För visst vill man ha en så tom biosalong som möjligt för att minimera risken för störande element. Och det blev mycket riktigt en behaglig bioupplevelse denna torsdagseftermiddag i juli när det var läge att kolla in Danny Boyles och Alex Garlands återkomst till det virusdrabbade Storbritannien i sin senkomna uppföljare ”28 Years Later” 2025. Det har förvisso inte gått exakt 28 år sen deras första installation i serien utan snarare 23, ”28 Days Later” hade nämligen premiär 2002. Så vad har hänt sen sist då? Vi lämnade ju denna postapokalyptiska värld redan 2007 med Juan Carlos Fresnadillos ”28 Weeks Later” men nu är alltså Boyle och Garland tillbaka för att ge oss en helt ny trilogi, varav 28 Years Later då är den första delen. Vad som framgår tämligen omgående är att denna film tar en helt annan utgångspunkt och har ett upplägg som skiljer sig markant från 28 Days Later. För hur ska man kunna övertrumfa en öppningsscen där huvudpersonen vaknar upp i en sjukhussäng bara för att upptäcka att världen utanför har förötts av smittsamt virus som förvandlar de drabbade till själlösa zombieliknande mördarmaskiner? Manusförfattaren Alex Garland var säkert medveten om att här gäller det att hitta en ny infallsvinkel, sagt och gjort.

28 Years Later öppnar med en prologscen som kastar oss tillbaka till utbrottsåret för Rage-viruset 2002. I ett hus uppe i de skotska högländerna sitter den unge pojken Jimmy Crystal (Rocco Haynes) och kollar på Teletubbies på TV när han plötsligt blir tvungen att fly hals över huvud till den lokala bykyrkan för att söka skydd. Där träffar han på sin pappa (Sandy Batchelor) som också är byns präst. Pastor Crystal ser Rage-viruset som ett tecken på att domens dag står för dörren och ger Jimmy ett korshalsband att bära som skydd innan han uppmanar sin son att fly för att rädda sig. Hur kommer det att gå för Jimmy, det får vi inte veta nu. För härefter hoppar historien 28 år framåt i tiden och filmen tar en helt ny vändning, från klassisk zombiefilm till en slags postapokalyptisk överlevnadsskildring typ ”The Last of Us”,”The Road” eller George Millers successivt mer excentriska Mad Max-universum. I filmens andra hälft tar historien sedan åter en ny vändning där undergångsstämningen mer för tankarna till filmer som ”Apocalypse Now”. Rage-viruset har vid det här laget utrotats från den europeiska kontinenten medan det fortfarande härjar på de Brittiska öarna, vilka har förblivit satta under global NATO-karantän på obestämd tid och där militärskepp från omgivande nationer kontinuerligt patrullerar kustområdet. I Skottland har ett antal överlevare under åren skapat det lilla samhället Lindisfarne på en mindre ö utanför kusten. Den enda förbindelsen med fastlandet är en smal gångbro i form av en landrygg som oftast är täckt av tidvatten. Bland invånarna i Lindisfarne lever bl a matchosnubben och resursjägaren Jamie (Aaron Taylor-Johnson) tillsammans med sin fru Isla (Jodie Comer) som lider av en okänd sjukdom som gör henne dement och mestadels sängbunden samt deras tillbakadragne 12-årige son Spike (Alfie Williams). Livet på ön är enkelt och skräcken för vad som döljer sig på fastlandet ständigt närvarande. Så byborna ägnar sig att dansa, supa och skämta om tillvaron i stort medan de hela tiden håller utkik över vattnet från byns befästa port. Så om nu världen utanför är så farlig varför ska då pappa Jamie plötsligt få för sig att släpa med sig sin unge son Spike på en provianteringstripp till zombieland, endast beväpnade med pilbågar och ett begränsat antal pilar? Ja för att Spike behöver genomgå detta mandomsprov så klart enligt tuffingen Jamie. Trots mamma Islas protester beger de två sig iväg över gångbron och in i de täta skogslandskapet på fastlandet. Här får Spike för första gången stifta bekantskap med de monster som de smittade har förvandlats till, en av dessa dessutom brännmärkt med namnet Jimmy. En del av de smittade är tämligen långsamma krypande Slow Lows medan andra muterat till de snabba, urstarka och nästan osårbara Alphas. Jamies och Spikes äventyr under denna tripp utgör 28 Years Laters första del. Men sen sker något som får Spike att frivilligt vilja återvända hit igen, trots den livsfara han då utsätter sig för. Det finns en man han måste finna, nämligen Dr Kelson (Ralph Fiennes), en person som anses som en galning man bör passa sig för. Strandsatt i vildmarken är även den svenske NATO-soldaten Erik (Edvin Ryding) som med resten av sin karantänpatrull tvingats i land efter det att deras båt kapsejsat. Erik är den emellertid den ende överlevande efter det att gruppen attackerats av infekterade. Det som nu kommer att utspelas är ett drama om hur långt man är beredd att gå för hoppet om att finna ett botemedel i en värld där någon bot egentligen inte längre står att finna. Vilken väg kommer Spike att välja, ja det får vi delvis se.

Om man väntar sig en film i samma anda som 28 Days later kan man kanske bli något besviken här, 28 Years Later tar som sagt en helt annan väg. Till skillnad från originalfilmen är denna installation inte särskilt otäck. Som uppföljare är den något besynnerlig då den inte alls spinner vidare på temat klaustrofobisk skräck från originalet utan mer utvecklas till en sorglig coming of age-historia om att bryta sig loss från begränsande konventioner och skapa sig en egen väg. En väg kantad av blodtörstiga virusinfekterade mutationer förvisso. I denna värld har dessa varelser blivit en integrerad del i vårt ekosystem och därmed en del av vår livscykel, något som på ett intressant sätt skiljer 28 Years Later från många andra zombiefilmer. Upplägget som Danny Boyle och Alex Garland alltså valt denna gång gör att vi i publiken inte riktigt vet vart vi är på väg i historien om en ung pojke som bryskt kastas in i vuxenvärlden. Vad det hela i slutet går ut på får vi försöka gissa oss till, eller bara låta oss svepas med i berättelsen. Det hela blir inte klarare av att fotografen Anthony Dod pepprar filmen på bioduken framför oss med kryptiska bilder och suddiga svartvita sekvenser med scener från en svunnen tid. Hjordar av hjortar dundrar fram över berg-och dallandskap. Smittade ”zombier” drar fram genom skogarna, nakna och smutsiga. Vi får även se berg av dödskallar resa sig mot skyn och hur havet sväljer en tillfällig landbrygga medan folk springer för sina liv över densamma. Det är en anslående, atmosfärisk och vacker produktion filmteamet skapat, vilket var lite oväntat med tanke på den enkla teknik som använts här. Ursprungsfilmen i serien 28 Days Later spelades ju till största del in med hjälp av en Canon XL1 digital videokamera. DV-kameran passade väl för de kortare tagningarna och den stil som eftersträvades här, dess begränsade upplösning (720x480) gav produktionen ett speciellt utseende som ibland har beskrivits som "grynigt" eller "rått". Denna visuella karaktär bidrog således till filmens unika stil och estetik, vilken skiljer sig en del från 28 Years Laters mer polerade yta. Dock finns känslan av primitiv osminkad realism ändå kvar i och med att större delen av denna nya film är inspelade med iPhone-kameror, vilket trots allt ger ett förbluffande bra resultat. Förutom det överraskande snygga fotot lyfts stämningen i 28 Yeras Later även av ett soundtrack fyllt av explosiv rock och hip hop med punkattityd, inte minst från den för mig okända progressiva hip hopgruppen Young Fathers. Om man lägger till de utmärkta insatserna från filmredigeraren Jon Harris, specialeffektsansvarige Sally Alcott och produktionsdesignerna Carson McColl och Gareth Pugh så har vi en anrättning väl värd att uppleva på bio.

En stor del av styrkan hos 28 Days Later hittar vi i den oväntat briljanta insats som 13-årige Alfie Williams står för i sin roll som Spike, helt lysande helt enkelt. Hur ofta ser man en barnskådespelare leverera en så naturlig och nyanserad rollprestation? Hans repliker kommer helt naturligt och även kroppsspråk och ansiktsuttryck ger sken av att han vet vad han gör. Williams bär filmens emotionella tyngd på sina axlar och känns helt trovärdig i sin roll. En begåvning vi förhoppningsvis kommer se mer av framgent. En likaledes minnesvärd insats står Jodie Comer för. Jag har ingen relation till henne som skådespelare men hon är tydligen känd från en hel del TV-serier och ”Star Wars: The Rise of Skywalker”. Här är Comer dock väldigt bra och rörande i rollen som den sinnesförvirrade men godhjärtade Isla. Den humanism hon står för märks tydligt i en scen där Isla konfronteras med en av de kvinnliga infekterade vilket ger ett hopp om att det goda hos mänskligheten kan övervinna allt. Taylor-Johnson gestaltning av den själviske Jamie, som döljer sina känslor bakom en tämligen omoralisk matchoattityd, fungerar också bra i detta sammanhang. I ett par minnesvärda biroller får vi också avnjuta Edvin Rydings svärande svenske NATO-soldat Erik som filmens comic relief samt Ralph Fiennes minst sagt säregna shamanlike läkare Dr. Ian Kelson, En av höjdpunkterna i filmen är för min del när Dr. Kelson förklarar innebörden i det latinska uttrycket “Memento mori”. Ja, och så måste väl ett hedersomnämnande även gå till den forne MMA fightern Chi Lewis-Parrys insats som den muterade alphan Sampson och den förödelse hans morrande demoniska uppenbarelse för med sig.

Jag kan förstå att en del av kritiken riktad mot 28 Years Later baseras på att den känns splittrad. Och det är förvisso en märkligt sammansatt film som går från zombieaction till en mer eftertänksam kontemplation över livet och döden. Boyle och Garland tar i så filmen nästan spricker av alla idéer de vill klämma in. Vi har spektakulära shoot outs, explosioner, natursköna panoreringar, en hel zombiefauna, filosofiska utläggningar om döden, familjedrama och … som från ingenstans … en slags kult bestående av en slags ninjalika akrobater i blonda peruker. Låter det rörigt, ja det kan tyckas så. Men det är just alla dessa galna infall och kreativa tilltag som faktiskt gör denna film så fascinerade, galen, originell och tänkvärd som den är. För visst är det ändå en konst att pussla ihop brutal zombieslakt, andlig ritualism och öm familjedynamik i samma produktion. OK, vi har så klart det faktum att 28 Yeras Later de facto är första delen i en ny trilogi där del två redan är inspelad av “The Marvels”-regissören Nia DaCosta. Detta medför att filmen att landar i något av ett icke-slut. En fortsättning följer som kan upplevas som en besvikelse efter två timmar av riktig dramatisk spänning och starkt berättande. Och gänget som kommer in här på slutet … tja vad ska man säga? Säkert en vattendelare. Sammanfattningsvis tycker jag helt klart att 28 Years Later är en riktigt bra uppföljare som enligt min uppfattning väl kan mäta sig med originalet. Det är en grotesk, brutal, vacker och förkrossande historia som är väl värd att se. Så gör det!