Själv tycker jag alltid det är intressant att kolla in vad folk har för böcker / skivor / böcker i sina bokhyllor, det säger ju en hel del om vem de är som personer. Så låt mig därför bjuda på en avslöjande lista på filmer som av en eller annan anledning fastnat i mitt medvetande. Det behöver naturligtvis inte innebär att det rent objektivt skulle vara kvalitativt högstående filmer eller produktioner som kan benämnas som ”klassiker”, nej detta är ett subjektivt urval som säger något om mig och min smak vad gäller skräck. Så här blev det, tyvärr föga originellt, men listan är inte till för att ge mig cred på något vis, jag ser hellre att folk flinar överlägset än förnumstigt nickar instämmande. 

Alien – Ridley Scott 1979

Jag är verkligen ingen sci fi-nörd, med Scotts film har verkligen allt. En bra story, klaustrofobisk miljö, ett ikoniskt monster, fina skådespelarprestationer och effekter som är helt OK för sin tid. Alien kan jag se med lika stor behållning idag som för 30 år sen. Släck ner och dra upp volymen och låt Nostromos mekaniska hjärtslag bli ditt soundtrack på en oförglömlig resa ut i en svart rymd där ingen kan höra dig skrika.

Dawn of the Dead – George A Romero 1979

Idag finns de överallt, de levande döda. Zombies kan tryckas in lite var som helst som någon slags extra krydda. Vem hade trott att denna varelse skulle bli ett sådant populärkulturellt fenomen då Romero lade grunden för den moderna mytologi som nu omgärdar de hungrande kadavren? Själv gillar jag verkligen de moderna zombiefilmerna och Dawn of the Dead var filmen som fick mig att få upp ögonen för dessa. Sedan dess har jag sett den ett otal gånger och både förstått satiren kring dagens kommersialism och betydelsen den haft för vad som komma skulle. Är man intresserad av film i största allmänhet är detta en rulle man bör ha spanat in, den har faktiskt en del hjärna. 

The Shining - Stanley Kubrick 1980

Stephen King må vara missbelåten över denna adaption av hans roman, själv tycker jag den är lysande. Jack Nicholson gör en fantastisk gestaltning av den labile jack Torrance som ska försöka reparera ett äktenskap på glid och en dalande yrkeskarriär genom att starta på ny kula som fastighetsskötare på det vinterstängda hotellet Overlook. Jag kommer ihåg hur kuslig jag upplevde filmen första gången jag såg den i början av 80-talet, och den känslan sitter kvar. Kubrick lyckas verkligen skapa ett krypande obehag allt eftersom Jacks mentala tillstånd alltmer försämras. Och vi vet ju vad som döljer sig i rum 237, eller hur. Så varför inte följa med Danny på en åktur längs öde korridorer eller vänta på det det maniska konstaterandet ”Here´s Johnny.”

Battle Royale - Kinji Fukasaku 2000

Survivalfilm har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det är något visst med oskyldiga människor som av en eller annan anledning tvingas kämpa för sina liv i olika former av sadistiska tävlingar. Vi ser hur våra eventuella humanistiska ideal snabbt bryts ner och förvandlar oss till de djur vi ju i grunden är. Battle Royale är den ultimata survivalfilmen, den lyckas både med att förmedla sympati med de drabbade skolungdomarna samt obehag över vad som faktiskt pågår. Det har kommit en mängd filmer i kölvattnet på Fukasakus film, men ingen kan mäta sig med denna. Battle Royale säger tyvärr också en del om hur det är att växa upp i Japan, där barn och ungdomar inte ses med någon större respekt och där många dukar under i ett konkurrenssamhälle som inte har plats för någon form av svaghet.

The Thing - John Carpenter 1982

Vad kan vara värre än att vara strandsatt mitt ute i ett iskallt helvete tillsammans med ett dödligt hot du inte kan fly från och inte vet var det kommer att uppenbara sig härnäst. Carpenter fångar paranoia och skräck på ett mästerligt sätt i denna sci fi-remake som faktiskt överglänser Christian Nybys original, "The Thing from Another World" från 1951 med råge. Den klaustrofobiska miljön på den karga och ogästvänliga polarstationen är en fantastisk kuliss till vad som utspelas och jag kommer fortfarande ihåg hur de slafsiga effekterna verkligen gjorde intryck på mig. En mörk, rå och mardrömslik film som faktiskt fortfarande imponerar. Who let the dogs out?  

The Cabin in the Woods - Drew Goddard 2011

Att det skulle dyka upp en skräckis under senare år som skulle lyckas stå för något nytt och fräscht trodde jag inte. Men  Drew Goddards The Cabin in the Woods, där Joss Whedon hjälpt till med minusförfattandet, slog verkligen ner som en bomb. Likt Scream på sin tid är detta en produktion som verkligen vågar leka med klassiska skräckfilmselement utan att för den del förfalla till imbecilla fjanterier. Vad vi får är en slags film i en film, där man i ena stunden glatt ler igenkännande åt klassiska scenarion för att i nästa fångas upp av intensiv anspänning. Att det hela sen kopplas samman till en mytologi skapad av en av världens främsta skräckförfattare gör inte saken sämre. Imponerande effekter dessutom, särskilt i slutet då hela helvetet bokstavligt talat brakar loss. Beware, The Great Old Ones are back.   

The Evil Dead – Sam Raimi 1981

The Evil Dead var en av de första skräckfilmer jag hyrde själv. Det rörde sig om en klippt version på VHS, men att den var nedklippt visste jag inte då. Men på fodralet stod att Stephen King rekommenderade den, och då borde den ju vara bra. Och bra var den, skrämmande och otäck med en hotfullt mörk skog med våldsbenägna träd, en enslig stuga med mörk källare och en bok man borde ge fan i om man inte ville se på fan. Ja, och så har vi ju Bruce Campbell då, fast här är han inte direkt en komisk figur i första hand som i uppföljarna. Inget fel med humor, jag älskar verkligen Army of Darkness och funderade länge och väl att ta med den istället, men i slutändan är det mer renodlad skräck som känns mest i märg och ben. The Evil Dead håller faktiskt fortfarande, trots den ringa budget som användes och har satt standarden för ett otal filmer av liknande karaktär. Havn´t you seen it …. Join Us. 

The Texas Chain Saw Massacre – Tobe Hooper - 1974

Haha, första gången jag hörde talas om Tobe Hopers ökända film var tack vare det idag odödliga programmet om videovåld i Studio S som gick på svensk televiion i början av 80-talet. Moralpaniken visste inga gränser och förståsigpåare från alla håll och kanter satt och förfasade sig i TV. Ja, till och med Bibeln åkte fram minsann. Det visade en del ”grymma” filmklipp och folk varnades för att ta del av det hela. Som bevis för hur skadlig inverkan dessa filmer kunde få hade man mutat ett gäng barn med godis för att vittna om hur deras nattsömn förstörts av mardrömmar efter att ha sett folk bli söndersågade och upphängda på köttkrokar eller grillade i ugnar. Naturligtvis var detta en film som måste ses och det blev till att jaga rätt på en flimrig videokassett som kopierats i ett otal led. Det visade sig naturligtvis att The Texas Chain Saw Massacre knappast innehöll något splatter utan istället byggde på en grym och plågsam stämning. Förståsigpåarna hade naturligtvis inte själva sett de filmer de förkastade. Idag är Leatherfac en skräckfilmsikon och filmen hyllad som klassiker, så frågan är vem som fick såga sist?

The Haunting - Robert Wise 1963

En av de första skräckfilmer jag såg var filmatiseringen av Shirley Jacksons roman The Haunting. Den gick på svensk television någon gång på 70-talet och jag såg den tillsammans med morsan. Jag tror vi blev lika uppskrämda. Detta är en av de bästa spökhusfilmer som har gjorts, snacka om fin gotisk stämning. Jag minns fortfrände hur jag rös när hushållerskan Mrs. Dudley yttrar de ödesmättade orden” No one will come any nearer than that … In the night. In the dark.” Här behövs inga specialeffekter för att få en att rysa, bara en utmärkt scenografi med ett fint foto som använder skuggor och ljus på ett väldigt effektivt sätt. Och ljudeffekter som gör sitt till också såklart. The Haunting är en film som jag ofta kommer tillbaka till med välbehag.

Tucker & Dale vs Evil - Eli Craig 2010

Att jag skulle plocka med en modern skräckkomedi var nog lika otippat för mig själv som alla andra, för skräckkomedier har väl kanske inte varit min favoritgenre överlag. Men här har vi en film med en riktigt skruvad och underhållande historia fylld med humor och splatter. Det roliga är att  Eli Craig vänt på den klassiska redneck-streotypen och givit oss en helt ny vinkling på urbanoia-schablonerna. Sällan har jag skrattat så mycket åt en film av detta slag. Bra skådisar, coola effekter och absurditeter i massor gör att jag har sett denna film ett antal gånger och skrattat lika mycket varje gång. Samtidigt så får man säg en tankeställare om hur självklart man accepterar visa stereotypa föreställningar om en del människor, för kanske är det vi som är dom konstiga och dom som är normala. ”You want a killer hillbilly? I'll show you a killer hillbilly.” Detta är helt klart en av de roligaste filmer jag sett.

Nära, men inte riktigt där:

Ett par hedersomnämnde är på sin plats. Detta är filmer jag också verkligen gillar av en eller annan anledning, men som inte riktigt nådde upp till tio i topp. Men se dem ändå om ni inte gjort det.

The Most Dangerous Game - Irving Pichel, Ernest B. Schoedsack 1932 

Dead of Night 1945

Night of the Demon - Jacques Tourneur 1957

Night of the Living Dead - George A. Romero 1968

Suspiria – Dario Argento 1977

Halloween – John Carpenter 1978

Phantasm - Don Coscarelli 1979

Zombi 2 – Lucio Fulci 1979

Hellraiser - Clive Barker 1987

Intruder - Scott Spiegel 1989

Candyman - Bernard Rose 1992

Army of Darkness - Sam Raimi 1992

Session 9 - Brad Anderson 2001

Shaun of the Dead - Edgar Wright 2004

The Descent - Neil Marshall 2005

I saw The Devil - Kim Jee-woon 2010