Jag har sagt det tidigare, men det tål att upprepas, så här många skräckisar på så kort tid har jag nog inte sett på bio tidigare. Nu var det dags för ännu en hyllad och hajpad rulle, nämligen Zach Creggers ”Weapons” (2025).  Återigen var den en eftermiddagsvisning tillsammans med lite ToB-folk och förhoppningarna var stora på en trivsam och stämningsfull stund i biomörkret. Döm då av min förskräckelse när det precis då fillmen rullade igång kom inramlandes ett helt gäng ungar i tonåren med sina fritidsledare. Det var ett liv och ett kiv och här kändes det som det bara var att ge upp denna filmkväll. Men undrens tid är än ej förbi, de skötte sig faktiskt bra och störde inte allt för mycket. Så det blev ju bra ändå till slut. Men filmen då? Ja, som vi alla väl vet debuterade Cregger för tre år sen med den kritikerrosade ”Barbarian” 2022. Ingen kunde ju då förutse att en film som denna smarta, skruvade och galna produktion skulle bli så framgångsrik bland mainstreampubliken. Cregger kom med detta att bli ett av de mer omskrivna nya regissörsnamnen inom skräckgenren. Och när nu Weapons äntligen är här så är det bara att låta sig ryckas med på en resa vars krokiga väg var väldigt svår att förutse.

Weaponsd tar sitt avstamp i en skrämmande incident som inträffade i den lilla fiktiva amerikanska staden Maybrook en helt vanlig onsdag en månad tidigare. Då, mitt i natten, Kl 02:17, reser sig 17 barn tillhörande samma tredjeklass samtidigt från sina sängar och försvinner spårlöst från sina hem. Alla utom Alex Lilly (Cary Christopher) som av någon anledning inte drogs med i detta.  Även om myndigheterna har tillgång till inspelat material från ett antal övervakningskameror ger detta inget svar på varför barnen i full fart spurtar ut i mörkret med utsträckta armar. Det finns inga som helst tecken på någon iscensatt eller koordinerat en slags plan för att röva bort ungarna.  Föräldrarna är såklart förkrossade och upprivna och i sina desperata krav på svar är de snabbt ute och beskyller elevernas klasslärare Justine Gandy (Julia Garner), hon måste på något sätt vara delvis ansvarig för det som skett. Det är ju känt att Justine har en historia av ha misskött sig tidigare, dessutom har hon alkoholproblem som emellertid ingen känner till. Justine är dock lika illa berörd som alla andra av vad som hänt hennes elever och när hon tvingas ta tjänstledigt i samband med försvinnandet beslutar hon sig för att själv börja nysta i vad som hänt. Under sin undersökning kommer de chockartade upptäckter Justine gör få hennes väg att korsas med Archer Graffs (Josh Brolin), en av de desperata föräldrarna, Paul Morgans (Alden Ehrenreich), polis och före detta pojkvän, James (Austin Abrams) en hemlös pundare och tjuv, Marcus Miller (Benedict Wong), skolans rektor samt den unge kvarvarande eleven Alex. Sakta men säkert träder en mörk och kuslig bakgrundshistoria fram som ska visa sig få förödande konsekvenser för de inblandade.

Det är väl redan här på sin plats att slå fast att Cregger har följt upp debuten Barbarian med ännu en förträfflig film. Historien är dramaturgiskt finurligt upplagd med sin uppdelning i olika segment som löper parallellt och följer sex centrala karaktärers upplevelser under samma tidsintervall. Det är i detta fall ett genialt och spännande sätt att berätta denna historia på, eftersom varje del ger oss små ledtrådar till det övergripande pussel vi försöker få grepp om. Detta gör att slutet på varje segment bygger upp en förväntan om att få veta mer. Upplägget skapar verkligen ett engagemang och en fortgående spänning som håller oss i publiken på halster allt eftersom dramatiken eskalerar ju mer som avslöjas. Möjligen kan man anmärka på att historien ibland försöker vara lite för smart för sitt eget bästa, vilket öppnar för en del logiska luckor. Det är kanske inget man tänker på direkt, men när väl eftertexterna börjar rulla så kan tanken dyka upp, vänta nu … hur gick det här egentligen till? Lite samma känsla som man får efter att ha sett exempelvis ”Longlegs”. Det är inget som egentligen drar ner omdömet så mycket, men likväl kanske det kunde setts över på något sätt.

Utan tvekan visar Cregger här mästarklass vad gäller att skapa kusligt krypande spänningsdramaturgi med skickligt visuellt komponerade scener. Det skulle vara lätt att hemfalla till nyttjandet av billiga jump scares, men faktum är att Cregger knappt använder sig av detta knep i Weapons. I stället satsar han på att sakta men säkert istället bygga upp en stämning av krypande obehag med hjälp av allt från det kusligt koreograferade rörelsemönstret hos vissa personer till det effektiva användandet av ljus och mörker. Att en scen där en person blir följd kan t ex upplevas som hotfull, även om det inte alls har någon bäring i historien. Mycket lämnas också utanför bild, vilket ger möjlighet för den egna fantasin att få fritt spelrum, något som kan skapa väl så kusliga känslor. Att spela på publikens egen fantasi har alltid varit ett framgångsrikt koncept. Visst finns här grafiska scener med en del blodigt våld, men det blir aldrig ett bärande fundament, för Cregger är det atmosfäriska stämningen viktigast. En del kanske tycker att de förekommande humoristiska inslagen drar ner lite av denna stämning, men mig störde dessa inte alls. Det rörsig heller inte om någon slapstick-humor, utan ett par smått komiska situationer. Här vill jag ändå påpeka att Weapons inte är en skräckkomedi även om man småskrattar åt vissa scener. En annan stämningshöjare är förresten det effektiva soundtrackrt skapat av Ryan och Hays Holladay. Det ger produktionen en slags 1980-talskänsla a la ”Stranger Things” som faktiskt känns väldigt passande.

En film som Weapns är dock även väldigt beroende av de karaktärsporträtt vi möter, vilket Cregger självklart är medveten om. Bryr vi oss inte om dem faller det hela ganska platt. Karaktärerna här är som tur är sympatiskt mänskliga och inga snabbt tillyxade karikatyrer. Garners Justine är t ex är en person vi verkligen känner sympati med i det utsatta läge hon befinner sig i som måltavla för hysteriskt sörjande föråldras okontrollerade vrede. Hon bryr sig verkligen om sina elever, mer än vad som förväntas av henne som lärare och kanske kan ses som lämpligt. Men hennes intention är välmenande.  Likväl är hon emellertid även väldigt självdestruktiv och vilsen i det microkosmos hon befinner sig i. Inte heller karaktärer som Josh Brolins Archer Graff som agerar ut sin ilska och förtvivlan eller Ehrenreichs impulsive och oberäknelige polis Paul Morgan är några egentligen hjältemodiga personer.  Men just deras fel och brister gör dom mer mänskliga för oss i publiken. De kanske inte har den mest sympatiska framtoning, men det gäller väl för många vi stöter på i vår vardag, framför allt de som befinner sig i någon form av livskris eller är satta under hård stress. Vi kan väl alla vara rövhål ibland, jag är det väl säkerligen allt för ofta. Detta är ett faktum Cregger är väl medveten om, men precis som i fallet Barbarians är denna allmänmänskliga karaktärsdimension av grundläggande betydelse när den slutligen ställs mot något helt annat.  Ett extra hedersomnämnande måste också gå till unge Cary Christopher som ger sin karaktär Alex en kännbar sårbarhet i sin utsatta situation. Och självklart måste ju Amy Madigan. Lyftas fram, hon har ju tidigare visat att hon kan det här med skräck i fina filmer som ”Antlers” och ”The Hunt”.

Sammanfattningsvis så är det bara att konstatera att Weapons är ännu en av 2025 års fantastiska skräckfilmer, kanske den bästa rentav så här långt (vi får väl se om den kan hamna i skuggan av den kommande Together). Cregger har helt klart visat att han är en regissör att räkna med framgent och jag ser fram emot vad han kan tänkas ha på gång härnäst. Precis som i fallet med regissörskollegan Osgood Perkins har han visat prov på stor talang vad gäller förmåga att etablera krypande obehagskänsla på ett effektivt sätt i sina produktioner. Weapons är en liten fin rulle som med enkla medel etablerar en finfin skräckfilmskänsla tack vare ett välskrivet manus (i stort sett), effektivt kameraarbete, scenografi och klippning, stämningsfullt ljudspår samt riktigt bra skådespelarinsatser. Se denna rulle med inställningen att få ta del av ett mysterium som kan ta dig åt oanade håll. Weapon håller på sina hemligheter in i det längsta, men den som väntar på något ont … Det kommer att bli en underhållande färd om man inte börjar sönderanalysera det hela. Men då är nog inte skräck det man bör lägga tid på.