... Dem bones, dem bones, dem dry bones,
Dem bones, dem bones, dem dry bones,
Dem bones, dem bones, dem dry bones,
Now shake dem skeleton bones!...”

 

Ikväll vill ToB uppmärksamma alla fascinerande fenomen där den egna kroppen utsätts för allehanda uttryck för föränderlighet, frivilligt eller … kanske inte så frivilligt. Så allt från pillerknaprande kroppsbyggarbetare till zoomorfister eller rätt och slätt ulvar i fårakläder, nu är det er tur att få ert lystmäte. Alla andra erbjuds en tur till denna något skruvade miljö efter att ha fixat det senaste implantatet. Men ingenting är gratis som vi vet, och det gäller även att mixtra med den egna kroppen, eller att utsättas för oönskad yttre åverkan. Härav är det inte konstigt att body horror är en av skräckgenrens mest obehagliga men likväl fascinerande subgenrer. Detta kanske beror på att body horror inte främst bygger på hot från yttre monster, utan på något mycket värre: förvandlingen av oss själva som mänskliga varelser. I den värsta av världar kan kroppen plötsligt börja mutera, brytas ned, infekteras eller formas om till något främmande. Resultatet kan ofta både ses som en slags filosofisk metafor som ett groteskt skådespel. Det är en form av skräck som inte bara vill skrämmas utan även vill få oss att bli fysiskt berörda.

 

Body horror kretsar således kring förvrängningar och transformationer av vår mänskliga kropp. Men, till skillnad från vanlig splatter eller slasher handlar det inte främst om att kroppen förstörs av yttre våld, utan om att den förändras eller ommodelleras, ofta men inte alltid bortom vår kontroll. Typiska inslag i en body horror-rulle är t ex intrång av parasiter, virus och infektioner, förlorad självkontroll eller förlust av kroppslig autonomi, obehagliga anatomiska symptom och en satirisk svärta som ifrågasätter våra egna bevekelsegrunder och verklighetsuppfattning. Målet är som sagt ofta att framkalla en fysisk reaktion hos publiken – äckel, obehag eller en känsla av att något är fel på en existentiell nivå.

 

Nu kanske man kan tro att body horror är en Produkt av vårt moderna samhälle med all ytlig kroppsfixering eller strävan efter perfektion eller kontroll över liv och död. Men body horror är så klart ingen ny företeelse, genren är äldre än filmmediet. Redan i litteraturen hittar vi så klart ett flertal exempel genom historien, här kan nämnas ett par vitt skilda exempel såsom exempel som Mary Shelleys ”Frankenstein” (1818), Franz Kafkas ”Förvandlingen” eller varför inte Harlan Ellisons ”I Have No Mouth, and I Must Scream”. Gemensamt här är fascinationen för kroppen som något instabilt och skrämmande. På film kan tidiga spår ses i 1930- och 40-talets klassiska monsterfilmer som ”Frankenstein” (1931), ”The Mummy” (1932) eller ”The Wolf Man” (1932). I dessa tidiga produktioner fanns redan idén om kroppen som något som kan sättas ihop, brytas ned, förändras eller återuppstå. Men värre skulle det bli. Den lättade filmcensuren efter Hays Code-eran (1934-1968) samt utvecklingen av specialeffekter och makeup under 1950- och 60-talet. När filmskapare plötsligt fick visa det groteska, och tekniken gjorde det möjligt, uppstod en helt ny typ av skräck. Praktiska effekter blev en central del av upplevelsen. Rick Bakers arbete i ”An American Werewolf in London” (1981) bidrog till och med till att Oscars började delas ut som pris för bästa makeup.

 

Guldåldern för body horror-film skulle bli 1970- och 80-talet, det är nu denna subgenre verkligen etableras inom skräckfilmsvärlden och detta mycket tack vare genrens odiskutable portalfigur – David Cronenberg. Cronenberg är så förknippad med genren att man ofta talar om något som “Cronenbergian”. För att slå fast detta räcker det ju att nämna klassiska body horror filmer i Cronenbergs regi såsom ”Rabid” (1977), ”The Brood” (1979), ”Scanners” (1981), ”Videodrome” (1983), ”The Fly” (1986) eller ”Dead Ringers” (1988). Typiskt för dessa filmer är att Cronenberg här kombineras groteska kroppsförändringar med teman som teknologi, sexualitet, identitet och samhällskritik. Och med ens blev body horror plötsligt även en form av intellektuell skräck, och än idag har denna subgenre emellanåt en touch av art house. Men mainstream blev body horror aldrig under 1970- och 1980-talets gyllene skräckfilmsår, John Carpenters ”The Thing” (1982) kan väl ses som ett undantag i jämförelse med rullar som David Lynchs ”Eraserhead” (1977), Stuart Gordons ”Re-Animator” (1985) och ”From Beyond” (1986), Brian Yuznas ”Society” (1989) eller Shinya Tsukamotos ”Tetsuo: The Iron Man” (1989). Överlag var det de japanska produktionerna som tog ut svängarna mest under denna tid, främst genom den ökända ”Guinea Pig-serien” men det är nog "Tetsuo: "The Iron Man" (1989) som kom att bli inspirationskälla till den japanska body horror-vågen på 2000-talet.  

 

Men precis som kroppsligt förfall blev det även ett slags skräcksfilmsförfall under 1990-talet, ett tämligen svagt decennium i skräckfilmshistorien i allmänhet. Samtidigt började digitala effekter ersätta praktiska, vilket många fans upplevde som en förlust av den “fysiska” känslan. Body horror-genren dog dock aldrig riktigt ut, genom en slags konstgjord andning tack vare zombie- och infektionsfilmer eller något enstaka verk som "Body Melt" (1993) eller Cronenbergs”eXistenZ” (1999). Comebacken för body horror under 2000-talet blev desto mer imponerande. För helt klart har denna subgenre fått en renässans under 2000- och 2010-talet. Kanske beror detta på att denna typ av film är så tacksam att använda som en kommentar till rådande samtida trender som identitetsfrågor, diskussioner kring kön och sexualitet, kroppsideal samt samhällsinslag kopplade till teknologi och kontroll. Samtidigt har de flesta av dessa 2000-talsproduktioner varit mer kopplade till olika filmfestivalscener snarare än som stora dragplåster till mainstreambiograferna. Typexempel är "Deadgirl" (2008), ”Under the Skin” (2013), "Corpsing" (2013), ”Raw” (2016), ”Possessor” (2020), ”Titane” (2021), “Crimes of the Future” (2022), “The Substance” (2024) och “The Ugly Stepsister” (2025). Under det sena 2000-talet och tidiga 2010-talet såg vi också ett rejält uppsving för body horror-film i Japan kryddade med en rejäl dos gore Filmer som "Meatball Machine" 2005, "Tokyo Gore Police" (2008), "The Machine Girl" (2008) "Vampire Girl vs. Frankenstein Girl" (2009) är några exempel på på produktioner som följt i spåren efter "Tetsuo: The Iron Man". 

 

Så ja, body horror är den skräck som visar oss att monstret inte alltid finns där ute i mörkret utan kan finnas under huden. Och kanske är det just därför denna genre aldrig försvinner. Så frågan inför kvällens visning är enkel: Hur långt kan kroppen förändras innan människan försvinner? Rösta på rätt film här bredvid och du kanske kan få svaret!

 

Vi kommer så klart även att plocka ut lite smaskiga godbittar och mixa ihop till kvällens quiz-kompott. Kommer detta att smaka? Kommer ni att njuta eller titta bort? Föe om det ska bli en segerns sötma och en inteckning på ToB-s aktade  Hall of Fame-lista,  ja då måste man gapa stort och trycka i sig det hela. Yummmy! Men självklart erbjuder vi så klart lite allternativ, det kommer finnas snacks och dryck att inhandla för en skapligt billig peng. Det har varit ganska mycket folk de senaste filmkvällarna så villni ha en bra plats, kom i tid! 

 

Kvällens program: Torsdag 26/2 2026
19:00 - Dörrarna öppnas 
Ca 19:30 - ToB;s SkräckfilmsQuiz 
Ca 20:00 - Kvällens film 
Ca 22:00 - Prisutdelning 
Ca 22:30 – Closing Time

 

Plats: Skjul Fyra Sex, Adress Fiskhamnsgatan 41 
(ingång på sidan mot Älven)
Hållplats: Chapmans Torg 
Karta

Vi ses!

ToB-gänget