Större yta och fler utställare än tidigare. Cosplay-människor och gäster som kanske inte tillhör eliten var som vanligt på plats och pengarna riskerade att smatt rinna iväg på impulsinköp av saker man oftast kan hitta billigare på nätet. Men självklart är det likväl en tillställning man måste vara med på. Denna gång gavs det också möjlighet att för undertecknad att bevista två små minifrågestunder med ett par av årets gäster, nämligen Fred Williamson och Steven Ogg. Man kan väl säga att ett bärande tema i dessa båda samtal var att lita inte vad som står att läsa på internet, även stora sajter kan komma med felaktiga påståenden eller rena påhitt. Så ta denna text med en nya salt gott folk. Här kommer i vilket fall som helst ett sammandrag av dessa båda frågestunder.

Först har vi då machomannen Fred Williamson, en snubbe med ett imponerande ego och en tuff attityd a la Mike Hammer, vilket ju är passande och något vi snart ska återkomma till. Visst kan det vara kul med amerikansk stöddighet som underhållning men det kan bli lite löjligt emellanåt. Nåväl, vad vet vi om den gode Fred då, ja först och främst att man inte ska kalla honom Frederick Robert Williamson (”who the fuck is that dude?”). Sin bakgrund har han som back i amerikansk fotboll, under 1960-talet spelade han för lag som Pittsburgh Steelers, Oakland Raiders och Kansas City Chiefs och var så pass framgångsrik att han ett par år blev uttagen i AFL:s All Star-lag. Efter avslutad fotbollskarriär blev Fred erbjuden roller i TV-serier och senare biofilmer och har även själv intagit rollen som regissör, producent och manusförfattare. Det har väl blivit ett hundratal produktioner genom åren, mestadels blaxploitation- och b-action-rullar, men för den breda publiken känns han väl mest igen som Frost i Robert Rodriguez ”From Dusk Till Dawn” 1996.

Fred välkomnas upp på scenen och tar kommandot direkt. Han stirrar sen stint på oss i publiken och undrar om vi har några frågor? Efter att ha riktat sig till några utvalda som dock inte kommer sig för att ställa någon dylik tar konferencieren över. Han kommer att få jobba lite de närmaste 20 minuterna. Första frågan är som oftast vad vår gäst tycker om Sverige, det är hans första besök? Jodå, det är trevligt att vara här, många vackra kvinnor t ex (oj, den har man inte hört förut). Ett vänligt folk verkar vi också vara, artiga och lätta att ha att göra med. Sen kommer en annan lite nonsensartad fråga, konferencierkillen påpekar att han lagt märke till att Fred bär sin fotbollsring, ett smycke som han ryktesvis tydligen aldrig tar av sig. Är då detta sant?  Fred ser lite konfunderad ut äver detta spörsmål, slutligen svarar han att han tar av sig ringen vid vissa tillfällen Men visst är den speciell, tillverkad i endast i ca 45 exemplar inför Super Bowl I 1967 (Kansas City Chiefs förlorade mot Green Bay Packers som vann med 35–10) och värderad till §250 000. Han har ingen anledning att ta av den, ringen stör honom inte (varför ställa en dylik fråga är en mer relevant fundering). På tal om Freds fotbollskarriär, han gavs tydligen smeknamnet ”The Hammer” under sin karriär (just det), varför? Fred berättar att namnet har sitt ursprung i hur han brukade tackla sina motspelare. Han liknar det med att sent en kväll springa in på någons trädgård och med huvudet före stoppas upp av något samtidigt som benen fortsätter röra sig. Så gick en Hammer-tackling till. Han markerar sen med ett av sina patenterade karateliknande slag med underarmen mot konferencieren. ”Så jag fick precis smaka på hammaren typ”, säger då denne. ”Om då fått smaka på hammaren hade du inte stått där just nu”, svara Fred. Den gamle fotbollstjärnan och tillika skådisen har tydligen än fler strängar på sin lyra. Vi får nu veta att han också är arkitekt. Hur kommer det sig att han lämnade detta yrke för att börja spela in film? Jo, arkitektyrket pysslade Fred med under den delen av året då det var säsongsuppehåll för fotbollen. Under sex månader satt han bakom sitt skrivbord och lagom till det att han började känna sig uttråkad av detta drog passande nog fotbollssäsongen igång igen. Men när fotbollskarriären var över fanns inte längre en naturlig möjlighet till detta miljöombyte och efter nio månader insåg han att denna nio till fem-tillvaro inte var ett liv för honom. När han så en dag satt framför TV:n och kollade på en serie vid namn ”Julia”. 1968. Där eftersöktes tydligen en ny gästskådespelare som skulle spela huvudkaraktären Diahann Carrolls nya pojkvän Steve Bruce. Fred tänkte för sig själv att han ju var snyggare än skådisarna i denna serie och drog således till Hollywood för att söka rollen, efter tre dagars test satt han med ett treårskontrakt i handen. Hans första filmroll kom två år senare med Robert Altmans ”MASH” 1970 där han spelade Dr. Oliver ”Spearchucker” Jones, en roll det var lätt att komma in i eftersom rollkaraktären var gammal fotbollsspelare. ”Använder du en del av din egen personlighet i roller som denna”, undrar konferencieren. ”Jag utgår från mig själv i alla mina rolltolkningar”, svarar Fred.

Låt oss fortsätta att fokusera på Fred med stort F då. I mitten av 1970-talet grundade han sitt eget produktionsbolag ”Po 'Boy Productions” som till dags dato legat bakom över 40 filmer. Bland dessa hittar vi t ex ” Boss Nigger ”, vilken Fred både regisserade, producerade samt själv medverkade i. Hur blev det så att han kom att göra det mesta här? Anledningen var att Fred inte fick de roller han ville ha Han såg sig som en slags Charles Bronson, Clint-Eastwood-typ och villa spela liknande karaktärer som dessa vanligtvis gestaltade. Istället fick han roller som oftast dog tidigt i de filmer han medverkade medan någon Schwarzenegger-liknande snubbe fick hjälterollen. Varför kunde inte denne Schwarzenegger-typ dö och han stå som den segrande hjälten i slutet? Fred var ju ändå en tidigare idrottshjälte inom professionell fotboll, en riktig macho-snubbe, och det var denna image han ville ta med sig in i de filmproduktioner han medverkade i. Han ville visa upp sitt sanna tuffa jag. Är jag tuff eller inte, funderar Fred, tja jag har i alla fall fyra svarta bälten i olika kampsporter och det skulle inte bli så trevligt för någon som vågade utmana mig på en fight. En slags svart kombination av Clint Eastwood och Charles Bronson således, det är så han ser på sig själv och det är så han vill bli sedd. För att få möjlighet att spela denna typ av karaktär har han därför själv regisserat och producerat ett 40-tal filmer. ”Ser man tillbaka på min filmkarriär så framställs jag oftast som en riktig badass-typ”, avslutar Fred, precis som han vill ha det. Konferencieren återkommer sedan till det där med alla kampsportsbälten. Fyra stycken poängterar Fred, i Kenpō, Shotokan karate, karate och taekwondo. Utövar ha då fortfarande dessa sporter. Javisst, säger Fred, det är så jag håller mig i form och inte ser ut som en soffpotatis som dig. Han har en säck hängandes i sitt garage som han använder för sin träning. Han vill upprätthålla sin fina kroppskonstitution så att han fortfarande ser ut som Stålmannen när han tar av sig sin tröja.  

Nu var det lika bra att lämna över frågeställandet till publiken tydligen. Den första frågan handlade om hur det var att arbeta med Tom Savini? Det var kul minns Fred, hela inspelningen av From Dusk Till Dawn fungerade fantastiskt bra. Tom Savini var helt OK, George Clooney var en fantastisk kille, Juliette Lewis skulle behövt ett bad och Salma Hayek var riktigt sexig i sin första roll sen hon lämnat Mexiko. Nästa frågeställare från publiken undrade om det skulle komma någon uppföljare till ”Black Cobra” (”Cobra Nero”) 1987. Fred poängterar här att det faktiskt redan kommit ut tre Black Cobra-filmer 1-3. Faktum är att det också getts ut en fjärde film i serien i regi av Umberto Lenzi 1991 (filmen går även under namnet ”Detective Malone”). Detta är dock en ren förfalskning av franchisen, säger Fred. Själv medverkade han inte och alla nya scener där hans karaktär Detective Robert Malone förekom i var filmade bakifrån så man inte skulle se att det inte var han. Resten av filmen bestod av inklippt material från de tre första filmerna i serien. Naturligtvis stämde Fred ansvarigt bolag med resultatet att det kostade detta mer pengar än vad det gjort om man istället faktiskt anlitat Fred för rollen från första början. Frågestunden gick vidare och den fråga som nu kom från publiken gällde hur Fred upplevt det att arbeta med den amerikanske blaxploitation-regissören och skådisen D'Urville Martin. Fred säger att han och D'Urville har en lång gemensam historia tillsammans. De kompletterade varandra på ett bra sätt. Fred var tuffingen, men i en film kan man inte bara ha karaktärer som går runt och slår folk på käften hela tiden. D'Urville Martin fick ofta då fungera som en slags motpol vilken stod för de mer komiska inslagen som lättade upp det hela. Fred stod för de hårda inslagen medan D'Urville bidrog med e mer lättsamma inslagen. Han var en härlig kille som tyvärr festade lite för mycket och det är därför han inte finns med oss längre. En nattuggla som en kväll plötsligt drabbades av en hjärtattack när han klev ur en bil på väg till ännu en fest och avled där på trottoaren. Har han då varit i Sverige tidigare, nek det har han inte men han planerar att komma tillbaka. Att det är snöblaskigt ute avskräcker honom inte, han är ju från Chicago och gnäller inte över lite snö. Nästa fråga ger Fred lite möjligheter att spy galla över en person han inte gillar. Det handlar om den svenske skådespelarkollegan Bo Svenson, vilken han spelade mot i Enzo G. Castellaris originalversion av ”The Inglorious Bastards” (”Quel Maledetto Treno Blindato”) 1978. Han är en idiot, konstaterar Fred. Han var på väg att spöa upp svensken under inspelningen, men regissören stoppade honom. Det första Bo tydligen hade frågat Fred när de möttes om han fått betalt än. ”Varför ska jag oroa mig över det”, hade Fred då undrat. Jo, produktionen riskerade tydligen att läggas ner då finansiärerna höll på att backa ur. ”Jag har fått min check har du fått din”, hade Bo sagt, bäst du går och kollar om du får ut några pengar alls. När Fred gick till producenten och frågade hur det hela låg till fick han svaret att det inte alls var någon fara på taket. Ryktet var således något helt taget ur luften från Bos sida, men varför skulle någon vilja gå runt och sprida sådant bara för att skapa oro på inspelningsplatsen? Självklart sökte Fred upp Bo och frågade vad han höll på med. ”Jag ville bara se hur folk reagerade”, hade denne då svarat, vilket fick Fred att ge honom en hård spark på knät. Han hoppades på att Bo skulle slå tillbaka så han kunde nita honom igen men han backade. ”Kom igen, jag är inte klar med dig än”, hade Fred sagt men regissören hade då gått emellan och sagt åt honom att inte fortsätta. En annan person Fred inte har så stor respekt för är Quentin Tarantino, detta trots de positiva minnena från From Dusk Till Dawn. Han är bra att arbeta med för han ger bra betalt är det som finns att säga. Den något ansträngda relationen, visar det sig sen, har att göra med att Fred anser att Tarantino av någon anledning blåst honom i och med dennes inspelning av ”Inglourious Basterds” 2009. Detta är enligt Fred en ren remake av Enzo G. Castellaris film från 1978, det är samma historia med samma titel stavad lite annorlunda. Tydligen har Tarantino inte brytt sig om att ta hänsyn till att hans film faktiskt är en remake och därför kompenserat de ursprungliga upphovsmännen, så Fred stämde honom såklart. Men förutom det är Tarantino en schysst kille.

En snabb fråga om vilken film Fred anser vara hans favorit bland de han medverkat och varför följer. Alla filmer han medverkat i tillhör hans favoriter därför att han just medverkat i dem är svaret.  Fred skulle aldrig medverka i något han inte gillar, säger han. Han är väldigt noga med att upprätthålla sin image. Han sjunger inte, dansar inte, drar inga skämt. Detta är saker han avstår från, inte för att han inte skulle fixa detta utan för att han representerar sitt eget varumärke som är associerat till vissa saker. Det skulle inte funka att avvika från detta koncept, om man anlitar Fred ska man veta vad man får, en variant av Eastwood och Bronson. Om du försöker ändra din image och det inte skulle visa sig funka, då är du död som skådis. Titta bara på hur det gick för Burt Reynolds, han startade som tuff actionskådis men efter ett par komediroller kunde han aldrig återfå samma status inom actiongenren igen.  Bara om man är gammal och inte kan göra action längre kan det funka att släppa på sin tidigare image. Fred har lyckats hålla liv i sin filmkarriär i 45 år så något rätt måste han ju göra. Konferencieren undrar om vi kommer att få se mer av denna image i Freds kommande filmproduktioner ”A Christmas Cop” och ”Unkillable”?  Ja i de kommande filmerna, Netflix-filmen ”Check Point”, den Berlininspelade ”Atomic Eden samt ”The Last Hit Man” kommer vi att få se den Fred man kan förvänta sig. Vad gäller A Christmas Cop och Unkillable så har han inte hört talas om dessa. Men, jag har ju hittat denna information på IMDB, säger konferencierkillen förvånat och kan inte fatta att hans research inte verkar stämma. ”Alltså, de använder mitt namn i en massa konstiga sammanhang”, säger Fred. Konferencieren försöker nu hitta tillbaka, olyckligtvis med ett annat IMDB-rykte. Tydligen ska en film Fred medverkat i kallad ”Due Nelle Stelle" ("Two in the Stars" i översättning) ha börjat spelas in i september 1979 men dock aldrig släppts, varför? Fred ser konfunderad ut, vilken film var det, han har aldrig hört talas om denna titel? Tämligen underhållande. Fred förklarar att det ibland händer att filmbolag lägger till hans namn i rollistan för en planerad film för att enklare kunna få den finansierad. Sen kanske det aldrig blir något av det hela och han får heller inte veta att han var påtänkt för en roll här. Skulle få filmen få grönt ljus hör filmproducenterna emellertid av sig och frågar om han faktiskt vill vara med. Så lita inte på internet, det är inte alltid en bra plats att hitta korrekta fakta på. Likväl fortsätter vår vän som leder frågestunden med att falla tillbaka på IMDB-notiser, underbart. Nu ska vi tydligen tillbaka till oktober 1973 då Fred var med i Playgirl magazine vilket skapade flera rubriker. Varför gjorde han att göra detta, det var väl något som väl mer passade just Bert Reynolds, som gjort samma sak. ”Vad sa du att jag hade gjort?”, undrar Fred.  ”Ehh, du var med i Playgirl magazine” konferencierkillen ser nervös ut nu.  ”Ahh ja, just det”, Fred småler. ”Ja det var ett lätt beslut, Burt Reynolds hade ju precis visat sin lilla vita ända på mittuppslaget så jag tänkte att de behövde något mer större och bättre än det”. Nu undrar någon i publiken vad Freds favoritmat är, hurra! Han säger här att han älskar skräpmat, godis, kakor, tårtor glass. Ja naturligtvis. Tillbaka till filmvärlden du. Nu kommer en fråga hur det går med ett av Freds pågående projekt, retroaction-rullen ”Old School Gangstas”. Denna film har Fred i alla fall koll på, han håller på att arbeta med detta projekt just nu. Problemet är dock att han inte kan använda sig av filmtiteln längre pga att Orion Pictures, som Fred gav distributionsrättigheterna till, gick i konkurs varefter rättigheterna till namnet Old School Gangstas såldes till MGM. Så nu måste han kalla sin film något annat. Det är tyvärr så Hollywood fungerar. Sista frågan då. Om Fred kolla på TV och en av hans egna filmer plötsligt visas, kommer han då att kolla på den? Jajamen, det är fram med popcornen och till att njuta. Det är så man lär sig. Det är aldrig fel att studera saker som man gjort bra och vad som fungerat mindre bra och som man bör undvika framöver. Och därmed var det slut på denna lilla frågestund. Skapligt underhållande ändå.

Efter ca 45 minuters väntan var det så dags för Steven Ogg att äntra scenen, en man som också har en utåtriktad stil även om den inte är fullt så mach som vår föregående gäst. Här har vi en skådis som främst varit verksam inom TV-seriebranschen och för de flesta är han nog mest känd som Negans hantlangare Simon i AMC:s ”The Walking Dead”. Steven har vi emellertid även kunnat se som gästskådis i HBO:s ”Westworld” där han spelar robotbanditen Rebus. För alla som gillar TV- och dataspel känns Ogg kanske också igen från spelet ”Grand Theft Auto V” där han stått modell och gjort rösten till gangstern Trevor Philips. Vad vi kanske inte visste var att han även haft en framgångsrik karriär som volleybollspelare, i alla fall enligt vår konferencier som berättar detta just när Steven dyker upp. Lite nyfiket undrar han vad som just sagts på svenska och blir mäkta förvånad när han får höra att han tillskrivits epitetet volleybollstjärna. Han som alltid bara varit avbytare och oftast mest bänkvärmare. Han minns speciellt ett tillfälle när speakern under en lagpresentation vädrade sin tveksamhet över coach Ryans beslut att sätta ut Steven Ogg på planen. Jaja, nu var det dags för fler rykten som underlag för kommande frågor. Enligt ett av dessa inleddes Stevens skådespelarkarriär vid en ålder av 10 år i en reklamfilm för the National Film Board of Canada kallad ”The Red Dress”. Stämmer, säger Steven. Vår konferencier fortsätter med att påpeka att han då fått reda på att Steven faktiskt uppträtt på scen än tidigare. Vår gäst ser tveksam ut och påpekar att man inte ska tro på allt man läser på nätet (here we go again). Steven påpekar här att det födelsedatum som oftast anges på diverse webbsidor inte stämmer, vilket föranleder många att gratulera honom i november vilket är helt fel. Att dessa falska uppgifter börjat cirkulera tror han beror på att han möjligen bara hittat på ett datum vid någon intervju och att dessa uppgifter sedan blivit någon slags sanning. Som skådis lever man ju på att hitta på historier, säger Steven, så ta inte allting på blodigt allvar. Nu är han nyfiken på att få reda på vad han sägs ha gjort innan reklamfilmen för the National Film Board och vem fan det är som sprider lögner denna gång. Kanske det är han själv? Tydligen ska det förhålla sig så att Steven vid sju års ålder uppträdde på Kiwanis Music Festival i Kanada. Ja men det stämmer ju det hade han glömt, Steven ser förvånad ut och undrar om vår värd pratat med hans mamma. Nu kommer han ihåg att han hade på sig någon dragutstyrsel och var utklädd till Betty Boop, ”Boop Boopy doop”. Nu undrar han varför hans föräldrar inte ifrågasatte att en lågstadieunge var involverad i något liknande. Mycket märkligt alltihopa så här i efterhand. Men det var med reklamfilmen ”The Red Dress” Steven likväl gjorde sin filmdebut. Han minns att de medverkande var tvungna att dansa i en produktion som skulle andas 1950-tal. Ingen kunde dock dansa, särskilt inte på 50-talsvis. Det var bara att gå in och försöka verka tuff. Det var dock lite svårt när den store tjocke regissören insisterade på att Steven skulle ha en rosa ballong fastknuten runt handleden. När han frågade varför fick han till svar att det såg coolt ut. Ja välkommen till filmbranschen, där skådisar gör saker som inte verkar vettigt.

Vi fortsätter att fördjupa oss i Steven Oggs förflutna och kommer nu till den tid i hans liv då han var ute på sina sk Dostojevskij-Buster Keaton-resor i Europa. Under fem-sex år reste han runt här och bodde på de platser han för tillfället kände för. Framför allt läste han mycket under denna period, mycket var ryska klassiker som Dostojevskij, Tolstoj och Gogol men även en hel del fransk och brittisk litteratur betades av. Den litterära sidan hos honom var bara en del av hans personlighet, Steven påpekar att han även hade en mer galen ådra som gjorde att han hittade på en hel del upptåg. En bra balans, tycker han. När han så återvände till USA var det med blott §500 på fickan och utan någon stans att bo. ”Du har verkligen grävt djupt i din research”, kommenterar Steven här något förundrat. ”Ni är riktigt hardcore här i Sverige med alla satans smutsiga detaljer”.  ”Är det då också sant” fortsätter konferencierkillen, ”att du vid denna tid då fick hjälp att få igång din skådespelarkarriär av Rebecca Romijn, känd från sin roll som Mystique i ”X-Men”? Steven säger att nej, inte vad gäller skådespelarkarriären. Men hon var en stor hjälp i stort när han kom tillbaka från Europa utan bostad, pengar och arbetstillstånd (han är ju kanadensisk medborgare). De två hade känt varandra sedan tiden i Frankrike och eftersom Rebecca vid denna tid hade tjänat en del pengar som baddräktsmodell för Sports Illustrated erbjöd hon honom att bo hos sig. Så tack vare detta fick Steven en chans att bo i new York och försöka etablera sig här. En fantastisk vän. På tal om Stevens skådespelarkarriär, tydligen tog han en ganska lång paus för att istället kunna ägna sig åt ett husbygge, varför fortsatte han inte att arbeta som skådis och överlät åt någon annan att bygga huset? ”Därför att det vore det vettigaste att göra”, svarar han, ”det vore för logiskt”. Nej, men allvarligt talat så var han ganska trött på branschen, han hade trots allt hållit på med skådespeleri sen han var barn. Han gillade fortfarande själva skådespelandet, det var allt runt omkring som var jobbigt. Steven kände heller inte att det fanns några intressanta projekt han ville jobba med i New York vid den här tiden, det kändes bättre att dra till skogs och bygga hus under ett par års tid.  Vi fortsätter att gräva i det förflutna och nästa fråga handlar om vem karaktären Bob Giovanni är?  Steven förklarar att det var en gestalt han spelade i en Old Spice-reklam. En slags oförskämd talkshow-värd a la 1970-talet. Vi får frågan ur många som sett denna reklam, jag och flertalet hade det inte men några räckte dock upp handen. 

Nu var det så dags att komma in på lite mer aktuella frågor. Hur gick tankarna egentligen hos Steven när dataspelsföretaget Rock Star Games kontaktade honom för ett uppdrag som Motion capture-modell för Trevor Philips i spelet Grand Theft Auto V? Det är ju ganska långt ifrån t ex teater. Nja, inte så långt ifrån ändå, menar Steven, det påminde honom faktiskt om när han spelade teater som liten. Det var därför han lockades av uppdraget trots att han inte riktigt förstår sig på charmen med TV- och dataspel. Han fick nu chansen att vara en seriefigur vilket var ganska coolt. Det var emellertid lite andra miljöer att jobba i än han var van vid. Eftersom det handlade om motion capiture så spelade de in i stora varuhusliknande lokaler, nästan som här på Svenska Mässan, där det gällde att försöka föreställa sig allt som fanns runt omkring. Så egentligen är det inte så stor skillnad att arbeta med motion capture och teater. Du måste verkligen kunna gå in i din karaktär och med fantasins hjälp se saker som kan finnas i dennes värld. Detta är en stor skillnad från film där din rollkaraktär verkligen kan vara klädd i smutsiga underkläder, ha rakad skalle och faktiskt befinna sig i en skitig trailer. I The walking Dead är t ex karaktärerna svettiga på riktigt för att du faktiskt svettas när du arbetar i 40-gradig värme. Det hjälper inte heller att man tydligen bär allt för mycket kläder efter en apokalyps. ”Varför bär alla i serien jackor mitt i sommaren”, funderar Steven”, ”ta för helvete av dem när det är så pass varmt!”  Och så var det äntligen dags för ännu ett härligt rykte. Vår konferencier återkopplar till gestalten Trevors uppenbarelse i smutsiga underkläder i den där skitiga trailern, stämmer det att Steven för att komma i rätt stämning spelade in Trevors dialog enbart iförd sina underkläder? Ja här är Steven återigen intresserad av vem som kan tänkas ligga bakom dessa idiotiska rykten. Kanske är det återigen han själv som sagt det under en intervju och folk har tagit det bokstavligt. Ungefär som när han fick frågan vid en presskonferens inför säsongspremiären av The Walking Dead om vad vi kan förvänta oss av säsong åtta och då skämtsamt svarade att en drogkartell från Mexiko plötsligt skulle dyka upp vilket skulle leda fram till en slutgiltig uppgörelse. Nästa dag fick han frågan av producenten om vad han egentligen gått ut och sagt, det hade nämligen dykt upp en del konstiga skriverier. Man hittar bara på saker ibland, och nej självklart har han inte gått omkring i sina underkläder när han spelat in Trevors repliker till Grand Theft Auto. Så mycket dialog rörde det inte ens om, ca 6000 rader varav det mesta var replikskiften i bilar, vilket spelades in i en studio under ca fyra timmars tid. Resten av tiden ägnades åt motion capture. Apropå bilar så ska tydligen Trevor Philips köra en lastbil i spelet döpt efter Stevens son, kan det då vara sant och vem kom på den idén i så fall? Jo, det stämmer faktiskt, det var Steven själv som föreslog namnet. Han tyckte att det skulle vara en fin liten hyllning till sonen och ingen hade något att invända.

Publikfrågor, tjoho! Första frågan, varifrån hämtade Steven sin inspiration för rollen som Trevor i Grand Theft Auto? Här lyfter han fram två saker. För det första är han ingen karaktärskådespelare som ägnar sig åt method acting och försöker bli sin roll såsom vissa gör, han har sina repliker och de ska laveras på ett bra sätt. För att komma i rätt sinnesstämning laddar han istället upp med att lyssna på ganska lågmäld sorgsen musik (gnällmusik enligt hans son). Under arbetet med Grand Theft Auto undrade hans kollegor vad i helvete han lyssnade på, musik som bokstavligen fick folk att somna eller bli deprimerade. Men just känslan av sårbarhet gör att du kan ta dig var som helst vad gäller inlevelse. ”Trevor can either fuck you or fuck you up”, som Steven beskriver det. En andra sak som inspirerar honom är vissa starka rollkaraktärer han sett. Som exempel lyfter han här fram Nicolas Winding Refns film ”Bronson” 2008. I denna får vi se Tom Hardy I sin genombrottsroll som Michael ”Charles Bronson” Peterson, betraktad som en av Storbritanniens farligaste brottslingar med över 30 år i isolering innanför murarna. Steven inspirerades inte av verklighetens Bronson, en fruktansvärd person, utan av Hardys sätt att gestalta denne mordiska galning i filmen. Det var lite av denna känsla han ville försöka ingjuta i Trevorkaraktären.  När vi ändå är inne på våldsamheter så passade nästa fråga väl in, även om frågeställaren var rädd för att den skulle upplevas som kontroversiell. Med tanke på allt våld som förekommer i samhället med skolskjutningar och allt annat elände, hur ser Steven på möjligheten att hans karaktärer, eller videospel och filmer i allmänhet, kan ha influerat vissa av dessa illgärningar?  Steven tycker inte att detta är en fråga som borde ses som kontroversiell utan den borde diskuteras naturligt i en öppen och sansad samtalston. I USA är dock många låsta i fasta positioner i vissa frågor och det är omöjligt att få till en konstruktiv diskussion, menar han dock. Själv är Steven emot skjutvapen (han är ju från Kanada så det kanske inte är så konstigt) och när han någon gång nämner detta på sociala media får han genast höra vilken hycklare han är med tanke på de roller han gestaltar. Fattar folk inte skillnaden på rollgestaltningar och verkliga personligheter, han ägnar ju sig åt SKÅDESPELERI för helvete! Hans jobb är att låtsas vara någon annan, medverka i olika skildringar av världen genom att gestalta olika karaktärer. Det innebär inte att han nödvändigtvis måste sympatisera med det som skildras men ska han backa ur ett projekt för att de fiktiva personerna i denna skulle bete sig omoraliskt på något sätt? Nej, det är kart han inte gör. En kort tid efter det att Grand Theft Auto släppts drabbades USA av skolskjutningen vid lågstadieskolan Sandy Hook i Newton, Connecticut. När det framkom att förövaren hade detta spel i sin samling väcktes naturligtvis frågan om vilken skadlig inverkan det kan ha haft. ”Men var hade den unge skyttens föräldrar sysslat med under alla år, var hade de varit? Hur är det med uppfostran och att para med sina barn, har inte det någon betydelse snarare än om en unge spelar ett våldsamt videospel? Applåder från publiken vad gäller denna självklarhet så klart. När Steven spelade volleyboll älskade laget att lyssna på metal innan matcherna. Lagets idrottspsykolog oroades över detta och menade att de inte borde lyssna på denna typ av musik eftersom den kunde influera dem. ”Ja nog blev jag influerad alltid”, säger Steven, ”musiken gav mig en kick på ett positivt sätt så jag kunde prestera bättre”. Jag har ju inte gått och mördat folk sen dess. Sen är det ju så att vissa människor inte klarar inte av vissa intryck och de bör naturligtvis inte utsätta sig för dessa vare sig det gäller film eller spel. En kompis till Stevens son klarar t ex inte av att spela Grand Theft Auto eftersom han blir allt för uppstressad, då bör han naturligtvis inte göra det heller vilket någon vuxen borde kunna förklara. Det är ju inte spelets fel i sig. Det är så enkelt att skylla på annat än sig själv. Metallica råkade exempelvis ut för en stämning efter att någon begått självmord, som om det var musikens fel. Problemen i USA beror inte på film eller videospel utan på en mängd andra mycket mer komplicerade saker, avslutar Steven.

Tiden börjar rinna ut men det fanns fortfarande tid för lite allmänna frågor med snabba svar. Ja här kunde man förvänta sig både högt och lågt. Som nästa fråga där en snubbe undrade om Steven någon gång själv betett sig som Trevor Philips ute någonstans? Nej, var det korta och koncisa svaret på det. Nästa fråga! En liten kille undrade vad det farligaste varit som Steven gjort under en inspelning. Efter lite funderingar kommer Steven fram till att den nog har varit att köra de stora lastbilarna som förekommer i The Walking Dead. Han gillar inte alls att köra dessa stora otympliga militärfordon som är svåra att styra och bromsa. Dessutom förväntas man se tuff ut i sin roll samtidigt som man känner sig smått rädd. Han minns en scen när han satt i en lastbil tillsammans med Jeffrey Dean Morgan (Negan) och Austin Amelio (Dwight) och de båda skrattade åt honom medan han nästan höll på att kissa på sig och så plötsligt var det tagning. Nu hoppade vår konferencier in igen, han hade letat upp lite nya filmer på IMDB som han hade frågor kring. Denna gång rörde det sig om Carl Strathies kommande sci-fi rulle ”Solis”, kunde Steven möjligen ge oss lite info kring detta projekt? Steven skulle själv vilja höra lite mera om denna film, när är det egentligen tänkt att den ska komma ut. Förhoppningsvis ska den få premiär under Toronto International Film Festival 2018. Filmen kommer dock att vara värd att vänta på, den spelades in i England under en lucka i Stevens schema och resultatet blev riktigt bra. Historien påminner tydligen en del om Duncan Jones debutfilm ”Moon” 2009 där Sam Rockwell hade huvudrollen som den ensamme astronauten Sam Bell. Solis använder sig av samma scenograf och även i denna historia möter vi en ensam astronaut vid namn Troy Holloway spelad av Steven Ogg. I filmen befinner han sig på en rymdstation som råkar ut för en olycka ock kastas ut i rymden rakt mot solen. Vad som sen följer är en 90 minuter lång resa i realtid fram till det oundvikliga slutet fylld av existentiella frågor kring livet och döden. Av någon anledning hoppar konferencieren härefter tillbaka till en gammal kortfilm från 1999, ”The Romantic Comedy with an Edge”, i vilken Steven spelar en karaktär vid namn Donny Don Don. Tydligen skrev och producerade han också denna film själv, varför valde han då att sköta ta hand om allt detta på egen hand? Ja det var på den tiden Steven precis kommit till New York tillsammans med en grupp andra skådisar i början av sin karriär. Tillsammans skapade de ett eget produktionsbolag för att kunna spela in egna filmer. De kunde ju inte bara sitta och vänta på ett kommande genombrott. The Romantic Comedy with an Edge var ett av resultaten. Okej, tillbaka en vända till publiken en sista gång då. Vilken är Stevens favoritkaraktär från The Walking Dead? Carol, svara han utan att tveka. Jubel! Hon är den som skulle överleva längst anser han. Sen lite mer tjat om Grand Theft Auto och varför Rock Star games ville ha honom som Trevor. Jo helt enkelt för att han gjorde en audition för rollen. Efter att ha testats för om han passade för karaktären samt mött regissör och producenter fick han slutligen jobbet. Det är inte ofta skådisar erbjuds roller genom att någon ringer upp en, man måste söka jobben själv. Ja och därmed var det slut på denna lilla frågestund också. Det var väl på det hela en ganska småtrevlig tillställning om man kunde ha överseende med en del frågor. Blev vi något klokare, tveksamt, men det var väl inte själva meningen heller.