Och vilken bra skräckfilmssommar det varit med filmer som ”Final Destination Bloodlines”, ”Sinners”, ”28 Years Later” och ”Weapons”. Ja och så då de australiensnsiska regissörerna och tvillingbröderna Danny och Michael Philips nya rulle ”Bring Her Back”, uppföljaren till deras riktigt grymma debutfilm ”Talk To Me” från 2022 (ja den sågs också på bio). Så en tisdag då vädergudarna var på ett vankelmodigt humör begav sig hela ToB-gänget till Bergakungen för att avnjuta den film som redan nu nämnts som årets kanske bästa skräckis. Lite olycksbådande var biosalongen denna gång full av kids som väl ville krama ut det sista av sommarlovet men de skötte sig lite överraskande faktiskt riktigt bra. Upplevelsen blev således riktigt njutbar. Men hur levererade bröderna Philips då, levde Bring Her Back upp till hypen och nivån som Talk To Me höll?

Bring Her Back öppnar med att vi introduceras för 17-årige Andy (Billy Barratt) som i sin beskyddande roll som storebror plockar upp sin synskadade halvsyster Piper (Sora Wong) vid en busshållplats, där hon gjort ett misslyckat försök att bli kompis med några avvisande jämnåriga tjejer. Denna känsla av omtänksamhet bryts dock abrupt när syskonen kommer hem för att finna sin pappa Phil (Stephen Phillips) död i duschen. Efter denna traumatiska upplevelse går det snabbt, de sociala myndigheterna griper in och planerar att placera de båda syskonen i separata familjehem, Andy lyckas dock övertyga socialsekreterarna om att han och Piper ska bo i samma familjehem eftersom han själv fyller 18 år om tre månader och då som myndig kan ta över vårdnaden av systern i ett eget boende. Valet på tillfälligt familjehem faller på den tidigare socialsekreteraren Lauras (Sally Hawkins) bostad, hon har ju erfarenhet av dylika situationer från en lång yrkeskarriär inom området och har även vårdnaden om ett annat barn, den stumme Oliver (Jonah Wren Phillips) som verkar ha problem med sociala interaktioner. Laura är förvisso en aning excentrisk och lite wild and crazy, men likväl godhjärtad och välmenande. Hon bär dock också på ett mörkt bagage, Lauras egen dotter Cathy (Mischa Haywood), även hon med en synnedsättning likt Piper, har nämligen för en tid sen omkommit genom en drunkningsolycka i familjens utomhuspool. Den nya familjekonstellationen verkar fungera bra till en början, men allt eftersom dagarna går börjar Andy känna att det är något som inte riktigt stämmer. Det är något med stämningen som är fel, eller är allt bara inbillning och en effekt av det familjetrauma han och systern nyligen upplevt. Ja, det kommer så klart att visa sig.

Det kan redan nu sägas att med Bring Her Back befäster bröderna Philippou sin ställning som ett par av de mest intressanta nya filmskaparna inom skräckgenren. De bästa skräckfilmerna är ju egentligen de där publiken uppleveratt de fått tillgång till något hemsökt eller förbjudet som spelas upp, Bring Her Back lyckas här verkligen etablera denna känsla av obehag och annalkande katastrof. Här ödslas heller ingen tid på transportsträckor, filmen tar väl vara på sina en timme och 39 minuter för att bygga upp, utveckla och utforska den mörka värld vi kastats in i. Visst kan det vara intressant att ibland utforska bakomliggande mytologier och föreställningsvärldar men i detta fall tjänar produktionen på att bröderna Philippou fokuserar på att endast ge oss de nödvändiga grunderna till det koncept som kommer avslöjas, det blir mer effektivt då eftersom vi delar Andys och Pipers oförståelse över vad det egentligen är som håller på att hända. Filmteamets sätt att skickligt nyttja praktiska effekter och make up för att höja obehagsstämningen är också lyckat. Det blir aldrig överdrivet slafsigt utan mer realistiskt våld och skadebeteende som känns realistiskt. Men det är inte blodiga effekter som är det centrala i bröderna Philippous film, i grunden är Bring Her Back en historia om sorg, kärlek och trauma. Varje person här kämpar med sina egna demoner, ibland bildligt och ibland bokstavligt. Regissörerna ger en oss en betraktelse av några av de mest vackra och relaterbara aspekterna av mänskliga relationer och skruvar dem till sin mörkaste perverterade gräns. Det är ett upplägg som ger en frisk fläkt i en genre som annars ofta främst bygger på jump scares eller fokuserar på rollkaraktärernas lidande filmen igenom.

Kvaliteten hos manus och produktion kompletteras även av en riktigt bra skådespelarensemble som verkligen levererar i sina respektive roller. Sally Hawkins axlar här verkligen ett stort ansvar I rollen som den komplicerade Laura. Många förknippar väl henne främst med charmiga och sympatiska roller i filmer som in ”The Shape of Water” eller ”Paddington” och på sätt och vis visar hon dessa sidor här med. Hawkins växlar på ett effektivt sätt mellan framtoningen av vänligt förstående och kallt kalkylerande.  Hela hennes personlighet är präglad av en påtagligt kännbar sorg även i Lauras mest utlevande uppsluppna stunder. Desperationen hon känner till följd av den starka kärleken till den döda dottern Cathy ger henne också ett drag av sympati. Även om Hawkins lägger ribban högt med sin rolltolkning är Billy Barratt, Sora Wong och Jonah Wren Phillips helt klart värdiga motparter, var och en av dem utmärkta i sina roller. Det är främst från Barratts perspektiv som Andy vi får miljöskildringarna. Han är väldigt trovärdig sin roll som sörjande tonåring som trots allt upprätthåller sin starka kärlek till systern. Porträttet av Andy ges även en extra komplexitet i och med det trauma han bär på och som skapat ett förakt gentemot den nu döda pappan. Mycket av filmens spänning bygger på hur Andy reagerar på Lauras gaslighting, Barratt känns här riktigt autentisk och naturlig i sitt uppträdande. Sora Wongs insats som Piper är likaledes imponerande med tanke på att detta är hennes första stora roll. Han balanserar på ett fint sätt mellan snarstucken tonåring och oskyldigt barn. Trots hennes handikapp är hon även en kämpe och överlevare i en tillvaro som gått från värre till värst. Även om Pipers synskada har betydelse för historiens dramaturgi är skildras handikappet aldrig som en svaghet hos henne, Sora gestaltar aldrig Piper som ett offer utan snarare som en motståndskraftig om än något naiv tjej. Jonah Wren Phillips är faktiskt en större drivkraft I Bring Her Back än man kanske kan tro. Mycket av filmens obehagsstämning är kopplad till Olivers kusliga uppenbarelse och störande beteende. Även om de make up-ansvariga gör ett fantastiskt jobb med att framställa Oliver som obehaglig är det hans agerande som verkligen ger karaktären sin särprägel. Det är närmast något djuriskt över Philips gestaltning, en råhet och utlevelse i varje genomskärande skrik och våldsamma utbrott som är fascinerande att se. Oliver är helt klart en av de obehagligaste barnkaraktärerna som setts inom skräckfilmen på ett bra tag.

Danny och Michael Philippous senaste film visar med all önskvärd tydlighet att skräckfilmen lever och har hälsan 2025. Genren behöver inte leva på billiga jump scares eller gimmicks för att dra publik till biograferna. Bring Her Back kanske inte är den mest skrämmande skräckfilmen som producerats under senare år, men den har en trivsam obehagskänsla som hela tiden håller åskådarens uppmärksamhet vid liv. Det är en produktion som på ytan känns följa väl upptrampade stigar men som i sista stund tar oväntade vändningar. Visst, temat känns igen, men med ett så väl utfört hantverk visar bröderna Philippous än en gång hur en bra skräckfilm kan se ut. Och det är så klart en av årets bästa i sitt slag. Det ska bli mycket intressant att ta del av brödernas kommande filmprojekt.