besöka olika städer längs den amerikanska östkusten. Själva resorna ville han dock inte spendera så mycket som möjligt utan valde billiga färdmedel och sov ofta på bussen han åkte med för att spara in på hotellkostnader. Matkontot var inte heller något han ödslade pengar på, medhavd matsäck inkluderandes vita bönor och kex var gott nog. Hans vänn Cook brukade skämta om att han lade mer pengar på vykort och brev under dessa resor än vad han lade på mat. Det var under resan till Cleveland 1922 som Lovecraft slutligen skulle inse att det var novellerna han skulle satsa på framöver. Framtills dess hade han nämligen främst sett sig som poet, men när Loveman och Galpin introducerade honom för en diktsamling av Clark Ashton Smith insåg han sina begränsningar på detta område. 

1923 skrev Lovecraft novellen “The Rats in the Walls” där han hedrade sin döda katt Niggerman genom att låta namnet förekomma i historien (undra om det skulle censurerats i en nyutgåva). The Rats in the Walls är också känd för en annan lite pikant detalj. I slutet av historien flippar huvudpersonen ut och börjar rabbla en massa saker på gammaldags engelska, latin och gäliska. Eftersom berättelsen utspelade sig i Wales hade Lovecraft helst velat ha med ett par meningar på walesiska men eftersom han tyvärr inte behärskade detta språk stal han helt sonika ett citat på gäliska från en annan novell han läst. Ingen skulle ändå upptäcka att han plagierat dessa meningar påpekade Lovecraft senare i ett av sina brev. Det skulle dock visa sig att han hade fel. Sju år senare, 1930, när novellen publicerades på nytt i den amerikanska science fiction-, skräck- och fantasytidskriften “Wierd Tales”, var det faktiskt en läsare som höjde på ögonbrynen angående de gäliska stroferna. Det rörde sig om ingen mindre än Robert E. Howard, Conans skapare och författare till ett otal äventyrs- och fantasyböcker. Howard var uppväxt på vischan i Texas men var oerhört beläst och väldigt intresserad av allt som hade med kelterna och göra. Han skrev därför ett brev till redaktören för Wierd Tales med en undring över vad Lovecraft egentligen hade för föreställningar om folkvandringstidens Europa. Frågan bollades vidare till Lovecraft själv och på så sätt blev dessa två extremt olika individer vänner brevledes. Det var emellertid inte många åsikter de delade och under flera år ska de hållt igång en lång het diskussion om vad som var bäst, barbari eller civilisation. Men i början av 20-talet var Lovecraft fortfarande tämligen okänd även om hans rykte var på väg att ta fart rejält, mycket tack vare just Wierd Tales, det klassiska pulpmagasinet tryckt på dåligt papper med nästan lika dåligt innehåll som drog igång verksamheten i mars 1923. Hit skickade Lovecraft en av sina noveller vilket imponerade stort på redaktören Ewin Bardd, som snabbt publicerade historien. Tidskriften gick dock inte så bra i början men efter att ett nummer blivit bannlyst i Indiana pga att en av novellerna handlade om en nekrofil seriemörade, Lovecraft hade tydligen ett finger med i denna historia, så tog försäljningen fart och Wierd Tales kom att överleva fram till 1954. Men det var inga historier som kom att chocka Lovecrafts vänner i mars 1924 utan snarare nyheten att han och Sonia Greene slutligen hade gift sig i New York. Bröllopsnatten tillbringades lär ha tillbringats med att renskriva manuskriptet till “Under the Pyramids”, en berättelse som påstods bygga på en upplevelse utbrytarkungen Harry Houdini varit med om. Varför det blev så berodde på att Lovecraft lyckats slarva bort den maskinskrivna kopian på tåget till New York och det var brottom eftersom deadline var nära förestående. Så istället för att ägna sig åt romantik fick Sonia sitta vid skrivmaskinen hela natten. Paret bosatte sig sen i Sonias lägenhet i Brocklyn och Lovecraft erbjöds i denna veva att bli ny chefsredaktör för Wierd Tales. Han tackade dock nej till detta, dels för att tidskriften fortfarande drogs med dålig ekonomi och dels för att han inte kunde tänka sig att ställa upp på kravet att flytta till Chicago, det fanns ju inga gamla fina byggnader där. I stället blev det Farnsworth Wright som tog över rodret, en försiktig man som som snarare satsade på säkra kort än på sådant som var originellt. Detta var en utveckling som ju knappast gynnade Lovecraft. Han kom dock att uppskatta den första tiden som gift man i New York. Framför allt kunde han här möjlighet att umgås med andra intellektuella personligheter och han blev snart en del i det så kallade “gänget” som informellt själva kallade sig “the Kalem Club” eftersom alla medlemmarna hade namn som började på K, L eller M. Här ingick b la Lovecrafts vänner Morton, Kleiner, Long och Loverman men även pojkboksförfattaren Henry Everett McNeil, bokförsäljaren George Willard Kirk och samlaren Herman Charles Koenig.  Dom brukade träffas hemma hos varandra och fika för att därefter bege sig ut på promenader som kunde vara hela nätterna igenom. Lovecraft var gängets mittpunkt och ett bra möte blev det alltid så länge hans kopp var full med välsockart kaffe och han gavs utrymme att hålla låda så mycket han önskade. Lovecraft hölls också på gott humör genom ett ambitöst arbetet med en artikel om skräcklitteraturens historia vid namn “Supernatural Horror in Literature”. Idag betraktas denna som en milstolpe inom skräcklitteraturens historia. Genom denna upptäckte han andra författare som han gillade, exempelvis Robert W. Chambers, idag mest känd för att hans verk “The King in Yellow2 förekommer i den populära TV-serien “True Detective”.  

Men med tiden blev vistelsen i New York allt mer påfrestande för Lovecraft. Äktenskapet med Sonia tog exempelvis inte den vändning som paret säkert hoppats på, det visade sig att det hela inte var en särskilt bra idé för någondera part. Sonia var övertgad om att Lovecraft älskade henne så gott han kunde, men han hade väldigt svårt att visa sina känslor. Hans  intresse för sex var tydligen tämligen begränsat och Martin berättar här att Lovecrafts största ömhetsbetygelse var att linda sitt lillfinger runt Sonias och säga “mmmpff”. Till råga på allt retade de sig på varandras egenheter. Sonia retade sig på att Lovecraft inte kom över sina fördomar mot judar och utlänningar och han irritirade sig på hennes försök att klä honom efter det senaste modet, den gamla kostymen dög gott och väl. Ekonomin blev dessutom efterhand också allt mer ansträngd. Sonia hade satsat på en egen hattbutik men den gick ganska snart i konkurs och hon tvingades därför att ta ett jobb i Cleveland i stället. Där kunde dock inte Lovecraft tänka sig att bo, det var ännu en stad i avsaknad av gamla byggnader. Så medan Sonia flyttade till sin nya arbetsort bodde han kvar i New York i en billigare källarlägenhet på Kingston Street 169 som hon betalade. Lovecraft försökte nu faktiskt söka jobb, men det fanns så klart ingen som var beredd att anställa en 34-åring utan någon egentlig arbetslivserfarenhet eller referenser. Skrivandet gick också väldigt dåligt och han fick bara ihop runt fyra noveller under de två år han bodde i New York. Elendet bara fortsatte, hans nya kläder försvann efter ett inbrott i hans garderob via grannlägenheten, de nya skyskraporna störde honom allt mer, smutsen och oväsendet gick honom på nerverna, liksom hetsen, pengafixeringen och de stora folkmassorna med alla utlänningar. Denna miljö lockade helt klart fram Lovecrafts sämsta sidor. Lovecraft hade tyvärr en del rasistiska åsikter han drogs med hela sitt liv, även om han mest gav uttryck för dessa under de perioder han mådde dåligt, som under depressionerna efter den uteblivna examen eller den sista tiden i New York. På 30-talet uttryckte Lovecraft också till en början en beundran för Hitler och han läste “Mein Kampf” när den översattes till engelska. Han ansåg dock att nazisternas metoder var barnsliga och barbariska och efter att han fått en ögonvittnesskildring från Tyskland berättad för sig av sin granne 1926 blev han väldigt desillusionerad och släppte nazismen helt. På gamla dar kom Lovecraft att revidera sina åsikter något även om han aldrig helt blev fri från sina rasistiska föreställningar.  

Under Lovecrafts sista tid i New York kom han allt mer att ge uttryck för en hemlängtan och vännen Long gjorde därför slag i saken och skrev ett brev till hans moster där han uppmanade henne att bjuda hem systersonen till Providence igen. Så i april 1926 återvände Lovecraft slutligen tlll sin älskade hemstad och flyttade in ett gammalt trähus på Barnes Street 10 där han bodde tillsammans med en av sina mostrar de närmaste åren. Här var han äntligen lycklig igen, men flytten innebar även dödsstöten för hans äktenskap med Sonia. Tanken var först att hon skulle följt med Lovecraft till Providence och där öppna en hattaffär, men dessa planer satte mostrarna effektivt stopp för. De hade släktens anseende att tänka på även om de med tanke sin ekonomiska status mest hade sin historia i bygden att luta sig mot. Att deras dotterson skulle försörjas av en yrkesarbetande kvinna gick dock rakt inte för sig, det stred mot alla sociala koder i samhället. För Lovecraft själv var denna utgång nog ändå en lättnad, han var fullt tillfreds med att fortsätta äktenskapet per korrespondens. För Sonia var detta en lösning som inte alls passade och hon begärde till slut skilsmässa, vilken verkställdes 1929 även om det senare skulle visa sig att Lovecraft aldrig skrev under dokumenten. Så rent juridisk skilde sig paret faktiskt aldrig. Sista gången de forna makarna träffades var 1933, men därefter flyttade Sonia till Kalifornien där hon gifte om sig med Dr Nathaniel Abraham Davis. Rent tekniskt var hon därmed en bigamist, vilket lär ha stört henne en hel del när hon på äldre dar fick reda på det. Kontakten mellan Lovecraft och Sonia skulle helt komma att upphöra och först åtta år efter hans död fick hon reda på att hennes exmake avlidit. I Providence kom i alla fall Lovecraft att blomma upp, man kan väl kalla honom en ”late bloomer” med tanke på att hans personliga utveckling först tog fart ordentligt efter 30 snarare än i tonåren. Det var under det första året efter hemkomsten han även skrev ett par av sina mest klassiska noveller som ”The Colour Out of Space”, ” Pickman's Model”, ”The Call of Cthulhu”¸ ” The Silver Key”, ” The Dream-Quest of Unknown Kadath” och ” The Case of Charles Dexter Ward”. Den sistnämnda är också en oförklädd kärleksförklaring till hans hemstad. The Call of Cthulhu kom som de flesta vet att bli startskottet för en helt ny subgenre inom skräcklitteraturen och kommande författare har lånat friskt härifrån och dessutom tillfört egna byggstenar, en utveckling som tog fart redan under Lovecrafts livstid. 

Trots Lovecrafts förkärlek för det övernaturliga rent litterärt var han i filosofiskt sett mekanistisk materialist, för honom saknade universum en större mening utan följde bara givna naturlagar. Likaså hade mänskligheten ingen betydelse i ett större perspektiv, den enda meningen vi kan ha i våta liv är den vi skapar för oss själva, menade han. För Lovecraft var det viktigaste att vara en del av den kultur som format honom under uppväxten i New England och det var därför han tyckte så illa om förändringar. Tiden hade varit hans personliga fiende från det att han hade varit liten. Vad han däremot tyckte mycket om var glass, enligt Martin var hans favortismaker kaffe och vanilj. Martin läser också här upp en färgstark skildring nedtecknad av Lovecrafts vän Donald Wandrei, som livfullt beskriver en glassmiddag tillsammans med Lovecraft och James Morton. På glasskaféet de besökte skulle det finnas hela 32 smaker, alla skulle provsmakas och ges skriftliga utlåtanden. Lovecraft blev dock mäkta upprörd när det visade sig att bara 28 av dessa fanns tillgängliga. De tog sig i alla fall an uppgiften att glufsa i sig vad som erbjöds men efter ett tag fick Wandrei dock ge upp försöket att hänga med i de andra tvås tempo och var helt färdig efter att slutligen ha avklarat den 28:e smaken. De andra hade då tryckt i sig mellan 1,8-2,7 kg var. Lovecraft glömde dock aldrig att han missat chansen att få smaka de fyra sorter som saknades. Men det var inte bara glassresor som satte avtryck i hans tillvaro, 1928 begav han sig ut på en resa för att besöka vänner i Vermont och Massachusetts och det var under dessa besök han fick uppslagen till sina noveller ”The Whisperer in Darkness” och ”The Dunwich Horror”. 1931 var Lovecraft färdig med en av sina mest kända verk ”At the Mountains of Madness”. Denna kortroman refuserades dock av Weird Tales pga sin längd. Samma år hade han även färdigställt ”The Shadow Over Innsmouth”, den enda roman som kommersiellt gavs ut under Lovecrafts livstid. Båda historier är klassiker idag. Som kuriosa berättar här Martin att man i At the Mountains of Madness tydligt kan se spår av den fascination Lovecraft hyste för Antarktis under barndomen samt även märka av hans överkänslighet för kyla, han ska ha drabbats av närmast allergiska reaktioner när det blev kallt och det hände att han svimmade på stan vid sådana tillfällen. ”The Shadow Over Innsmouth” är också lite speciell, här får vi oväntat en del okaraktäristiska actioninslag, sådana sekvenser ansåg Lovecraft i vanliga fall att han var dålig på att skildra. 1931 var även året då en av de viktigaste personerna för bevarandet av Lovecrafts litterära arv gjorde intåg på scenen. Den blivande författaren och antropologen, floridabon Robert Hayward Barlow började då blott 13 år brevväxla med bl a Lovecraft och Robert E. Howard. Barlow hyste ett väldigt stort intresse för pulpmagasin och hade därför börjat skicka brev till ett antal författare i genren för att fråga om han kunde få deras manuskript till sin samling. Det är alltså tack vare denne Barlow som mycket av Lovecrafts texter bevarats till eftervärlden han betraktas därför och en hjälte inom Lovecraft-forskningen, den store författaren själv var nämligen väldigt slarvig med sina dokument. Det dröjde ett par år innan Lovecraft skulle upptäcka hur ung Barlow egentligen var, men den yngre mannen visade sig vara mycket beläst och de blev väldigt goda vänner trots åldersskillnaden. Martin rekommenderar här varmt den utgivna samling av brev Lovecraft skrev till Barlow. I ett slags ödets ironi kom Barlow, liksom många av Lovecrafts huvudpersoner, att begå själmord, 1951 tog han en överdos piller antagligen för att undslippa de följder som avslöjandet av hans homosexualitet skulle ha medfört. En annan ung man som Lovecraft fick kontakt med och som sedermera skulle bli ett av de stora namnen inom skräcklitteraturen var Robert Bloch, idag väl mest känd som författaren till ”Psycho”.  Bloch skrev första gången till Lovecraft 1933 när han var 15 år och förklarade att han också ville bli författare. Senare förklarade han att under depressionen fanns det bara två alternativ, att skaffa sig ett jobb eller att svälta. Själv valde han att kombinera de båda genom att bli författare. 

1933 flyttade Lovecraft av ekonomiska skäl till en mindre billigare lägenhet på Prospect Street 65, där han bodde fram till sin död. Här trivdes han väldigt bra, lägenheten var billig och och huset dessutom väldigt gammalt och byggt ien 1700-talsstil. Vilket passade honom utmärkt. Här fortsatte han att ägna dagarna åt att skriva brev, bl a brevväxlade han med science fiction- och fantasyförfattarinnan C.L. Moore, skapare av världens första fantasyhjältinna, Jirel of Joiry. Men det blev även ett par ytterligare skräckhistorier, exempelvis en annan av hans klassiker ”The Shadow Out of Time” från 1934. Detta manuskript bad Barlow att få låna och renskrev det sen i smyg. Historien spred sig sedan bland Lovecrafts vänner och en av dessa lyckades sen sälja in historien till sci fi-magasinet ”Astounding Stories.”. Ungefär samtidigt blev en annan Lovecraft-novell också uppköpt och dessa två skulle han sammanlagt dra in $595, den största summa han någon gång tjänade på sitt författarskap. 1935 skrev Lovecraft sin sista solonovell, ”The Haunter of the Dark”. Den kom till på ett lite roligt sätt. Det var nämligen så att Barlow hade frågat om han fick lov att ta livet av honom i en av sina egna historier, vilket tydligen var OK. Lovecraft svarade dock med att i sin tur ta livet av Barlow i just The Haunter of the Dark. De sista åren i Lovecrafts liv blev inte så ljusa. Pengar saknades och ofta gick han utan mat för att i stället ha råd att posta sina många brev. 1936 nåddes han också av chockbeskedet att hans gode vän Robert E. Howard hade begått självmord, Lovecraft kunde inte förstå orättvisan i att så många dåliga författare kunde fortsätta att verka medan detta geni ryckts bort i förtid på detta vis. Hans egen hälsa hade länge varit klen, särskilt under vintern Han började nu inse att allt inte stod rätt till och skrev ett informellt tillägg till sitt testamente samtidigt som han började avsluta sina affärer. Tidigt 1937 började Lovecraft föra dagbok över sina symptom, han trodde först att han drabbats av något han kallade flunsan men det visade sig senare vara cancer. 27 februari fick han så dödsdomen av sin läkare, tarmcancer i slutstadiet. Det var således dags att avsluta även brevväxlingen med alla vänner och Lovecraft meddelade dem han skulle komma att vara onåbar på obestämd tid. 9 mars var han inte längre i stånd att äta eller dricka utan togs in på sjukhus där han avled sex dagar senare. Begravningen hölls den 18 mars med bara sju personer närvarande. Familjen hade inte råd att sätta upp en separat gravsten åt honom, istället är det hans fans som såg till att en sådan restes 40 år senare. Efter Lovecrafts död kände ett par av hans vänner att något måste göras för att hedra hans minne så 1939 grundade August Derleth och Donald Wandrei ”Arkham House”, världens första bokförlag med inriktning mot fantastik. Resten är historia, idag ser vi fortfarande referenser till Lovecraft i verk av författare som Neil Gaiman och Stephen King. Han har också varit med i ”The Simpsons” och Cthulhu har dykt upp i ”South Park”. 

Berättelsen om Lovecrafts liv och gärningar är nu avslutad och det ges tillfälle för publiken att komma med egna frågor och funderingar. Frågestunden kom att inriktas på författarens rasistiska drag, vilket också komplicerades av det faktum att han ju under en period var gift med en judinna. Martin slog fast att det står helt klart att Lovecraft under uppväxten påverkats en del av den rasism som var tämligen vanligt förekommande inom hans samhällskikt vid denna tid. Vad gäller inställningen till hustruns bakgrund så gjorde Lovecraft emellertid tydligen skillnad på de judar som höll fast vid sin kultur och de som var assimilerade, de senare kunde accepteras och det var till denna grupp Sonia Greene hörde med sina i grunden väldigt amerikanska värderingar. Detta synsätt gällde även vännen Samuel Loveman som också var av judisk härkomst och dessutom gay, det sistnämnda visste dock Lovecraft inte om utan såg honom som en riktig helylleamerikan som dessutom gillade Shakespeare. På äldre dar började Lovecraft revidera sina antisemitiska åsikter något, även om han aldrig blev kvitt dem. Möjligtvis hade han lyckats överkomma dem om han fått leva längre. Därmed avr föredraget slut. Martin gav oss ett par tips för vidare läsning och därefter avtackades han för en trevlig stund i Lovecrafts anda. Nu vet vi lite mer om denne författare, och det gör ni härmed också. 

Rekommenderad läsning:

S. T. Joshi: I Am Providence: The Life and Times of H. P. Lovecraft
S. T. Joshi: H.P. Lovecraft: Nightmare Countries
Frank Belknap Long: Howard Phillips Lovecraft: Dreamer on the Nightside 
H.P. Lovecraft:  Lord of a Visible World: An Autobiography in Letters 
Peter H. Cannon (Editor): Lovecraft Remembered
Willis Conover & H.P. Lovecraft: Lovecraft at Last: The Master of Horror in His Own Words
Sam Gafford & Jason Eckhardt: Some Notes on a Non-Entity: The Life of H. P. Lovecraft
Donovan K. Loucks; The H.P. Lovecraft Archive – www.hplovecraft.com