Tema - Taskig terapi och mordiska barn

"They're her children. More exactly, the children of her rage."

Dr. Hal Raglan

Återigen var det någon form av skräckikon som skulle ges plats på scenen och denna gång hade valet fallit på en stilbildande föregångare vad gäller den ganska grafiskt kladdiga subgenren body horror. Att det just skulle bli kanadensaren David Cronenberg som blev kvällens huvudperson kanske inte var så överraskande, men vilken av hans produktioner skulle det då bli? Efter det att folk hade sagt sitt stod det klart att vi denna gång kunde se fram emot det kanske inte helt socialrealistiska dramat ”The Brood” från 1979, en film som följde i spåren på regissörens två tidigare kontroversiella och smått obehagliga body horror-filmer ”Shivers” 1975 och ”Rabid” 1977. Innan The Brood hade Cronenberg också hunnit med att spela in det för honom något okaraktäristiska dragracingdramat ”Fast Company” 1979, där han fick utlopp för sin fascination för bilar (vilket vi fick se mer av 1996 då hans filmatisering av JG Ballards roman ”Crash” hade premiär), men detta skulle visa sig bara vara en parentes. Direkt efter färdigställandet av Fast Company påbörjade Cronenberg arbetet med att spela in The Brood, ett projekt delvis finansierat av det privata investeringskapital som började sippra in i kanadensisk filmindustri vid denna tid.  Denna film skulle bli regissörens mest självbiografiskt präglade historia till dags dato i och med att den delvis handlar om en pappa som försöker få vårdnaden om sitt barn, en process som Cronenberg själv gick igenom under den tid han skrev manuset. Själv har han skämtsamt sagt att The Brood är hans version av Robert Bentons ”Kramer vs. Kramer”, en film han anser ge en falsk bild av en skilsmässoprocess till skillnad från hans egen. Liksom många andra av Cronenbergs filmer från 1970- och 80-talet är The Brood dock främst en film på temat vetenskapliga innovationer med oförutsedda effekter. I det här fallet handlar det om okonventionell psykoterapi utvecklad av en psykolog vid namn Dr. Hal Raglan (Oliver Reed). På sin avlägset belägna klinik Somafree Institute of Psychoplasmics arbetar han med en ny framtagen teknik kallad just psychoplasmics som syftar till att befria patienterna från uppdämda psykologiska trauman. Följdverkningarna är emellertid att dessa frisläppta känslor, oftast vrede, istället manifesterar sig i fysiskt märkliga och groteska former på patientens kropp. En av Raglans patienter är den instabila Nola Carveth (Samantha Eggar) som är under behandling för de trauman hon fått från en taskig barndom. Denna behandling blir inte lättare av att Nola är involverad i en vårdnadstvist med sin man Frank (Art Hindle) om dottern Candice (Cindy Hinds) i och med en pågående skilsmässa. När Candice en dag återvänder hem till Frank efter ett besök hos mamman på Somafree Institute har hon spår av riv- och bitmärken på kroppen vilket får fadern att börja misstänka att allt inte står rätt till vad gäller Raglans behandlingsmetoder. Parallellt med Nolas allt instabilare tillstånd börjar människor i Franks och Candice närhet att falla offer för mystiska och brutala mord, kan det finnas någon koppling mellan dessa och veksamheten på Somafree Institute? Det blir nu upp till Frank att lösa gåtan för att skydda sin dotter. 

The Brood kom att bli en milstolpe I Cronenbergs karriär. Inte bara var det hans dittills mest tekniskt avancerade skapelser tack vare tillgången till en skaplig budget, det var också hans första film för det kanadensiska filmbolaget Filmplan International, med vilket han därefter gick vidare till att spela in klassiker som ”Scanners” 1981 och “Videodrome” 1983. Cronenberg fick här också förmånen att samarbeta med större skådespelarnamn samt det kreativa team av medarbetare han sedermera  kom att fortsätta arbeta med, art directorn Carol Spier, fotoansvarige Mark Irwin och kompositören Howard Shore. Man märker att detta har varit ett hjärteprojekt för regissören, framför allt är manuset mer utvecklat än i tidigare produktioner. Cronenberg tar här tid på sig att etablera och bygga upp en krypande och småkuslig stämning och mysteriet vi presenteras för avslöjas sakta bit för bit. Det är sparsamt med chockeffekter till en början vilket gör att publiken länge hålls i ovisshet om vad som egentligen pågår. Tankarna går osökt till någon av Argentos Giallo-filmer eller varför inte Nicolas Roegs ”Don't Look Now”. Succesivt eskalerar dock de grafiska scenerna för att på slutet verkligen visa vad body horror står för. Det kanske inte direkt är något för kräsmagade, filmen drabbades i vissa länder också av en del censurklipp till Cronenbergs stora förtret. Mycket av styrkan i The Brood får även tillskrivas skådespelarinsatserna, Oliver Reed ger  t ex sin hänsynslöse Dr. Raglan kraft och pondus, här har vi en man som inte är beredd att backa för sina ambitioner till något pris. Samantha Eggar ska också ha en eloge för sin porträttering av den störda Nola, en person som präglas av en återhållen aggression vilken när som helst kan brisera. Vad som drar ner helhetsintrycket något är att tempot I filmen känns något saggigt emellanåt. En del scener känns utdragna och fyllda med onödig dialog som drar ner på dramatiken och spänningen. Vissa effekter ser väl även tämligen daterade ut, men detta kan man ha mer överseende med. Cronenberg tillhör en av skräckfilmshistoriens främsta affischnamn och The Brood är en klassisk body horror-rulle. Den kanske inte tillhör det bästa denne egensinnige regissör mäktat med men är väl värd att se för alla med något som helst intresse för minnesvärda skräckisar från förr.