Legendariska hjältar åt folket

Och hur hade fantasygenren kunnat hitta inspiration till sina kungar, krigare, drakar och demoner utan medeltiden? Jaja, som ni säkert alla vet var medeltiden mer än mörker, förfall och ond bråd död. Under denna tid skapades flera av dagens europeiska stater, konst, musik och litteratur blomstrade, arkitekturen firade nya triumfer och vetenskapen gjorde flera framsteg. Visst var det många gånger kaotiskt under folkvandringarnas tidigmedeltida period 500- 1000 f Kr men vi såg också ett kraftigt kulturellt och ekonomiskt uppsving under högmedeltiden 1000- 1300 f Kr. Senmedeltiden präglades sedan visserligen av en allmän tillbakagång, bl a pga den förödande digerdöden, men här lades även grunden till den kommande renässansen. En händelserik tidsepok således, vilket sannerligen även märks vad gäller de filmskapare som använt denna tid som utgångspunkt för sina historier. 1900-talets filmindusti har kanske varit den kulturella företeelse som påverkat den samtida allmänhetens föreställningar om medeltiden mest. Visst har forskningen hela tiden blottlagt nya dimensioner om den medeltida världen, men det är de många gånger stereotypa skildringarna på bioduken som i stor utsträckning satt sina spår i folks medvetande, precis som i fallet vad gäller den amerikanska vilda västern. Hollywood har t ex producerat en mängd historiska filmer genom åren byggda på klassiska romaner från 1800-talets romantiska strömningar, kryddade med inspiration hämtad från opera, konst och teater från samma sekel. En av de äldsta filmer som spelats in är faktiskt ”Jeanne d'Arc” från år 1900, byggd på historien om den franska bondflickan och sedermera nationalhelgonet Jeanne som på 1400-talet ställde sig i spetsen för en fransk armé i kampen mot engelsmännen. Sedan dess har vi sett allt från filmer som ”El Cid” 1961 (om 1000-talets spanske nationalhjälte Don Rodrigo Díaz de Vivar) till ”The Lion in Winter” 1958 (om intrigerna kring Henrik II av England på 1100-talet) och ”Braveheart” 1995 (i vilken den skotske frihetskämpen William Wallace tar upp kampen mot engelsmännen på 1200-talet). Europa har även bidragit med kritikerrosade filmer som Fritz Langs filmsvit “Die Nibelungen” 1924 och Sergei Eisensteins ”Alexander Nevsky” 1938 som ett par exempel. Att medeltiden dessutom fortfarande är gångbar märks om inte annat om man kollar in de många nutida TV-serier som kretsar kring detta tema, ta bara ”Marco Polo”, ”The Last Kingdom”, ”The Hollow Crown: The Wars of the Roses”, “Vikings”, “Beowulf: Return to the Shieldlands” och …. Tja, “Game of Thrones”. När jag själv tanker på medeltida film är det vissa minnen som poppar upp. När man var liten tog man med glädje del av Disneys tecknade ”Svärdet i Stenen” 1963 och ”Robin Hood” 1973 för att sen gå vidare med klassiker som ”Ivanhoe” 1952 (och inte minst den sunkiga TV-filmensversionen från 1982), ”Monty Python and the Holy Grail” 1975, ”Excalibur” 1981 och ”Robin Hood: Prince of Thieves” 1991. Och inte att förglömma, Ingmar Bergmans ”Det Sjunde Inseglet” 1957, en slags sinnebild för den mörka medeltiden, och ”Jungfrukällan” 1960, stilbildare för kommande rape-revenge-filmer. 

Det finns som sagt en mängd filmer som utgår från olika medeltida tidsepoker och fenomen. Från tidigmedeltidens mörka århundraden har vi en del fantasieggande filmer byggda på legendariska och halvhistoriska berättelser om våldsamma uppgörelser och sällsamma äventyr. Ett vanligt förekommande tema är t ex hämtat från det anglosaxiska ”Beowulfkvädet” (nedtecknat någon gång mellan 700-1000 e Kr). Här berättas om den geatiske hjälten Beowulfs öden och äventyr i Danmark under 500-talet.  Uppgörelsen med trollet Grendel skildras t ex i ”Grendel Grendel Grendel” 1981 och ”Beowulf & Grendel” 2005. Vi har även den dataanimerade ”Beowulf” 2007 och nu senast ITV:s TV-serie ”Beowulf” 2016. Ett sagoaktigt skimmer över sig har också Éric Rohmers ”Les Amours d'Astrée et de Céladon” (”The Romance of Astrea and Celadon”) 2007, baserad på den franske författaren Honoré d'Urfés herderoman ”L'Astrée” från 1600-talet. Historien utspelar sig på 400-talet, just i brytningstiden mellan antiken och medeltidens mörka århundraden bland herdar, nymfer och druider på den galliska landsbygden. Rohmer ligger även bakom ”Perceval le Gallois” (”Perceval”) 1978, en film inspirerad av Kung Arthur-legenden med Perceval, en av riddarna kring det runda bordet, i huvudrollen. Kring Arthur, som ska ha levt på 500-talet e Kr, har det byggts en rik legend baserad på flertalet litterära källor och härifrån har det funnits mycket att hämta för hugade filmskapare. Det finns väl säkert ett 80-tal film- och TV-produktioner byggda på eller inspirerade av Kung Arthur-legenden och ett antal till om man räknar med den besläktade legenden om Tristan och Isolde. Den första, ”Parsifal” spelades in redan 1904 och därefter har det getts ut varianter på temat i en strid ström, bl a ”Knights of the Round Table” 1953, ”Prince Valiant” 1954, Monty Python and the Holy Grail 1975, Excalibur 1981, ”First Knight” 1995 och ”King Arthur” 2004. Det finns även en film om den engelske 800-talskungen Alfred den Store, nämligen ”Alfred the Great” 1969. Alfred som ju även dyker upp i TV-serien Vikings, vilket ju då osökt för oss in på temat vikingar, eller hur? Naturligtvis finns det en mängd filmer om dessa fruktade nordbor, för att bara ta ett par exempel kan här nämnas ”The Vikings” 1958, ”The Long Ships” 1964, ”The 13th Warrior” 1999 och ”Valhalla Rising” 2009. Ser vi bortom Europas gränser finns en del inspiration även hämtad från den arabiska kulturområdet som sträckt ut sig över Mellanöstern. Framför allt har filmerna om Sinbad Sjöfararen, en fiktiv äventyrare från några av sagorna i det orientaliska verket ”Tusen och en natt”, nått stora framgångar. Ray Harryhausen låg t ex bakom de tre storslagna fantasyfilmerna ”The 7th Voyage of Sinbad” 1958, ”The Golden Voyage of Sinbad” 1973 och “Sinbad and the Eye of the Tiger” 1977. Även från Kina har vi ett antal filmer som utspelar sig under denna tid, framför allt har Tangdynastin (618-907) varit en populär epok att förlägga berättelser till. Vi har här prisbelönta filmer som ”Yang Kwei Fei” (”The Magnificent Concubine”) 1962, ”Shi Mian Mai Fu” (”House of Flying Daggers”) 2004 och ”Nie Yin Niang” (”The Assassin”) 2015. Som ni ser är utbudet relativt rikt vad gäller filmer med koppling till tidig medeltid och än mer hittar vi när vi vandrar vidare. 

Riddaren och Döden

Högmedeltiden med sin riddarkultur är väl sinnebilden för den medeltida världen för många av oss, här återfinns också flera av de gestalter som kommit att bli en väsentlig del av vår populärkulturella historia. Ta bara det 30-tal filmadaptioner av Shakespears pjäs ”Macbeth” som spelats in, denna tragedi om den skotske generalen som genom svek och mord tar landets tron i besittning lär ju utspelas under 1100-talet. I anslutning till alla korstågsfilmer dyker det också upp en hel del kändisar. Korsriddare på film har vi sett sedan 1930-talet och framåt, ”The Crusades” 1935, ”The Mighty Crusaders” 1958 och ”Kingdom of Heaven” 2005 för att nämna några. I anslutning till denna rörelse hittar vi bl a Richard Lejonhjärta, i filmer som ”King Richard and the Crusaders” 1954 och ”Lionheart” 1987, Ivanhoe, i filmer som ”Ivanhoe” 1913 och 1952 och inte minst alla produktioner baserade på Robin Hood. Sherwoodskogens ädle bandit har förekommit i över 60 filmer varav den första, ”Robin Hood and His Merry Men”, dök upp redan 1907. Här finns ju en rad klassiska äventyrsfilmer att välja på, ”The Adventures of Robin Hood” 1938, ”Robin Hood” 1952, ”Robin and Marian” 1976 och som sagt Robin Hood: Prince of Thieves 1991 för att bara nämna några. I det här sammanhanget får vi naturligtvis inte glömma den skotske frihetskämpen William Wallace som blev känd för en större allmänhet tack vare framgångarna för Braveheart 1995. I Sverige har vi också bidragit med filmerna om tempelriddaren Arn vilka ger oss en bild av riddarlivet på våra breddgrader. Bortom Europa har även andra kulturområden skildrats. Den store arabiske sultanen Saladin, grundare av den egyptiska ayyubid-dynastin, dyker t ex upp i ”El Naser Salah el Dine” (”Saladin the Victorious”) 1963 och mongolernas välde, där i synnerhet Djingis Kahn har fått stort utrymme, skildras i ett 15-tal filmer. Vill man ha en riktigt autentisk skildring av det högmedeltida samhället är kanske ändå Frantisek Vlácils tjeckoslovakiska ”Marketa Lazarová” 1967 att föredra. Framröstad som landets bästa film någonsin ger denna produktion en övertygande och fängslande bild av tidsperioden. Filmen handlar om den konflikt som uppstår efter det att dottern till en feodalherre kidnappas av en rivaliserande klan. Vlácil skulle följa upp Marketa Lazarová  med ännu en hyllad film med medeltidstema, ”Údolí Vcel”  (”The Valley of the Bees”) 1968. Detta är bara ett axplock av vad man kan ta del av men låt oss hasta vidare till senmedeltiden för att avsluta denna översikt innan det blir för mycket utsvävningar. 

Senmedeltiden ja med sina krig, ekonomiska kriser och digerdöd, vilken film kan bättre illustrera denna period än Ingmar Bergmans Klassiker Det Sjunde Inseglet i vilken vi får följa Max von Sydows riddare Antonius Block på dennes resa genom ett pesthärjat Sverige på flykt undan Döden. Digerdöden är även ett bärande inslag i Pier Paolo Pasolinis adaption av Giovanni Boccaccios novellsamling ”Decamerone”, “Il Decameron“ (“The Decameron”) 1971. Handlingen utgörs här av de berättelser tio ungdomar på flykt undan pesten berättar för varandra medan de vistas i ett isolerat hus, historier som ger oss en jordnära inblick i det dåtida italienska vardagslivet. Pasolini följde upp denna film med en liknande produktion, tolkningen av Geoffrey Chaucers novellsamling ”Canterbury Tales” 1972, denna gång är det berättelser från resenärer i ett medeltida England vi får ta del av. Ett par senmedeltida personligheter har också titt som tätt dykt upp på vita duken i olika tolkningar. Legenden om den fiktive schweiziske nationalhjälten. Wilhelm Tell skildras i t ex ett par tyska och italienska filmproduktioner vilka dock bleknar i jämförelse med de filmer som bygger på historien om Frankrikes nationalhelgon Jeanne d'Arc. Carl Theodor Dreyers “La Passion de Jeanne d'Arc” (“The Passion of Joan of Arc”) 1928 räknas exempelvis som en av stumfilmserans främsta mästerverk. Regissörer som Luc Besson, Robert Bresson och Jacques Rivette har sedan dess även de tagit sig an denna dramatiska historia. Andra hyllade filmer som behandlar denna tidsepok är t ex Laurence Oliviers ”Henry V” 1944, en tolkning av Shakespears pjäs med samma namn vilken här tar form av ett kostymdrama med Slaget vid Azincourt 1415 i centrum. Jean-Jacques Annauds ”Der Name der Rose” (”The Name of the Rose”) 1986, baserad på Umberto Ecos romanförlaga, är en annan kritikerrosad film. Historien är en slags intelligent mordgåta vilken franciskanermunken William av Baskerville försöker lösa med hjälp av logiska resonemang hämtade från Aristoteles, Thomas av Aquino och Roger Bacon. Och nu när vi ändå är inne på mord, hur mycket av den varan kan vi avnjuta i mer skräckorienterade sammanhang? Förhoppningsvis mer än i vad vi såg i fallet antiken.

Mytologiska mardrömmar

Ganska snart stod det klart att mina förhoppningar skulle komma på skam. Efter att ha rannsakat mitt minne vad gäller medeltida filmskräckisar och därefter gjort mentala noteringar om dessa återstod inte så mycket av värde att upptäcka. Faktum är att det alls inte spelats in så mycket medeltidsskräck som jag först trodde. Utöver de filmer jag kände till fanns i stort sett bara ytterst tveksamma b-filmer. Så det blir att få hålla till godo med vad som erbjuds och hoppas på bättre lycka framöver, här är lite att suga på så länge i alla fall. Från tidig medeltid finns inte så mycket förutom filmer på temat keltisk mystik, så låt oss fokusera på dessa. Historierna kring Kung Arthur går t ex igen i filmer som Bruno Gantillons Morgane et Ses Nymphes " ("Girl Slaves of Morgana Le Fay") 1971 och Doug Headlines “Brocéliande” 2003. I Gantillons film möter vi den mytomspunna Morgan le Fay, Arthurs trollkunniga syster och drottning i legendernas Avalon. Girl Slaves of Morgana Le Fay är en typisk fransk 70-talsrulle i Jean Rolins anda, även om denna är relativt återhållsam i jämförelse med annat liknande. En vackert filmad produktion med drömlika atmosfäriska scener och en smått surrealistisk och bisarr historia. Snygga unga kvinnor i lesbiska situationer utstirrade av perversa missfoster är såklart centrala inslag. Historien då, jo två tjejer är på resande fot i en avlägsen del av den franska regionen Auvergne men råkar komma vilse. Till slut hamnar de i ett gammalt slott tillhörande den mystiska Morgane (som egentligen är Morgana Le Fay från Arthur-legenden). Morgana har tydligen överlevt under århundradenas gång  genom att hämta kraft från unga kvinnors själar och är ständigt på jakt efter nya offer. För dem som accepterar en pakt med henne och en roll som sexslav i slottet erbjuder Morgana evig ungdom, för de som nekar återstår bara att ruttna bort i en av fängelsehålorna. Finns det någon möjlighet för den mosträviga Françoise att undfly Morgana och hennes drömlika parallellvärld? Och när allt kommer kring, är verklighet alltid bättre än fantasi och magi? Flummigt värre. Headlines “Brocéliande” 2003 är tyvärr ett exempel på att allt från 00-talets nya franska skräckfilmsvåg långt ifrån var speciellt bra. Här får vi en historia om ett gäng arkeologistudenter i den bretagniska staden Rennes vilka får möjlighet att delta i en utgrävning i det legendomsusade skogsområdet Brocéliande, där trollkarlen Merlins grav sägs vara belägen. Snart drabbas dock gruppen av mystiska dödsfall där alla offer verkar ha tagits av daga med hjälp av traditionella druidskäror. Kan det vara en gammal hednisk kult på krigsstigen här? Broceliande blandar slasherelement med allehanda skräckfilmsreferenser, keltisk mystik och poänglösa twistar. En trist historia riktad mot en tonårspublik vilken närmast känns som ett långt avsnitt av ”Buffy” på tomgång.

Förutom Arthur-legenderna har vi så klart ett annat populärt keltiskt kulturhistoriskt arv, nämligen Halloween. De flesta känner väll till denna högtid och dess rötter i den keltiska skördefesten Samhain, en tilldragelse då gränsen mellan de dödas värld och vår egen var som tunnast. Detta tema är naturligtvis tacksamt att använda sig av i skräckfilmssammanhang, onda krafter från andra sidan, mörka kulter och blodiga riter är ju klassiska skräckelement. Det finns ju ett antal filmer som berör Halloween-temat så här kommer bara ett par exempel med anknytning till dessa medeltida föreställningar att omnämnas. 1978 drog John Carpenter igång en av skräckfilmshistoriens mest klassiska serier med den stilbildande slashern ”Halloween”. I de två första filmerna kunde vi följa den ikoniske seriemördaren Michael Myers härjningar men när vi väl var framme vid del tre ville Carpenter ta serien åt ett nytt håll. I Tommy Lee Wallaces ”Halloween III: Season of the Witch” 1982 lyste Myers med sin frånvaro och I stället blev Halloween-traditionen inte bara en kuliss utan ett bärande tema när den galne leksaksmakaren Conal Cochran tar plats som ledande antagonist. Filmen är inget mästerverk men har fått oförtjänt dålig kritik eftersom publiken förväntat sig en Myers-film. Efter denna avstickare återgick serien därför till ursprungsspåret med ytterst tveksamma resultat som följd. Filmen börjar med ett mord på ett sjukhus följt av ett märkligt självmord. Vad ligger bakom dessa makabra händelser, spåren leder till leksaksfabriken Silver Shamrock och dess jovialiske ägare Cochran. Det visar sig så småningom att det fortfarande finns de med smak för de blodiga riter som sägs kunna kopplas till det ursprungliga Halloween-firandet och dessa gamla sedvänjor ska nu åter väckas till liv med hjälp av Halloweenmasker och flisor från en stulen Stonehenge-sten. Halloween III: Season of the Witch tar fasta på den kristna världens traditionella skräckföreställningar om förkristna hedniska kulter, vilka ofta har utmålats som onda och farliga. Detta är ett tacksamt tema att bygga en historia kring, i Wallaces film har vi både oron för möjligheten att kunskap om keltisk magi fortfarande kan existera samt fruktan för hur denna åter kan få inflytande genom den till synes oskyldiga traditionen att klä ut sig under dagens Halloweenfirande. En nyare film som även den väver in inslag från de folkloristiska föreställningar som omger Samhain är Michael Doughertys sevärda antologifilm ”Trick 'r Treat” 2007. Vad vi får är fem sammanvävda historier som utspelar sig i samma kvarter under ett nattligt Halloweenfirande. Anslaget sätts direkt med historien om det unga paret som kommer hem efter en Halloweenparad. När kvinnan beslutar sig för att blåsa ut ljuset i deras jack-o'-lantern-prydnad i trädgården, trots mannens varningar om att det bryter mot Halloween-traditionen, får det så klart hemska konsekvenser. Vad som sedan följer är en produktion tydligt inspirerad av den visuella stil som kännetecknade klassiska serier som ”The Vault of Horror” och ”Tales From The Crypt” från EC horror. Regissör Dougherty har sagt att han inte bara ville undersöka Halloweenfirandets folkloristiska ursprung utan även göra denna bakgrund mer allmänt känd. Dougherty nöjer sig, till skillnad från Conal Cochran i Halloween III, att låta filmfiktionen fungera som upplysning för de okunniga, men det är just kunskapen om Halloweens traditioner som avgör hur det går för karaktärerna i hans film. Både Halloween III: Season of the Witch och Trick 'r Treat bygger på den klassiska skräcken för det okända, vi bör frukta den dag då vi inte längre har vetskap om de mörka krafter som omger oss och hur de hålls i schack. Även här i Norden har folkloristiska föreställningar ibland använts som ingredienser i skräckfilmssammanhang. Vad gäller medeltiden har vi t ex för närvarande två projekt på gång. Från Sverige är det planerat att Karin Engmans och Klas Perssons ”Draug" ska ha premiär 2017, en historia byggd på traditionella föreställningar om ett skrämmande mytologiskt väsen i nordisk mytologi kallat just draug. Detta är en slags gengångare med övermänsklig styrka som kan lämna sin grav i jakt på offer att plåga och döda. Handlingen i filmen är förlagd till 1000-talets nordsvenska skogsområden där en utsänd missionär plötsligt försvinner. En ung kvinna född i trakten följer med den grupp som skickas dit som undsättning, men det de möter i de mörka skogarna är inte riktigt va de väntat sig. Vi håller tummarna för att detta faktiskt blir bra. Lika intressant låter kanske inte Stian Hafstads och Christer Larsens norska projekt ” Viking Vampires”. Två systrar arrangerar en företagsresa till det lyxiga Valhalla Spa Resort, beläget långt ute i de norska skogarna. I närheten finns även en legendomsusad runsten med en kryptisk inskription. Härunder vilar tydligen den ökände vikingahövdingen Erik Blodtand och hans två bröder, vilka också lär ha varit vampyrer. Om detta vet dock inte de nyanlända gästerna och när en av systrarna inte kan låta bli att utforska runstenen närmare väcks de döda så klart till liv. Verkar väldigt b-aktigt, men vem vet. 

Blind tro

Hur ser det ut vad gäller högmedeltiden då? Här har vi väl i alla fall ett par riddarhistorier att ta del av. Riddare av allehanda slag är naturligtvis en ingrediens som passar bra även I skräcksammanhang. Just deras visuella uppenbarelse med rustningar vapen och ordenstecken kan ge en del intressanta uppslag att spinna fantasifulla historier kring. En av de regissörer som verkligen utnyttjade detta koncept på ett egensinnigt vis var spanjoren Amando de Ossorio som med sin ”Blind Dead”-serie från första halvan av 1970-talet kickstartade igång en ny spansk skräckfilmsvåg. I den första delen av fyra, ”La Noche del Terror Ciego” (”Tombs of the Blind Dead”) 1972, introducerar han sina ikoniska tempelherreriddare, en fiktiv version av den ordern som upplöstes på 1300-talet. I Ossorios historia har en legion av dessa tempelriddare hemfallit åt kätteri och djävulsdyrkan i jakten på evigt liv. När de blir påkomna med att ägna sig åt människooffer och att dricka blod döms de till döden genom hängning och deras kroppar lämnas därefter kvar i galgarna för kråkorna att festa på. Sedan dess har kvarlevorna vilat i det övergivna kloster de haft som tillhåll, ända tills en olycksalig turist lyckas förirra sig dit och återuppväcka dem. De ruttnade och nu ögonlösa kadavren inleder därefter sin jakt på nya offer. Tombs of the Blind Dead är en atmosfärisk skräckis som bygger mer på krypande obehag än fartfylld zombieslakt. Ska man vara nogräknad är riddarna varken tillhörande tempelherreordern eller några zombier i traditionell bemärkelse. De kallas faktiskt aldrig tempelriddare i filmen utan benämns istället ”Knights from the East” och Ossorio såg dem snarare som en slags vampyrliknande mumier än hjärndöda zombier. Uppföljaren, ”El Ataque de los Muertos sin Ojos” (”Return of the Blind Dead”) 1973, som inte har någon koppling till föregångaren förutom riddargestalterna, är en mer fartfylld historia som också håller bra klass. Här är det en liten portugisisk by ute på landsbygden som hemsöks under den årliga festival som hålls till minne av segern över de onda tempelriddarna. Filmen har en viss slasherkänsla över sig med en riktigt minnesvärd final. Sen gick det tyvärr utför en aning. I ”El Buque Maldito” (”The Ghost Galleon”) 1974, dyker de odöda upp på en spansk gallion från 1500-talet vilken kommit seglandes från en annan dimension! En svag historia med dåliga effekter och horribelt skådespeleri överlag tyvärr. Den avslutande delen, ”La Noche de las Gaviotas”(”Night of the Seagulls”) 1975 är då något bättre än föregångaren även om den lider av segdragna partier och känns något repetitiv. Nu ägnar sig de gamla tempelriddarna åt att vart sjunde år dyka upp för att utkräva människooffer från en liten fiskeby. När ett par utomstående besökare anländer riskerar denna mörka tradition att avslöjas. Ossiros filmserie har onekligen en given plats i skräckfilmshistorien, hans filmer kan dessutom ses som tidstypiska allegorier över det auktoritära och förtryckande klimat som rådde under den spanska Franco-eran. Tempelriddarna som återvänder från sina gravar i början av varje film för att plåga sin omgivning kan på sätt och vis ses som symboliska representanter för den repression folk utsattes för vid denna tid. 

De blinda tempelriddar-zombierna har också återanvänts av andra filmskapare som den produktive regissören John Gilling i hans sista film ”La Cruz del Diablo” (”The Devil's Cross”) 1975 och senare av Vick Campbell i dennes “El Retorno de los Templarios” (“Graveyard of the Dead”) 2007 och av den tyske undergroundregissören Andreas Schnaas i splatterskräckkomedin ”Don't Wake the Dead” 2008. Det finns väl bara en sak att säga om dessa produktioner, undvik! En slags tempelriddare möter vi också i Jean-Marc Pichés ”The Minion” 1998. Denna film tar sin början någon gång på medeltiden då ett hemligt munksällskap grundas för att skydda heliga föremål. Framför allt gäller det att bevaka en nyckel som kan öppna den port till helvetet som är belägen under ett tempel i Jerusalem och därmed släppa lös Fan själv. Tydligen är dock en av Djävulens demoniska hantlangare på jakt efter just densamma. Nyckeln dyker sen plötsligt upp under en arkeologisk utgrävning en julafton i New York, precis innan millenniumskiftet 1999. Naturligtvis letar sig den hamnskiftande och odödliga demonen, the Minion dit för att åter försöka lägga vantarna på nyckeln och det är upp till en arkeolog samt en nutida tempelriddare (spelad av Dolph Lundgren) att förhindra att så blir fallet. En riktigt sunkig b-film med en tråkig och segdragen historia, vilken dessutom lider av dålig produktion och undermåligt skådespeleri. En annan regissör som använt sig av riddarordnar som dramaturgiskt inslag är exempelvis Michele Soavi i dennes ”La Chiesa” (”The Church”) 1989. Filmen inleds med att en grupp teutoniska riddare från Tyska Ordern, faktiskt en gång rivaler till Tempelherreordern, anklagar en grupp djävulsdyrkare för kätteri varpå dessa massakreras och slängs i en massgrav. Över denna byggs därefter en kyrka för att för alltid hålla ondskan som begravts här fången. Om de demoniska krafterna någon gång skulle riskera att släppas lösa kommer kyrkan genom en specialkonstruerad mekanism att självförstöras.  Naturligtvis släpps ondskan loss i vår tid när en bibliotekarie råkar flytta en sten nere i kyrkans katakomber. The Church ska framförallt ses för det stilistiskt enastående kameraarbetet och den stämningsfulla atmosfär Soavi lyckas skapa. Filmen är också fylld med symbolik och om man skrapar på ytan märker man att här finns en sublim kritik med eggen riktad mot Vatikanen och den katolska kyrkan vars maktställning har orsakat en hel del förtryck och lidande för oliktänkande genom århundradena. Men, bortsett från riddare, vad finns det då mer att hämta från den högmedeltida kulturen ur ett skräckfilmssammanhang? Tja, en legendarisk hjälte som Robin Hood dyker faktiskt upp i Oliver Krekels ”Robin Hood: Ghosts of Sherwood” 2012, kanske en av de sämsta filmer som spelats in. Ta bara historien, Robin och hans glada gäng av stråtrövare har slutligen stupat i strid med Sheriffen av Nottingham. Alldeles förkrossade över detta faktum beslutar sig Little John och Marian att försöka återuppväcka dem från de döda. Det skulle de inte gjort, det visar sig nämligen att när Robin och gänget kommer till liv igen är det som blodtörstiga zombier. Sen får vi se dem ranta runt i skogen resten av filmen. Att namn som Kane Hodder (Little John) och Tom Savini (Sheriff of Nottingham) medverkar i denna kalkonrulle är ytterst anmärkningsvärt. Det hela känns som ett projekt där barn i mellanstadiet fått ett par kameror och en studiedag för att gå ut och filma. Osannolikt amatörmässig produktion som inte går att se på. Lika bra att avsluta detta nu med att skärskåda senmedeltiden.

En sista dödsdans

Medeltidens avslutande fas är naturligtvis mest förknippad med digerdöden, något som också avspeglar sig I den skräckfilmsproduktion som berör tidseran. Roger Cormans klassiska Hammer-adaption av Edgar Allan Poes novell “The Masque of the Red Death” 1964 handlar kanske inte direkt om just denna pestsmitta men naturligtvis har farsoten fungerat som en inspirationskälla. The Red Death har i denna historia hemsökt Sicilien och i ett försök att undkomma smittan har den onde Prins Prospero förskansat sig i sitt slott där han, tillsammans med en grupp från högadeln, lever ett depraverat och utsvävande liv medan folket utanför svälter och dör. Men hur länge kan denne man undfly sitt öde trots att han nu dyrkar Satan? The Masque of the Red Death är utan tvekan Cormans bästa film och här väver han effektfullt in element både ur Boccacios Decamerone och Shakespeares ”Stormen” (”The Tempest”) i en filosofiskt reflekterande berättelse om ont och gott. Filmen är fylld av atmosfär och olika stämningslägen och Vincent Price är verkligen i toppform som den utstuderat grymme Prospero. Blanda bara inte ihop den med Alan Birkinshaws ”The Masque of the Red Death” 1989. En annan riktigt bra film på pesttemat är Christopher Smiths skitiga och dystra ”Black Death” 2010, en produktion som visar på att det inte är en tillfällighet att han även legat bakom fina saker som ”Severance”, ”Triangle” och ”Creep”. Året är 1348 och digerdöden har nått sin kulmen i ett hemsökt England. I denna mörka tid har en grupp legosoldater under ledning av riddaren Ulric (Sean Bean) fått i uppdrag att spåra upp och fängsla en svartkonstnär som ryktas ha hindrat den dödliga pestsmittan från att drabba en avlägset belägen by genom en kombination av svart magi och människooffer. Denna typ av ogudaktig ockultism är inget kyrkan tar lätt på och som moraliskt stöd skickas därför även den unge munken Osmund med på expeditionen, en man som dock har en egen agenda. Smith ger oss här en skildring av den brutalitet som präglade den blodiga kollisionen mellan kristen tro och hedniska sedvänjor under en mörk tidsera. Känslan av undergång och ond bråd död förstärks effektivt genom den atmosfär Smith skapar med sina dovt färgade bilder av hemsökta öde landskap och mörka skogar. Man märker också att Smith här vill ge oss lite mer än den typiska kampen mellan kristna och hedningar, i slutändan handlar det om synen på vad som egentligen är ont och gott och om moraliska val och dess konsekvenser. Vi känner igen tematiken från exempelvis Robin Hardys ”The Wicker Man”. En film som ofta jämförs med Black Death är Dominic Senas “Season Of The Witch” 2011, där den senare i allmänhet anses som den sämre av de två. Tematiken är något snarlik, i Senas film beger sig ett sällskap ledda av två korsriddare (Nicolas Cage och Ron Perlman) ut på en färd genom ett pesthärjat England för att leverera en kvinna anklagad för häxeri till ett kloster där hennes skuld ska prövas. Den farofyllda färden ska dock visa sig vara en mild smekning mot vad som väntar dem vid ankomsten. Season of the Witch har kanske fått lite väl dåliga omdömen, produktionen ser överlag bra ut och lyckas etablera en suggestiv stämning med sina fängslande landskapsvyer och dramatiska actionsekvenser. Filmen tar sig dock aldrig riktigt och ballar tyvärr ut på slutet, då det hela ges en vändning som sabbar en hel del av den atmosfär som tidigare byggts upp. Varför det blev så kanske beror på att filmen klipptes om i slutskedet, vilket nog inte gynnade det färdiga resultatet. Samspelet mellan Cage och Pearlman känns också en aning krystat med en dialog som inte är vidare trovärdig i sammanhanget. Men visst, ge Season of the Witch en chans, det kan den vara värd. En alltför bortglömd rulle på temat digerdöden är annars Alberto Sciammas "Anazapta" 2002 med Lena Headey (Game of Thrones) passande nog i huvudrollen som den inflytelserika högreståndsdamen Lady Matilda Mellerby. Filmen utspelar sig på ett engelskt landsbygdsgods år 1348, mitt under Hundraårskriget mellan England och Frankrike. När ett par soldater återvänder från krigets Frankrike blir godsets föreståndare Lady Matilda underrättad om att hennes make fallit i fiendens händer, men soldaterna under ledning av makens brorson Nicholas (Jason Flemyng) har å andra sidan även de lyckats ta en inflytelserik fiende till fånga. Med sig har de Jacques de Saint Amant (David La Haye), son till den adelsman som håller Sir Walter de Mellerby (Jon Finch) som gisslan, och Lady Matilda inser nu att ynglingen kan utbytas mot maken plus en tillkommande lösensumma vilken kan hjälpa till att rädda hennes gods från ekonomisk undergång. Men snart börjar folket på godset dö av en mystisk sjukdom misstänkt lik pesten, kan detta ha något att göra med den tillfångatagne fransmannen? Vad som gör Anazapta så sevärd är den realistiska känsla Sciamma lyckas etablera. Här får vi ingen Hollywood-glättad bild av medeltiden med män i skinande rustningar. Människorna som skildras är fattiga, smutsiga med skitiga kläder och dåliga tänder. De framlever sina miserabla liv i en lerig by där våld och ond bråd död tillhör vardagen. Inte ens det privilegierade livet på godset är säkert då den ekonomiska situationen gör tillvaron utsatt för Lady Matilda som riskerar att hamna i klorna på traktens biskop (Ian McNeice) vilken kräver sexuella tjänster i utbyte mot betalningslättnader. Filmen ger en fin blandning av skräck, spänning och mysteriehistoria väl värd att ses av fler. Föredrar man zombier med en slags medeltida anknytning kan man så klart också få sitt lystmäte uppfyllt, på egen risk. 1973 skulle den spanske kultskådisen Paul Naschy både skriva manuset till och ha huvudrollen i den spanska b-filmen ”El Espanto Surge de la Tumba” (”Horror from the Tomb”), i regi av Carlos Aured. I denna ganska knäppa film spelar Naschy inte mindre än tre av rollkaraktärerna, alla tillhörande släkten de Marnac. Först möter vi den ondskefulle svartkonstnären Alaric de Marnac som tillsammans med sin älskarinna döms till döden och avrättas förhäxeri i 1400-talets Frankrike. Flera hundra år senare bjuder den sentida ättlingen Hugo de Marnac (Naschy igen) in tre av sina vänner att tillbringa en semester på hans gamla familjeägor ute på den franska landsbygden. Väl där börjar en del konstiga saker ske, vad sällskapet inte vet är att Alarics avhuggna huvud tydligen fortfarande är vid liv i den kista det gravsatts i på det stora gravfält som omger fastigheten. Nu börjar det hypnotisera folk som förvandlas till blodtörstiga zombier. Ja, ni hör själva, filmen i sig är så klart ganska dålig och meningslös men vill man ha lite opretentiös euro-trash att skratta åt så finns här en del tidstypisk sleaze och tämligen taffliga effekter. Om Horror from the Tomb kan ha ett visst underhållningsvärde kan man tyvärr inte säga detsamma om Mark Atkins ”Knight of the Dead” 2013, en tämligen obehaglig upplevelse, men av fel skäl. Lågbudgetelände utan mål och mening. Historien då, tja vilken historia. En grupp korsriddare har av någon anledning fått ansvar att frakta den heliga Graalen någonstans men blir förföljda av stråtrövare. De flyr in i en gömd dal hemsökt av digerdöden för att där upptäcka att platsen är tillhåll för blodtörstiga zombier. Denna närmast obefintliga storyline kompletteras med ett osedvanligt fult foto som inte förmår utnyttja de annars stämningsfulla miljöerna. Produktion och skådespelarinsatser är i övrigt under all kritik. En dålig film som inte ens lyckas bli ofrivilligt komisk i sin tafflighet.   

Låt oss så avsluta med två skräckfilmsikoner, men av helt olika snitt. Gary Shore gav sig 2014 i kast med att ge oss bakgrundshistorien till allas vår Greve Dracula i sin ”Dracula Untold”, en film som väl inte riktigt blev vad man hoppades på. Konceptet var i alla fall intressant, Shore hade valt att utgå från legenderna kring den blodtörstige fursten av Valakiet, Vlad III Dracul eller Vlad Tepes (1431-1476), Det är ju denne gestalt som fått stå förlaga för Bram Stokers Dracula och Shore ville här koppla samman den historiska personen med fiktionen för att härmed göra ett avstamp mot en ny filmsvit om den odödlige greven. Detta är tänkt som en första del inom ramen för Universals New Monster Universe, ett slags reboot-projekt för de  klassiska filmmonstren inspirerat av framgångarna för de filmsviter som skapats kring Marvels och DC:s superhjältevärldar. Tyvärr står Dracula inte att känna igen här, av den brutale pålspetsaren märks inte så mycket, snarare skildras Vlad som en i grunden godhjärtad man, jaha. Efter år på krig och tusentals dödsoffer beslutar den unge ädlingen sig nämligen för att slå sig till ro som regent för sitt lilla rike och ägna sig åt familjelivet tillsammans med fru och son. Tyvärr tvingar en hord av invaderande turkar under ledning av den grymme osmanske sultan Mehmed honom att tänka om. Turkarna kräver nämligen en tribut av Vlad bestående av 1000 pojkar tänkta som rekryter till Mehmeds armé (Vlads egen son ingår i kravet). Detta går ju inte för sig och den desperate fursten beslutar sig därför snabbt att sluta en pakt med en djävulsk ärkevampyr vilken ger honom vampyrkrafter, men till ett ödesdigert pris. Luke Evans ("Fast and the Furious", "The Hobbit") i rollen som den blivande Dracula ser förvisso bra ut men någon Max Schreck, Bela Lugosi eller Christopher Lee är han ju inte. I Evans tappning blir Dracula en actionhjälte av klassiskt snitt, mer tyngd av sin präktighet än av sina synder. Med en superhjältes krafter gör han i stort sett själv processen kort med en tusenhövdad armé av turkar i storslagna krigsscener vilka emellertid snart blir löjeväckande och tröttsamma. Känslan av fara och obehag lyser helt med sin frånvaro. I stället för skräck får vi ett slags förutsägbart familjedrama, kanske inget man vill ha i en Dracula-film. Filmen är verkligen inte särskilt underhållande och saknar nerv, vackert foto och snygga kostymer dock. I slutändan blev Dracula Untold nog inte den nytändning som Universal räknat med, på sin höjd en habil actionrulle. Roligare är det då att avsluta denna del med en av mina absoluta skräckfilmer alla kategorier, Sam Raimis fantastiskt underhållande ”Army of Darkness” 1992, den tredje delen i hans ”Evil Dead”-serie. Som nog alla vet hamnar Bruce Campbells antihjälte Ash här i en slags fantasydoftande 1300-talsvärld där han efter att tillfångatagits av feodalherren Lord Arthur ges uppdraget att lägga beslag på svartkonstboken Necronomicon. Det går ju såklart sådär om man säger så. Army of Darknes är förvisso ganska långt ifrån den skräck Raimi serverade i "The Evil Dead" men är likväl helt klart en favoritfilm. Slutet gott allting gott, nu lämnar vi medeltiden åt sitt öde och blickar fram mot de nya världar som öppnade sig i ljuset av renässansen.