Detta tema har förekommit i historier långt innan Washington Irvings huvudlöse ryttare i ”The Legend of Sleepy Hollow” 1820 härjade runt i Hudson River-dalen. Om spökfilmen har sina osaliga andar, ockultismrullarna sina märkliga sekter, eco-horror-filmen sina förvuxna odjur, zombiefilmen sina zombies och vampyrfilmen sina vampyrer – vad erbjuder oss då urbanoia-genren. Jo, en mängd mordgalna landsortsbor som inte drar sig för att tortera eller äta upp främlingar utifrån. Visst är det stereotypt, visst kan det hela sakna finess eller nytänkande, men likväl gillar vi ändå en hel del av denna i grund och botten lågpannade underhållning. För sådana är ju vi skräckfilmsfans.

På vift i vår herres hage

Ska vi vara seriösa en stund så kan man alltså konstatera att fascinationen för den ogästvänliga och okända landsbygden är något som avspeglats även i den klassiska litteraturhistorien sedan långt tillbaka i tiden. Att befinna sig på resande fot från stad till stad har genom historien alltid varit förenat med en del risker. Detta har ofta skildrats i sagor och myter, I den västerländska kulturen är temat välkänt, vi har t ex de grekiska berättelserna om Theseus där vi kan ta del av denne hjältes kamp mot landsortsrövare som Sinis (gillade att binda resande mellan två nedböjda träd som sedan släpptes upp och slet itu offret), Skiron (som brukade knuffa ner resande i havet) samt Keryon (som slog ihjäl alla förbipasserande). Går vi längre fram i historien har vi folksagor som Hans och Greta, där ju den kannibaliska häxan i sitt pepparkakshus planerar att äta upp de båda barnen. Just tortyr och kannibalism är inslag som även återfinns i flera skräckfilmer av urbanoia-typ. Vi har tydligen inte tröttnat på historier av detta slag. Men det är nog i och med industrialismens genombrott på 1800-talet som denna typ av berättelser tog ett markant steg framåt. Från början var det den våldsamma och kaotiska storstaden som utmålades som den farliga miljön, men detta synsätt förändrades tydligt under den första hälften av 1900-talet.

Skildringar av en ödslig och hotande landsbygd har varit särskilt vanlig inom amerikansk litteratur. Inte så konstigt kanske med tanke på landets historia, där kampen mot naturen och ursprungsbefolkningen setts som ett civilisationsprojekt. Framför allt den litterära strömning som kallas Southern Gothic och som slog igenom på 1930-talet har varit en stark inspirationskälla till hela urbanoia-konceptet. Sothern gotic-författarna skildrade ofta ett södern fyllt av sällsamma, mystiska, obehagliga och groteska företeelser. Oftast är det inte själva spänningsmomentet som är huvudsaken i romaner av denna typ utan skildringen av sociala förhållanden och kulturella särdrag. En av de mest kända företrädarna för denna litterära strömning är William Faulkner. I hans noveller ”Pylon” 1935, novellsamlingen ”Go Down, Moses” 1932 och ”Intruder in the Dust” 1948 får vi t ex en osminkad beskrivning av livet i den amerikanska södern. Flannery O'Connor har också bidragit till genren med sin roman “The Violent Bear It Away” och novellsamlingen “A Good Man Is Hard to Find” från samma år. Ja, sen ska väl Tennessee Williams också nämnas här, en del av konflikten mellan stad och landsbygd genomsyrar ett par av hans pjäser, såsom “A Streetcar Named Desire” 1947 och “Cat on a Hot Tin Roof" 1955. Störst betydelse av de tidiga amerikanska författare som tagit sig an konflikten mellan stad och land har nog James Dickey haft. Dickeys popularitet sköt lite oväntat i höjden i och med 1972 års filmatisering av hans roman ”Deliverance” från 1970. Romanen handlar om fyra affärsmän som beger sig ut på en kanotsemester som får ett ödesdigert slut.

Hoppsan, fel väg

Men det är väl mer sentida författare vi mer direkt kan koppla till skräckgenren. En skräckförfattare som gjort sig känd för att förlägga ett flertal av sina historier bland suspekta typer ute på den amerikanska landsbygden är Joe R. Lansdale. Mest känd är han kanske för ett par av sina noveller, bl a “Bubba Ho-Tep" från “Writer of the Purple Rage” 1994 – filmatiserad av Don Coscarelli 2002 med Bruce Campbell i huvudrollen som en åldrad Elvis. En annan känd historia är “Incident On and Off a Mountain Road" från ”High Cotton” 2000, denna berättelse utgjorde grunden för ett avsnitt i den första säsongen av Masters of Horror..Edward Lee är också en modern amerikansk författare som brukar kopplas ihop med urbanoia-genren och som inte drar sig för groteska våldsskildringar. Ett flertal av hans romaner kretsar kring detta tema, som t ex “The Bighead” 1997, “Family Tradition" 2002, “The Backwoods" 2005 och “Minotauress" 2008 för att bara nämna några. En författare som förvaltar arvet från Flannery O'Connor och William Faulkner I sina skräckromaner är Tom Piccirilli. Den amerikanska södern har väl sällan tett sig så skrämmande som i “A Choir of Ill Children 2003 eller “November Mourns” 2005. Andra samtida författare som även de ibland botaniserar i den skräckkälla vi kalla urbanoia är Poppy Z Brite, Ray Garton, John Farris, Allen Lee Harris, Robert McCammon och Beth Massie.

Det typiska för urbanoia-genren är egentligen inte att historierna utspelas i en viss typ av geografisk omgivning utan just att platsen är isolerad från den moderna civilisationen. Ända sedan en klar skillnad uppstod mellan stad och landsbygd har den lantliga miljön väckt motstridiga känslor hos den urbana befolkningen. Å ena sidan har landet setts som en orörd idyll där man kan få sinnesfrid genom närheten till naturen. Det mer avslappnade lantliga livet har setts som ett efterlängtansvärt avbrott från den stressiga och hektiska tillvaron I staden. Idag är det inte bara en rik adel som kan njuta av det stilla landsortslivet på sina herrgårdar, även en stor del av vanligt folk kan med hjälp av sina bilar eller kollektivtrafik ta sig ut till sommarstugor eller friluftsområden. Men å andra sidan har landsbygden även fått representera den skrämmande och outvecklade vildmarken, där farliga djur och en fientlig ortsbefolkning utgör ett överhängande hot. Här existerar inte den civiliserade världens normer och värderingar, utan i stället gäller djungelns lag. Landsbygdens mörkare sida har naturligtvis fungerat som en passande ingrediens i en skräckfilmsproduktion. Här finns ju ett stort utbud av skrämmande och obehagliga platser som fungerar utmärkt som atmosfärskapande kulisser till det drama som utspelar sig, vi har övergivna hus, fallfärdiga stugor, till synes folktomma byar, mörka hotfulla skogar, dimmiga hedar, svarta sjöar, ensligt belägna sommarläger etc, etc. Den gemensamma nämnaren för alla dessa platser är just isoleringen från den civiliserade världen och den främmande miljön. Man kan säga att landsbygden får samma betydelse för urbanoia-genren som rymden har för sci-fi-skräckisarna eller den post-apocalyptiska tillvaron för survival-filmen. Vilken plats som helst som uppfyller isoleringskriteriet kan i stort sett duga. Om vi ser till USA så har knappast en stat som Tennessee monopol på företeelsen rednecks. Pennsylvania, Washington, Iowa, Florida - ja även Kalifornien – har alla sina avskilda och ensliga områden med säregna invånare.

Lantisarna slår tillbaka

Förutom den typiska miljön finns även ett ytterligare element som kännetecknar urbanoia-genren, galna och mordiska landsortsbor. Till skillnad från monsterfilmer, där en grupp människor tvingas slåss mot en ondskefull varelse som de oftast slutligen lyckas besegra, utgörs monstret inom denna genre av de lokala invånarna själva. Vanligtvis används beteckningen rednecks, hillbillies eller bergsmän när man talar om dessa människor, klassiska epitet som klistras på folk från landet man ser ner på. Dessa stereotyper har fått sådan genomslagskraft inom populärkulturen att vi inte bara möter dem i skräckfilmen utan även inom komedigenren i filmer som “The Dukes of Hazzard” och “The Beverly Hillbillies”. Vad finns då att säga om dessa urbanoia-genrens typiska antagonister? Ja här snackar vi ju om allt från outbildade lantbrukare på fallfärdiga gårdar, främlingsfientliga bybor i någon liten outvecklad håla, inavlade familjer ute i skogen eller white trash-människor i sina trailers. Vi har sett dessa karikatyrer jaga sina offer längs landsvägar och genom skogar i otaliga filmer, men varför är denna grupp så tacksam att utnyttja som mänskliga monster? Jo just därför att dessa landsortsbor kan porträtteras på många olika sätt. En försupen irländare är en försupen irländare, en blåst bimbo är en blåst bimbo – men en redneck kan vara allt från den skitige bondlurken, till en galen skogslevande kvinna på krigsstigen, farmodern som lägger arsenik i sina bakverk, de unga barnen med sina obehagliga skratt eller den fanatiska prästen i bykyrkan. Protagonisterna inom urbanoia-genren är oftast vanliga medelklassmänniskor med ett ordnat liv och en god ekonomisk situation som inte inser att världen är större och mer mångfacetterad än vad de upplever i sin vardag. Men en social status och en välfylld plånbok kan inte alltid rädda dig ur alla situationer. Snarare kan just detta faktum göra dig till ett offer i en omgivning där människor lever ett marginaliserat liv under magra omständigheter. Att unga brats ofta råkar illa ut i historier av urbanoia-karaktär är således inte svårt att förstå, även om de kanske egentligen inte förtjänar att gå det brutala öde till mötes som väntar bakom nästa vägkrök. Turisterna i Deliverance, The Texsas chain saw massacre och 2001 maniacs hamnar mer av en slump i en fientlig omgivning, där de plötsligt ställs ansikte mot ansikte med ett flertal otrevliga överraskningar.

Kulturkrock och kulturchock

Urbanoia-skräck handlar således i slutändan om den mest extrema formen av kulturkrock mellan stad och land. Här dras stereotyperna till sin ytterlighet med rysliga konsekvenser som följd. Själva poängen med denna typ av skräckfilm bygger på att till synes försvarslösa stadsbor går en blodig död till mötes, fångade i sin egen självupptagenhet och brist på kunskap om världen utanför den egna urbana tillvaron. Vi kan se klara band till survival-, exploitation-, terror- och kannibalgenrerna och gränsdragningen är ofta ytterst flytande. Urbanoia hade sin första storhetstid under 1970-talet, men rötterna går längre bak än så. Redan 1932 kom James Whales ”The Old Dark House” med Boris Karloff I huvudrollen som suspekt betjänt. Filmen utspelas visserligen på den walesiska landsbygden men temat är genretypiskt. En grupp resenärer söker skydd från en storm i ett gammalt avlägset hus bebott av den ytterst underliga familjen Femm. Saker och ting börjar snart urarta, särskilt efter det att en mycket otrevlig person råkat slippa lös i byggnaden. Även Alfred Hitchcocks thriller ”Psycho” 1960 ger oss en fingervisning om vad som komma skall. Denna film bygger ju på ett skräckscenario som utspelas i en ödslig avkrok ute på den amerikanska landsbygden. Men det är först med Herschell Gordon Lewis “Two Thousand Maniacs" 1964 som standarden för denna subgenre sätts. Invånarna i en liten sydstatshåla tillfångatar och mördar förbipasserande nordstatsbor som hämnd för att deras stad och dess befolkning utplånades av nordstatstrupper under det amerikanska inbördeskriget. Filmen har för denna tid en hel del uppseendeväckande splattereffekter innefattande en del innovativa mordscener.

Men det är som sagt 1970-talet som är urbanoia-genrens första storhetstid – och milstolparna heter så klart ”Deliverance” och ”The Texas chain saw massacre”. John Boormans enorma framfång med filmatiseringen av Dickeys roman ”Deliverance” 1972 öppnade portarna för en lång rad liknande filmer av skiftande kvalitet under de följande åren. Deliverance är en klassiker i sin genre och handlar om friluftsmänniskan Lewis Medlock (Burt Reynolds) som lyckas släpa med sina något motsträviga kompisar på en kanottur längs med Cahulawassee-floden för att njuta av naturen och vattendraget innan naturreservatet i området ödeläggs av ett planerat dammbygge. Resan fortlöper enligt planerna med fiske och grabbiga samtal runt lägerelden. Emellertid råkar sällskapet oturligt nog i konflikt med två mindre trevliga män från lokalbefolkningen. Denna konfrontation slutar olyckligt och resten av resan förvandlas till en mardrömsfärd nedför floden på flykt undan bergsmännen och deras jakt på hämnd. Kanotisternas resa kan ses lite som en symbolisk passagerit. Det handlar om att färdas in i det okända, där man måste möta sin skräck och rädsla och göra ett offer för att sedan komma ut ur mardrömmen med en större insikt om sig själv. I Bormans film representerar kanotisterna de arroganta och självgoda storstadsborna. De befinner sig inte ute på landet för att protestera mot dammbygget, vilket kommer att ödelägga landskapet och förstöra de samhällen som finns i området. Nej, precis som staden kommer att livnära sig på den nya dammen framöver exploaterar våra eko-turister denna miljö på ett liknande sätt. Med sina välfyllda plånböcker kan de ta sig de friheter de vill, oavsett hur det upplevs av den redan utsatta lokalbefolkningen. Men även om man kan ana en viss kriticism mot hur civilisationen kan skapa negativa bieffekter är dock alternativet inget att sträva efter. Inom urbanoia-genren utmålas nämligen den antagonistiska landsbygdsbefolkningen i stort sett alltid som degenererad, oftast pga inavel och därmed medföljande sjukdomar. Alla fördomar och stereotyper av rednecks och hillbillys används ofta och gärna. I Deliverence visar sig ortsbefolkningen bestå av efterblivna människor med dålig tandhygien. Att våldta den veke Bobby i kanotgänget visar på hur totalt annorlunda dessa människor är. Vi har sett samma porträttering av en lokal ortsbefolkning i rape- and revenge-filmer som Meir Zarchis ”I Spit on Your Grave” 1978. Härmed rättfärdigas i slutändan storstadsbornas handlande, de kämpar för den ordnade och upplysta tillvaron. Landsbygden blir här i första hand en scen på vilket det ska visas att stadsmänniskan inte har blivit helt förslappad, utan fortfarande kan klara av tuffa utmaningar och även döda fiender om detta måste till.

Äta eller ätas

Ett annat välkänt skräckfilmstema brukar ibland också införlivas i urbanoia-filmer, nämligen kannibalism. För det är ju inte helt förvånande att landsbygdens inavlade galningar även föredrar en något annorlunda diet. Klassiska exempel på detta är en av de mest välkända skräckfilmer alla kategorier, nämligen Tobe Hoopers ”The Texas Chain Saw Massacre” 1974, Här har vi en hel familj av gravplundrande kannibaler som terroriserar förbipasserande som olyckligtvis råkar hamna på fel plats. Tobe Hoopers klassiker handlar om en grupp naiva storstadsungdomar på resa genom östra Texas. Två av ungdomarna, ett syskonpar, får idén att besöka den plats där deras farföräldrar en gång levde. Trots att de på radion får höra berättas om skrämmande händelser som tydligen ska ha utspelats på en lokal kyrkogård och trots ett möte med en galen liftare beslutar de sig ändå för att fortsätta sin resa i ödemarken. Väl framme vid farföräldrarnas gamla förfallna gård tar händelserna plösligt en hemsk vändning. Platsen är inte obebodd, här lever nämligen en degenerarad familj av gamla slakteriarbetare som nu är utan jobb pga den moderna industrialiseringen. I stället lever Leatherface och hans släkt på att mörda och äta förbipasserande. Att slakta ungdomarna en efter en är för dessa människor inte mer onaturligt än att slakta annan boskap. Filmen har fått stå som symbol för det ondskefulla videovåldet, men någon splatterfest är det ju inte tal om. Snarare bygger filmen på en rå obehagskänsla. Texas chain saw massacre lyckades också etablera en av skräckfilmsvärldens mest kända ikoner, nämligen Leatherface. The Texas chain saw massacre visar på två intressanta saker, baksidan av kapitalismens frammarsch och de offer den skördar samt vår ovilja att betrakta exploateringen av de djur vi har som föda förrän vi tvingas göra känslomässiga kopplingar. Naturligtvis följde en rad uppföljare, vilka inte är så mycket att orda om. Den mer humoristiska ”The Texas Chainsaw Massacre 2” (Tobe Hooper 1986) ger oss fler medlemmar i kannibalklanen Sawyer och är väl hyfsat sevärd. Tyvärr fick vi även se Jeff Burrs ”Leatherface: Texas Chainsaw Massacre III” 1990 och Kim Henkels “The Return of the Texas Chainsaw Massacre” 1994. Som tur var kom en godkänd remake, regisserad av Marcus Nispel, 2003 och en hyfsad reboot 2006, Jonathan Liebesmans ”The Texas Chainsaw Massacre: The Beginning”.

Efter Deliverance och The Texas chain saw massacre sjönk kvaliten tyvärr märkbart vad gäller urbanoia-filmer. De produktioner som gavs ut var antingen sämre kopior på dessa två mästerverk eller helt enkelr erbarmligt dåliga historier utan stil och finess. Tobe Hooper följde själv upp sitt mästerverk med magplasket ”Eaten Alive 1977, filmen om en hotellägare ute på vischan som matar sin krokodil med de få gäster som dyker upp. Av någon anledning var människoätande krokodiler något som vissa regissörer snöat in vid denna tid, redan tre år tidigare hade vi fått stifta bekantskap med Beverly & Sebastian Ferds ”Gator Bait” 1974, en film om en träsklevande familj som slår tillbaka mot elaka stadsbor. Osannolikt nog fick denna korkade rulle en uppföljare 1988 med ”Gator Bait II: Cajun Justice 1988. Som tur var dök det även upp ett par helt godkända filmer också. Kannibaltemat dyker upp i ett par av dessa, bl a i Pete Walkers exploitation-doftande ”Frightmare” 1974 där hustrun i ett par utsläppta från ett mentalsjukhus fortsätter på den inslagna vägen vad gäller att ha ihjäl ensamma stackare som söker hennes tjänster som spåkvinna. Likt The Texas Chain Saw Massacre används en del verktyg i sammanhanget. Kannibaler hittar vi också i Wes Cravens “The Hills have Eyes” 1977. Här är det återigen ett par storstadsbor som får sota för att staten har förpestat miljön genom kärnvapenprov. Ett resultat av detta är att en muterad kannibalfamilj huserar i området och överfaller förbipasserande. Det märks att Wes Craven har sneglat lite på Deliverance när han gjorde The Hills have Eyes. Han har t ex anammat upplägget med en inavlad och galen ortsbefolkning, liksom den fas de angripna genomgår – från offer till överlevnadskämpar. Filmen blev något av en kultklassiker och fick givetvis en usel uppföljare ”The Hills Have Eyes Part II” 1985 samt remakes på båda dessa, Alexandre Ajas version av ettan 2006 var väl ok men Martin Weisz tolkning av tvåan kunde vi ha sluppit.

Slutet av 70-talet och början av 80-talet gav oss dock ett par minnesvärda filmer. Framför allt Peter Carters halvt bortglömda pärla ”Rituals” 1977 förtjänar att nämnas. Filmen är högt uppskattad av inbitna skräckfilmsfans men förbisedd av flertalet. Carter använder sig mer av stämning och krypande obehag än blodiga slaktscener vilket passar filmen utmärkt. Historien är ganska enkel, fem läkare beger sig ut på en semestertur i den kanadensiska vildmarken, men det hela förvandlas till en mardröm när de upptäcker att något ondsint är på jakt efter dem. Visst kom urbanoia-temat ibland att varieras som i David Schmoellers kultstämplade ”Tourist Trap” 1979. Denna film har en något annorlunda historia innehållandes bl a mordiska skyltdockor i ett gammalt övergivet tivoli. I Andrew Davis "The Final Terror" 1983 är det faktiskt en rubbad mordisk äldre kvinna som gör livet surt för ett gäng skogsvaktare och deras sällskap, vilka råkat göra intrång på hennes domäner. En halvhyfsad film med bl a Rachel Ward och Daryl Hannah i rollistan. Men i stort sett följde de flesta filmer i denna kategori en väl upptrampad stig. Charles Kaufmans ”Mother's Day” 1980, handlar t ex om en galen morsa och hennes efterblivna söner som gillar att tillfångata och plåga förbipasserande turister och Walter Hills cajunskräckis ”Southern Comfort” 1981, berättar historien om ett gäng militärer som under en övning i Louisianas träskmarker hamnar i en kamp på liv och död med invånarna där. Kannibalism fortsätter att vara en populär ingrediens och förekommer bl a i Kevin Connors svarthumoristiska ”Motel Hell” 1980, där en galen bonde praktiskt taget planerar sina offer i sin odling för framtida bruk. Om ni trodde att USA hade monopol på mordiska kannibaler så hade ni fel. Även i Hongkong finns det dylika varelser, vilket vi blir varse i Hark Tsuis ”Di Yu Wu Men / We're Going to Eat You” 1980. Här är det en utsänd agent som råkar hamna på en isolerad ö där befolkningen gärna lunchar med främlingar på ett eller annat sätt. Lite kung fu-action får vi naturligtvis också som efterrätt. En av de mer märkliga produktionerna inom urbanoia-genren är den långa serien av Children of the corn-filmer som började produceras under 1980-talet. Den första filmen, Fritz Kierschs ”Children Of The Corn” 1984 bygger som bekant på en novell av Stephen King och var väl ingen av de bättre filmatiseringarna av hans historier. Berättelsen är klassisk urbanoia-skräck med ett ungt par som befinner sig vid fel ställe vid fel tidpunkt i centrum. Av misstag hamnar de i den lilla hålan Gatlin, befolkad av enbart barn och styrd av den fanatiska unge predikanten Isac. Enligt honom kan endast människoblod göra marken fruktbar igen och rädda skörden. Nu gäller det bara en sak för besökarna och det är att komma undan helskinnade. Mellan 1993-2011 dök det upp hela sju uppföljare och 2009 fick vi även en remake av originalet. Detta gör nog Children of the corn till en av de mest osannolika skräckfilmsserierna tillsammans med The Howling och Lephrecon.

Åter på rätt väg

Under den större delen av 80-talet och hela 90-talet låg urbanoia-genren lite i dvala. Ett par filmer dök upp men det var få av dessa som stack ut direkt. Några sevärda filmer under denna period är dock kanadensaren William Fruets "Trapped" 1982 (några collegeungdomar kommer ivägen för en mordisk redneck), Robert C. Hughes ”Hunter's Blood” 1986 (fem storstadssnubbar som blir jagade av en redneck-familj under en jakthelg i Arkansas) samt John Houghs ”American Gothic” 1987 (ett gäng vänner tvingas nödlanda på en isolerad ö där de råkar på en galen och mordisk familj). Mycket annat i genren var dock tämligen undermåligt, som  Rick Roesslers "Slaughterhouse" 1987 och  Tucker Johnstons "Blood Salvage" 1990. En film som skiljer sig något från mängden är Tanya Rosenbergs "Blood Games" 1990, en möjligen parodisk drift med stereotyper inom genren. Ett gäng modellsnygga softboll-tjejer ger igen för de övergrepp de utsätts för av en grupp skitiga rednecks, allt stöpt i typiskt exploitationform. Att det skulle vara en slags förtäckt feministisk kommentar till den rådande filmkulturen känns dock svårt att tro på.

Under nollnolltalet har glesbygden emellertid åter blivit en vanlig ingrediens inom skräckgenren. Dels via nyinspelningar av sjuttiotalsfilmerna, dels via nya produktioner. Under det nya millenniets första år fick vi lite oväntat se en hel del bra urbanoia-skräck. En andra guldålder verkade vara på väg och flera nya regissörer fick sina genombrott med filmer inom denna genre. Eli Roth kanske idag mest är känd för sina ”Hostel”-filmer men 2002 kom hans hittills bästa film ”Cabin fever”. Filmen har ett något annorlunda tema än vanligt. Visst står ett gäng ungdomar i centrum, vilka beslutat sig för att fira sin avgångsexamen i en avsides belägen timmerstuga djupt inne i skogen. Men hotet är denna gång inte hatiska lokalinvånare utan ett dödligt virus som en uppdykande främling bär med sig. Men sen handlar det om hur dessa stadsbor ska överleva detta hot isolerade ute i skogen. Se dock upp för den vanvettigt usla uppföljaren. Ett mer traditionellt upplägg har Rob Schmidt i sin ”Wrong Turn” 2003. Ett gäng ungdomar får oturligt nog motorstopp ute i ödemarken. Det visar sig snart att de inte är ensamma, vilket får bloddrypande konsekvenser. Här har vi fått stå ut med hela fyra usla uppföljare minsann. En mindre lyckad debut var Rob Zombies ”House of 1000 corpses” 2003. Här har vi Captain Spaulding i spetsen för den mordiska familjen Firefly som tar död på folk som råkar komma förbi. Huvudpersonerna dyker upp igen i den långt mycket bättre terrorfilmen ”The Devils rejects”. Se den istället.  

Även om de amerikanska skogarna oftast har fungerat som kuliss till urbanoia-filmer så har det under senare år även börjat dyka upp liknande produktioner från andra geografiska platser. Ingen landsbygd är således säker idag. Vi har t ex australiensaren Greg Mcleans ”Wolf Creek” 2005, där en grupp turister hamnar i en galen seriemördares våld. Filmen som sägs bygga på den sanna historien om turistmördaren Ivan Milat, blandar filmklipp av vackra vyer med brutalt våld. Även i Europa kan man råka illa ut. En nutida urbanoia-film som fått mycket uppmärksamhet är Fabrice Du Welzs belgiska ”Calvaire / The Ordeal” 2004. Denna handlar om en sångare som övernattar på ett sunkigt värdshus i Liègesdistriktet. Där blir han gängvåldtagen av bönder som inte nöjer sig med att vråla ”squeal like a pig” till sina offer, som förövarna i ”Deliverance”, utan har sex med grisar på riktigt. Calvaire hör till det bästa som gjorts i genren. Historien berättas långsamt, obönhörligt och utan musik. Även i grannlandet Frankrike kan man råka illa ut, vilket framgår klart i Xavier Gens ”Frontier(s)” 2007. Filmen handlar om ett gäng unga franska förbrytare som efter kraftiga upplopp i Paris tvingas ta till flykten och bege sig ut på en resa för att finna skydd. Så småningom hittar ett motell längs vägen, checkar in och tror sig ha funnit det perfekta gömstället. Men de kunde inte ha mer fel. Motellet drivs dessvärre av en svårt störd familj. Regissören Gens, som sagt att han velat göra en fransk ”Deliverance”, tyckte inte att det var tillräckligt att familjen i ”Frontière(s)” är inavlade, seriemördande kannibaler. För säkerhets skull låter han dem också vara nazister. Filmen är konservativt sedelärande, precis som sina förlagor på sjuttiotalet. Då bestraffades lösaktiga tonåringar av psykopater. Nu bestraffas stenkastande invandrarungdomar av nazister. Hur som helst lyckas Xavier Gens få bondgårdarna i nordöstra Frankrike att se lika otäcka ut som de gudsförgätna hålorna i Texas.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att urbanoia-genren lever och har hälsan för tillfället – på gott och ont. Sevärda filmer som Greg McLeans "verklighetsbaserade" "Wolf Creek" 2005, Corbin Timbrooks hysteriska ”Blood Ranch” 2006, Koldo Serras spanska landsbygdsdrama "Bosque de Sombras" / "The Backwoods" 2006, den ganska annorlunda pakistanska rullen ”Zibahkhana" / "Hell's Ground” regisserad av Omar Khan 2007, Jamie Blanks Texas Chain Saw-influerade ”Storm Warning” och Gonzalo López-Gallegos spanska landsbygdsdrama "El Rey de la Montaña" /  "King of the Hill" från samma år och Matt Zettells underhållande "Resurrection County" 2008 delar tyvärr utrymme med risigare saker som Glen Stephens ”Hoboken Hollow” 2005, Edward Gorsuchs ”The Butcher” 2006, Kim Chapirons kultspekulativa "Sheitan" / "Satan" 2006, Peter Stanley-Wards ”Small Town Folk” 2007, Franklin Guerrero Jr:s "Carver" 2008, Joe Andersons och Sean McEwens "Albino Farm" 2009 samt Eric Englands "Madison County" 2011. Men en sak har alla dessa filmer gemensamt, nämligen lärdomen om att inte ta den där genvägen nästa gång vi är ute på bilsemester.