The ABCs of Death ( 2012 )

Visst är det kul med nya grepp inom en filmgenre som annars kan kännas väldigt likriktad och förutsägbar. För så är det ju vad gäller skräckfilmsgenren, det går inte att bortse från att mycket av det som producerats är trötta karbonkopior på sådant vi redan sett hundratals gånger förr.

Därför väcktes mitt intresse direkt när jag först hörde talas om det annorlunda filmprojektet The ABCs of Death från 2012. Här har vi alltså de två producenterna Ant Timpson och Tim League, helt okända för undertecknad, som fått snilleblixten att sätta ihop en skräckfilmsantologi bestående av hela 26 olika episoder regisserade av lika många regissörer från 15 olika länder. Jag uppskattar ju bra och genomtänkta episodskräckisar, allt från klassikern ”Dead of Night” 1945 över Bavas fina ”Black Sabbath” 1963 och den amerikanska Tv-produktionen ”Trilogy of Terror” 1975, till ”Creepshow”, 1982, ”Trick 'r Treat” 2007, ”4bia” 2008 och den ganska nya V/H/S 2012. Det finns mycket bra grejer att hämta vad gäller detta concept således, så när jag såg att ABCs of Death hade medverkande regissörer som Xavier Gens (”The Divide”, ”Frontière(s)”), Noboru Iguchi (”Machine Girl”, ”Mutant Girl Squad”), Jorge Michel Grau (”We Are What We Are”), Yoshihiro Nishimura (”Vampire Girl vs. Frankenstein Girl”, ”Tokyo Gore Police”), Banjong Pisanthanakun (”Shutter, ”Alone”), Simon Rumley (”The Living and the Dead”, ”Red White & Blue”), Andrew Traucki (”Black Water”, ”The Reef”), Jake West (“Razor Blade Smile”, “Doghouse”), Ti West (“The House of the Devil”, “The Innkeepers”) och Ben Wheatley (“Kill List”), ja då krympte ju inte förväntningarna direkt. Upplägget gick ut på att de deltagande regissörerna skulle bidra med vars ett segment med utgångspunkt från en slumpvis tilldelad bokstav. Temat skulle vara döden och varje regissör skulle använda sin bokstav för att välja ut ett ord som skulle beskriva dödssituationen. De fick ca 3-5 minuters speltid och 5000 dollar vardera att arbeta med för att visualisera det hela. Kan detta verkligen fungera i praktiken oavsett hur talangfull man än är? Låt mig säga så här, det är en ytterst blandad kompott man bjuds på, ungefär som den där jävla chokladasken det gaggas om i Forest Gump. Hittar man de rätta pralinerna kan det bli ganska njutbart, men tyvärr finns det ju också ett par som smakar rättika.

OK, medveten o matt detta inte är en ordinär skräckantologi slår jag mig ner för att kolla in det hela med så öppet sinne som möjligt. Med tanke på att det rör sig om 26 kortfilmer med en sammanlagd speltid på 130 minuter finns det ju inte direkt något större utrymme för att bygga upp någon mer utvecklad handling, snarare får vi snabba skissartade associationer kring det ord varje regissör valt att utgå från. Vilken klass håller då dessa små berättelseer? Ja, låt mig säga så här, vi har ett fåtal regissörer som lyckats riktigt bra, några andra har gett oss ganska ointressanta historier men det stora flertalet har lyckas med bedriften att slösa bort pengarna på ren dynga. I vissa fall är det rent provokativt uselt. Märkligt nog är det några av de mer kända regissörerna som står för de största magplasken medan ett par av de mindre namnen kommer ur det hela med äran i behåll.  ”D is for Dogfight” av Marcel Sarmiento är en riktigt bra del, ett annorlunda fightingscenario utan dialog. ”Q is for Quack” av Adam Wingard är en riktigt kul metafilm med en anka i centrum. Jake Wests ”S is for Speed” må kanske sakna originalitet, men jag gillade ändå denna futuristiska berättelse med sin twist. Gillar man leranimationer så kanske den splattiga ”T is for Toilet” av Lee Hardcastle kan vara något. Klart kul. Kaare Andrews ”V is for Vagitus” är nog bäst av alla delar, ett dystopiskt drama som mycket väl kunde byggts ut till en större produktion. Xavier Gens är den av de mer kända regissörerna som lyckas bäst, hans blodiga och tragiska ” X is for is XXL” är riktigt stark. Ja, här slutar väl det positiva med denna antologi. Det finns som sagt ett par delar till som går att kolla på, men de känns inte särskilt angelägna. Sen har vi då de som bör skickas till skamvrån: Noburo Iguchi (”F is for Fart”) skit ner dig, Andrew Traucki (“G is for Gravity”) driver du med mig, Ti West (“M is for Miscarriage”) skämmes ta mig fan – där rök din trovärdighet, Jon Schnepp (”W is for WTF? ”) WTF – vad gick du på och sist men inte minst Yoshihiro Nishimura (”Z is for Zetsumetsu”) varför inte göra regelrätt våldsporr istället, det vill du ju?  Flera kända namn således som gjort bort sig här. Det hela hade nog tjänat på att styras upp en aning. Jag hittade faktiskt till och med ett klipp som hade slått i stort sett alla de medverkande delarna på fingrarna men som tyvärr ej ingår i filmen, "T is for Talk". Kolla in den.

Ja, hur ska man egentligen sammanfatta en film som The ABCs of Death? Vad jag hoppats på var 26 unika dödsscener visualiserade på ett smart och intressant sätt och på något sätt snyggt sammankopplade till en fungerande enhet. Här hade vi ju dessutom några av de bättre moderna skräckregissörerna som stod för kreativiteten. Nu blev det inte alls så, filmen väckte inget större engagemang i stort och var ganska seg att ta sig igenom. Något sammanbindande tema finns inte, förutom den rent alfabetiska ordningen, och de olika filmiska uttrycksätt som används gör att det hela blir en identitetslös röra av fragmentariska infall, ofta utan större substans. Vi kastas raskt mellan olika filmiska uttryckssätt, iscensatta små spelfilmer, bilder från skakiga handkamror i förstapersonsvy, leranimationer, tecknat och emellanåt helt utflippade bildkompositioner. Dock kan jag uppskatta upplägget med att tittaren först efter varje filmsegment får veta vilket ord regissören byggde sin episod på, det ger emellanåt en extra dimension till det hela. Vad vi dock kan konstatera är att det inte bara räcker med att slänga in en massa gore för att kompensera bristen på ett genomtänkt upplägg. I det här fallet är jag särskillt besviken på de japanska regissörernas bidrag, som jag hade väntat mig betydligt mer av. En bra grundhistoria och intressanta karaktärer är vad som i första hand gäller, även i en treminutersberättelse. Visst fanns här faktiskt ett par intressanta episoder, vissa till och med med viss utvecklingspotential. Konceptet var intressant i sig, men utförandet visar med all önskvärd tydlighet att det på pappret låter roligare än vad det faktiskt är i verkligheten. I framtiden borde man satsa på mer traditionella antologier, gärna med några av branschens bättre regissörer inblandade.

Om du inte är extra sugen på alternativa egensinniga produktioner där form går före innehåll varför inte välja någon klassisk skräckfilmsantologi i stället. Kolla in Mario Bavas Black Sabbath eller någon Amicus-rulle från 60- eller 70-talet, klart mer givande än The ABCs of Death.

Videoklipp

The ABCs of Death

Fler recensioner