Sedan fransmännen blev att räkna med på riktigt som skräckfilmsnation har varje ny fransk skräckfilmsproduktion föregåtts av stora förväntningar världen över men bara ett fåtal har lyckats leva upp till hypen. För hur ska man kunna ta konceptet längre än vad som gjorts i de relativt extrema A l'Intérieur och martyrs? I så fall hamnar vi i den rena extremfilmens värld där “The Human Centipede” eller “A Serbian Film” satt standarden under senare år. Men vill man nå ut till en relativt stor publik gäller det att försöka hitta exakt rätt gräns att balansera på. Den franske regissören Franck Richard är en av dem som försöker sig på detta i sin debutfilm "The Pack" (La Meute) från 2010. Potentialen finns helt klart här, även om detta inte är en grafisk splatterfest, vilket säkert gör en del besvikna. Om man ser till stämningen i The Pack, med sina inslag av absurd svart humor, är kanske belgaren Fabrice Du Welz ”Calvaire” en passande parallell och troligtvis framkallar Richards film lika skilda åsikter som Du Welz. I vilket fall som helst får vi en intressant liten film som försöker sammanfoga ett par olika skräckfilmsgenrer inom ramen för samma film och med en vändning mitt i a la Martyrs. Frågan är om detta ska hålla hela vägen?

Émilie Dequenne (Brotherhood of the Wolf) spelar den tuffa Charlotte, en tjej med punkattityd på väg mot solnedgången i sin bil, bort från ett kraschat förhållande. På sin färd genom en öde och dyster fransk landsbygd stöter hon både på ett otrevligt förbipasserande MC-gäng samt den ensamme och tystlåtne liftaren Max (Benjamin Biolay), som hon beslutar sig för att ge lift. Under färden beslutar de sig för att stanna till vid ett isolerat och nedgånget rastställe kallat La Spack men väl där råkar åter det aggresiva MC-gänget upp med hot om våld och sexuella övergrepp. Charlotte och Max räddas dock genom ett ingripande av La Spack (Yolande Moreau), en äldre fetlagd kvinna som gett raststället dess namn. Strax efter detta intermezzo försvinner Max under ett toalettbesök. Efter att ha väntat i någon timme börjar Charlotte leta efter honom men han står inte att finna någonstans. Naturligtvis uppfylls Charlotte av den klassiska skräckfilmsnyfikenheten och självklart måste hon återvända nattetid till raststället för att finna svaret på mysteriet. Det skulle hon inte ha gjort.

Historien som berättas i The Pack tar således avstamp i klassisk urbanoia-anda. Vi har en öde landsbygd, ensamma storstadsbor på drift, galna rednecks och mystiska gamla hus. Men Richard vill inte vandra denna upptrampade stig hela vägen och han ska ha cred för sitt försök att införa nya element i ett så slitet filmtema som backwood horror står för. Med en blinkning åt ”The Texas Chainsaw Massacre” skapas till en början således en förväntan på vad som komma skall. Mycket riktigt följer också ett händelseförlopp innehållandes typiska sk ”torture porn”-inslag vilket ju är en nutida stapelvara. Men halvvägs igenom filmen beslutar sig Richard således för att göra en tvärvändning och vi hamnar i något som närmast kan beskrivas som en slags monsterfilm med övernaturliga inslag, detta känns faktiskt som en slags oväntad tribut till Fulcis 80-talsfilmer. Genom filmens olika partier löper dessutom ett stråk av underliggande svart humor som en skarp kontrast till de grymheter som utspelar sig. När vi pratar om humor i detta fall rör det sig naturligtvis dock inte om snubbelskämt eller fyndiga oneliners, Richards sinne för humor tar sig mer absurda former som t ex i scenen när en tjej kommer springandes invirad i bubbelplast eller när kommissarie Chinaski (Philippe Nahon) sticker in pennor i öron och näsa hemma vid sitt skrivbord samtidigt som bilder från pågående tortyr klipps in växelvis. Risken att bli uttråkad är således liten. Historien i the Pack förs framåt i ett snabbt tempo och klockar in på en speltid runt 80 minuter. Spänningen finns hela tiden närvarande och blinkningarna mot tidigare filmer i genren blir aldrig tråkiga. Man ler till och med lite grann igenkännande när man ser Charlotte spela det gamla klassiska arkadspelet Ghosts and Goblins inne på La Spack.

En annan sak som är till the Packs fördel är själva scenografin. Det öde landskap som utgör kulissen till själva dramat framhävs med hjälp av dystra bilder på nedslitna byggnader, ogästvänlig terräng och karga invånare. Känslan av tungsinne och övergivenhet förmedlas på ett övertygande sätt och det är inte svårt att tänka sig att denna miljö har frambringat företeelser som paganism och blodsriter av allehanda slag. Släktskapet med filmer som The Texas Chainsaw Massacre i allmänhet och Frontière(s) i synnerhet är påtagligt. Fotografen Laurent Barès har helt klart lyckas skapa ett foto som lyfter hela produktionen ett par snäpp. Vad gäller de blodiga specialeffekterna så håller de också en godkänd standard. Det finns en hel del blodindränkta scener även om dessa kanske inte är i nivå med filmer som A l'Intérieur, Martyrs eller någon zombierulle. Kanske försvinner en del av eventuella äckeleffekter pga de humoristiska anslagen. Dock finns det en viss känsla av obehag i flera fall, den skräck Charlotte upplever känns även mer trovärdig än den många sk scream queens kunnat uppvisa genom åren. Soundtracket är väl vad man kan förvänta sig, ganska standardiserat men passar bra till den dystra känsla fotot förmedlar.

Ser man till skådespelarinsatserna så är det helt OK. Det finns inte så många personer med i handlingen men regissör Richard har lyckats få med ett par av de mer respekterade franska samtida skräckfilmsskådisarna. Philippe Nahon (Haute Tension, Calvaire, Seul Contre Tous) är väl att betrakta som en legend inom fransk alternativfilm men det är Yolande Moreau som stjäl showen här. Hon har bl a medverkat i några av Jean-Pierre Jeunets filmer (Amelie från Montmartre, Micmacs) och har således vana av att spela skruvade roller. Hennes gestaltning av La Spack i The Pack är en väldigt underhållande upplevelse. Dequennes roll som Charlotte kunde man dock gjort något mer av. I den första halvan av filmen fungerar hon bra som den mystiska hjältinnan men därefter reduceras tyvärr hennes personlighet betänkligt.

Det finns dock två stora nackdelar med Richards film som dessvärre drar ner den rejält. Dels saknas det någon egentlig originalitet trots försöket med genreblandning, dels så leder just denna blandning till osäkerhet vilket ben The Pack egentligen ska stå på. Vad gäller bristen på originalitet så har vi sett det mesta av vad som presenteras här åtskilliga gånger tidigare. Miljöerna är stämningsfulla men associationerna till Tobe Hoopers och Lucio Fulcis tidigare verk liksom de standardiserade torture porn-inslagen skapar en känsla av brist på egen identitet. Vad gäller vändningen i själva handlingen så är den naturligtvis oväntad men historien som sen följer känns igen. I slutändan flyger all logik ut genom fönstret och vi kastas mellan den ena instängda scentablån efter den andra där skådisarna uppträder mer och mer irrationellt. Delar man inte heller Richards humor faller dessutom en dimension av filmen bort. Framför allt märks regissörens osäkerhet på vart han vill ta sin film i det något förvirrade slutet. På något sätt för vi en slags kompromiss med två slut, även om det ena är en drömsekvens. Personligen har jag inget emot ett slut som detta, men hade gärna sett en större konsekvens.

Trots sina brister är The Pack en sevärd debutfilm av en regissör som säkert kan prestera ännu bättre framöver. Det är en driven berättelse vi får oss till livs som inte bara förlitar sig på enkla skrämseleffekter och splatter. Fotot är dessutom väldigt atmosfäriskt och snyggt och skådespelarinsatserna godkända. Riktigt skrämmande blir filmen kanske inte pga den underton av svart humor som ständigt är närvarande men istället kan du småle åt de förekommande referenserna till andra filmer samt ta del av ett par riktigt blodiga scener om du gillar sådant. Den märkliga blandningen av olika subgenrer kanske inte blev fullt så lyckad som Richard hoppats på, men The Pack är ändå 80 minuters opretentiös underhållning.