En djävulsk roadtrip - Historiska hemsökelser

Vill ni hänga med till Sydostasien för att kolla in läget för skräckfilmsscenen här? Oh nej tänker ni kanske eftersom asiatisk skräck kan kännas något uttjatat.
 
Mycket väsen i Indokina

 

Men tänk såhär, Asien är en stor och vidsträckt världsdel och naturligtvis finns det en mängd olika kulturtraditioner som har påverkat filmskapandet här. Det finns så mycket mer än billiga kopior som vill casha in på de internationella framgångarna för Hideo Nakatas ”The Ring” 1998. Visst har alla japanska och koreanska spökfilmer från 2000-talet skapat en viss likriktning i det östasiatiska utbudet i stort under de senaste 15-20 åren, men den ökade internationella efterfrågan på denna typ av filmer har också inneburit möjligheter för flera nationella filmindustrier att satsa på andra typer av genrefilm i takt med att de politiska systemen blivit mindre auktoritära och intoleranta. Vietnam, Thailand, Kambodja och Laos är ju inte direkt kända för sin skräckfilmsproduktion men nu har filmskapare härifrån börjat förverkliga sina visioner även när det gäller skräck, det kan röra sig om allt från produktioner i typisk J- och K-horror-stil till verk som mer tydligt genomsyrade av egna nationella kulturtraditioner, fyllda av särpräglade varelser vilka saknar egentliga motsvarigheter någon annanstans. Om det finns någon slags gemensam röd tråd vad gäller sydostasiatisk skräckfilmsproduktion så är det just betoningen av övernaturliga element i majoriteten av historierna. Detta är inte så konstigt med tanke på hur mycket av religiösa föreställningar, traditionell vidskepelse, schamanistiska ritualer och animistiska kulter som  genomsyrar det regionala kulturarvet här. Dessa influenser är minst lika starka som påverkan från västerländska strömningar eller trender från Japan, Sydkorea eller Hongkong. 

 

Sydostasien är idag fortfarande hemvist för en mängd övernaturliga varelser, av vilka många härstammar från en tid som föregick dagens officiella trossystem. Även om statsmakterna i länderna här har gjort sitt bästa för att marginalisera gamla traditionella naturreligioner har en del av dessa föreställningar envist hängt kvar i folks medvetande, dock till viss del anpassade till dagens samhälle. Ett exempel på detta är den nya typ av skräckfilm som skapas i Sydostasien under 2000-talet, där inslag från traditionella trosföreställningar tillåts få fritt spelrum. Man kan se dessa produktioner som lite av en kompromiss mellan en förmanande statsreligiös överhet som kan acceptera fiktiv vidskepelse och en folklig kultur som fortfarande knyter an till gamla traditioner. En genre som tidigare varit tämligen frånvarande eller i annat fall mest bestått av lågbudgetskräck som egentligen oftast varit dåligt förklädd mjukporr har under de senaste 20 åren således kunnat genomgå en radikal förändring och levererar idag respekterade verk som återspeglar regionens filmkulturella utveckling. I och med det uppvaknade internationella intresset för asatisk skräck är det kanske inte så konstigt att sydostasiatiska produktioner plötsligt backas upp av både nationell filmindustri och statlig sponsring. Ansedda regissörer tvekar nu inte heller längre att ta sig an skräckteman och hämtar gärna inspiration från ländernas egna kulturarv. Naturligtvis har traditionella symboler omtolkats och används ofta för att föra fram specifika budskap anpassade till dagens publik och samhället den lever i. Gamla folkloristiska monster kan symbolisera olika destruktiva företeelser och genom att skilda hur de Nang Nakförgörs förmedlas budskapet om vilka krafter som egentligen är goda. Men frågan är om folk bryr sig om detta, det är nog oftast de monstruösa uppenbarelserna de fokuserar på och inte någon underliggande sensmoral. Ta t ex den i Sydostasien så vanligt förekommande kvinnliga varelsen, känd som Mae Nak i Thailand, Tiyanak i Filippinerna, Kuntilanak (eller Matianak) i Indonesien och Pontianak i Malaysia, detta är en figur väl etablerad i folks medvetande och har varit en stapelvara inom skräckfilmsgenren sedan lång tid tillbaka. Biobesökare har verkligen uppskattat historier om denna gengångare i form av en blodtörstig kvinna som avlidit i barnsäng och därför dröjer sig kvar i vår värld för att livnära sig på de levande. Naturligtvis kan man se dessa historier som ett uttryck för det patriarkala system som har präglat regionen genom historien och där kvinnor alltid underställts män. Kvinnliga monster kan i detta perspektiv ses som krafter som hotar den rådande samhällsstrukturen genom att ett nytt och handlingskraftigt självmedvetande och genom att slutligen stå som segrare återupprättar hon på symboliskt den naturliga balans som så länge varit rubbad. På detta vis har modern sydostasiatisk skräck varit en frisk fläkt i en patriarkalisk kvinnodiskriminerande tillvaro. Ett par exempel på detta är Nonzee Nimibutrs thailändska ” Nang-Nak” 1999, Shuhaimi Babas malaysiska ”Pontianak Harum Sundal Malam” (”Pontianak, a Scent of Tuberose”) 2004 och Rizal Mantovanis indonesiska ”Kuntilanak” (”The Chanting”) 2006. Skräckfilm är som synes ett väldigt intressant sätt att ta del av främmande kulturer så låt oss då bege oss iväg till ett par av dessa avlägsna destinationer och för att spana in vad de har att erbjuda.  

 

Ett land i krig ... och på film

 

På denna resa kommer vi att se oss omkring i den region som ibland brukar benämnas Indokina, den större halvö i Sydostasien som idag utgörs av staterna Vietnam, Kambodja och Laos, samt delar av Thailand och Burma. Historiskt har länderna här påverkats både från Kina och Indien, men i varierande omfattning, i  i Vietnam har framför allt kinesiska kulturella influenser gjort sig gällande medan indisk påverkan har varit betydande i resten av regionen. Samtliga länder präglas emellertid av en buddhistisk kulturtradition som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Naturligtvis har dessa faktum avspeglat sig i de olika konstformer som uppstått, så även inom den filmproduktion som existerat i regionen sen 1900-talets första årtionden. Men det har tagit sin tid innan sydostasiatisk film fått någon större internationell uppmärksamhet, men detta håller så sakteliga på att förändras. Ta Vietnam t ex, landet har haft en verksam filmindustri i över hundra år, men det är först på senare tid som produktionen av kvalitetsfilm kommit igång riktigt ordentligt. Det första vietnamesiska filmbolaget, Huong Ky Film Company, i Hanoi grundades redan på 1920-talet i en tid då de franska influenserna var påtagliga. Detta var inte så konstigt då landet varit en del av kolonialväldet Franska Indokina sedan 1887 där de inhemska härskarna i grunden bara var marionetter. Den första film som veterligen spelades in i Vietnam hade följdriktigt en fransman som upphovsman, forskaren E.A. Famechon färdigställde 1924 sin tolkning av det vietnamesiska nationalpoemet ”Kim Van Kieu” (”The Tale of Kieu”). Snart var emellertid vietnamesiska filmskapare själva igång, i mitten av 1920-talet skapade ett par filmentusiaster i Hanoi bolaget Huong Ky Film Company vilket 1926 gav ut de första vietnamesiska produktionerna i form av ett par korta dokumentärer som skildrade kejsar Khải Địnhs begravning och kröningen av efterträdaren Bảo Đại. Någon publiksuccé för de tidga vietnamesiska stumfilmerna kan man knappast tala om, visserligen hade en fransk filmkedja etablerat 33 biografer i landet 1927, men det var bara den lilla gruppen av storstadsbor som hade tillgång till dessa. Det första riktiga uppsvinget för vietnamesisk film skedde i samband med ljudfilmens genombrott på 1930-talet. Nu fick vi för första gången se större satsningar, bl a internationella samarbeten som det mellan produktionsbolaget The Dam Quang Thien Group och det Hongkongbaserade South China Motion Picture Company. 1937 lanserade de sitt gemensamma projekt ”Canh Dong Ma” (”The Ghost Field”) 1937, en film som spelades in i Hongkong i kinesisk regi men med vietnamesiska skådisar talandes sitt eget hemspråk. The Ghost Field kan kanske också ses som Vietnams första skräckfilm med sin historia en psykoanalytiker som med hjälp av hypnos lyckas få seriemördaren Hung att beskriva en rad mord han begått. När psykoanalytikerns dotter får reda på att hennes pojkvän är en av Hungs många offer hugger hon ihjäl honom med en kniv. I rollistan ser vi bl a den berömde vietnamesiske författaren Nguyen Tuan men trots bra förutsättningar blev filmen ett ekonomiskt bakslag för filmbolagen som inte alls hade kunnandet att handskas med det kinesiska finansiärernas intriger. Ett par ytterligare vietnamesiska filmer kom att ges ut av Asia Film Group Studio och The Vietnam Film Group mellan åren 1937-40, men dessa är tämligen obskyra saker som nog inte många har sett. 

 

Under andra världskriget ockuperades Vietnam under en period av Japan och samtidigt som den nationalistiska och kommunistiska Viet Minh-rörelsen växte fram med målet att kämpa för landets självständighet från både japaner och fransmän. Som ett led i kampen bildade ministeriet för information och propaganda 1945 en filmavdelning som ett led i denna kamp med målet att producera independentfilm som skildrade kampen mot fransmännen och ingjuta mod i folket. Efter andra världskriget och det påföljande Indokinakriget tvingades Frankrike 1954 slutligen överge sina besittningar i området och följden blev att Viet Minh etablerade en kommunistisk stat i norra Vietnam medan en västvänlig regim upprättade ett styre i syd, där man 1955 utropade en egen republik under ledning den västvänlige Diem Ngo Dinh. Båda dessa stater var hårda diktaturer och bittra politiska fiender. När de nordvietnamesiska försöken att undergräva regimens ställning i syd ökade tog USA över rollen som försvarare av västerländska intressen i regionen och började skicka in trupper. Det hela resulterade i det blodiga Vietnamkriget 1965-75 där Nordvietnam slutligen stod som segrare. Här hade ledaren  Ho Chi Minh hela tiden använt filmmediet som ett politiskt verktyg och genom inrättandet av det statliga Vietnam Movie and Photography Enterprise 1953 pumpades en hel del kapital in i landets filmindustri. Fokus låg främst på dokumentärfilm och mellan åren 1956-59 producerades hela 45 dokumentärer, de flesta på temat att ”befria” syd. Denna typ av filmproduktioner kom att fortsätta massproduceras under det Vietnamkriget fram till återföreningen On the Same River1975. Men även vanlig spelfilm kunde accepteras om den skickade ut rätt budskap. Flera kritikerrosade verk kom att ges ut under 1950- och 60-talet, bl a Nguyen Hong Nghis och Pham Ky Nams ”Chung Mot Dong Song” (”On the Same River”) 1959 där den klassiska Romeo och Julia-historien används för att beskriva splittringen mellan nord och syd. Även om detta i grunden är en propaganda film är den unik inte bara för att det är den första nordvietnamesiska spelfilmen utan också för att den skildrade personliga känslor. En del av de dokumentärer och spelfilmer som producerades i Nordvietnam fick en hel del uppmärksamhet i Östeuropa under denna tid, Pham Ky Nams drama ”Chi Tu Hau (”The Young Woman of Bai-Sao”) 1963 tog t ex hem en Silver Award vid Moscow Film Festival. I Sydvietnam producerades det också en hel del propagandafilm så klart, både i dokumentär form och som spelfilm. En av de mest kända filmerna från krigsåren är Vinh Noans ”Chung Toi Muon Song” (” We Want To Live”) 1956 som skildrar den emellanåt blodiga jordreformen som genomförts i Nordvietnam. I mitten av 60-talet gavs det också ut flera filmer på temat personliga tragedier i skuggan av kriget, som Hoang Vinh Locs ”Nguoi Tinh Khong Chan Dung (”Faceless Lover”) 1971. 

 

Konsten att definiera dålig smak

 

Efter återföreningen 1976 blev Vietnam en kommunistisk diktatur präglad av ett hårt auktoritärt styre. 1986 inleddes dock en övergångsfas mot en något mer liberal ekonomisk politik, vilket satte fart på landets tillväxt. Idag är Vietnam emellertid fortfarande en av de få kvarvarande enpartistater som ansluter sig till en marxist-leninistisk idétradition och där det råder en hel del brister vad gäller mänskliga rättigheter. Den politiska utvecklingen avspeglade sig naturligtvis också i kulturlivet. Saigon-baserade filmstudior började exempelvis producera filmer med socialrealistiska teman i stor skala, åren efter krigsslutet färdigställdes runt 20 produktioner årligen jämfört med endast ca tre stycken under kriget. Filmer som Nguyen Hong Sens ”Canh Dong Hoang” (”The Wild Field”) 1979 och Minh Dang Nhats ”Bao Gio Cho Den Thang Muoi” (”When the Tenth Month Come”) 1984 fokuserade på hjältemodiga personer, de mänskliga umbärandena under krigsåren samt utmaningarna i efterkrigstidens vietnamesiska samhälle. Den helt statsfinansierade filmindustrin fortsatte i samma stil tills det att regimen beslutade sig för att öppna landet för utländska intressenter i samband med de ekonomiska reformerna 1986. Härmed inleddes en era där nytt kapital och högre konstnärliga visioner kom att vitalisera den vietnamesiska filmbranschen, vilket var nödvändigt om den skulle överleva i konkurrensen från den växande videomarknaden och den allt mer omfattande piratkopieringen. Med större möjligheter till att hitta finansiering och en större konstnärlig frihet fanns det plötsligt möjlighet att ta sig an nya teman samt att ta ut svängarna på ett helt annat sätt än tidigare. Plötsligt var det inte bara vardagshjältar som skildrades på vita duken utan även vanliga män och kvinnor med personliga känslor och önskedrömmar. I spetsen för denna utveckling gick Tran Anh Hung, en av den The Scent of Green Papayanya generationens mer framstående vietnamesiska regissörer bosatt i Frankrike. Hans skildringar av livet i Vietnam har fått en hel del internationell uppmärksamhet, debuten ”Mùi Du Du Xanh” (”The Scent of Green Papaya”) 1993 var t ex Oscarsnominerad och de två följande filmerna i hans Vietnamtrilogi, ”Xich Lo” (”Cyclo”) 1995 och ”Mua He Chieu Thang Dung” (”The Vertical Ray of the Sun”) 2000, har vunnit ett flertal priser på olika filmfestivaler. 30 december 2002 meddelade ministeriet för kultur och information slutligen att det nu var tillåtet för privata filmbolag att verka helt självständigt från staten. Detta blev inledningen till det uppsving vi sett vietnamesisk film genomgå de senaste tio åren. Folk började nu dras till biograferna i allt större utsträckning och landet fick ett par riktiga publiksuccéer, bl a Hoang Les drama ”Gai Nhay” (”Bar Girls”) 2003 vilken är den mest inkomstbringande inhemska produktionen i landet till dags dato. Framgångarna för mer underhållningsorienterad film har ingjutit ett nytt självförtroende hos vietnamesiska filmskapare vilka nu är beredda på att satsa på denna typ av produktioner, inte sällan i samarbete med utländska partners. 

 

Vad gäller skräckfilm har det varit mer problematiskt än vad exempelvis är fallet med romantiska komedier eller actionfilm. De statliga myndigheterna ser inte positivt på innehållet i skräckproduktioner, vilket de anser kan sprida vidskepelse, moraliskt förfall och ha ett allmänt skadligt inflytande på publiken. 2007 gick man därför ut och varnade filmskapare för att producera skräck som kunde skapa allt för starka känslor av rädsla och panik. Dessutom borde regissörerna se till att deras filmer helst slutade med det godas triumf över ondskan. Efter som alla typer av kulturyttringar måste godkännas efter en statlig granskning har det således varit tufft för skräckfilmsmanus att klarar censuren krav. Genom åren har det spelats in ett antal psykologiska dramer med skräckelement men de har inte varit så värst skrämmande och har heller inte nått ut till någon större publik. Runt tiden för det senaste sekelskiftet och framöver har ändå ett par vietnamesiska skräckisar lyckats se dagens ljus, men någon större uppmärksamhet utanför landets gränser har de inte fått. En av de främsta thrillerregissörerna inom vietnamesisk film är Victor Vu, uppvuxen och filmskolad i USA men ofta verksam i Vietnam där han också vunnit ett antal utmärkelser för sina filmer. Men berömmelsen har inte bara varit av positiv art, han har även anklagats för plagiat. Vu har regisserat film sedan början av 2000-talet och den första skräckorienterade filmen, den episodiska spökhistorien ”Oan Hon” (”Spirits”) kom 2004. Historierna här är baserade på tre klassiska vietnamesiska spökberättelser och personerna är traditionella inhemska arketyper. En lågbudgetproduktion med lite ”The Sixth InfernoSense”-känsla om en familj som lever i ett hus hemsökt av spöken. Efter Spirits har det blivit ytterligare ett par thrillers finansierade med amerikanskt kapital. Mest uppmärksammad har han blivit för ”Giao Lo Dinh Menh” (”Inferno”) 2010, vilken har anklagats för att vara en nästan ren kopia på Wolfgang Petersens ”Shattered” från 1991. Liknande anklagelser har även omgärdat Vus historiska actiondrama ”Thien Menh Anh Hung” (”Blood Letter”) 2012. Trots detta har det ändå blivit ett antal utmärkelser och publikframgångar med de mörka skildringarna från den vietnamesiska showbiz-världen i  ”Scandal” 2012 och ”Scandal: Hao Quang Tro Lai” (”Scandal 2”) 2014 samt den medicinska spökhistorien ”Qua Tim Mau” (”Vengeful Heart”) 2012. En annan amerikabaserad regissör som är verksam i Vietnam är Le-Van Kiet som hittills legat bakom tre skräckproduktioner av olika slag. Hans första försök, "House in the Alley" 2012, var ett försök att spela in en vietnamesisk variant på en klassisk spökhusfilm, vilket funkade helt OK. Vad vi får är förvisso en ganska långsam men ändå stämningsfull historia om ett ungt par som börjar uppleva obehagliga saker i sitt nta hem efter de förlorat sitt väntade barn. En hel del rabalder skulle det bli kring Kiets nästa skräckis, tonårs-slashern ”Bay Cap 3 (”High School Trap”) 2013. Historien är ganska ordinär, fem high school-ungdomar beger sig ut på en tripp till landsbygden för att ha lite äventyrliga upplevelser. Naturligtvis blir det inte alls som de tänkt sig då en i gänget visar sig vara en hämndlysten psykopat vars mål är att ta livet av sina kamrater med ett antal utplacerade dödliga fällor.  Någon vecka innan High School Trappremiären meddelades dock distributionsbolagen av den vietnamesiska censurmyndigheten att filmen inte skulle tillåtas att visas eftersom innehållet inte var acceptabelt. Att framhäva ungdomars sexualitet och uttryck för hat och våld på bio var opassande för den vietnamesiska kulturen och något högst olämpligt för landets invånare att ta del av.  High School Trap är således en av många filmer som är förbjuden att visas, andra produktioner från samma år som rönte samma öde var t ex ”Ghost Rider 2”, ”The Hunger Games” och ”The Girl with the Dragon Tattoo”. Le-Van Kiet har dock fortsatt att arbeta med skräck, nästa projekt är ”The Lost Tour: Vietnam”  som även den handlar om en grupp människor som råkar illa ut i vildmarken. I övrigt är det bara ett litet antal skräckfilmer som producerats i Vietnam under de senare åren. 2011 hade landets första 3D-produktion premiär, Le Bao Trungs skräckkomedi ”Bong Ma Hoc Duong 3D”  (”Ghost School 3D”) och samma år visades även Vu Thai Hoas ”Giua Hai The Gioi” (”Between the Two Worlds”), en film om en ung nygift kvinna som börjar uppleva paranormala fenomen i sin välbärgade mans hus. Ham Tran är en annan av den nya generationens regissörer som också prövat på att spela in skräck. Hans bidrag från 2014 heter ”Doat Hon” (”Hollow”) och är en psykologisk rysare om en ung flicka som avlidit efter en drunkningsolycka men när en släkting ska hämta kroppen inför begravningen visar det sig att hon faktiskt inte alls är död, varpå märkliga saker börjar inträffa. 2015 kom en av de senaste vietnamesiska skräckisarna, Ba Vus ”Exorcism: Haunted Child”). Detta är en typisk asiatisk spökhistoria a la ”The Ring” eller ”Ju-on” om en sångerska som hemsöks av spöken i den skolbyggnad hon bor i under en kurs. Föga originell, men ändå ett försök att skapa skräck i ett land där förutsättningarna inte är de bästa. 

 

Sinnrik skaparkraft och (o)dödlig kärlek

 

Om vi beger oss något västerut så hamnar vi i Thailand, ett land som även det har en lång filmtradition att luta sig mot men som länge stått i skuggan av mer dominerande filmnationer i området. Thailand skiljer sig från sina grannländer såtillvida att det är det enda sydostasiatiska land som inte varit koloniserat utan har fungerat som ett självständigt kungarike sedan mitten av 1200-talet. Men naturligtvis har de kulturella impulserna utifrån märkts av även här och detta gäller i högsta grad filmkonsten. Thailändarna kom som så många andra exempelvis första gången i kontakt med filmmediet tack vare Auguste och Louis Lumière, som turnerade runt med en filmutställning i Sydostasien 1894. men det var faktiskt kungafamiljen som var drivande i den kommande utvecklingen av landets tidiga filmhistoria.1897 ägde den första filmvisningen rum i Bangkok och samma år återvände den thailändske prinsen Thongthaem Sambassatra från ett statsbesök i Schweiz med en dokumentärfilm om det kungliga besöket där samt en del kamerautrustning. Prinsen kom härefter att själv spela in ett antal kortfilmer och anses därför som den thailändska filmens fader. En annan prins från kungafamiljen kom att upprätta myndigheten the Topical Film Service vilken sedan låg bakom en mängd dokumentärer och även fungerade som en skola för flera blivande filmskapare.  I början av 1900-talet var det emellertid japanerna som var ledande på området och det var affärsmän från Japan som också öppnade de första thailändska biograferna 1905. Just japansk film skulle bli mäkta populärt i Thailand och efterhand kom även en hel del amerikansk och europeisk film att visas. En av de första spelfilmer som producerades i landet var en thai-amerikansk samproduktion, ”Miss Suwanna of Siam” 1923 i regi av amerikanen Henry MacRae, en idag förlorad film och den första inhemska produktionen kom fyra år senare med Manit Wasuwats ”Chok Song Chun” (”Double Luck”) 1927. Ett antal filmer skulle därefter ges ut under slutet av 1920- och början av 30-talet med endast fragment av dessa har överlevt till idag. Om det fanns någon skräck här är svårt att säga, men troligtvis inte. 1932 blev Thailand en konstitutionell monarki efter en militärkupp och fick för första gången en skriven grundlag. Någon demokrati blev det dock inte tal om eftersom militären kom att behålla makten och det skulle dröja fram till 1946 innan det första allmänna valet hölls. Trots detta var denna period en guldålder för thailändsk film, främst tack vare ljudfilmens genombrott. Ett flertal publiksuccéer passerade revy och landet fick se sina första filmstjärnor tändas. I skuggan av andra världskriget och med ett alltmer auktoritärt styre under fältmarskalk Plaek ”Phibun” Phibunsongkhrams diktatur tvingades emellertid filmbolagen allt mer att leverera nationalistiska propagandafilmer i statens tjänst. Repertoarerna dominerades alltmer av historier om ett ärorikt förflutet där thailändska krigare utan fruktan slogs för sitt fädernesland beredda till vilka uppoffringar som helst. Dessutom odlade Phibun en egen personkult vilket innebar att alla biografvisningar skulle avslutas med att hans porträtt visades vilket publiken förväntades buga inför. Oppositionella försökte också använda filmmediet så gott det gick för att få ut sitt budskap, Sunh Vasudharas krigsdrama ”The King of the White Elephant” 1940 med sin engelska dialog var ett försök att skicka signaler till utlandet om det missnöje som rådde vad gäller den politiska situationen. 

 

Efter andra världskrigets slut skulle thailänderna få uppleva en kort period av demokratiskt styre, men detta varade inte länge. Snart var militären tillbaka vid makten och har så varit från och till fram tills nu. Demokratiprotester har under perioder lyckats driva fram civilt styre under 1970-, 80-, 90- och 2000-talet men militärerna har alltid lurat i bakgrunden beredda på att ta över. Och så är läget idag efter den senaste statskuppen 2014. Den thailändska filmindustrin skulle fortsätta visa sig vara ytterst livskraftig oavsett politiska trender och upplevde en ny guldålder under 1950- och 60-talet. Framför allt var det sprakande livedubbad färgfilm inspelad med 16mm-kameror som svämmade över marknaden och publikframgångarna stimulerade både framväxten av nya filmstudior och en ny generation lovande filmskapare. En milstolpe i denna utveckling var M.C Sukornwannadit Ditsakuls och Tae Prakartwutisans ”Burut Sua Thai” (”Thai Gentlemen Fighters”) 1949, en historia där en man som anklagas för ett brott han inte begått och som bandit därefter kämpar för de som behöver hjälp. En stor betydelse för den fortsatta utvecklingen hade även regissören, manusförfattaren och fotografen Rattana Pestonji som brukar kallas den moderna thailändska filmens fader. Genom sitt nytänkande arbete med 35mm-film kom han att sätta Thailand på filmkartan och Pestonjis produktioner klassas idag som mästerverk. Hans insatser som fotograf ledde t ex till att Kru Maruts ”Santi-Weena” 1954 blev den första Black Silkthailändska film som fick internationell uppmärksamhet i och med framgångarna vid the Asia Pacific Film Festival i Tokyo och som regissör deltog han även ett par år senare med sin hyllade film noir ”Prae Dum” (”Black Silk”) vid Berlin International Film Festival 1961. Pestonji grundade också den egna filmstudion  Hanuman Films Company 1954 med målet att höja kvalitén på thailändsk film och stärka den i konkurrensen från Hollywood. Under denna kreativa tid kom även ett antal skräckfilmer att se dagens ljus, Spökhistorier har alltid haft en given plats inom den thailändska kulturen och det övernaturliga är fortfarande en integrerad del i thailändarnas vardag. Inte så konstigt då att skräcktemat alltid har varit närvarande inom filmindustrin och det under årens gång producerats åtskilligt inom denna genre. Men det var först under 1950- och 60-talet denna typ av film på allvar började lämna avtryck. Majoriteten av thailändsk skräck utgörs av filmer som anknyter till gammal folklore, myter och legender, det är berättelser som kretsar kring övernaturliga hämndlystna andeväsen som Mae Nak, Krasue, Phi Tai Hong, Phi Fa och Phi Pop. Oftast är denna typ av spöken av kvinnligt kön, vilket beror på den traditionellt motstridiga syn på kvinnan som har rått i det buddhistiska Thailand. Dels har hon setts hon som hotfull och lidelsefull, något som kan underminera de rådande normerna. Inom buddhismen är ju målet att undvika begär för att undslippa lidande och slutligen nå befrielse från återfödelsen. Kvinnan symboliserar i detta sammanhang på sätt och vis sexuell frestelse och är således ett av de största hindren för att nå just befrielse. Likväl är hon också en symbol för familjelojalitet och moderlig hängivenhet, men detta är ju också ett slags uttryck för personligt begär. Således representerar det kvinnliga spöket både dåliga handlingar och normbrytande enligt en buddhistisk idétradition och det är hennes eget begär som håller henne kvar i den här världen, som en slags symbolisk varning för alla rättänkande. Manliga spöken förekommer förvisso också i thailändsk skräckfilm, men dessa är till skillnad från de kvinnliga nästan alltid helt uppdiktade utan förankring i gamla kulturtraditioner. Ett otal filmer baserade på Mae Nak- och Krause-gestalterna genom åren. Mae Nak förekommer t ex i uppåt 30 filminspelningar de tidigaste från 1930-talet och de nyaste från 2010-talet. Det är dock bara filmerna från 50-talet och framåt som finns kvar, med en dåligt bevarad 16mm-rulle från 1959 vid namn ”Mae Nak Phra Khanong” som äldsta exempel. Det genomgående temat för de flesta av dessa filmer är kärlek bortom graven och sägs vara hämtad från en verklighetsbaserad historia om den olycksaliga Mae Nak Phra Khanong (Lady Nak of Phra Khanong) som ska ha levt på 1800-talet. Under det att hennes man är inkallad som soldat till armén dör den unga Nak i barnsäng, men hennes kärlek till maken håller henne kvar i denna värld och hon är beredd att göra allt för att få behålla sin familj. Mae Nak har härefter dykt upp i otaliga tappningar, i tecknad form, som musikal och opera, som hämndlystet spöke i Tokyo och USA, i 3D, ja även i porrsammanhang. Krasue-väsendet har även det förekommit i ett antal filmer. Legenden lär ursprungligen härstamma från Kambodja och handla om en prinsessa som dömdes att brännas för att hon inte ville gifta sig med den adelsman som utsetts till hennes make. Genom en förbannelse återvände hon dock som ett spöke bestående av ett huvud med vidhängande inälvor ständigt i jakt på blod eller rått kött för att dämpa den ihållande hungern. Varelsen är välkänd även i Demonic BeautyKambodja under namnet Ahp och i Malaysia och Indonesien som penanggalan. Den tidigaste filmen på temat var S. Naowaratchs ”Krasue Sao” (”Ghost of Guts Eater”) 1973 och det har fortsatt att dyka upp liknande produktioner genom åren, som Bin Bunluerit ”Krasue” (”Demonic Beauty”) 2002 eller Komson Thripongs ”Fullmoon Devil” 2011. Ett väsen som Phi Tai Hong stöter vi på i  Yuthlert Sippapaks populära skräckkomediserie Buppha Rahtree som fick hela fyra delar mellan 2003-2009. Historierna kretsar kring det hämndlystna spöket  Buppah som hemsöker det hyreshus hon avled i. Klassiska thailändska spökfilmer har som synes hela tiden givits ut i skaplig takt, mycket av den tidiga produktionen är dock tämligen obskyrt och okänd utanför landets gränser. 

 

En oväntad pånyttfödelse

 

Under 1970-talet skulle den thailändska filmindustrin formligen explodera, men kanske inte på det sätt regissörer som Pestonji hoppats på. Mycket av det som skapades vid denna tid var nämligen snabbproducerade lågbudgetfilmer av b-karaktär med syfte att locka till sig den publik som annars mest kollade på Hollywoodproduktioner. Denna utveckling förstärktes efter det att den thailändska regeringen 1977 infört en kraftig importskatt på utländsk film, vilket ledde till att flera stora filmstudior bojkottade landet. Runt 150 thailändska filmer gavs ut bara under 1978, varav en stor del utgjordes av dussinaction, kritikerna var heller inte nådiga utan ansåg att det mesta av detta var ren dynga. Men det gjordes även en del seriösa filmer vilka skildrade baksidan av det thailändska samhället och som kanske inte alltid var så uppskattade av regimen i Bangkok. Vichit Kounavudhi är kanske mest känd för sina actionfilmer, men han regisserade även ett par socialrealistiska dramer under 70- och 80-talet. Samma sak gäller kanske lite oväntat för den thailändske prinsen Chatrichalerm Yukol, men kungafamiljen har som sagt varit involverad i filmindustrin sen begynnelsen. Den snabba utvecklingen inom thailändsk film avbröts tvärt i och med att amerikansk film åter släpptes in på marknaden 1981 samt det faktum att TV:n lockade allt fler att stanna kvar hemma i soffan snarare än att bege sig iväg till biograferna. Vid mitten av 80-talet hade det gått så långt att knappt mer än ett tiotal filmer producerades per år. Så mycket thailändsk skräck finns således inte att hitta från denna period. 1979 fick vi i alla fall ett thailändskt bidrag till eco-horror-genren tack vare Sompote Sands ”Chorakhe” Krai Thong(”Crocodile”) där en jättelik krokodil käkar upp människor som kommer i dess väg. Inget vidare om man säger så. Sands hade gjort sig ett namn genom att spela in fartfyllda actionkomedier med fantasyinslag och detta märks tydligt när han, tillsammans med kollegan Neramit, tar sitt krokodilkoncept vidare i "Kraithong" ("Krai Thong") 1980, vilken bygger på en välkänd legend om en man som kan förvandla sig till en jättelik krokodil och använder denna förmåga för att kalasa på invånarna i en by belägen nära den undervattensgrotta han bor i med sin farfar och två fruar. När han dock kidnappar en av byns unga kvinnor tänkt som en ytterligare hustru är måttet rågat. För alla som gillade upplägget så dök det faktiskt upp en uppföljare, "Kraithong 2" 1985 och en remake i regi av Suthat Intaranupakorn 2001. Hong Lu Wongs exploitationrulle ”Cannibal Mercenary” 1983 är en annan tidstypisk film som hämtade inspiration från samtida västerländska produktioner. Det rör sig om en idag bortglömd kannibalfilm som för tankarna till Ruggero Deodato och Umberto Lenzi. Ett par typiska spökfilmer spelades också in, exempelvis Chana Kraprayoons ”Ghost Money” 1981 som bygger på en välkänd historia om ett par pojkar som skäl de mynt som av tradition läggs i munnen på avlidna och därefter får betala ett dyrt pris. En nyversion av denna historia gavs ut så sent son 2014, ”Game Pluk Phi” (”Ghost Coins”) i regi av Tiwa Moeithaisong. Den thailändska filmindustrin gick dock på sparlåga fram till slutet av 1990-talet då ett par nya unga regissörer insåg att nya grepp måste till för att blåsa liv i en slumrande bransch. Och mycket tack vare filmskapare som Nonzee Nimibutr,  Pen-Ek Ratanaruang, Wisit Sasanatieng och Apichatpong Weerasethakul skulle en ny våg inom thailändsk film inledas. Vad dessa unga filmutbildade regissörer nu erbjöd var snygg, välproducerad genrefilm i takt med tiden. Nimibutr lade ribban med sin John Woo-inspirerade gangsteraction ”2499 Antapan Krong Muang” (”Dang Bireley and the Young Gangsters”) 1997, en film om ett gäng unga kriminella i 1950-talets Bangkok. Med den fick Nimibutr en riktig hit och filmen utsågs även till årets bästa. Samma år kom  Pen-Eks gangsterkomedi ”Fun Bar Karaoke”, vilken utsågs att delta på Berlin Film Tears of the Black TigerFestival, vilket var första gången på 20 år som thailändsk film på detta sätt uppmärksammades utomlands.  Wisit, som legat bakom manuset till bl a Dang Bireley and the Young Gangsters, debuterade 2000 med den stilistiska westernfilmen ”Fah Talai Jone” (”Tears of the Black Tiger”) 2000, en hyllning till thailändsk 60- och 70-talsaction. Detta blev den första thailändska film att delta på Cannesfestivalen. Med dessa framgångar hade dörren nu öppnats för fler nya independentregissörer som skulle verka utanför de traditionella och restriktiva thailändska filmstudiorna. Apichatpong Weerasethakul är en av de tongivande gestalterna inom denna grupp filmskapare och med erotiskt laddade filmer som ”Sud Sanaeha” (”Blissfully Yours”) 2002 och ”Sud Pralad” (”Tropical Malady”) 2004 kom han att utmana det traditionella etablissemanget. Det är i denna nya tidsanda som det också vårats för thailändsk skräck.    

 

Om Nakatas The Ring blev dem film som triggade igång den moderna japanska skräckfilmsvågen så är den thailändska motsvarigheten Nonzee Nimibutrs ”Nang nak” från 1999. Denna version av den klassiska Mae Nak-legenden är en milstolpe i thailändsk filmhistoria rent allmänt eftersom den kom att blåsa nytt liv i en industri som runt sekelskiftet hade ytterst svårt att hävda sig i konkurrensen från Hollywood. Med Nang nak visade Nimibutr att det faktiskt gick att locka publik till inhemska filmproduktioner, hans spökhistoria är den mest inkomstbringande filmen i Thailand och har därmed tagit över tronen från James Camerons ”Titanic”.  Utan tvekan är denna version av den gamla historien visuellt imponerande, ett riktigt snyggt foto och en atmosfärisk stämning visar på ett gott hantverk. Tyvärr känns väl Nang Nak i det stora hela mer som en melodram med ett par inlagda skräckelement än en kuslig skräckis. Men med denna uppdatering av Mae Nak-historien i en produktion som känns modern och gångbar även internationellt har gestalten etablerat sig som en kulturell symbol, något som nog kan väcka dubbla känslor, å ena sidan är det en Ghost of Mae Nakfruktad gestalt ur traditionell folklore men å andra sidan nu också en källa till nationell stolthet. Med det stora genomslag som Nimibutrs film fick öppnades också portarna på vid gavel för en ström av ny thailändsk skräck. Naturligtvis fick vi se ett otal nya Mae Nak-varianter som den brittiske regissören Mark Duffields tandlösa remake ”Ghost of Mae Nak” 2005, Natthaphong Ratanachoksirikuls datoranimerade ”Nak” 2009, Phichai Noirods 3D-produktion ”Mae Nak 3D” 2012 och Banjong Pisanthanakuns skräckkomedi ”Pee Mak Phrakanong” (”Pee Mak”) 2013, men det kom en hel del annat också. Vid sidan om Nimibutr är det nog faktiskt de kinesiska bröderna Oxide Pang Chun och Danny Pang Phat, mer kända som The Pang Brothers, som betytt mest för den positiva utvecklingen av skräckgenren i landet. Bröderna Pang har arbetat inom filmindustrin sedan slutet av 1990-talet, men det var i Bangkok de tillsammans skulle få sitt riktiga genombrott med actionrullen ”Bangkok Dangerous” 2000. Året därpå gav sig Oxide på skräckgenren med den inte helt lyckade spökantologin ”Bangkok Haunted” men det stora genombrottet kom 2002, då han tillsammans med Danny skulle skapa en av Thailands främsta skräckisar 2002, den effektivt kusliga spökfilmen "Gin Gwai" (”The Eye”) i vilken en blind flicka som återfått synen efter en operation plötsligt kan se mer än vad hon önskar. Filmen blev en stor framgång även internationellt och räknas idag som en The Eyeav klassikerna i den moderna vågen av asiatisk skräck. Naturligtvis innebar detta att vi snart fick ta del av ett par uppföljare, "Gin gwai 2" ("The Eyei 2") 2004, ”Gin Gwai 10” (”The Eye 3”) 2005 och tyvärr en meningslös amerikansk remake från 2008 i regi av David Moreau och Xavier Palud. Bröderna Pang har fortsatt att leverera film tillsammans eller var för sig, dock inte så mycket skräck, förutom manuset till Thammarak Kamuttmanochs buddhistiskt influerade thriller ”Sung Horn” (”Omen”) 2003 och deras egna "Gwai Wik" (”Recycle”) 2006. I övrigt har det mest blivit Hong Kong-action men även ett par amerikanska Hollywoodproduktioner, som ”The Messengers” 2007 och remaken av ”Bangkok Dangerous” 2008. Oxide och Danny Pangs betydelse för thailändsk skräck är helt klart stor, inte bara tack vare deras egna filmer utan också för att de hjälpt nya unga regissörer i landet att få fart på sina karriärer. 

 

Med Nang Nak och The Eye skulle thailändsk skräck få en ordentlig nystart, sakta men säkert ökade strömmen av produktioner, en del bra men mycket kändes också tyvärr som billiga kopior och det var inte så lätt att hitta guldkornen. Skräck från Thailand började också i allt större utsträckning göra sig gällande på den internationella scenen. Inte så konstigt då många av dessa produktioner anpassade sig till de rådande trenderna med siktet inställt mot en tonårspublik. Likväl har thailändsk skräckfilm Omenändå ofta lyckats bevara en del av arvet från den inhemska traditionella berättartraditionen. Ett typiskt exempel på ny thailändsk skräck var  Thammarak Kamuttmanochs "Sung Horn ("Omen") 2003, en ganska rakt berättad historia om tre killar som börjar få visioner om sin förestående död och inser att de står inför ett övernaturligt hot. Filmen var, trots sina buddhistiska blinkningar, helt klart influerad av James Wongs ”Final Destination” 2000 och såldes in till publiken med hjälp av det thailändska pojkbandet D2B som dragplåster. Bland de tidiga filmerna i den nya thailändska skräckfimsvågen förtjänar framför allt ett par filmer att lyftas fram, som Bhandit Thongdees kusliga ”The Unborn” 2003 med Intira Jaroenpura från Nang Nak i huvudrollen och Yuthlert Sippapaks underhållande ”Buppha Rahtree” (”Rahtree: Flower of the Night”) från samma år. Mycket var dock ganska undermåligt, som Kulachat Jitkhachornwanichs ”Phee Suan Suph” (”Diecovery”) 2003 eller Jarin Parnsains ”Crying Fiddle”, Montri Kong-Ims ”The Commitment” och Chookiat Sakveerakuls ”Pisaj” (”Evil”) 2004. Även de sistnämnda lyckades dock dra in en del pengar på DVD-marknaden. En annan konsekvens av att det plötsligt uppstått en attraktiv och vinstgivande skräckfilmsmarknad i Thailand var att västerländska filmskapare nu sökte sig hit för att spela in film. Den brittiske filmregissören och skådisen Paul Spurrier var den förste regissören från väst att spela in en skräckis på thailändska med ”P” 2005, en spökhistoria med en hel del sex och svart magi, medan Mark Duffield som sagt låg bakom den tonårsorienterade remaken Ghost of Mae Nak samma år. Ingen av dessa är väl särskilt bra. Efter att ha fått vänta på nästa thailändska skräckklassiker ett par år var det regissörs- och manusförfattarparet Banjong Pisanthanakun Shutteroch Parkpoom Wongpoom som skulle frälsa världen med sin kritikerrosade publiksuccé ”Shutter” 2004, en av de bästa asiatiska skräckisarna från 2000-talet. Historien om fotografen vars bilder plötsligt uppvisar märkliga spöklika fenomen efter den bilolycka han varit med om är visserligen ganska enkel till sitt upplägg men fylld av sinnrika lösningar och snygga scener som verkligen lyckas fånga tittaren och etablera en riktigt kuslig stämning. Inte illa när många börjat tröttna på denna typ av film efter alla japanska spökfilmer. Detsamma kan man inte direkt säga om Masayuki Ochiais hopplösa amerikanska remake 2008, den talar vi inte mer om. Pisanthanakun och Wongpoom följde upp framgångarna med Shutter med den likaledes utmärkta ”Alone” 2007, en film på temat siamesiska tvillingar. Regissörsteamet visade här på att de utvecklats som filmskapare ytterligare, framförallt vad gäller karaktärsskildringarna. Även Alone visade sig gå hem både hos publik och recensenter världen över. De båda regissörerna har sedan dess fortsatt att leverera bra skräck i samma stil som de egna segmenten i de sevärda skräckfilmsantologierna ”See Prang” (”4bia" / "Phobia"”) 2008 och ”Ha Phraeng” (”Phobia 2”) 2009. Förhoppningsvis har vi mer att se fram emot, även om Pisanthanakuns bidrag till ”The ABCs of Death” 2012 och hans romantiska skräckkomedi Pee Mak kanske inte har levt upp till förväntningarna. Runt 2006-2007 nådde thailändsk skräck en peak kvantitetsmässigt men även kvalitén på utbudet var förhållandevis god. En av de bästa bidragen från denna tid var Songyos Sugmakanans ”Dek Hor” (”The Dorm”) 2006, vilken utspelar sig på en internatskola där vi får följa en ansatt ung pojke som tror han kan ha mött ett spöke. Dorm har mer en dragning åt Guillermo Del Toros klassiker ”The The UnseeableDevil's Backbone” än de sydkoreanska ”Whispering Corridors”-filmerna och är lika mycket ett psykologiskt drama som skräck. Huvudtemat är ett barns kamp för att passa in och dess reflektioner kring livet och döden. Wisit Sasanatieng, som vanligtvis inte sysslar med skräck, skulle faktiskt också leverera ett riktigt fint bidrag till genren detta år med sin ”Pen Choo Kab Pee” (”The Unseeable”). Historien handlar om en gravid kvinna som i sökandet efter sin man hamnar på ett ett ensligt pensionat med dolda hemligheter. En klassiskt stämningsfull spökhistoria. Ett traditionellt anslag har även Nuttapeera Chomsris och Sranya Noithais vackra ”Perng Mang: Glawng Phee Nang Manut” (”Perng Mang: The Haunted Drum”) 2007, där en magisk men dödlig trumma har en central roll. Det har även gjorts försök att ta spökgenren åt nya lite annorlunda håll. Monthon Arayangkoons ”Phii Khon Pen” (”The Victim”) är ett exempel på hur nya element kan införas i en annars ganska standardiserad filmtradition. The Victim har lite formen av ett kriminaldrama där en ung kvinna som deltagit i en brottsrekonstruktion plötsligt hemsöks av offret och därefter känner sig tvingad att försöka lösa mordfallet. Annorlunda, men kanske något rörig för sitt eget bästa. Andra filmer som vågar bryta mot mönstret är Patchanon Thammajiras ”Colic: Dek Hen Pee” (”Colic”) och Sarawut Wichiensarns ”Laa-thaa-phii” (”Ghost Game”) 2006, den första känd för promotionkampanjen med en poster uppvisande en bild på ett obehagligt barn i en vagga och den senare uppmärksammad för kontroverserna kring att den utspelas i ett kambodjanskt utrotningsläger från Röda Khmer-tiden. Om man är på humör kanske Piraphan Laoyonts och Thodsapol Siriwiwats utflippat blodiga b-rulle ”Suay Laak Sai” (”Sick Nurses”) 2007 kan vara något, om inte annat så är den långt ifrån andra mer återhållsamma thailändska spökhistorier. Siriwiwat och Pinkaew, den sistnämnde har bl a varit medproducent till martial arts-filmer som ”Ong-bak: The Muay Thai Warrior” 2003 och ”The Protector” 2005, levererar här en historia om ett gäng sexiga sjuksköterskor som mördar en kollega efter det att hon hotat att avslöja deras svarta handel med stulna organ. Naturligtvis blir de skyldiga hemsökta av den mördade vad som följer är en hel del splatter, dåligt skådespeleri och skruvad avart humor. Utöver dessa filmer har det samtidigt givits ut en ytterst blandad kompott spökrullar, vissa hyfsat skapliga som Dulyasit Niyomguls ”Sop” (”Cadaver”) 2006 och Arayangkoons ”Baan Phii Sing” (”The House”) 2007, annat mer av typen dåliga Ju-on-kopior som ”Tiwa Moeithaisongs ”Pee Chong Air” (”The Sisters”) 2004 och Kapon Thongphlaps ”The Letters of Death” 2006 eller usla spekulationer i tonårsskräck som Sukhum Mathawanits ”Chum Thaang Rot Fai Phii” (”Train of the Dead”) 2007. Men allt handlade faktiskt inte bara om spöken.

 

Massproduktionens pris

 

Övernaturliga fenomen har även skildrats i ett antal ockulta filmer, vilka även dessa ofta hämtat inspiration från den thailändska kulturtraditionen så fylld med inslag av häxkraft och demoniska besvärjelser. Här har vi allt från typiska tonårsskräckisar där ungdomar drabbas av förbannelser som i Montri Kong-Ims usla ”The Commitment” 2004 till Sathit Praditsarns och Teekayu Thamnitayakuls absurda helvetesskildring ”Narok” (”Hell”) och Piyapan Choopetchs märkliga kombination av polisthriller och fantasy i ”Jom Kha Mung Wej” (”Necromancer”), båda från 2005. En del film av denna typ doftar klassisk Hongkong-skräck i Shaw Brothers-anda, som ”Art of the Devil”-serien, vilken Art of the Devilför tankarna till filmer som Ho Meng-Huas ”Black Magic” från 1975. Den första blodiga installationen om häxkraft som spårar ur, den splatterfyllda ”Khon Len Khong” (”Art of the Devil”) 2004 regisserades lite oväntat av Tanit Jitnukul som annars mest pysslat med action och komedier. En övergiven gravid kvinna använder här svartkonst för att hämnas och återta det som hon anser som sitt. Jitnukul har härefter bara bidragit med en ytterligare skräckis, skräckkomedin ”Saphai Breu... Aw Aw” (”Ghost-In-Law”) 2008, som han regisserade tillsammans med Seree Phongnithi, och är inte inblandad i de andra filmerna i serien. I stället tog Phongnithi över konceptet och Art of the Devil har lite förvirrande använts som titlar på några av hans senare projekt, men varken ”Long Khong” (”Art of the Devil 2”) 2005 eller ”Long Khong 2” (”Art of the Devil 3”) 2008 har något med Jitnukuls film att göra, vare sig sett till historia eller karaktärer. Gänget bakom dessa två filmer, Ronin Team bestående av Phongnithi och Pasith Buranajan, Kongkiat Khomsiri, Isara Nadee, Yosapong Polsap, Putipong Saisikaew samt Art Thamthrakul, fortsatte dock att botanisera i thailändsk folklore och resultatet blev ett par mer arthouse-doftande filmer som emellertid även dessa är kryddade med en hel del gore. Föga förvånande fick denna filmsvit en hel del uppmärksamhet just för sitt grafiska innehåll och följaktligen gick den hem lite varstans runt om i världen. Olika folkloristiska monster av allehanda slag är fortfarande väldigt populärt inom thailändsk genrefilm, framför allt ormar och krokodiler i någon form. Här har vi exempelvis Somching Srisupaps ”Mae Bia” (”Snake Lady”) 2001 och remaken 2015 i regi av M.L. Pundhevanop Dhewakul samt Fai Sam Angs kambodjansk-thailändska samproduktion ”Kuon Puos Keng Kang” (”The Snake King's Child” / "Snaker") 2001. Dock är dessa väl egentligen inga riktiga skräckfilmer om man ska vara ärlig, Snake Lady är mer av ett romantiskt drama och The Snake King's Child en visuellt vackert filmatiserad kambodjansk folksaga. Att det händer märkliga saker ute i de thailändska djunglerna blir vi även varse i Chanchai Pantasis ”Dong Phayaa Fai (”The Trek”) 2002, där en grupp forskare på jakt efter en unik elefant råkar ut både för ondsinta knarksmugglare och farliga djur. Ingen har någonsin återvänt från det avlägsna område dit de beger sig och frågan är hur många som tagit sig igenom denna film. Än mer hopplös är Manop Udomdejs ”Tuk Kae Phii” (”Lizard Woman”) 2004 där demoniska geckos attackerar människor vilka därmed förvandlas till ödlelika zombies. Filmen är väl lika bra som den låter. Naturen slår även tillbaka i Anat Yuangngerns ”Khoht Phetchakhaat” (”The Brutal River”) 2005 där thailändska bybor åter tvingas slåss mot en jättelik krokodil. Något mer underhållande är väl då Pleo Sirisuwans ”Phairii Phinaat Paa Mawrana” (”Vengeance”) 2006, en typisk b-rulle där ett gäng poliser jagar en förymd fånge i en djungel fylld av gigantiska krokodiler och ormar i form av tafflig CGI. Även demoner hemsöker denna plats och förvandlar folk till hemska trädliknande monster. När vi ändå är inne på monsterliknande djur kan man lika gärna passa på att nämna att Thailand faktiskt har sin egen variant av Godzilla, ”Paksa Wayu” (”Garuda”) 2004. Det är faktiskt Monthon Arayangkoon som regisserat detta spektakel vilket kanske verkar lite märkligt med tanke på att han annars har levererat en del hyfsat bra skräck, men han har å andra sidan även producerat sådant som ”Indiana Joai: Elephant Cemetery” 2003.

 

Sars WarNaturligtvis har Thailand inte heller undkommit den världsomspännande zombieinvasion som slagit till under 2000-talet. Visserligen har eras bidrag till genren inte lämnat några större avtryck men likväl har det producerats ett par zombiefilmer i landet vilka kan nämnas bara för sakens skull. Taweewat Wantha var den regissör som kom att lägga ribban med sin skruvade skräckkomedi Khun Krabii Hiiroh” (”Sars War”) 2004, i USA humoristiskt omdöpt till ”Bangkok Zombie Crisis” bara för att ingen skulle missa vad det handlade om. Ett fjärde generationens sars-virus råkar sprida sig från Afrika till Bangkok där det drabbar ett hyreshus. Nu gäller det för de som befinner sig där att kämpa för sin överlevnad mot virussmittade galningar och hotet att bombas av regeringen. Sars Wars är en galen film fylld av surrealistisk humor och blodiga effekter, allt skildrat i sprakande färger där ett antal animationer även slängs in lite då och då. En riktigt underhållande resa om man är på det humöret. Wantha har inte regisserat son värst många filmer härefter, ett par komedier har det blivit innan han återvände till skräckgenren 2013 med ”Thongsook 13” (”Long Weekend”), en film lite i ”Friday the 13th”-anda där Jason ersatts av en besatt kille i den grupp ungdomar som dumt nog beslutat sig övernatta på en hemsökt plats. Förutom Sars War finns det inte mycket sevärt inom den thailändska zombiegenren, Kittipong Panyataweesaps och Anat Yuangngerns bisarra zombie-actionthriller ”Suriyakhaat” (”Curse of the Sun”) 2004 lämnar en hel del att önska och Sarawut Intaraproms ”Zombie Sexy Girl” 2010 är det bara att försöka bortse från. Lite lustigt är det faktum att det är ännu en medlem av kungafamiljen, prins Chalermchatri Yukol, som levererat en riktigt sevärd zombiefilm med sitt historiska krigsdrama ”Phi Ha Ayothaya” (”The Black Death”) 2015. Zombiefilmen är ju av tradition en blodig historia, men grafiska våldsskildringar hittar vi också inom thrillergenren, även om någon egentlig motsvarighet till exploitation från Japan och Hongkong i mångt och mycket saknas. Redan 1999 kom faktiskt Thailands första slasher, Somching Srisupaps ”303 Fear Faith Revenge”, en ganska snyggt filmad historia om ett par studenter på en katolsk skola som börjar nysta i ett gammalt självmord och därmed får ondskan att vakna till liv. Tyvärr är filmen inte  Game of Deathså skrämmande och det märks att den är riktad mot en ung publik. Betydligt grymmare och brutalare är då Buranee Rachjaibuns och Nida Suthat Na Ayutthayas ” 2004, en historia om kannibalisk seriemördare som mördar barn pga föreställningen att han kan bota sin tuberkulos genom att äta deras hjärta och lever. Trots en del magstarka och obehagliga scener är detta en stark film värd att se för de som klarar av det. En inte fullt lika mörk film är Chookiat Sakveerakuls ”13 Game Sayawng” (”13: Game of Death”) 2006, även om även denna produktion har sin beskärda del av våldsamheter och blodslafs. Sakveerakul, som debuterade med den skapliga Evil, lyckas här få till en riktigt fängslande berättelse där vi får följa en ung skuldsatt man som precis förlorat sitt jobb men erbjuds en möjlighet att komma på fötter igen genom att delta i en tävling med allt högre insatser. Successivt lockas hans värsta sidor fram allteftersom desperationen ökar. Med ett intelligent manus och minnesvärda scener är detta en slagkraftig uppvisning av den mänskliga naturens mörkaste sidor. 13: Game of Death är en riktigt sevärd film som naturligtvis fått en remake, i detta fall i form av Daniel Stamms ”13 Sins” 2014. Sakveerakul har tyvärr inte kommit upp i samma klass igen, ”Lud 4 Lud” (”The 4 Movie”) 2011 har inte lämnat några spår efter sig och det romantiska spökdramat ”The Eyes Diary” 2014 är förvisso stämningsfullt men inte så skrämmande. Han ligger också bakom en del av manuset till Paween Purikitpanyas ”Body Sob 19” (”Body”) 2007, en effektiv psykologisk thriller med riktigt snyggt foto. En av de bättre thailändska skräckisar från 2000-talet helt klart. Purikitpanya har senare även visat prov på sin skicklighet genom bidragen till de två Phobia-antologierna, Vid sidan om Zee-Oui är nog Tiwa Moeithaisongs ”Cheuuat Gaawn Chim” (”Meat Grinder”) 2009 en av de mer brutala och grafiska skräckfilmer som kommit från Thailand. Med tanke på att han mest sysslat med mer subtila spökfilmer och i övrigt främst spelat in romantiska dramer var detta lite överraskande. Meat Grinder är en en riktig exploitationrulle där vi får följa en fattig kvinna som efter ett par plågsamma upplevelser mentalt bryter samman vilket leder till att hon slutligen börjar servera människokött på sin restaurang. Slutligen förtjänar också Nattawut Poonpiriyas ”Countdown” 2012 att nämnas. Tre thailändska universitetsstudenter har planerat för en riktigt fet nyårsfest i New York och som extra krydda har de beställt lite droger av knarkhandlaren Jesus, det skulle de inte ha gjort. Allt för sent inser de att det snarare är djävulen de öppnat dörren för.

 

Under de senaste åren har vi fortsatt kunnat se hur produktiviteten vad gäller thailändsk skräck fortsatt att hålla i sig samtidigt som andra asiatiska länder slagit av på takten. Självklart är det spökfilmer som än dominerar utbudet och vilka oftast syns på biografrepertoarernas topplistor. En av de främsta nutida skräckfilmskaparna är utan tvekan Sophon Sakdaphisit, som bl a varit med och skrivit manus till Shutter, Alone, 4bia och Phobia 2. Själv debuterade han som regissör med publiksuccén ”Program Na LaddalandWinyan Akat (”Coming Soon”) 2008, en film vars framgångar byggde pe en kombination av populära skådisar och ett fräscht upplägg där biobesökare hemsöks av det spöke som förekommer i den film de kollar på. Sakdaphisits nästa film blev den likaledes sevärda krypande rysaren ”Ladda Land” (”Laddaland”) 2011, vilken utspelar sig i ett hemsökt modernt bostadsområde där dagens välbärgade medelklass ever i avskildhet från resten av samhället. Men vissa saker går inte att undfly. Med ”Fak Wai Nai Gai Thoe (”The Swimmers”) 2014 visar Sakdaphisit att han fortfarande kan leverera bra skräck, även om den inte når upp till samma nivå som de två första filmerna, men framtiden lovar dock gott. Vi lär knappast ha sett slutet på den thailändska skräckfilmsvågen således. Det verkar hela tiden dyka upp nya produktioner där försmådda eller trängtande spökkvinnor har svårt att vandra vidare. Piyapan Choopetchs ”My Ex” 2009 och ”My Ex 2: Haunted Lover” 2010, Sarawut Intaraproms ”The Snow White” 2010, Monthon Arayangkoons ”Rak Chan Yaa Kid Teung Chan” (”I Miss U”) och Rapeepimol Chaiyasenas ”9-9-81” 2012 eller Choopetchs ”H Project” 2013 är bara några exempel på detta. Eller så följer man i fotspåren efter Yuthlert Sippapaks Buppah Rahtree-filmer och skojar till det hela med skräckkomedier som Poj Arnons ”Hor Taew Tak” (”Haunting Me”) 2007 eller Ong-art Cheamcharoenporns ”Narm Pee Nong Sayong Kwan” (”H2-Oh!”) 2010. Hur som helst har thailändsk skräck kommit för att stanna och det ser ut som den befäst sin ställning som en genre att räkna med inom landets filmindustri med sina återkommande publika framgångar. Men den nya unga generationens filmskapare har man även framtiden säkrad vilket förhoppningsvis kommer att glädja skräckälskare lite varstans.

 

Ett plågat folk av skräckfantaster

 

Innan vi lägger denna färd till handlingarna ska väl bara kort nämnas något om hur det ser ut på skräckfilmsfronten i länder som Kambodja och Laos. Detta är länder som för de flesta av oss nog är  okända i skräckfilmssammanhang men faktum är att i alla fall Kambodja har producerat en hel del skräck genom åren vid sidan av alla historiska epos och romantiska melodramer. Faktum är att just skräck av tradition haft en stark ställning i landet och under 2000-talet faktiskt dominerat filmutbudet. I detta fall är Kambodja ganska unikt, publiken här älskar verkligen skräck trots det mörka och blodiga arv de lever med. Tyvärr har mycket av det tidiga filmarvet gått förlorat eftersom det mesta förstördes under Röda Khmerernas terror på 1970-talet, då allt som de ansåg opassande rensades ut. Det som finns kvar ger oss inte bara en liten bit av kambodjansk kulturhistoria utan fungerar också som en påminnelse om den tragedi som en gång utspelades i landet. Vad kan man då säga är kännetecknande för kambodjansk skräckfilm? Tja, precis som i fallet Thailand är genren här märkbart influerad av populära japanska och koreanska filmtrender. Rent stilistiskt talar vi alltså om ganska långsamma historier med en betoning på psykologiskt obehagliga stämningar i första hand  Men även element från västerländska filmtraditioner har plockats in, i synnerhet från USA. Vad gäller teman är framförallt spökhistorier och traditionella myter och legender populärt att skildra på film. Så är ju även fallet i andra asiatiska länder, men det speciella med kambodjansk film är att regissörerna här gärna kryddar sina spökhistorier med lite extra blodslafs. En del varelser känner vi igen från andra kulturområden, so exempelvis det flygande huvudet ahp, vilket bl a  dyker upp i Kam Chantys ”Nieng Arp” (”Lady Vampire”) 2004, annat är direkt knutet till lokala sägner,  som det hemsökta huset i Heng Tolas ”The Forest” 2005, vilket tydligen ska finnas på riktigt någonstans i Kampong Chhnang-provinsen. Annars är det som sagt många produktioner som följer den nutida japanska mallen med psykologisk övernaturlig skräck, i denna strömfåra hittar vi Nop Sambaths spökfilm ”The Weird Villa” 2004 eller Bill Broomfields och Tom Soms thriller ”Heart Talk” 2008. 

 

Att vi har haft en så levande filmkultur i Kambodja är inte så konstigt egentligen, landet har en gedigen kulturhistoria att hämta inspiration från. Det första kambodjanska kungadömet, Khmerriket, grundades redan i början av 800-talet och förblev en stormakt fram till 1400-talet då det mer eller mindre kollapsade. Området kom sen att domineras av Thailand och Vietnam fram tills dess att det blev ett franskt protektorat 1863 och härmed en del av Franska Indokina. Det var under det franska styret som filmkonsten nådde Kambodja och redan under 1920-talet spelades de första dokumentärfilmerna in här att utländska filmskapare. Det skulle dock dröja innan någon inhemsk film skulle spelas in. Efter andra världskriget, då japan under en period ockuperat landet, växte de anti-franska stämningarna och kravet på självständighet blev allt starkare. Frankrike, som bl a slogs i Vietnam för att behålla sitt inflytande över Franska Indokina insåg till slut att Kambodja var förlorat och landet utropade sin självständighet 1953. Det var under denna tid som de första kambodjanska filmerna började spelas in med stöd av amerikanska intressenter och det grundades även privata filmbolag. Filmindustrin växte till sig rejält under 1960-talet och landet skulle nu uppleva en första guldålder som varade en bit in på 70-talet. Uppåt 400 filmer gavs ut under denna The Snake King's Wifeperiod, de flesta fantasifulla tolkningar av traditionella legender inspelade med primitiv teknik men med en charmig entusiasm. Många av dessa filmer har, med sina färgstarka monster och hjältar, legat till grund för dagens kambodjanska skräck. En av dessa klassiker är Tea Lim Kouns ”Puos Keng Kang" (”The Snake King's Wife”) 1972, vilken  blev en stor kommersiell framgång inte bara i hemlandet utan också i stora delar av Sydostasien. Historien, som bygger på en kambodjansk legend om en ormgudinna, vann också åtskilliga utmärkelser och räknas idag som en filmklassiker i landet. En annan 70-talsfilm som fått stor uppmärksamhet är Hui Keungs ”Kropeu Charavan” (”Crocodile Man”) 1972, en film som inte bara gick hem på hemmaplan utan även drog in en hel del pengar i Thailand och Hongkong vilket kom att bana väg för visningar av andra kambodjanska produktioner utomlands. Det är mycket tack vare att den spreds internationellt som filmen överlevt, historien har ju även kopplingar till thailändsk mytologi och ligger till grund för Sompote Sands Kraithong-filmer från 1980-talet. Crocodile Man handlar om fiendskapen mellan två studenter till en kampsportslärare, vilken har sin upprinnelse i att den ene av dem av nyfikenhet råkar komma över kunskapen om hur man kan förvandla sig till en jättelik krokodil och de tragiska konsekvenserna därav. Filmen verkar ha behållit sin popularitet fram till idag, trots att tekniken lämnar en hel del att önska när t exbilder på äkta krokodiler t ex blandas med scener inkluderande en ganska löjlig docka. Men med ett affischnamn som Dy Saveth, den tidens stora fixstjärna, bortsåg nog många från detta. Dy kom sammanlagt faktiskt att medverka i uppåt hundra filmer under sin karriär. Ett par år senare kulle de medverkande antingen ha mördats eller gått i exil, Dy Saveth och Hui Keun lyckades t ex fly landet vid tiden då Röda Khmererna intog Phnom Penh.

 

Från dödens fält till nytänd framåtanda

 

Att den kambodjanska filmindustrin upplevde en guldålder under denna tid är anmärkningsvärt med tanke på de politiska utmaningar landet tvingades att bemästra. 1967 kom Vietnamkriget nämligen slutligen att spilla över till grannlandet och Kambodja skulle därefter uppleva ett inbördeskrig, där den kommunistiska gerillarörelsen Röda khmererna fick stöd av Nordvietnams och Kinas och den västvänliga regeringsmakten stöddes av Sydvietnam och USA. Kriget avslutades 1975 med Röda khmerernas seger och upprättandet av Demokratiska Kampuchea och påföljande folkmord. Likväl blomstrade biografverksamheten i landet under större delen av inbördeskriget, i huvudstaden Phnom Penh fanns det t ex över 30 biografer som ofta var fullbesökta. Film var naturligtvis en billig verklighetsflykt från den rådande krigssituationen och staten uppmuntrade också verksamheten eftersom skatteintäkterna frän biljettförsäljningen var ett välkommet tillskott till den svaga statskassan som kunde plöjas ner i kampen mot Röda Khmererna. Framåt krigsslutet då huvudstaden blev allt mer utsatt började dock biograferna slå igen och filmproduktionen upphörde. När Röda khmererna slutligen tog makten avskaffade den nya regimen samhälleliga företeelser som valuta, utbildning, handelsmarknader och privat egendom. Det blev också omöjligt att producera film eftersom kulturarbetare som artister, filmskapare skådespelare, författare m fl stämplades som statsfiender vilka riskerade att avrättas som representanter för en västerländsk kapitalistisk ideologi. Den nya Röda Khmer-regimens paranoia skulle emellertid inte bara riktas inåt utan även mot grannländerna, vilket också blev dess undergång. I och med att de kambodjanska ledarna utgick ifrån att deras tidigare allierade nordvietnamesiska vänner planerade att ta över hela regionen efter återföreningen av Vietnam inledde de ett preventivt krig mot grannstaten 1977. Vietnam beslutade sig då för att avsätta Röda Khmererna, vilket de lyckades med 1979 efter att ha invaderat landet. En pro-vietnamesisk regering installerades istället och Kambodja förblev därefter ockuperat i tio år fram till 1989. Under ockupationstiden började biografer öppnas igen men det var bara utländsk film som visades, främst produktioner från Vietnam, Sovjetunionen och Östeuropa. Det saknades helt enkelt inhemska resurser att satsa på filmskapande. Intresset för film hade dock överlevt de svarta åren och folk flockades till filmvisningarna, även om det i stort sett bara rörde sig om propagandafilm och harmlösa romantiska dramer. Det var först runt 1987 som kambodjansk film så smått började produceras igen, men knappast någon skräck dock eftersom genren inte uppskattades av de huvudsakliga finansiärerna Vietnam och sovjet. Det enda undantaget är väl Chan Dara thys ”Kon Aeuy Madai Ahp” (”My Mother is Arb”) 1980, vilken brukar räknas som den första spelfilm som producerades i Kambodja efter Röda khmerernas fall. Temat bygger på de välkända föreställningarna om det ondskefulla aph-väsenet och handlar om en pojke som råkar avslöja moderns mörka hemlighet. Framgångarna för filmen berodde nog mycket på att kambodjanerna nu åter kunde ta del av de kulturtraditioner som den Röda Khmerregimen försökt utrota. I övrigt utgjordes de nyproducerade kambodjanska filmerna vid denna tid av romantiska melodramer eller socialrealistiska skildringar av lidandet under Röda khmerernas skräckvälde. Detta avskräckte emellertid inte publiken och snart hade över 200 produktionsbolag och uppåt 40 biografer etablerats i Phnom Penh, Siem Reap och Battambang. Uppsvinget för den inhemska filmindustrin blev dock kortvarigt. I och med Vietnams tillbakadragande och det påföljande FN-ledda arbetet med att återupprätta en självständig kambodjansk konstitutionell monarki öppnades landets marknad åter för västerländska produkter, så även film. Storbudgetproduktioner från Hollywood, piratkopierad VHS och VCD från Hongkong samt thailändska såpoperor kom snart att helt slå ut landets egna filmproduktion. De flesta kambodjanska filmbolag gick i graven men standarden höjdes även hos det fåtal som lyckades överleva den tuffa konkurrensen och de få produktioner som gavs ut kom att bana väg för den nya filmvåg som vi skulle få se under 2000-talet. 

 

The Snake King's Child” /  SnakerTraditionellt brukar Fai Sam Angs The Snake King's Child” /  Snaker från 2001, remaken av Tea Lim Kouns The Snake King's Wife från 70-talet, räknas som den första skräckfilm i den nya våg som skulle prägla landets filmindustri under 2000-talet. Och visst kan väl denna ganska tama inspelning ses som en slags inledning på den gyllene era som skulle komma, även om filmen saknar de karaktäristiska drag som skulle prägla skräckproduktionerna efter 2003. Egentligen var det emellertid två andra orsaker som kom att bli avgörande för det uppsving kambodjansk film har upplevt under det nya millenniet. Den första drivkraften var naturligtvis framgångarna för Nakatas The Ring, vilken utlöste den asiatiska flodvågen av skräck. Den andra förklaringen till att möjligheterna nu plötsligt förbättrades var den politiska incident som ledde fram till kravallerna i Phnom Pehn i början av 2003. I januari detta år publicerade nämligen dagstidningen Rasmei Angkor (Light of Angkor) en artikel som falskt påstod att den thailändska skådespelerskan Suvanant Kongying hade uttalat sig om att den kambodjanska helgedomen Angkor Wat egentligen tillhörde Thailand. En av följderna av den ilska som väcktes i och med detta blev att de thailändska såpoperor och filmer som upptagit det mesta av TV-tablåerna bannlystes och i det vakuum som följde såg kambodjanska filmskapare nu sin chans att ta plats. Eftersom tillgängligt kapital i mångt och mycket var dock begränsat fick det ofta bli billiga produktioner och i detta avseende ligger det nära till hands att satsa på billig skräck. Med siktet inställt på den unga generationen började flera filmbolag således spela in skräckfilm i snabb takt, mellan 2004-2006 producerades exempelvis uppåt 20 skräckisar per år och sedan dess har närmare 50% av landets filmproduktion kunnat räknas till skräckgenren. Ledande i denna utveckling har filmbolagen  FCI Production och Campro Production varit, det sistnämnda med den visionäre filmskaparen Lady VampireHeng Tola i spetsen. En av de första stora framgångarna i den nya skräckvågen var Nop Sambaths spökfilm The Weird Villa 2004, en film som utspelar sig under den franska kolonialtiden och tydligt har inspirerats av utländska succéer som ”A Tale of Two Sisters” och ”The Sixth Sense”. Flera framgångsrika filmer följde samma år, ofta byggda på välkända legender som  Kam Chantys Lady Vampire och Heng Tolas ”Khmoach Daoem Chek Chvia” (”Ghost Banana Tree”). Med framgångarna kom också viljan att satsa mot högre höjder både vad gäller ekonomiska investeringar och konstnärliga ambitioner. Den första skräckfilm med rejält tilltagen budget är Mao Ayoms prisbelönta ”The Crocodile” 2005, en film åter baserad på krokodilens betydelse i kambodjansk kultur. Historien kretsar kring en bondes hjältemodiga kamp mot de människoätande krokodiler som hotar invånarna i hans by. Filmen gick loss på över $100,000 att spela in och är antagligen den dyraste produktionen i landets historia till dags dato. Andra hyllade filmer från 2005 gavs ut av Campro Production, Tolas The Forest och ”The Haunted House”.men alla var inte nöjda med den skräckfilmsgenrens explosionsartade utveckling. Det kambodjanska kultur- och filmministeriet oroades över att annan typ av film började överskuggas och gick 2007 ut med ett önskemål om att produktionen av skräck skulle minskas trots den stora populariteten bland befolkningen i allmänhet och ungdomar i synnerhet. Trots detta har skräck fortsatt att produceras i landet, dock har intresset svalnat betydligt under senare år, då publiken allt mer valt att titta på utländska produktioner. Idag består väl kambodjansk skräckfilm tyvärr mest av ganska risiga lågbudgetproduktioner med dåliga manus och taffligt skådespeleri som allt för ofta försöker imitera rådande internationella trender, The ring-kopior som Nou Sambaths ”Secret Well” och Sok Sameths ”The Killing Phone” 2008 är bara ett par exempel på detta. Den positiva utvecklingen från mitten av 00-talet verkar ha kommit av sig och vi får se om det möjligtvis kan vända igen framöver. 

 

En sista utpost

 

Låt oss avsluta denna resa med en historia som faktiskt visar att det mesta är möjligt bara om viljan finns. 2013 skedde nämligen något unikt under Austin’s Fantastic Fest i USA, då visades nämligen Mattie Dos ”Chanthaly” från samma år, Laos första bidrag till skräckfilmsgenren och den första filmproduktion härifrån som visats utanför Sydostasien. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att landet, till skillnad från grannen Kambodja, helt saknar någon form av filmhistoria. Laos har även det en lång kulturhistoria som går tillbaka till 1300-talet då ett kungarike etablerades som i olika former kom att bevara sin självständighet fram till slutet av 1700-talet då området kom under thailändsk dominans. Från 1893 ingick Laos i Franska Indokina fram till självständigheten 1954 varpå landet drogs in i Vietnamkriget vilket slutade med att kommunistiska Pathet Lao tog makten i landet och etablerade en enpartidiktatur. Efter kalla krigets slut har in försiktig demokratiprocess inletts, men vägen dit är fortfarande lång. Inte så konstigt då att klimatet för filmproduktion inte varit det bästa, Laos har länge varit väldigt isolerat och det politiska klimatet har varit sådant att det inte direkt gynnat kreativ skaparverksamhet. När den amerikanskfödda Mattie Do återvände till föräldrarnas hemland 2010 saknades en fungerande filmindustri och det existerade bara en enda biograf i huvudstaden Vientiane. Hon beslutade sig därför att ge sig i kast med att försöka spela in en film som vågade ta ut svängarna något i och med att ett skräcktema användes för att skildra kvinnors situation och det sociala tillståndet i stort. Att detta var ett komplicerat projekt rådde det inget tvivel om, endast ett fåtal spelfilmer har producerats i landet och efter kommunisternas maktövertagande har utbudet i stort sett bara bestått av propagandafilm. Saker och ting har dock så sakteliga förändrats under senare år, 2008 hade Sakchai Deenans och Anousone Sirisackdas romantiska komedi ”Sabaidee Luang Prabang” (”Good Morning, Luang Prabang”) premiär, den första privat finansierade filmen sen 1975. Inspelningsprocessen var emellertid noga kontrollerad, manuset var tvunget att godkännas av myndigheterna och alla scener som ansågs kontroversiella eller på något sätt opassande för laoisk kultur censurerades. Regissörsteamet har i alla fall lyckats forsätta att spela in film i landet, Sakchai Deenan ligger bakom ett par ytterligare romantiska komedier som ”From Pakse with Love” 2010, ”Lao Wedding” 2011 och ”Always on My Mind” 2012 medan Anousone Sirisackda bidragit med dramat ”Khophienghak” 2010. Bland den nya unga regissörerna märks också Anysay Keola, vars dramathriller ”At the Horizon” 2011 dock också blev Chanthalycensurerad. Han kom att följa upp den med en mer lättsam film, den romantiska komedin ”Vientiane in Love” 2015. Med Mattie Do fick Laos inte bara sin första skräckfilmsregissör utan också sin första kvinnliga filmskapare. Chanthaly är en  lågbudgetfilm som trots de ytterst begränsade resurserna lyckas väl med att berätta historien om den sjukliga unga kvinnan som hemsöks av visioner av sin döda mamma. Mattie Dos nästa projekt är en internationell samproduktion mellan Laos, Frankrike och Estland med titeln ”Dearest Sister: Nong Hak” 2016. Vi får här ännu en spökhistoria om en ung byflicka som beger sig till   Vientiane för att ta hand om sin rika kusin som mystiskt har förlorat synen och härigenom plötsligt fått förmåga att kommunicera med de döda. Vilken betydelse Mattie Do kommer att få för filmproduktionen i Laos framöver får framtiden utvisa. Vad man dock kan säga är att vi nog kommer att få ta del av mer sydostasiatisk skräck kommande år, det är bara att hålla tummarna för att det blir intressanta produktioner av nytänkande filmskapare och inte bara trötta kopior av sådant vi redan sett tusen gånger förr