Tema - Tårta, blod och hemligheter

"Happy birthday to me. Happy birthday to me. Happy birthday dear Ginny. Happy birthday to me."

Virginia Wainwrigh

Och skönt ändå att Liemannen inte hälsade på IRL. För med ett tema som kvällens fick vi se på hur saker och ting verkligen kan gå åt helvete vid festliga tillfällen, vare sig det rör sig om sommarläger, examensfirande, baler, Halloweenpartyn, jul, nyår, Alla hjärtans dag etc, etc. Kvällens film ”Happy Birthday to Me” från 1981 i regi av J. Lee Thompson kom ut under 1890-talets gyllene slashervåg och lade beslag på temat födelsedagsfest ett par månader före Ed Hunts ”Bloody Birthday”. Och med en tagline som "Six of the most bizarre murders you will ever see" var det onekligen en film som ville stå ut i mängden av slasherrullar, och det gjorde den också om kanske inte just för morden. Happy Birthday to Me är en av de där tidiga 80-talsslashers som först ser ut att följa genrens mall – men som hela tiden trilskas, krånglar och vägrar hålla sig helt på rälsen. Resultatet är en märklig, ibland dum, men ofta väldigt underhållande hybrid av slasherfilm, psykologisk thriller och whodunit-mysterie. Att filmen tar märkliga vändningar och ger helt osannolika förklaringar har nog mycket att göra med att manusförfattarna skrev om manuset flera gånger under pågående inspelning, vilket ledde till ett avslut som är lika dement som det är minnesvärt. Happy Birthday to Me kom att bli kärleksbarnet mellan ”Scooby-Doo” och ”Friday the 13th”, en film som är mer intresserad av att ta med publiken på en spöktågsresa än att bryta ny mark. Men i alla fall. Historien bygger på följande premiss: Det hela utspelar sig kring den exklusiva privatskolan Crawford Academy och vi får här följer Virginia ”Ginny” Wainwright (Melissa Sue Anderson i hennes första stora filmroll efter den klassiska TV-serien ”Little House on the Prairie”). Ginny är tillbaka i skolan efter en allvarlig olycka som lett till att hon tvingats genomgå regenerativ hjärnkirurgi och nu lider avminnesluckor. Hon tas i vilket fall upp i skolans mest privilegierade klick, det självgoda och rätt osympatiska kompisgänget ”Top Ten”, vars medlemmar ägnar kvällarna åt street racing och stök på den lokala puben Silent Woman Tavern. Men någon i staden har fått nog av deras skyddade överklassbeteende. Medan Ginny försöker återanpassa sig till vardagen börjar medlemmarna i Top Ten försvinna. Någon mördar dem på de mest bisarra sätt, och frågan är om mördaren finns mitt ibland dem, eller om det är Ginnys eget psyke som sviktar? Vem är den maskerade mördaren, ja det får vi veta på ett lite oväntat sätt.

Happy Birthday to Me är en av de tidiga 1980-talets bästa slashers som väl tyvärr blivit en aning bortglömd. För uppskattar man denna typ av film får man helt klart sitt lystmäte. Här finns den mystiske svartklädde mördaren med handskar, kreativa dödsscener, privilegierade ungdomar som fattar katastrofalt dåliga beslut och ett titelanknutet datum som ger filmen dess tematiska ram. Samtidigt är den ovanligt påkostad för genren, med sitt stilistiskt snygga foto och regissör i J. Lee Thompson som använder sin erfarenhet från tidigare thrillers tidigare som ”The Guns of Navarone” till ”Cape Fear”. Här lyckas han bygga spänning och karaktärsdjup snarare än att bara fokusera på chockeffekter. Historien tillåts få ta oväntat mycket tid på sig att bygga karaktärer och psykologiska motiv. Ginnys relation till sin far och hennes psykiater, liksom återkommande flashbacks till olyckan och den groteska hjärnoperationen, ger berättelsen ett djup som skiljer den från många samtida slashers. Det är inte alltid stramt berättat, 110 minuter är långt i den här genren, men ambitionen är tydlig. Ett extra plus är också Melissa Sue Anderson i rollen som Ginny som hon lyckas ge oväntat mysket nerv och känsla. Anderson tog rollen för att bryta sig loss från sin helgonlika image som Mary Ingalls och hon levererar verkligen en imponerande prestation som den plågade Virginia. Happy Birthday to Me är kanske inte den mest skrämmande slashern från eran, och den saknar ibland den klassiska katt-och-råtta-leken. Men den kompenserar med sin märkliga struktur, sin närmast giallo-doftande mördargestalt och en final som är lika grotesk som fullständigt vansinnig. Trots sin något långa speltid är filmen en livlig blandning av whodunit-mysterium och slasherskräck. Det är en tekniskt välgjord film med en "Grand Guignol"-final som inte lämnar någon oberörd. Det är inte bara en film om mord; det är ett psykologiskt drama draperat i 80-talets mest glansiga skräckskrud.