Magnus Blomdahl var vid tiden för skräckkvällen på stadsteatern aktuell med den uppmärksammade faktaboken "Äkta skräck - den nya vågen av extrem skräckfilm" (Vertigo förlag). Nu fick vi närvarande höra honom berätta om sina personliga skräckupplevelser, arbetet med boken och poängen med extrem film. Vi fick även, till vissas fasa, se några utvalda scener ur det mesta av det värsta från den nya vågen av extrem skräck. Efterår ställde Magnus upp på att svara på ett par frågor från oss i ToB via mejl, vilket vi är tiktigt glada över. Så här lagom till att temakvällen "gore från 80-talet" närmar sig och med tanke på att Vertigo precis har sponsrat oss med ett ex av Äkta skräck som filmquiz-pris, vad kan då vara lämpligare än att presentera den efterlängtade intervjun med Magnus. Så gott folk, bara för er kära ToB-vänner kommer här ett par reflektioner från Magnus Blomdahl vad gäller vårt favoritämne skräck.

Arif:

Hej Magnus. Alla har vi väl en del minnen från när vi fastnade för skräck i någon form. Själv kommer jag ihåg hur jag ganska tidigt, kanske i åtta- eller nioårsåldern fick ett par vinylskivor med klassiska spökhistorier och på den vägen är det. Man satt uppe och kollade på de fåtal skräckfilmer som gickpå TV då, t ex minns jag framför allt Robert Wises 60-talsklassiker The Haunting(detta var innan videon slog igenom).  Jagär således tillräckligt gammal så jag kommer ihåg det ökända Studio S-programmetsom gick på Sveriges Television i början av 80-talet och hela den moralpaniksom växte fram kring det så kallade videovåldet fungerade ju som en perfekt dörröppnaretill de filmer som då sågs som amoraliska och fördärvande. Det var klart manville se filmer som The Texas Chain Saw Massacre m fl. Efter det har jag väl sett det mesta inom vad man kanske kan kalla skräckens mainstreamfåra plus en del annat. Hur fastnade du för skräckfilmsgenren?

Magnus:

Jag fastnade först och främst efter att ha sett Fredagen den 13:e del 2. Sedan blev det mer film av samma slag: Halloween, Nightmare on Elm Street, The Burning osv. Efter ett tag blev man sugen på mer och kom i kontakt med allsköns skummisar i dåtidens form utav dagens Internet: Gula tidningen. Man bytte, köpte och sålde film. Amerikanskt, Italienskt och Spanskt. Det var en förbannat härlig tid!

Arif:

Finns det några skräckfilmer du kan säga har varit särskilt betydandeför hur din smak utvecklats?

Magnus:

Utöver ovanstående så skulle jag vilja nämna Dario Argentos Opera, Hoopers Motorsågsmassakern och Buttgereits Nekromantik. För mig är det här filmer som känns innovativa, skrämmande och bitvis även smaklösa (tyckte jag när jag såg dem iaf). Filmer som visar på att skräckfilm kan vara mer än bara knarkande, nakna ungdomar med noll i skallen som knullar och dör (även om även detta kan vara nog så njutbart). Det här är filmer som på en mängd olika sätt fått mig bli intresserad av nästa steg inom skräckgenren. 

Arif:

När det kommer till den mer extrema formen av skräckfilm som du belyser i dinbok ”Äkta skräck” har jag, liksom säkert många med mig, ingen egentlig relationtill dessa produktioner. Jag har läst en del om filmer av detta slag på diverseforum men egentligen aldrig själv känt mig lockad att själv ta och kolla indem. För mig har filmer som Guinea Pig-serien och August Underground-trilogin mer känts som spekulation än bra historier jag vill ta del av. Jag var heller aldrig direkt förtjust i föregångare som Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust (kanske mest pga djurscenerna). Av de filmer du nämner har jag nogbara sett Adam Masons Broken, vilken jag tyckte var helt OK och själv recenserat.Jo Jörg Buttgereits Nekromantik har jag ju sett, den var väl ingen höjdare egentligen. Jag har inget emot blodigt våld på film om det bara finns enintressant historia i grunden, som t ex i Tiwa Moeithaisongs omdiskuterade The Meat Grinder, där de blodiga scenerna har sin plats. Hur kommer det sig att dufastnade för den mer extrema formen av undergroundskräck och vad är det somtilltalar dig med denna subgenre?

Magnus:

För mig handlar det om flera saker. Dels vill jag bli rädd, så rädd som jag blev för tjugo år sedan då jag såg min första skräckfilm. Dels vill jag bli upprörd, eller kanske bara störd. Eftersom film bara är film och i alla fall jag har problem med att bli varken eller av någonting som inte är på riktigt, så söker jag mig till det som gränsar till, eller flirtar med, det verkliga livet. Jag älskar till exempel en film som Adam Rehmeiers The Bunny Game, där verklighet och film går hand i hand och moral/etik inte betyder så mycket. Allt som betyder något är filmen som helhet och hur storslaget den påverkar åskådaren. Samtidigt så kan jag tex inte med att se på nyheter från krigsdrabbade länder, eller läsa om barn som far illa. Det är en paradox som jag tänkt en del på men inte lyckats klura ut ännu.

Arif:

Har du någon gång ångrat att du sett en film, och då menar jag någon extrem skräckis och inte någon romantisk komedi? Eller blivit illa berörd på ett jobbigt sätt? Jag tänker på scener som kanske etsat sig fast på näthinnan pga att de varit riktigt obehagliga. Kan det till och med finnas ett slags värde i detta?

Magnus:

Jag kan tycka det är jobbigt att gå på bio med många människor och se en film som Martyrs, det gör jag inte om. Men visst var det en stark upplevelse jag inte vill ha ogjord.  

Arif:

Martyrs är helt klart en riktigt bra rulle, en favorit helt klart. Apropå kvalitativ film, det har ju inte skrivits så mycket om skräck rent generellt i Sverige. Man kan väl säga att det är en ”kulturyttring” som kanske inte står så högt i kursdirekt. Det räcker ju med att ta del av majoriteten av alla filmrecensioner sombehandlar skräckfilm för att förstå att detta är produktioner av lägre värde i flertalet fall enligt kulturetablissemanget. Hur kommer det sig att du gav digi kast med att skriva en bok om extremskräck egentligen och hur har responsenblivit?

Magnus:

Jag började skriva för att komma ifrån vardagen med jobb, småbarn och all möjlig stress. Kanske för att finna mig själv igen. Att det blev extremskräck föll sig rätt naturligt just för stunden. Jag hade fått lite kontakt med Jörg Buttgereit och såg honom som en rätt bra början. Sedan var det väl också tänkt att det skulle handla rätt mycket om mig själv och varför jag tycker om skräckfilm, egentligen. Nu blev det kanske inte så djupt som jag från början tänkt mig men frågan är ändå en rätt stor del av Äkta skräck. Responsen har varit överlag positiv, med vissa undantag. GP sågade den rätt hårt och anklagade mig för att bekräfta fördomar om kvinnans utsatthet inom skräckfilmen. Hon kanske har rätt, vad vet jag, men det var inte därför jag skrev min bok. Jag tycker själv att det är en underhållande bok om vidriga filmer och de bakom.

Arif:

Jag tycker din bok var väldigt intressant, framför allt för en relativt oinvigdsom mig. Vad som slog mig var att du själv verkar uppskatta i stort settsamtliga filmer du behandlar. Men det måste väl finnas filmer du håller högreoch andra som du har svårt för själv? Det skulle vara intressant att veta vilkaav de filmer du tar med som du själv håller främst samt om det finns några du kanske till och med går för långt. Du nämner i boken att du sorterade bortvissa regissörer som bara stod för provokation. Kan du ge exempel på vad dettainnebär för dig?

Magnus:

Vissa regissörer som Tom Six tog jag med för att intervjuerna blev så bisarra och roliga. Jag tycker själv inte att The Human Centipede är speciellt bra, men Tom Six som person är värd en del utrymme. Annars hyser jag väl störst respekt för de regissörer som agerar utifrån ett mer intelligent, experimentellt, perspektiv som Adam Rehmeier, Karim Hussain, Lucifer Valentine. Extremt smarta individer som aldrig skulle leverera någonting utan en vettig tanke bakom. Således är de även rätt skrämmande, speciellt Lucifer Valentine. Manipulativ och farlig, man får hoppas att han inte får hybris, då vet man inte vart det kommer att sluta. Min favorit i boken är annars Jörg Buttgereit. Hans filmer har format mig till den sorgliga människa jag är idag. Der Todesking är ett mästerverk jag kan se hur många gånger som helst. Ibland är det pretentiösa svårslaget!

Arif:

Det som kanske fascinerar mest med boken är det persongalleri man möter. Här finns ett gäng ganska excentriska personligheterfår man väl säga. Du verkar tycka att alla verkar vara relativt normala och trevliga individer. Var det inte någon av alla dessa människor du kände varlite obekväm att ha och göra med? Med tanke på de filmer de gör och en del udda böjelser känns det lite konstigt om alla uppträdde som folk gör mest. Men detkanske bara jag som är fördomsfull.

Magnus:

Alla var trevliga utom Nacho Cerda som höll en rätt sträng ton mot mig när jag intervjuade honom över telefon. Han var extremt professionell, ingen man skojade med precis. Annars var det överlag kanske lite för trevligt. 

Arif:

På det hela taget har du gjort en gedigen genomgång av denextrema formen av skräckfilm. Dock kanske jag saknar en del regissörer ochfilmer från Asien. Jag tänker t ex på cat III – filmer från Hong Kong som Menbehind the sun-filmerna, The Untold Story, Eternal Evil of Asia, Daughter ofdarkness och Ebola Syndrome eller japanska Violent pink - filmer som Subway Serial Rape-serien, Rapeman-serien, Female Market eller slutligen varför inte Katsuya Matsumuras All Night Long – trilogi. Detta bara för att nämna några exempel.Faller filmer som dessa ur ramen eller beror det kanske mer påkommunikationssvårigheter eller problem att etablera någon kontakt medregissörerna till ovanstående filmer?

Magnus:

Jag känner mig överlag rätt ointresserad av asiatisk film. Även om jag älskar Miike och en del filmer som Suicide Club och Tetsuo bland annat så känner jag mig hopplöst kulturavskärmad för att bli helt engagerad. Men Miike hade jag verkligen velat träffa.

Arif:

Om jag som novis vad gäller ämnet extremfilm skulle börja se på någon av dessafilmer, kanske rent av visa denna på en ToB-kväll, vilken film skulle du då rekommendera?

Magnus:

The Bunny Game är en effektiv partydödare, kör på den!

Arif:

Du säger i boken att ”den nya tidens skräck och desspådrivare är det största som hänt skräckfilmen sen Motorsågsmassakern introducerade ordet "headcheese", är inte detta en smula av en överdrift? Eller ska man läsa detta med ett stänk ironi ingjutet i texten? För visst har det hänt en hel delintressant inom skräckfilmsvärlden sen 1974? Carpenters Halloween från 1978 fårväl t ex ses som en portalfilm vad gäller den kommande slashergenren och är juen milstolpe, oavsett vad man kanske tycker om genren som sådan och vad denblev. J-horror-vågen (eller den asiatiska skräckfilmsvågen) i slutet av90-talet var ju också trendsättande och öppnade mångas ögon för asiatisk film,hur trötta vi än må vara på dessa filmstereotyper idag. Extremfilmen kan välockså produceras mer eller mindre slentrianmässigt skulle jag tro. På vilketsätt är denna undergroundscen det största som skett sen Tobe Hooper lanseradeLeatherface med familj?

Magnus:

Jag tycker att den här typen av genrefilm är betydande för skräckfilmens framtid. Det är vad jag tycker, det är ingen allmän sanning som man måste hålla med om. Och de milstolpar du nämner är även de sanningar, fast kanske inte lika intressanta för mig ;) Sedan handlar det ju också om ett brinnande intresse av en viss typ av film. Jag hade aldrig orkat skriva en bok om 80-talets gamla slashers eller om bedövande tråkiga japanska små flickor. Det har redan gjorts till leda.

Arif:

Vilka är dina absoluta skräckfilmsfavoriter (om vi sägertopp fem)? Varför är just dessa filmer så bra?

Magnus:

Inside (À l'interieur) - för att franska flickor blöder bäst.
Martyrs - då ångesten aldrig släpper
The Bunny Game - så nära verkligheten det går.
Motorsågsmassakern - tröttnar aldrig på att höra sågen gå genom kött och ben.
Tenebrae - Argentos bästa!

Arif:

Vad tror du om framtidens skräckfilmsscen, kommer det som anses vara extremfilmidag ses som någorlunda mainstream om ett antal år. Idag visas ju bådeHostel-filmer och The Last house on the left på TV, vilket väl var otänkbartför tio år sedan.

Magnus:

Jag tror att det kommer bli mer dokumentärt, experimentellt och så kommer found footage subgenren utvecklas till något djävulskt. Genren kommer inte att stagnera.

Arif:

Slutligen, har du några nya projekt på gång framöver eller var denna bok en engångsföreteelse?

Magnus:

Just nu skriver jag på en bok om 70, 80- tals porr, sk Roughies. Den kommer att likna min förra och ta itu med området 42str i New York på 70, 80-talet då det var farligt att gå på film, där man alltid riskerade att få en kniv i magen eller en varm mun kring sitt kön. Där det sexuellt aparta blandades med droger, våld och filmisk konst. Intervjuer och anekdoter.

Arif:

Hehe, ja gränsen mellan skräck och porr är ju ibland flytande, det är ju bara att kolla in vad Jess Franco eller Joe D'Amato pysslat med. Vi i ToB ser fram emot att följa ditt botaniserande i den mer trashiga subkulturssektorn framöver. Ett stort tack till dig för att du tog dig tid att ställa upp till glädje för många av våra medlemmar. Har du vägarna förbi Göteborg någon gång då Theatre of Blood kör en av våra filmkvällar är du hjärtligt välkommen!

Arif - för ToB