Vetenskapens förbannelse

Många gånger överträffar verkligheten dikten vad gäller fasa och så är naturligtvis även fallet vad gäller de två katastrofer vi känner som världskrigen. Naturligtvis har den hemska fond som första världskriget (1914–18) och andra världskriget (1939–45) flerfalt använts i efterkommande populärkulturella verk både inom litteratur och film. Denna typ av krigsfilmer verkar aldrig upphöra att fascinera och har skildrats från alla möjliga perspektiv. Att få en lättöverskådlig bild av de filmer som producerats på dessa krigsteman är närmast omöjligt. Inget annat krig har t ex skildrats så ofta på film som andra världskriget och de olika subgenrerna här är otaliga, det gäller så klart också de mer skräckorienterade produktionerna i sammanhanget. Mycket blod och död blir det så klart i filmer som dessa, men även hjältemod och sentimentalitet. Ja även en del humor faktiskt. Första världskriget brukar ju faktiskt kallas för världens onödigaste krig, pådrivet av pompösa och maktfullkomliga ledare helt i otakt med sin samtid. Sett till den rådande tidsandan var det inte märkligt att det blev som det blev. Första världskriget blev även den huvudsakliga anledningen till det påföljande andra världskriget lite mer än 20 år senare och således inte alls ”kriget som skulle göra slut på alla krig”. 

Egentligen var den tid som föregick första världskriget en på många plan framgångsrik era i vår historia, en tid som andades optimism och framåtanda. Men likväl skulle det gå fullständigt åt helvete. Den industriella revolutionen, som inletts i Europa under slutet av 1700-talet, hade medfört en snabbt accelererande teknologisk utveckling utan tidigare motstycke i historien. Med ångmaskinen som ny kraftfull energikälla uppfördes nya fabriksanläggningar och en effektivare infrastruktur innefattandes järnvägar och ångdrivna transportfartyg. Den industriella revolutionen kom att sprida sig över världen under 1800-talet och gick in i en andra andning mot seklets slutskede, då bl a bemästrandet av elektricitet öppnade nya möj-ligheter och utvecklingen av dynamon blev revolutionerande. Elektriciteten kom t ex att bli tillgänglig på kommersiell basis under 1880-talet. Ett annat samtida genombrottsområde var radiotekniken tack vare teorier om radiovågor utvecklade av matematikern James Clerk Maxwell (1831–79) samt radiopionjärerna Guglielmo Marconi (1874–1937) och Nikola Tesla (1856–1943). Ett par år innan sekelskiftet presenterade även Wilhelm Conrad Röntgen (1845–1923) sina upptäckter kring röntgenstrålning 1895, något som gav honom det första Nobelpriset i fysik. Forskningen på fysikens område gick härefter snabbt, bl a tack vare Henri Becquerel (1952–1908) som år 1896 av en slump upptäckte radioaktiviteten och det äkta paret Pierre Curie (1859–1906) och Marie Curie (1867–1934) som 1898 redovisade sina upptäcker av grundämnena polonium och radium. Det verkade nu inte finnas någon hejd på de nya krafter som mänskligheten var på väg att bemästra, en insikt som befästes än mer tack vare atomfysikens fader Ernest Rutherford (1871–1937), en förgrundsgestalt i kartläggningen av radioaktivitet och atomers struktur. Visst såg det ljust ut när 1900-talet kickade igång, både bildligt och bokstavligt. I de utvecklade länderna var nu elektricitet både för industriellt bruk och hushållsbehov allmänt tillgänglig, genererad av kol, olja, gas och atomkraft. Och med dessa kraftkällor följde allsköns prylar som skulle komma att göra livet lättare och trivsammare, radio- och TV-apparater, dammsugare, kylskåp, tvättmaskiner, mikrovågsugnar, skivspelare, kassettbandsspelare och matberedare bara för att nämna några. Dessutom gjorde uppfinningen av batteriet det möjligt att utveckla ett flertal mobila apparater. Redan 1821 hade dessutom den brittiske matematikern Charles Babbage (1791–1971) skapat sin sk differensmaskin som han sedermera utvecklade till analysmaskinen, en föregångare till dagens datorer.

Trots den framtidsoptimism som rådde runt sekelskiftet 1800–1900 fans det dock en del orosmoment. De nya upptäckterna skapade även en osäkerhets om vad de kunde leda till i förlängningen. Dessutom hade en del radikala och omstörtande idéer börjat se dagens ljus, vilka utmanade den rådande ordningen. Nya fysiska upptäckter av vetenskapsmän som Max Planck med sin kvantteori (1858–1957) och Albert Einstein (1879–1955) med sina relativitetsteorier förändrade hela den bild av universum gällt sedan Descartes and Newtons dagar. Men inte den fysiska världsbilden utmanades, även frågor rörande moral och etik påverkades då Einsteins teorier något märkligt även ledde till föreställningar om moralisk relativism. Andra omstörtande tankar hade sitt ursprung i det nya industrisamhälle som den industriella revolutionen skapat, med att växande fattigt arbetarproletariat som såg hur resultatet av deras arbete inte ledde till bättre levnadsförhållande utan snarare ett berikande av en liten grupp industrimagnater. Socialistiska idéer började utvecklas under 1800-talet vilka pekade på orättvisorna i det nya kapitalistiska samhälle som växt fram. I detta klimat utgavs politiska skrifter av Karl Marx (1818–83) och Friedrich Engels (1820–95) vilka manade till klasskamp och revolution. Resultatet skulle slutligen bli en tudelad värld i ideologisk kamp på global nivå. Till och med människans natur själv ifrågasattes. Med Charles Darwins (1809–82) evolutionslära, som han framlade 1859 i verket “On the Origin of Species by Means of Natural Selection”, härleddes människans ursprung från utveckling ur primitivare arter vilket inte längre gjorde henne till en skapelse av Guds avbild. Människans mer djuriska natur märks också i läkaren Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier som bl a betonar konflikterna mellan våra biologiska drifter (Detet) och samhällets regler (Överjaget). Det var de idéströmningar som utgick från Einstein, Marx, Darwin och Freud som blev avgörande för det samhällsklimat som kom att råda under 1900-talets första årtionden. 

Att utvecklingen under det tidiga 1900-talet skulle leda till ett världskrig var kanske i slutändan ofrånkomligt. Maktkampen mellan Europas stormakter hade eskalerat under imperialismen på 1800-talet, då ett flertal länder strävade efter att lägga under sig nya utomeuropeiska områden för att brukas som råvaruleverantörer och nya marknader för de produkter som industrierna gav. Maktbalansen i världen var också så sakteliga på väg att skifta, gamla imperier som Österrike-Ungern, Osmanska riket, Ryssland och Kina var på dekis medan uppstickare som Tyskland, Italien, Japan och USA ville öka sitt inflytande. Den industriella revolutionen genererade inte heller bara bruksmaterial och andra förnödenheter utan även krigsmateriel. Bakladdade handeldvapen slog igenom på 1860-talet och kom att effektivisera infanteriets slagstyrka. 1884 lanserades även Hiram Maxims kulsprutan som med framgång användes av britterna under Boxarupproret i Kina och Boerkriget i Sydafrika. Lägg här till uppfinningar som telegrafen, utbyggnaden av järnvägsnät samt konstruktioner av flygplan, tanks, pansarskepp och u-båtar och vi hade plötsligt ett mer effektivt krigsmaskineri. Problemet var bara att dåtidens ledare och militärer fortfarande levde kvar i föreställningen om att slag fortfarande utkämpades som på Napoleonkrigens tid i början av 1800-talet. Med de nya vapnen i soldaternas händer skulle detta visa sig vara en förödande illusion. De europeiska stormakterna började kapprusta och många såg fram mot kommande potentiella krig närmast med en romantisk längtan.  Efter nationalistiska spänningar på Balkan påspädda av politisk och ekonomisk rivalitet, imperialistiska strävanden, ett överskott av militärt materiel och alliansbildningar bröt helvetet till sist ut och eskalerade bortom all kontroll. Kriget mellan ententen på ena sidan och centralmakterna på den andra hade slutligen dragit in 32 länder världen över i slakten. Ca 47 miljoner människor fick sätta livet till och de ekonomiska kostnaderna uppgick till runt 146 miljarder dollar. Och ingenting blev bättre av det hela. Förlorarmakter som Tyskland och Ryssland (snart det kommuniststyrda Sovjetunionen) var inte nöjda med sin situation. I Väst växte kommunistskräcken. Flera nya stater som plötsligt blivit självständiga klarade inte av att upprätta ett fungerade demokratiskt styre. Imperialistiskt lagda stater som Italien och Japan ville ha mer medan USA inte ville ha någonting med Europas problem att göra. 1920-talet såg framväxten av fascistiska och vänsterextrema rörelser i spåren av det politiska kaos som rådde på flera håll och populismen kom att underblåsas av den kris som följde på börskraschen 1929, vilken orsakade en global depression. Med de maktanspråk och revanschlusta som växt fram i de länder som föll offer för fascistiska och nazistiska övertaganden dröjde det inte länge innan nya militära aggressioner åter ledde till ett nytt världskrig, det mest förödande i världshistorien. Denna gång var det en kamp mellan demokratier och diktaturer med de allierade på den ena sidan och axelmakterna på den andra. Uppskattningsvis 61 länder var indragna i kriget denna gång (tre fjärdedelar av jordens befolkning) och över 55 miljoner fick sätta livet till. Krigskostnaderna denna gång uppgick till runt 1 biljon dollar. Förintelsen av sex miljoner judar var en av krigets mest fasansfulla aspekter. Nya vapen som raketer och atombomber gjorde att förödelsen blev än mer fruktansvärd än tidigare. Så här har vi ett par hemska blodbad som överträffar allt vi tidigare sett, men vilka avtryck har detta då lämnat inom filmvärlden i allmänhet och skräckfilmen i synnerhet?

Krig som underhållning

Det skulle inte dröja länge förrän de första dramatiserade filmerna på temat första världskriget skulle se dagens ljus. Lite överraskande var faktiskt Charles Chaplin en av de regissörer som var tidigast ute här med sin krigskomedi “Shoulder Arms” (1918). Naturligtvis blev denna en succé på biograferna vilket uppmuntrade Chaplin att sedermera ta krigstemat vidare i den klart bättre satiren ”The Great Dictator” (1940). En annan intressant film är King Vidors episka krigsdrama ”The Big Parade” (1925), den produktion som faktiskt kom att dra in mest pengar under stumfilmseran. Med sitt dramaturgiska upplägg, där vi får lära känna ett antal personer under tiden filmen långsamt byggs upp mot sitt crescendo, har The Big Parade inspirerat så skilda efterföljare som Mario Monicellis ”La Grande Guerra” / ”The Great War” (1959) och Stanley Kubricks ”Full Metal Jacket” (1987). James Whales psykologiska krigsdrama ”Journey's End” (1930) är en annan kraftfull rulle som utspelas i skyttegravarna 1917 där vi får följa ett par brittiska soldater under ledning av den alkoholiserade Captain Denis Stanhope (Colin Clive). Intressant kurriosa är att både Whale och Clive även samarbetade i ”Frankenstein” (1931) och ”Bride of Frankenstein” (1935). En riktigt bra remake av Journey's End skulle även dyka upp 2017 i regi av Saul Dibb. En av de mest välkända filmerna om förstavärldskriget är kanske Lewis Milestones adaption av Erich Maria Remarques ”All Quiet on the Western Front” med premiär 1930. Det är en kraftfull skildring av krigets skyttegravskrig med ett tydligt antikrigsbudskap. Tekniskt sett är filmen banbrytande med sin autentiska skildring av krigets fasor, vilket saknar tidigare motstycke. All Quiet on the Western Front blev omedelbart benämnd som en humanistisk klassiker och var den första film som både vann en Oscar både för bästa film och bästa regissör. Samma är kunde publiken även ta del av Howard Hughes ”Hell’s Angels”, en historia om två brittiska bröder utsända på en extremt riskfylld bombräd över Tyskland. Filmen kom att bli den dyraste pro-duktionen under sin era, ett rekord som skulle stå sig i runt 20 års tid. 

1930-talet levererade förvånansvärt många kritikerrosade filmer på första världskrigstemat, något som tyvärr inte lyckades avskräcka från ett nytt krigsutbrott. Ett exempel är Frank Borzages expressionistiska filmatisering av Ernest Hemingways roman ”A Farewell to Arms”, som gick upp på biograferna 1932 (25 år tidigare än Charles Vidors mer kända version med Rock Hudson i huvudrollen). 1936 kom Howard Hawks ”The Road to Glory” med ett franskt skyttegravskompani i centrum och året efter Jean Renoirs klassiker ”La Grande Illusion” (”The Grand Illusion”), en kritisk vidräkning med krigets lögner. Renoir har rosats för sina ambitioner att kritiskt skildra stormaktschauvinismen och påvisa att klass snarare än nat-ionalitet skapar klyftor mellan människor. Här får vi inga direkta krigsscener utan filmen är snarare ett kammarspel kring några franska krigsfångar och deras fångvaktare. Filmer på temat första världskriget har under de följande decennierna inte varit så frekvent förekom-mande. Under 1950-talet kunde biopubliken i alla fall ta del av den då unge Stanley Kubricks ”Paths of Glory” från 1957. Tydligen bygger filmen på en sann historia om en general som i jakt på ära anklagar några soldater för feghet när de vägrar fullfölja en attack och kräver att de ska avrättas som desertörer. Vi bjuds här på en del mycket övertygande krigsscener ett intensivt skådespeleri. Från denna tid kommer även Mario Mnicellis tidigare nämnda ”The Great War” där vi får följa italienska soldater i kamp mot australiensiska trupper i Italien 1916. Filmen tog hem en Golden Lion-utmärkelse vid 1959 års filmfestival i Venedig. En annan prisad film är David Leans mastodontrulle ”Lawrence of Arabia”, Filmen är baserad på verkliga händelser då den unge brittiske officeren T. E. Lawrence (Peter O'Toole) med okonventionella metoder arbetade för att främja ett arabiskt uppror mot det Osmanska riket. Vid Oscarsgalan 1963 belönades den med hela sju Oscars. Inte riktigt lika framgångsrik blev Joseph Loseys “King and Country” (1964), en film med ett liknande tema som Paths of Glory med en ung brittisk krigsveteran som anklagas för desertering. Ett sista par exempel som kan nämnas är Peter Weirs storslagna ”Gallipoli” (1981), Jean-Pierre Jeunets egensinniga och visuellt anslående ”Un Long Dimanche de Fiançailles” / ”A Very Long Engagement” (2004) och Steven Spielbergs filmatisering av Michael Morpurgos ungdomsroman "Joey" (2012) en sedvanligt sentimental historia om krigshästen Joeys öden och äventyr bland skyttegravarna. 

Om det finns ett begränsat utbud av filmer rörande första världskriget så är produktionen av sådana som berör andra världskriget väldigt omfattande. Här ges bara utrymme att beröra ett par exempel. Eftersom filmmediet var betydligt mer utvecklat på 1940-talet än det varit på 1910-talet är det inte konstigt att det redan under brinnande krig producerades en hel del film som tog avstamp i den pågående konflikten. De dramatiska händelser och personöden som kriget förde med sig väckte naturligtvis snabbt Hollywoods intresse, här fanns den klassiska kampen mellan ont och gott men nu i ett sammanhang som många kunde relatera till. Redan 1942 hade en av de största klassikerna inom amerikansk film premiär, nämligen Michael Curtiz ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i huvudrollerna. Historien om krogägaren Rick Blaine, som riskerar att få problem med nazisterna på orten om han blandar sig i uppsatta européers flyktförsök från tyskarna, kom att belönas med tre Oscarsstatyetter. Ännu fler Oscarsutmärkelser, hela sju stycken, fick William Wylers ”The Best Years of Our Lives” (1946), en gripande skildring av tre hemvändande amerikanska krigsveteraners försök att återanpassa sig till det civila livet. Att satsa på välproducerade dramer om andra världskriget har sedan denna tid många gånger lett till framgång vid Oscarsgalorna. Redan vid denna tid dök det faktiskt också upp en del produktioner med en mer humoristisk ton som tidigare nämnde Chaplins The Great Dictator och Ernst Lubitschs ”To Be or Not to Be” (1942), vilken fick en remake i regi av Mel Brooks 1983. 

Storhetstiden för andravärldskrigsproduktioner inföll under 1950- och 60-talet då filmer på temat produceraeds utifrån ett otal olika vinklar. Det dök upp ett flertal undergenrer som biografifilmer (Henry Hathaways “The Desert Fox: The Story of Rommel”1951, George Stevens ”The Diary of Anne Frank” 1959), fånglägerfilmer eller sk POW-movies - Prisoners of War - (Billy Wilders ”Stalag 17” 1953, David Leans “The Bridge on the River Kwai” 1957, Robert Bressons “Un Condamné à Mort s'est Echappé ou Le Vent Souffle où il Veut” / “A Man Escaped” 1956) eller draman (Fred Zinnemanns “From Here to Eternity” 1953). Under 1960-talet var framför allt action- och äventyrsfilmer på andravärldskrigstemat mycket populärt och troligen har du själv eller kanske din pappa varit särskilt lockad av dessa under uppväxten. Vem minns t ex inte filmer som J. Lee Thompsons ”The Guns of Navarone” (1961), Robert Aldrichs “The Dirty Dozen” (1967), Brian G. Huttons ”Where Eagles Dare” (1968) eller John Sturges POW-film “The Great Escape” (1963). Lite westerninspirerade rullar där ett gäng handplockade experter ska utföra något slags sabotageuppdrag mot något nazistiskt högkvarter. En bit in på 1970-talet såg det fortfarande skapligt ljust ut för traditionella krigsdraman, Franklin J. Schaffners ”Patton” (1970) belönades med hela sju Oscars och Brian G. Huttons ” Kelly's Heroes” från samma år och med Clint Eastwood i huvudrollen drog storpublik till biograferna. Men även om det fortsatte att produceras en del skapligt framgångsrika andravärldskrigsfilm som John Sturges ”The Eagle Has Landed” (1976) och Richard Attenboroughs ”A Bridge Too Far” (1977) så var storhetstiden för denna typ av produktioner över. Krigsfilm blev, precis som westernfilm, något omodernt som stod sig dåligt i konkurrensen mot mer modern urban action. Under de senaste 40 åren har det inte producerats så mycket film på temat andra världskriget. Emellanåt har det dock dykt en del filmer som rönt framgång. En sevärd brittisk film är exempelvis John Boormans ”Hope & Glory” (1987) som skildrar London under blitzenbombningarna 1940–41. En faktiskt både ljus och rörande film. En liknande produktion från samma år är fransmannen Louis Malles ”Au Re-voir les Enfants” / ”Goodbye, Children”, en underhållande och dramatisk berättelse om livet på en internatskola för pojkar under krigsåren. Under 1990-talet fick publiken ta del av ett par prisbelönta storproduktioner som Steven Spielbergs förintelsedrama ”Schindler´s List” (1993) och hans episka “Saving Private Ryan” 1998 som skildrar helvetet under landstigning-en i Normandie 1944. En liknande film kom samma år, Terrence Malicks ”The Thin Red Line”, en skildring av amerikanska soldater under slaget om Guadalcanal 1942–43. Aldrig har väl krig framstått som så meningslöst som i denna skildring. Från Italien fick vi också en film på temat förintelsen, Roberto Benignis ”La Vita è Bella” / ”Life Is Beautiful” (1997), i vilken vi möter en man som försöker skydda sin son från nazisternas grymheter med hjälp av sin humor. 2000-talet har varit magert vad gäller andravärldskrigsfilmer. Oliver Hirschbiegels ”Der Untergang” / ”Downfall” (2004) har dock fått en hel del uppmärksamhet i många olika sammanhang, en film som skildrar Hitlers sista dagar. Slutligen kan här nämnas Clint Eastwoods båda filmer om slaget vid Iwo Jima, ”Flags of our Fathers” och ”Letters from Iwo Jima” (2006) samt Stefan Ruzowitzkys ”Die Fälscher” / ”The Counterfeiters” (2007), Bryan Singers ”Valkyria” (2008) som behandlar det misslyckade attentaten mot Hitler samt David Ayers skitiga och svarta ”Fury” (2014) om krigets dehumaniserande kraft. 

I skyyegravarna kan alla höra dig skrika

Men hur ser det då ut på skräckfilmsfronten vad gäller film på temat världskrigen. Helt klart finns även här en mängd subgenrer av allehanda slag allt från skräckkomedier till hardcore Cat-III exploitation (Category III är en Hong Kong-rating av extremfilm jämförbar med Amerikas NC-17 eller Storbritanniens 18-årsgräns). Vad gäller första världskriget finns det väl egentligen bara tre filmer som kan kvala in som skräck, M.J. Bassetts ”Deathwatch” (2002), Freddie Hutton-Mills och Bart Ruspolis ”World War Dead: Rise of the Fallen” (2015) samt Leo Schermans ”Trench 11” (2017). Deathwatch är en brittisk-tysk lågbudgetproduktion med överlag tämligen okända skådisar, en film som fått ett ganska blandat mottagande och tycks dela publiken. Det är en smått mardrömslik surrealism som präglar denna historia fylld av hallucinationer och allmän galenskap. Vi befinner oss på västfronten 1917 där en grupp på 10 brittiska soldater hamnat vilse i gryningsdimman långt in i fiendens territorium. Efter att ha sökt skydd i en tysk skyttegrav och tagit en övergiven och skräckslagen tysk soldat till fånga inser de snart att det finns något mer än krigets vansinne närvarande. Omkring dem i den övergivna skyttegraven ligger döda fiendesoldater, flera av dem mördade av sina egna. Det dröjer inte länge förrän de brittiska soldaterna själva börjar tappa greppet om verkligheten och sitt förstånd. Bassetts film är snyggt filmad och framhäver effektivt krigets destruktiva kraft, historien tvingar dessutom tittaren att själv dra sina slutsatser vilket inte gått hem på alla fronter. De två övriga första världsfilmsskräckisarna bygger på zombieteman, en är sevärd och en usel. Hutton-Mills och Ruspolis World War Dead: Rise of the Fallen är en skrattretande usel produktion som inte tillför någon till de uttjatade koncepten zombier och found footage. Vad vi får är en tafflig direkt-till-DVD-film om ett gäng dokumentärfilmare som beger sig till platsen för det ryktbara slaget vid Somme 1916 för att spela in en film om vad som utspelade sig där. Väl på plats upptäcker filmteamet att det fortfarande finns en bataljon tyska soldater kvar, numer väldigt hungriga. Filmskaparna utlovar en hel del tarmar och blodslafs men det är bara snack, detta får vi typ inget av. Skakig kamera, trist manus och tveksamt skådespeleri gör inte heller sitt till för att rädda denna tama historia, tom på spänning och skräck. Att Ray Panthaki (“28 Days Later ... ”) och Philip Barantini (“Band of Brothers”) medverkar spelar ingen som helst roll. Bra mycket bättre är då Schermans Trench 11, en annan lågbudgetrulle med ockulta tyska experiment i bunkermiljö. Visst ett ganska urvattnat tema men likväl helt OK. I slutet av första världskriget har en liten amerikansk-brittisk grupp av soldater med en kanadensisk tunnelexpert i släptåg upptäckt en mystisk tysk bunker som nu lämnats övergiven. Det ser inte bättre ut att tyskarna här sysslat med experiment för att framställa nya biologiska vapen med skrämmande resultat. Den lilla gruppen blir snart varse att tyska soldater inte utgör den stora faran här. Pga begränsade resurser får vi inte se så många zombier eller slående blodiga scener, men spänning och atmosfär finns det dock en del av. Överlag bra skådespelarinsatser, regi och kameraarbete dessutom. Men visst finns det en mängd liknande filmer som ”Outpost”, ”Blood Creek” eller ”Overlord”, vilka vi snart ska återkomma till. För mer skräckfilm från första världskriget finns som sagt ej. 

Krigets hemsökelser

När det gäller andra världskriget finns det betydligt mer att välja bland vad gäller associerad skräckfilm. Dels har vi filmer som utspelas under själva krigsåren men mycket av filmproduktionen på detta tema handlar också om nazismens mörka arv, vilken kastar sin skugga över den tid som följer efter krigsslutet. Även om andravärldsfilmsskräck utgör en ytterst blandad kompott finns det ändå en del större trender att urskilja. En särskild strömning man kan urskilja är ockultism, inte konstigt eftersom Hitler och andra naziledare hade ett visst intresse av att undersöka vilka mörka krafter som kunde nyttjas för att nå militär framgång. Demoniska ritualer har således en särskild plats när det kommer till denna typ av film. Närbesläktad är såklart sci-fi-genren eftersom nazister under och efter kriget ofta skildrats som drivande bakom märkliga forskningsprojekt med syfte att på något spektakulärt sätt lägga en grund för Tredje Rikets återuppståndelse. Att dessa experiment ibland får kusliga resultat märks i en annan typ av produktioner med kopplingar till andra världskriget, nazizombiefilmen. Slutligen går det inte att komma runt det stora antal filmer på andravärldskrigstema som kan klassas som exploitation. Naziexploitation är en ökänd typ av sleaziga filmer som kombinerar våld och sex på ett ofta osmakligt sätt. Än värre är de asiatiska mondo-liknande filmer som frossar i de övergrepp som begicks under kriget på ett högst grafiskt och obehagligt vis. En del mer normala skräckisar med övernaturliga inslag finns också, men de tillhör minoriteten. Men låt oss då kika på vad som finns att hämta från detta skiftande utbud.  

Ser man till andravärldskrigsfilm med ockult tema är det som sagt ofta nazister som ligger bakom framkallandet av demoniska krafter för att dessa ska kunna nyttjas, men det finns även några varianter på produktioner liknande Bassetts Deathwatch där krigets vansinne i sig själv manifesteras i onda krafter. Tyvärr är de mer spökorienterade filmer som finns här tämligen usla, kanske för att det är svårt att kombinera klassiska spöken med mer realistiska krisscenarion. I det mest lyckade exemplet, Alejandro Amenábars spökfilm ”The Others” (2001) utgör andra världskriget också mest en avlägsen kuliss. Filmen utspelar sig på ön Jersey strax efter andra världskrigets slut 1945. Här bor Grace Stewart (Nicole Kidman) i ett stort mörkt ödsligt hus tillsammans med sina två barn. Hennes man Charles (Christopher Eccleston) är saknad i strid men plötsligt dyker han likväl upp för att hälsa på, emellertid väldigt frånvarande. Naturligtvis är inte allt som det verkar. En riktigt bra film, men den har inte så mycket med andra världskriget att göra egentligen. En annan film som till viss del kan sägas innehålla övernaturliga inslag i krigsmiljö är Guillermo del Toros ”El Laberinto del Fauno” / ”Pan's Labyrinth” (2006). Här rör det sig förvisso inte om andra världskriget i och med att Spanien innehade en ”neutral” ställning men Francodiktaturen erhöll stöd av Tyskland i kampen mot kvarvarande motståndare från spanska inbördeskriget. Filmen handlar om den trettonåriga Ofelia (Ivana Baquero) som tillsammans med sin mamma Mercedes (Maribel Verdú) flyttar upp i bergen där mammans man, falangistkaptenen Kapten Vidal (Sergi López), deltar i bekämpandet av den lokala kommunistiska motståndsrörelsen. Ofelia söker undflt krigets brutalitet i en egen fantasivärld i vilken hon möter en faun i en igenvuxen labyrint i närheten av bostaden. Men är denna värld verkligen säkrare än den verkliga? Del Toros vuxensaga är både skrämmande och oväntat blodig med ett otroligt vackert foto. Det genomgående temat makt och maktlöshet är verkligen något som berör och filmen belönades också med tre Oscar vid Oscarsgalan 2007. Mer tydliga krigskopplingar har vi i Rob Greens ”The Bunker” (2001), en skaplig liten film men inte så mycket mer. Året är 1944. En grupp krigströtta tyska soldater är på reträtt efter ett amerikanskt bakhåll. Tätt förföljda söker de överlevande tyskarna skydd i en övergiven gammal bunker någonstans vid den belgisk-tyska gränsen. Soldaterna har emellertid ont om ammunition och vet att de inte kan hålla stånd där en längre tid. Bunkern är dock byggd på ett nätverk av underjordiska tunnlar som kanske kan erbjuda en flyktväg. Men när nattens mörker sänker sig inträffar en rad märkliga och skrämmande händelser som gör det hela klart att de tyska soldaterna nu är fångade mellan å ena sidan skarpskjutande amerikaner på ena sidan bunkerväggen och något med diffust ondskefullt på den andra. Det hela kulminerar i en skräckinjagande katt-och-råtta-lek i labyrinten av tunnlar, är de förföljda av fiendesoldater, eller har demoner från det förflutna väckts till liv för att hämnas gamla oförrätter? Vi känner igen upplägget från Deathwatch, även här är det någon form av inkarnerade skuldkänslor och minnen från det förflutna som manifesterar sig i övernaturliga krafter. Manuset är tyvärr något rörigt och slutet inte direkt tillfredsställande. Dessutom är de tyska soldaterna, vilka gestaltas av brittiska skådisar, bara papperstunna outvecklade schabloner som inte direkt skiljer sig från varandra vilka inte väcker några känslor. The Bunker fungerar tyvärr inte riktigt vare sig som krigsfilm eller skräckfilm vilket är synd då potential fanns här. Den är emellertid på en helt annan nivå än Mark Nuttalls “Soldiers of the Damned” (2015). Nuttalls film utspelar sig på östfronten 1944, under en period då den ryska offensiven drev tillbaka den tyska armén genom Rumänien. I denna prekära situation får den krigströtte tyske Major Kurt Fleischer (Gil Darnell) order om att tillsammans med sitt elitförband eskortera vetenskapsmannen Professor Anna Kappel (Miriam Cooke) in i en mystisk skog bakom fiendelinjen för att lägga vantarna på en antik artefakt. När det väl uppdagas för Fleischer att Anna Kappel tillhör Himmlers avdelning för ockulta studier är det för sent, det finns något i skogen som är långt värre än ryska soldater. Även om det möjligen fanns en skaplig grundhistoria här sabbas den av ett osammanhängande manus samt usla skådespelarinsatser och CGI-effekter. En riktig kalkon. 

Bättre är då mer klassiska spökfilmer som tar konceptet hemsökt hus till havs. Alvin Rakoffs “Death Ship” (1980) är ett sådant exempel. Filmen utspelar sig visserligen närmare 40 år efter kriget men nazistkopplingar finns likväl. En lyxkryssare fylld med semesterfirare kolli-derar med någon slags kuslig svart farkost ute på havet vilket resulterar i att större delen av passagerarna drunknar vid den följande förlisningen. En mindre grupp lyckas rädda sig i en livbåt men den enda möjliga räddningen verkar vara att ta sig ombord på det mystiska svarta skeppet de krockat med. Väl där upptäcker de att det inte finns någon besättning, hur fartyget lyckats färdas obemannat kan ingen förklara. De nya passagerarna börjar snart drabbas av en del märkliga och kusliga händelser och obehaget trappas upp allt mer. Vad vi får är en blodig ”Twiligt Zone”-liknande historia där den tragedi som drabbade den tidigare nazibesättningen fortfarande lämnar sina förödande spår. Death Ship har väl inte fått några högre omdömen pga undermåligt skådespeleri, ologiska manus och lågbudgetpräglade utseende. Men filmen har likväl sina stunder, skeppet fungerar som en skapligt kuslig och stämningsfull kuliss och en del scener är riktigt effektiva. Lite mer än 20 år senare skulle konceptet i lätt omstöpt form plockas upp av Steve Beck i dennes ”Ghost Ship” från 2002. Samma år dök en annan variant på människor i sjönöd upp i David Twohys ubåtsfilm ”Below”. Året är denna gång 1943 och mitt ute i Nordatlanten plockar den amerikanska ubåten U.S.S. Tiger Shark tre överlevande från ett sjukvårdsskepp som torpederats två dagar tidigare. När besättningen upptäcker att en av de skeppsbrutna är tysk stiger spänningen snabbt och våldet hänger i luften. Snart börjar märkliga saker hända ombord samtidigt som ubåten förföljs av en tysk kryssare. Är det övernaturliga krafter i görningen eller håller be-sättningen på att tappa förståndet i den klaustrofobiska och stressiga miljön? Detta är en film som långsamt bygger upp en allt mer obehaglig stämning där vi får följa manskapets resa genom eventuella illusioner, mardrömsupplevelser och panisk rädsla. Vad som är verk-lighet eller inbillning är inte alltid helt klart, inte så konstigt då en av manusförfattarna heter Darren Aronofsky (”Requiem for a Dream”, ”Black Swan”, ”Mother!”). En stämningsfull film helt klart med fint och atmosfäriskt foto, snygga specialeffekter samt stabila skådespelarinsatser. Extra plus till det arbete som lagts ner för att få till alla tidstypiska detaljer. Ännu ett hemsökt skepp utgjorde platsen för blodigt kaos i Roel Reinés ”Deadwater” (2008), en film som inte direkt tillhör Lance Henriksens bättre stunder. Lance spelar Överste John Willets som får i uppdrag att undersöka vad som hänt ombord på ett av CIA:s fartyg i Persiska Viken, vilket fungerat som en hemlig bas för terroristförhör men som nu inte längre är kontaktbart. Willets och hans insatsstyrka beger sig ut till det tysta fartyget men väl där hittar de hela besättningen slaktad så när som på tre man varav Willets son Colin (Gary Stretch) är en av dessa. Denne kan dock inte ge någon förklaring till vad som hänt. Det visar sig snart att mörka krafter från andra världskriget är i görningen, nämligen mer bestämt spöket av en tysk mördarmaskin vid namn Gunther Neumann (Grant Mathis) som med sina övernaturliga krafter både kan kontrollera skeppet och ta folk i besittning. Våldet i samband med terroristförhören har nu väkt honom till liv. Deadwater har faktiskt en ganska bra öppning men snart gör den låga budgeten och det tunna manuset att det hela går helt överstyr. Dåligt skådespeleri från stereotypa karaktärer, usla effekter och ett foto som gör att man knappt ser vad som händer under stora delar av filmen är bara några saker som gör detta till en usel b-film. Faktum är att det snart är dags för ännu en spökskeppsfilm med andravärldskrigskoppling, ”Blood Vessel” (2018) i regi av Justin Dix. Om denna är något att ha återstår att se men Dix har ändå tidigare legat bakom en del av specialeffekterna till filmer som ”Dying Breed”, ”The Loved Ones” och ”The Babadook”. Hans enda tidigare fullängdsfilm ”Crawlspace” från 2012 var dock ingen höjdare direkt. Blood Vessel utspelas ute på Nordatlanten vid krigsslutet 1945. Där befinner sig en flotte på drift och ombord en grupp överlevande från ett torpedeat brittiskt skepp. Utan mat, vatten eller skydd för väder och vind verkar hoppet ute tills det en övergiven tysk minröjare dyker upp. Efter det den skeppsbrutna gruppen tagit sig ombord upptäcker de att allt inte står rätt till här. Känns upplägget igen?

Med Fan sjäv som vapen

Vad gäller övernaturlighet i andravärldskrigsfilm är det dock ondskefulla demoniska experiment som oftast fungerar som bärande inslag. Med hjälp av svartkonst och allmänt jävulskap försöker nazisterna uppnå den extra slagstyrka vilken kommer tippa krigslyckan till deras favör, eller i alla fall skapa förutsättningar för att uppnå revansch efter det att kriget sedan länge förlorats. Här finns ett otal filmer av skiftande kvalité att botanisera bland, inga tillhör väl dock toppskiktet av skräckfilmsproduktioner. De flesta av dessa filmer utspelas i någon modern samtid flera årtionden efter krigsslutet men där arvet efter nazisternas mörka riter lever kvar. Detta upplägg har troligen valts eftersom det ger möjlighet till enklare scenografiska lösningar till mycket lägre budget. Om vi emellertid först ser till de ockultismorienterade rullar som faktiskt utspelas under kriget så finns ett par produktioner att tillgå. De bästa av dessa utspelar sig I någon slags mörk och sluten byggnad, gärna en bunker. Den mest kända av denna typ av filmer är nog Michael Manns ”The Keep” (1983), baserad på en roman med samma namn författad av F. Paul Wilson 1981. Att förväntningarna var högt ställda var inte så konstigt med en skådespelarensemble innefattandes bl a Gabriel Byrne, Scott Glen, Ian McKellen samt den tyske veteranskådisen Jûrgen Prochnow och där det uppgående stjärnskottet Michael Mann stod för regin. Historien är helt klart spännande på pappret. Året är 1942 och en grupp tyska soldater har skickats till en liten rumänsk by i Karpaterna. Där ska de hålla ett strategiskt pass och inkvarteras därför i en gammal fästning. Men det är något mysko med denna byggnad, märkliga silverkors tycks varna för något hotfullt som dväljs i de mörka utrymmena. När de tyska soldaterna börjar bända loss silverkorsen slipps något lös varpå ett flertal soldater brutalt tas av daga varje natt. När befälhavaren Kapten Woermann (Prochnow) begär att få flytta sina soldater får han nej, i stället kommer SS-soldater med stormtruppsledaren Kämpffer (Byrne) i spetsen för att hjälpa till. Slaktandet fortsätter emellertid och det enda hoppet verkar stå till den judiske historikern Dr. Theodore Cuza (McKellen) och dennes dotter Eva (Alberta Watson). Michael Mann lär enligt uppgift avsky den här filmen och tyvärr lämnar den en del att önska. Effekterna är ganska taffliga, historien onödigt rörig och tempot saggar betänkligt emellanåt. Kostymering, soundtrack och en del skådespelarinsatser lämnar också en del att önska. En upplevelse som tyvärr inte riktigt lever upp till förhoppningarna även om The Keep är långt ifrån dålig. En film i ungefär samma klass är Paul Campions ”The Devil's Rock” (2011), en b-film utan större pretentioner som likväl har ett helt OK underhållningsvärde. Filmen utspelar sig strax innan D-dagen och de allierades invasion av Normandie. Två nya zeeländska kommandosol-dater har skickats på ett hemligt uppdrag till en av de brittiska kanalöarna för att sabotera ett artilleribatteri. Väl där hör de dock skrik från en näraliggande bunker, vilket naturligtvis måste undersökas. Nere i bunkern visar det sig till deras förfäran att nazisterna sysslat med ockulta experiment vilket fått förödande konsekvenser. Campion lyckas få till en fint klaustrofobisk stämning I ett tight litet kammardrama med goda skådespelarinsatser och en del blod och våldsamheter. Spänningen kanske inte alltid är på topp men en schysst liten rulle är The Devil's Rock likväl. En film av helt annat slag som nog inte många sett är Kristijan Milics ”Zivi i mrtvi” / ”The Living and the Dead” (2007), något så ovanligt som en kroatisk skräckfilm. I denna produktion är det inte nazister som står i centrum utan kroater och serber i olika men ändå lika sammanhang. Vi får här två parallellhistorier som är kopplade till varandra, den ena utspelas i västra Bosnien 1943 och den andra på samma plats under kriget i det forna Jugoslavien 50 år senare. I den historia som utspelas under andra världskriget förbereder sig en pluton krigströtta kroater att försvara en strategisk position från invaderande serbiska partisaner, historien upprepar sig sedan under jugoslavienkriget med samma kombattanter inblandade. Med ett intervall på 50 år kämpar alltså dessa två grupperingar om exakt samma landområde, även om orsakerna är olika är motsättningarna desamma. Allteftersom de båda parterna rör sig allt närmare en symboliskt laddad och hemsökt kyrkogård framstår det alltmer oklart om det ska kunna gå att undfly den blodiga cykel av våld som sträcker sig hundratals år bakåt i tiden. The Living and the Dead är en snygg och atmosfärisk produktion som ger en bra bild av det skitiga och menlösa kriget. Filmen är kanske inte för alla då handlingen inte alltid är glasklar. En hel del internationella filmutmärkelser drog filmen likväl in. 

Sen finns det väl tyvärr inte så mycket mer att hämta vad gäller demoniska mörkerkrafter i andravärldskrigssammanhang. Vad vi kommer att se är att den här typen av filmer ofta har levererats av producenter som Sci Fi-channel, vilket inte direkt borgat för någon större kvalité. Vissa filmer förtjänar således definitivt att ignoreras. Ayton Davis Sci-Fi Channel-produktion “Reign of the Gargoyles” (2007) är t ex en sådan och ungefär lika fjantig som titeln antyder. Tydligen finns det en ritual genom vilken det går att åkalla Vorthorn, Lord of the gargoyles, vilket ett gäng hedningar var först ut att testa för ett antal tusen år sen. Det var inte en så bra idé men historien upprepar ju sig alltid. Under andra världskriget är det ett hemligt nazistsällskap som ger sig i kast med att åter åkalla Vorthorn för att använda dennes kraft i det pågående kriget, det går sådär. Nu är det upp till ett par amerikanska och brittiska flygare strandsatta bakom fiendelinjen att ta upp kampen med ett gäng flygande demoner i nazikontrollerat område. Ja detta är lika uselt som de taffliga CGI-effekterna och det skrattretande skådespeleriet. En liknande om än mer usel film är Eli Dorseys “Devils of War” (2013), en osedvanligt lam och tråkig skräckactionfilm. Vi befinner oss i det av nazisterna ockuperade Polen 1944. Tydligen har självaste den amerikanske presidenten Roosevelt inkallat tre amerikanska ”elitsoldater” (sanslösa stereotyper) för ett uppdrag att ta sig in i ett slott bakom fiendelinjen och där frita en undercoveragent. Problemet är emellertid att på detta slott pysslar en grupp tokiga nazister med satanistiska experiment som går ut på att med hjälp av blod från jungfrur frammana en armé av ostoppbara demoner. Hela produkt-ionen är så dålig att man häpnar, vilken billig exploitationfilm som helst ser bättre ut än detta totalhaveri till ”film”. Kan det bli värre, jajamen. Samma år fick vi nämligen det ringa nöjet att ta del av Philip Gardiners ”Dead Walkers: Rise of the 4th Reich”. Produktionen är ett skämt, skådisarna verkar inhämtade från gatan och filmen saknar både spänning och blodiga effekter. Ett gäng femteklassare hade säkert kunnat skapa något på samma nivå. Det hjälper ens föga att försöka åka snålskjuts på ”The Walking Dead” eller ”Død Snø” med titelanspelningen. Historien då? Philip Berzamanis spelar den brittiske Secret Service-agenten Alpha Onem den ende överlevande från ett uppdrag att undersöka ryktena kring en tysk ockult nazikult som var verksam under andra världskriget. Vi får följa den osammanhängande historien mestadels via flashbacks av vad som hände. Tydligen är nazisterna åter igång med att försöka skapa en armé av levande döda med målet att upprätta det Fjärde Riket. Suck!

Nazisternas besatthet av ockultism och mörka krafter fick naturligtvis konsekvenser långt efter krigsslutet, i alla fall i en del skräckfilm. I synnerhet har vi fått en långlivad filmserie som bygger på detta koncept, nämligen ”Puppet Master”. Denna serie har som genomgå-ende tema att en grupp leksaksdockor väckts till liv med hjälp av en gammal egyptisk besvärjelse av dockföraren André Toulon (William Hickey). I prologen till David Schmoellers ”Puppet Master” (1989) för vi veta att nazistiska spioner 1939 har spårat upp Toulon i Bodega Bay, Kalifornien för att lägga vantarna på hemligheten bakom reanimation men dockföraren hinner gömma undan sina dockor innan han skjuter skallen av sig. 50 år senare hittas dessa dockor som sen går lös på sina offer med allehanda attiraljer. Flera olika varianter av dockorna har härefter dykt upp både som antagonister, hjältar och antihjältar i hela tio uppföljare, en crossoverfilm, en reboot från 2018 samt ett antal serietidningsadaptioner. En del av Puppet Master-filmerna anknyter till den ursprungliga nazistrelaterade historien som inledde den första filmen och det är dessa som är av intresse här. David DeCoteaus “Puppet Master III: Toulon's Revenge” (1991) är t ex en prequel till den första filmen där vi får följa hur Andre Toulon väckte sina dockor till liv, hur nazisterna försökte lägga beslag på hans kunskaper för att själva kunna väcka döda till liv och hur dockföraren slår tillbaka med hjälp av sina mordiska dockor Six-Shooter, Blade, Tunneler, Pin Head och Ms. Leech. Varför Toulon i denna del framställs som hjälten, till skillnad från den första filmen, är inte helt klarlagt, kanske för att nazisterna är värre. David DeCoteau fortsätter att spinna vidare på historien om vad som hände med Toulons dockor i andra världskrigets Tyskland i ”Puppet Master: Axis of Evil” (2010). Filmen tar sitt avstamp i den prolog som inledde den första Puppet Master-filmen från 1989. Vi möter Danny Coogan (Levi Fletcher), en ung amerikan vars önskan är att kämpa i andra världskriget men inte har möjlighet till detta pga en kraftig hälta. Han har tidigare haft kontakt med den till USA flyktade Toulon och dennes dockor och råkar av en slump komma förbi dockförarens bostad precis efter denne tagit livet av sig. Danny tar med sig de undangömda dockorna och svär att förhindra att nazisterna får tag i dem. De två nazistiska spionerna Max (Tom Sandoval) och Klaus (Aaron Riber) är honom dock på spåren och tillsammans med den japanska sabotören Ozu (Ada Chao) spårar de upp Danny och hans flickvän Beth (Jenna Gallaher) i Los Angeles China-Town. Näste man som kom att ta över regiansvaret för Puppet Master-serien var Charles Band, grundaren av filmbolaget Full Moon Features som bl a gett ut just Puppet Master- och and Subspecies-serien. Brands första bidrag var emellertid inte särskilt lyckat. ”Puppet Master X: Axis Rising” (2012) är kronologiskt sett den fjärde filmen i det tidsspann som filmserien utspelar sig i och den andra i den sk Axis-trilogin. Historien tar vid direkt där Puppet Master: Axis of Evil slutade men dock med andra skådisar i rollerna som Danny och Beth. Denna gång drar också tonen i filmen mer mot humor än skräck, fast så himla kul blir det aldrig. Nazisterna är fortfarande på jakt efter ett serum utvunnet från Toulons marionettdockor för att med hjälp av detta kunna skapa en egen armé av onda dockor. Manuset är så dumt att vi lämnar det så. Brand låg även bakom den avslutande delen i trilogin, ”Puppet Master: Axis Termination” (2017). Denna rulle är tyvärr inte mycket bättre än föregångaren men anslaget är i alla fall mörkare utan påklistrade försök till konstlad humor. Bra är den ändå inte, en av de sämre Puppet Master-filmerna och ett trist avslut. Våra vänner marionettdockorna hamnar i en slags ohelig allians med en specialgrupp bestående av individer med mediala krafter, vilka hamnar i en slutlig uppgörelse med onda nazister och deras egna våldsamma dockor. Den fria världens öde står på spel. Puppet Master-serien har helt klart allt mer tappat i slagkraft, den första filmen i serien och Puppet Master III: Toulon's Revenge är dock två filmer man emellertid kan ge en chans. Låt oss avsluta detta tema med ännu en hyfsad lågbudgetfilm, Joel Schumachers ”Blood Creek” (2009). Schumacher hade ju en gedigen filmproduktion av blandad kvalitet bakom sig (bl a ”St. Elmo's Fire”, ”The Lost Boys”, ”Flatliners”, ”Falling Down”, ”Batman Forever”, ”Super 8”, ”Phone Booth”) så kunnande fans helt klart. I denna historia är Hitler på jakt efter gamla nordiska runstenar som han trodde skulle kunna leda till odödlighet. Pga härav får den tyska familjen Wollner1936 besök av professorn Richard Wirth (Michael Fassbender) på jakt efter just en sådan sten. Familjen tror att han är där för att forska i nazisternas förfäder men Wirth har lokaliserat en av de magiska runstenarna i gårdens källare vilken ger honom oanade krafter. 70 år senare dyker plötsligt den tidigare försvunne krigsveteranen Victor Alan Marshall (Dominic Purcell) upp hos sin bror Evan (Henry Cavill) och ber om en tjänst, han vill att Evan ska hjälpa honom att hämnas på den man som hållit honom fängslad de gångna två åren. Det visar sig snart att det rör sig om ingen mindre än den gamle nazisten Richard Wirth som fortfarande sysslar med ockulta riter på familjen Wollners gård i den lilla hålan Town Creek. En krystad historia javisst men likväl ändå en ganska originell och nyskapande idé. Tyvärr håller manuset inte riktigt hela vägen och känns något repetitivt och fjantigt emellanåt. Produktionen är helt OK men skådespeleriet lämnar tyvärr en del att önska. En godkänd film dock men inte mycket mer. 

I skuggan av Mengele

Det är inte bara genom ockulta riter nazisterna tydligen försökte skapa sig slagläge under andra världskriget, även mer tekniskt vetenskapliga experiment användes så klart. En hel del mer sci-fi-orienterade andravärldskrigsskäckisar har också producerats genom årens lopp. Merparten av denna typ av filmproduktioner har lite märkligt nog spelats in under 2000-talet men ett par äldre filmer finns också att gräva fram om andan skulle falla på. En av de tidigaste sci fi-zombiefilmerna med koppling till andra världskrigets nazister är Edward L. Cahns ”Creature with the Atom Brain” (1955), samma titel som den gamla Roky Erickson-låten. Detta är en typisk sci fi-rulle från 1950-talet, då fascinationen och rädslan för atomkraften var ett återkommande tema inom skräckfilmen. Den amerikanske gangstern Frank Buchanan (Michael Granger) tvingar en galen naziforskare Wilhelm Steigg (Gregory Gaye) att använda sin skapelse av atomkraftsdrivna zombier för att eliminera forna fiender. Gillar man denna typ av filmer är Creature with the Atom Brain en klart underhållande b-rulle med urspårade vetenskapliga experiment, korkade poliser och knasiga zombier. Effekterna är väl som väntat men skapliga skådisar och en hyfsad historia höjer ändå det hela till en slags kultnivå. Betydligt sämre är då David Bradleys “The Madmen of Mandoras” 1963. Filmen rycktas vara ett hopkok av andra filmer vilket gör historien något svårgripbar. I vilket fall som helst så hotas världen här av en dödlig gas kallad ”G Gas”och det enda skyddet mot denna gas har utvecklats av en neurobiologprofessor vid namn John Coleman (John Holland). Denne blir dock kidnappad av ett gäng övervintrade nazister med högkvarter i det fiktiva latinamerikanska landet Mandoras. Tanken är att de ska släppa lös den dödliga gasen men själv skydda sig med hjälp av Colemans motgift. På detta sätt ska det Tredje Riket återupprättas. Och vems är då idén? Jo Hitlers, vars avhuggna huvud nassarna håller vid liv i en glasburk! Men frukta ej, ett fritagningsförsök av professorn är på gång. Visst, detta är en c-film med usla effekter och löjeväckande historia och det enda som egentligen är underhållande är väl just Führerns huvud gapandes ”Mach Schnell”! Av någon oförklarlig anledning ansåg någon att denna fantastiska historia förtjänade en remake. Så fem år senare, 1968, var David Bradleys ”upphottade” TV-produktion ”They Saved Hitler's Brain” (1968) således färdigställd. Tio minuter av inledningen kapades dock och ersattes av 25 minuters nyinspelat material som naturligtvis inte alls passade in eller tillförde något. Resultatet blev än mer bedrövligt än tidigare. Mer huvud på drift blev det faktiskt i Herbert J. Leders ”The Frozen Dead” (1966). Sedan andra världskrigets slut har den galne vetenskapsmannen Dr Norberg (Dana Andrews) sysslat med experiment på levande men nedfrusna huvuden från nazister på sitt brittiska herresäte. Tanken är att dessa ska återupplevas vid lämplig tidpunkt för att därefter leda återupprättandet av det Tredje Riket. Problem uppstår emellertid när hans brorsdotter Jean (Anna Palk) plötsligt dyker upp på besök tillsammans med sin kamrat Elsa Tenney (Kathleen Breck). När Elsa snart försvinner börjar Jean undersöka vad som hänt med en del obehagliga upptäckter som följd. Denna film har faktiskt sina stunder med en del överraskande för tiden sadistiska scener. Visst, upplägget är dumt och historien är något saggig, men i det här sammanhanget håller The Frozen Dead likväl en hyfsad standard. 

Resterande delen av 1900-talet erbjöd inte så mycket mer av sci fi-skräck i andravärldskrigstappning. På tal om att hålla Hitler vid liv på något sätt så är detta ju också själva konceptet för Franklin J. Schaffners ”The Boys from Brazil” (1978), en filmadaption av Ira Levins roman med samma namn från 1976. Detta är en kvalitetsfilm som också erhöll tre Oscarsnomineringar. Vi befinner oss i slutet av 1970-talet då den unge nazistjägaren Barry Kohler (Steve Guttenberg) har fått nys om att en grupp SS-officerare ledda av den ökände dr Josef Mengele (Gregory Peck) i hemlighet har sammankomster i Paraguay. Vad kan de ha för jävelskap på gång? När det står klart att nazisterna av någon anledning planerar att låta mörda 94 till synes slumpmässigt utvalda män på bestämda datum världen över sluter den äldre nazistjägaren Simon Wiesenthal … jag menar Ezra Lieberman (Laurence Olivier) med Kohler för att stoppa de ondskefulla planerna. Men vad är det egentligen Mengele och hans anhang vill uppnå? The Boys from Brazil är en fin thriller som tar upp ett av den tidens mer fascinerande ämnen. Handlingen byggs sakta upp mot det spektakulära slutet med fina insatser av ett par av Hollywoods främsta skådisar, framför allt Gregory Peck gör en realistiskt obehaglig gestaltning av Mengele. Då kan man ha överseende med ett par parodiska accenter på en del håll. På en helt annan nivå befinner sig då Danny Bilsons ”Zone Troopers” (1985), en humoristisk historia som inte tar sig på särskilt stort allvar. Bilson är väl mest känd som producent och manusförfattare till en rad TV-serier och superhjältefilmer av b-karaktär men Zone Troopers är en festlig film att kolla på, speciellt med ett par öl innanför västen. Vi befinner oss i Italien någon gång under andra världskrigets slutskede. Fyra överlevande soldater från en amerikansk pluton har hamnat bakom den tyska fiendelinjen och måste nu kämpa sig ut. Men det finns inte bara fiendesoldater i området, våra hjältar råkar nämligen springa på ett kraschat UFO och dess besättning av lustiga aliens. Amerikanerna beslutar sig för att ta utomjordingarna under sitt beskydd men nazisterna har också fått nys om de märkliga varelserna och vill så klart lägga beslag på dem för kommande experiment. Zone Troopers första hälft utgörs av en mer traditionellt orienterad krigsfilm av b-karaktär men när rymdvarelserna väl ger sig in i striden blir det åka av. Karaktärerna är förvisso sedvanligt stereotypa men funkar i detta sammanhang. Tim Thomerson spelar den buttre The Sarge som verkar ha ett gäng extraliv, Timothy Van Patten ser vi som den unge nördige soldaten Joey som älskar sci fi-tidningar, Art La Fleur gestaltar den färske korpralen som kallas ”Mittens” och slutligen har vi den typiskt cyniske krigskorren Dolan spelad av Biff Manard. Den begränsade budgeten innebär såklart sedvanligt fånig alienkostymering och brister vad gäller militärrekvisita och andra visuella effekter men detta vägs upp av det underhållande manuset med alla tokiga infall. Hitler själv (Alviero Martin) dyker faktiskt upp bara för att få en smäll på käften av Mittens, bara en sådan sak. 

Ser vi till vad 2000-talet har att erbjuda i detta sammanhang är det en filmserie som framför allt står ut, de tre ”Outpost”-filmerna. Den första av de tre, Steve Barkers ”Outpost” (2008), är en ganska underhållande produktion även om historien inte är nyskapande direkt. En mystisk affärsman anlitar en grupp legosoldater under ledning av Hunt (Julian Wadham) för att dessa ska säkerställa en gammal bunker åt honom i ett krigshärjat Östeuropa. Väl på plats gör de en fasansfull upptäckt, under andra världskriget användes tydligen bunkern för grymma experiment med syfte att utveckla en mänsklig superarmé. Det från början enkla uppdraget förvandlas snart till en skräckfylld och klaustrofobisk kamp på liv och död. Upp-lägget kanske inte låter alltför upphetsande men faktum är att filmens första hälft är skapligt spännande och intensiv. Tyvärr tappar produktionen i atmosfärisk stämning ju mer vi får veta vari hotet består. Skådespelarinsatser, scenografi, foto och effekter är annars över förväntan för en lågbudgetproduktion som denna, vilket i slutändan gör Outpost till en trevlig liten bekantskap. Filmen fick skaplig framgång vilket gav Barker blodad tand, en uppföljare skulle det bli och det fick vi också med ”Outpost: Black Sun” (2012). Filmen är fristående från föregångaren som man inte behöver ha sett för att hänga med. Bakgrunden är emellertid den samma. I slutet av andra världskrigets Östeuropa är den tyske vetenskapsmannen Klausener (David Gant) sysselsatt med att utveckla en teknik som ska kunna skapa en odödlig naziarmé. Ca 70 år senare blir konsekvenserna av detta ett stort problem då människor plötsligt börjar dödas av en till synes osynlig fiende i de ödsliga östeuropeiska obygderna. Den enda som verkar vara sanningen på spåren om vad det rör sig om är nazistjägaren Lena (Catherine Steadman) som varit på jakt efter Klausener en längre tid. Tillsammans med en annan nazistjägare, Wallace (Richard Coyle), slår de sig ihop med ett specialförband för att ta sig till ondskans källa och hindra att den maskin Klausener skapat för att bygga sin odödliga armé åter ska hamna i den galne vetenskapsmannens händer. Outpost: Black Sun håller skaplig klass men är något segare än den föregående filmen. Produktionen lider även en del av skakig kamera, bristfällig ljussättning och något märklig klippning. Manuset har även det en del logiska luckor som kan irritera. Men med tanke på att detta är en b-film får man ändå ha överseende med en del smärre skönhetsfläckar när helheten likväl är tämligen njutbar. Den avslutande delen i Outpost-trilogin, Kieran Parkers ”Outpost: Rise of the Spetsnaz” (2013), är ett litet steg uppåt kvalitetsmässigt i jämförelse med tvåan och har sina stunder. Regissör Parker känner också väl till Outpost-världen efter att ha haft rollen som producent för de två tidigare filmerna och i den avslutande delen får han möjlighet att ge oss ursprungshistorien bakom de övernaturliga nazisoldaterna i denna prequel. Outpost: Rise of the Spetsnaz utspelar sig någonstans vid den östeuropeiska fronten 1945 där en grupp ryska Spetsnaz-soldater ligger i bakhåll för förbipasserande tyska infanterister. Vid ett av de iscensatta angreppen går saker ock ting emellertid fel och ett par av de ryska soldaterna blir tillfångatagna av tyskarna. Fångarna förs till en alldeles speciell bunker där tyskarna håller på med vetenskapliga experiment för att … , just det, skapa oövervinnerliga supersoldater. De ryska soldaterna måste nu lyckas ta sig därifrån innan de själva kommer att användas som försökskaniner i de tyska testerna. Till skillnad från de tidigare filmerna i serien finns inga övernaturliga soldater eller märkliga maskiner med här, de har ju inte uppfunnits än. I stället får vi en mer actionorienterad popcorn-rulle med en hel del blodiga fightingscener mellan tyska och ryska soldater. OK skådisar och effekter och bra flyt i handlingen gör att detta är en ganska underhållande liten bagatell. 

Ett par mindre skräckproduktioner med sci fi-inslag kan slutligen också lite kort nämnas här, även om de inte förtjänar det. Det rör sig om ett gäng lågbudgetfilmer inspelade för TV, ingen av dem värda att lägga tid på. De två TV-filmerna är David Flores ”S.S. Doomtrooper” (2006) och Kevin Gendreaus ”Warbirds” (2008. Flores skämt till produktion bygger på det gamla härliga konceptet att nazisterna lyckats ta fram en slags supersoldat som de allierade måste förgöra. En grupp soldater skickas därför iväg för att ta sig bakom fiendelinjen och eliminera denna budgetversion av Hulken. Detta är uselt även för att vara en Sci-Fi Channel-film, materialet måste hittats i någon papperskorg i klipprummet. Manuset och regin är obefintligt och allt annat är lika uselt. Warbirds är en annan Sci-Fi Channel-produktion i princip lika dålig som den tidigare nämnda. En amerikansk kvinnlig stridspilot har fått ett specialuppdrag att frakta en en grupp amerikanska soldater och en hemlig last med slutdestination Japan. Gissa vad som finns i lasten och som måste fraktas just till detta område i andra världskrigets slutskede? Bombplanet tvingas dock nödlanda på en ö ute i Stilla Havet efter att ha hamnat mitt i en storm. Väl där tvingas de inte bara kämpa mot japanska soldater utan även en grupp … pterodactyler! Reign of the Gargoyles all over again på sätt och vis. Dinosarierna ser tyvärr inte särskilt bra ut och ges inte så mycket tid. I stället får vi mest en massa menlöst gräl mellan huvudkaraktärerna. Mycket annat är ologiskt och rent ut sagt dumt. Mer underhållande är då den skotske debutregissören David Ryan Keiths ”Attack of the Herbals”, en slags skräckkomedi som väl vill kvala in i samma liga som Edgar Wrights och Simon Peggs ”Shaun of the Dead” eller ”Hot Fuzz”. Dit når Keith inte på långa vägar men en del tycker likväl att Attack of the Herbals är en skapligt trevlig bekantskap. Under andra världskriget genomför ett gäng nazister i gasmask ett experiment genom att tvinga i ett par fångar någon slags örtte. Dessa försökskaniner skjuts strax därefter och teet stoppas i en trälåda som dumpas i havet. Historien hoppar därefter fram till dagens Scotland där en man vid namn Jackson (Calum Booth) återvänder till den hemby han länge varit utstött från. Tillsammans med sin ende vän, Russell (Steve Worsley), hittar han naturligtvis den gamla trälådan och beslutar sig för att sälja teet för att med vinstpengarna rädda det lokala postkontoret. Effekterna blir dock inte direkt det duon hoppats på. Tyvärr saknar filmen både intressanta skräckinslag och komik. Slutligen har vi antologin ”Battlefield Death Tales” (2012) I regi av James Eaves, Pat Higgins och Alan Ronald. Vi får tre sammanflätade historier som låter ganska intressanta. ”Medal of Horror” handlar om en soldat på ett självmordsuppdrag, i Harriet's War har en kvinnlig specialist på övernaturliga fenomen fått tilldelat sig en ytterst farlig uppgift och slutligen tvingas en familj i ”Devils of the Blitz” överleva en situation där en demon har tagit sig in i deras bombskydd. Historierna är tyvärr ganska ointressanta och spänningsfattiga och dessutom är det sista segmentet en total katastrof. Någon slags zombie förekommer dock i den första historien vilket föranleder oss att nu kika närmare på just zombiegenren i andravärldskrigstappning. 

Nazismen går igen

Andra världskriget och zombier har varit ett inslag inom skräckfilmsgenren vi sporadiskt kunnat stöta på sedan 1940-talet. Som vi tidigare sett har det funnits ett flertal filmproduktioner som byggt på idén om utvecklandet av supersoldaten, antingen genom ockulta riter eller vetenskapliga experiment. Härifrån är inte steget långt att ge den levande döde själv en huvudroll. Det finns här framförallt en helt egen liten subgenre som verkligen är skruvad, nämligen nazizombiefilmen. Egentligen är det inte så konstigt att idén att kombinera den nazistiska ideologins ondska med skräcken för levande kannibalistiska lik växt fram. Nazismens mordiskhet och dödskallesymboler kan ju på sätt och vis associeras till horderna av dödsbringande zombier och den historia av ockulta sällskap som kopplats till vissa nazistgrupper gör denna koppling än starkare. Det känns inte så långsökt att tro att nazisterna verkligen arbetade på strategier att använda svartkonst i sin krigsföring. Dock har resultaten av denna kombo sällan levererat högklassiga resultat sett ur skräckfilmsperspektiv. Tvärtom är tyvärr de flesta nazizombiefilmer tämligen undermåliga och dessa kan säkert få även de största zombiediggarna att tappa sugen. Problemet är att de två typerna av skräck som mixas i nazizombiefilmen inte direkt alltid ”gifter sig så bra” med varandra. Nazismen står ju för en ideologisk medveten ondska medan zombien är en omedveten varelse som bara drivs av en instinkt att inmundiga levande kött. Vad har dessa drivkrafter egentligen med varandra att göra? Zombierna är inte direkt nazizombies utan vanliga zombier i nazistuniform. Deras nazistiska funktion avgörs av de rabiata levande kommendanter som försöker kontrollera dem, vilket oftast går sådär. Tänkande nazizombies är undantag som väl i stort sett bara dyker upp i Tommy Wirkolas ”Død Snø”-filmer. Upplägget med nazizombies blir därför oftast krystat och löjeväckande. Med tanke på att merparten av de zombiefilmer som spelats in dessutom inte håller någon högre klass har vi inte heller några vidare premisser i stort. Men låt oss se hur det hela startade. 

Roten till zombieplågan i andravärldskrigsmiljö kan spåras tillbaka till Jean Yarbroughs ”King of the Zombies” (1941) i allmänhet och Steve Sekelys uppföljare ”Revenge of the Zombies” (1943) i synnerhet. King of the Zombies är en tidstypisk komedi med skräckinslag där de rådande rasstereotyperna är tämligen påtagliga. Mantan Moreland var filmens stjärna som den svarte betjänten Jefferson "Jeff" Jackson vars lathet och feghet väckte stor munterhet. Kan man bortse från de förlegade undertonerna är detta dock en skapligt underhållande bagatell. 1941 är amerikanen Bill Summers (John Archer) tillsammans med sin betjänt Jackson (Moreland) på väg i ett litet plan från Kuba till Puerto Rico. Piloten James "Mac" McCarthy (Dick Purcell) får emellertid problem med bränsletillgången och tvingas därför nödlanda på en avlägsen karibisk ö där gruppen blir inhysta i den mystiske Dr. Miklos Sangres (Henry Victor) villa. Den sjåpige Jackson blir snart övertygad om att huset är hemsökt och när han smyger runt i byggnaden upptäcker han att Dr. Sangre egentligen är en tysk spion som ägnar sig åt voodooritualer i sin källare för att härigenom tillskansa sig information från en tillfångatagen amerikansk amiral. För sina experiment har Sangre även använt sig av ett antal zombier som försökskaniner men när Summers stormar in och avbryter en pågående ritual bryts kontrollen över dessa och de vänder sig mot sin herre. King of the Zombies blev lite oväntat en publik framgång och självklart skulle en uppföljare därför spelas in. Steve Sekelys Revenge of the Zombies, där manusförfattaren från föregångaren Edmond Kelso åter medverkar, är emellertid mer en remake än en uppföljare. Mantan Moreland är även han tillbaka i en produktion med en något högre budget men med en klart mindre intressant historia som vi redan sett. Det intressanta är att vi likväl här har den första nazizombiefilmen. Någonstans ute i Louisanas svampmarker gömmer sig den tyske nazisten Dr. Max Heinrich Von Altermann (John Carradine) där han ägnar sig åt att skapa zombiesoldater åt det Tredje Riket. När hans fru Lila (Veda Ann Borg) plötsligt avlider blir hon en del av Von Altermanns experiment men Lilas bror Scott Warrington (Mauritz Hugo) är tillsammans med en agent (Bob Steele) på väg för att nysta i vad som hänt systern. Den ondskefulle nazistens planer stöter dock på svårigheter när den nu levande döda Lila börjar visa prov på ett självständigt medvetande och tar upp kampen om kontrollen över zombiearmén. Här är det inte svårt att dra paralleller mellan zombies och Tredje rikets hjärntvättning av undersåtar, särskilt när vi kan se de odöda marschera omkring i någon slags försök till preussisk koordination. Av budgetskäl får vi dock aldrig se denna zombiearmé in action så att säga men att dessa framstapplande lik skulle kunna utgöra något större hot i krigssituationer framstår som osannolikt.  

Från 1940-talet och fram till 2000-talet gjorde andra världskrigs- eller nazizombien inte så mycket väsen av sig. En handfull lågbudgetproduktioner som överlag inte håller någon vidare kvalité var det som stod till buds. Den mest minnesvärda filmen som härrör från denna tid är utan tvekan Ken Wiederhorns ”Shock Waves” (1977). Detta är en film med tidstypisk 70-talskänsla som väl uppnått lite av kultstatus kanske mer av nostalgiska skäl snarare än att den är bra. Det är dock en schysst popcorn-rulle där både Brooke Adams (“Invasion of the Body Snatchers”) John Carradine och Peter Cushing dyker upp. En grupp semesterfirare är på kryssning någonstans i den karibiska övärlden när deras yacht plötsligt rammas av ett gammalt rostigt fartyg. Passagerare och besättning lyckas ta sig i land på en liten ö endast bebodd av en före detta nazistbefälhavare (Cushing) som nu förestår ett gammalt nedgånget hotell. Den gamle mannen berättar för de strandsatta att fartyget de krockat med var befolkat av levande döda SS-soldater, skapade under andra världskriget för att fungera som en slags supersoldater, både i vatten och på land. Resten av filmen handlar om hur de skeppsbrutna försöker undfly dessa nazizombier, vilka visserligen inte vill äta upp de levande men likväl gärna dränka dem. Här finns inte mycket blod eller gore men filmen har ett snyggt och stämningsfullt foto och framför allt scenerna med zombierna som dyker upp från olika vattenytor är effektfullt. Man kunde kanske önskat mer av klippning och tempo men tråkigt har man aldrig. Detsamma kan man tyvärr inte säga om de 1980-talsproduktioner på nazitemat som av någon anledning spelats in. Jean Rollin är ju mest känd för sina sleaziga vampyrfilmer men han har även givit sig i kast med zombier, det skulle han gett fan i. ”Le Lac des Morts Vivants” / “Zombie Lake” (1981). Sällan har väl ett mer inkompetent filmskapande visats upp så här i all sin dumhet. Någonstans i andra världskrigets Frankrike skjuts en pluton nazistsoldater av franska motståndsmän varpå liken dumpas i en sjö. 10 år senare dyker av någon anledning de döda nazisterna plötsligt upp ur sjön och börjar ha ihjäl folk från en näraliggande by. Ja alla utom en zombie som tydligen vill återse sin dotter. Zombiemakeupen består endast av utsmetat grönt smink och övrig rekvisita består främst av ett gäng nakna kvinnor. Inte ens om man är riktigt packad kan detta vara underhållande. I samma klass är Joel M. Reeds “Night of the Zombies” (1981) eller “Night of the Zombies: Battalion of the Living Dead” eller “Sister of Death” eller “Gamma 693”. En gyllene regel är att ju fler titlar en zombierulle lanserats under ju sämre lär den vara. Hittar man även en porrskådis i rollistan (exempelvis Jamie Gillis) så bör varningsklockorna ringa än mer. Här har vi ett gäng utredare på uppdrag att kartlägga vad som hänt kropparna av några försvunna soldater. De stöter då  på en grupp odöda nazistsoldater som tydligen väckts till liv av någon mystisk gas kallad Gamma 639 eller något liknande. Den här gången måste filmteamet varit rejält fulla eller rökt på, hur kan annars produktionen vara så pass värdelös i alla hänseenden. Det verkar som alla kommer direkt från en fest på Buttericks. Och slutligen har vi då … Jesús Francos ”La Tumba de Los Muertos Vivientes” (”Oasis of the Zombies”) 1982, Mitt under brinnande krig har en liten tysk truppavdelning fått i uppdrag att transportera en last naziguld genom ett afrikanskt ökenområde. Vid en oas råkar dock tyskarna ut för ett anfall från amerikanska soldater varpå endast en amerikansk kapten överlever. Historien om guldet når årtionden senare kaptenens son som tillsammans med ett par andra loosers beger sig ut för att hitta det. Problemet är att de döda tyskarna nu vakar över skatten i form av zombier. Fast så mycket zombieaction blir det inte och särskilt zombielika är inte heller de levande döda. En tråkig film utan blod och sleaze, till och med de som gillar Franco varnar för denna kalkon.

2000-talet har då lite mer att erbjuda om man gillar andravärldskrigszombier, även om det i ärlighetens namn inte är så mycket. Om vi börjar kolla på det fåtal filmer som faktiskt är sevärda kan det konstateras att vi har Norge att tacka för mycket i detta sammanhang. För vad hade nazizombiegenren varit utan Tommy Wirkola. Med sin skräckkomedi ”Død Snø” (2009) fick norrmannen en oväntad internationell framgång som plötsligt öppnade nya dörrar för honom. Några medicinstudenter har tänkt tillbringa påsklovet i en stuga ute i den norska fjällvärlden. Väl där får de plötsligt besök av en mystisk gubbe från orten som berättar en ryslig historia om nazisternas härjningar i trakten under andra världskriget. Tydligen drevs en trupp nazister under kriget upp i bergen av den lokala befolkningen där de sesermera frös ihjäl. När vännerna senare hittar en kista med gömt naziguld så väcks nazisterna åter till liv. Här vår vi en härligt löjlig men blodig och fartfylld historia som väl mer är splatterslapstick än ren skräck. Visserligen bryter Wirkola mot i stort sett alla regler som gäller för zombies. De pratar, tänker och planerar samt hanterar vapen. Det gör dock inte så mycket, denna film rekommenderas kallt … eller varmt. Uppföljaren ”Død Snø 2” (2014) är än mer utflippad och splattig när historien fortsätter. Martin (Vegar Hoel) fortsätter kampen mot de döda nazisterna med hjälp av bl a en ny arm, zombiejägare från USA och en rysk zombiearmé. Blodet sprutar och kroppsdelar flyger kors och tvärs. Förutom Wirkolas små guldkorn finns väl bara Julius Averys ”Overlord” (2018) att tillgå vad gäller sådant som är sevärt, en amerikansk storproduktion i b-filmsanda producerad av J.J. Abrams. Dagen före landstigningen i Normandie släpps en grupp amerikanska fallskärmsjägare ned bakom fiendelinjen med uppdrag att slå ut en tysk radiomast i en liten naziockuperad by. När deras plan skjuts ner hamnar soldaterna plötsligt strandsatta bakom fiendelinjen och måste i hemlighet ta sig fram till målet. Väl där upptäcker de dock att de tyska soldaterna är det minsta av deras problem, nazisterna har nämligen utvecklat ett serum vilket kan förvandla både levande och döda till blodtörstiga zombier. Overlord är som en mix av Død Snø, “Universal Soldier” och dataspel-serien “Wolfenstein” och erbjuder en fartfylld upplevelse som inleds i typisk krigsfilmsanda men därefter alltmer utvecklar ett mer skräckfilmsliknande anslag. Filmen lyfts dessutom av ett fantastiskt foto levererat av Laurie Rose (“Kill List”, “Free Fire”) och Fabian Wagner (“Game of Thrones”) vilka verkligen lyckas förmedla en skitig och brutal realism. Huvudpersonerna, den moraliske Private Boyce (Jovan Adepo) och den cyniske och kompromisslöse Korpral Ford (Wyatt Russell), gör också fina insatser och får stå som katalysatorer vad gäller rättfärdighet och huruvida man ska sjunka till fiendens nivå. Karaktärerna i Overlord är väl tämligen lövtunna stereotyper ska väl erkännas, men så är det ju oftast i filmer som denna. Snygga effekter och intensiva ultravåldsscener ger en extra kryddning som förhöjer en underhållande upplevelse. 

Resten av de moderna nazizombiefilmerna är tyvärr i stort sett ren dynga. Let Sleeping Corpses Lie skulle man kunna säga, men någon måste ju ta tag i detta smutsiga arbete. Låt oss ta ett flagrant exempel på en film som inte bara är usel utan också försöker sälja in eländet med falsk marknadsföring, David B. Stewart III:s ”Operation: Nazi Zombies Maplewoods”, eller bara ”Maplewoods” som den brittiska DVD-utgåvan heter, från 2003. OK, det rör sig om en lågbudgetproduktion antagligen inspelad med amatörutrustning och där miljöerna var begränsade men detta kan man ha överseende om manuset håller skaplig klass och skådisarna kan agera hyfsat. Men så är inte fallet här. Filmproduktionen är dessutom katastrofal där klippning, ljud och ljus inte varit så viktigt vilket gör det svårt att hänga med i vad som egentligen händer. Operation: Nazi Zombies utgörs i princip av en lång flashback där vi får följa en militäroperation med syfte att stänga ner det sedan länge övergivna “Maplewood Projektet” i vilket 120 personer ingick som försökskaniner varav 50 av dessa tydligen fortfarande finns kvar i labblokalerna i någon slags zombietillstånd. Ett gäng usla skådisar skickas ner i de underjordiska utrymmena där de grälar, blir fast i olika rum och ibland hamnar i fight med zombier antingen off-screen eller i totalt mörker. De utlovade zombierna syns väldigt sällan till och när de väl dyker upp är de filmade med skakig handkamera ur de mest bisarra vinklar. Det är överlag är inte mycket intressant som händer och vissa scener är så mörka att det inte ens går att se något överhuvudtaget. Vissa scener utspelas dessutom utomhus tros att soldaterna ska befinna sig långt under jord. Att det verkligen rör sig om nazistiska experiment nämns bara i en bisats i filmens slutskede, fram till dess har Maplewood framstått som ett amerikanskt projekt från 1970-talet. Nazizombierna har tydligen lämnat lokalerna för länge sen om de nu ens var där från början. Denna film är tyvärr symptomatisk för hela nazizombiegenren, vars koncept ju per se är tämligen dumt. Mer idioti levereras av argentinaren Víctor Méndez i “Zombienation (Hail to the Führer)” från 2009. Produktionen håller samma usla nivå som föregående film och känns mest som ett misslyckat hobbyprojekt. Vad gäller manuset så är det väl framspånat på fyllan. I slutet av andra världskriget flyr en vetenskapsman med Hitlers lik. Åratal senare lyckas sagde forskare återuppliva Führern men den nu levande döde f d diktatorn flyr och börjar skapa sin egen zombiearmé. Det är nu upp till en militär, en forskare och dennes assisten att stoppa den galne zombiehitler. Under 2010-talet har det tydligen blivit väldigt billigt och enkelt att spela in direkt till DVD-film vilket lockat en del filmskapare att hoppa på nazizombietåget. 

Av de senaste nazizombie-rullarna som getts ut går det väl med viss välvilja att till viss del uppskatta dem för vad de är. Finlands bidrag till denna filmtyp står Marko Mäkilaakso för, en regissör som mest sysslat med kortfilm och TV-produktioner. Hans ”War of the Dead” (2011) håller väl den standard man kan vänta sig av en lågbudgetproduktion av detta slag men med överraskande bra effekter vad gäller bomber och eldstrider. Vi befinner oss i den finska vildmarken mars 1942 där en avdelning amerikanska och finska soldater gjort gemensam sak för att driva ut ryssarna ur Finland (vad amerikanska soldater gör i detta område förklaras ej). Under en attack mot en av ryssarna hållen bunker blir de allierade emellertid tillbakatryckta och lider stora förluster. Men motgångarna stannar inte här, snart attackeras de överlevande nämligen av samma soldater de precis dödat. Tvingade att fly djupare in i ryskt territorium upptäcker de nu en av krigets värsta hemligheter. Mäkilaakso bjuder på en actionfylld historia som väl passat bättre i just kortfilmsformat, historien är ganska tunn och fylls mest ut med en massa actionsekvenser som inte direkt tar historien framåt. Det röriga fotot gör det dessutom svårt att se vem som dödar vem och vad som egentligen händer. Så mycket blod och tarmar blir det inte heller ur ett zombieperspektiv, faktum är att vi här har ännu ett exempel på snabba zombier som fungerar mer som muetade krigsmaskiner, vilket säkert inte riktigt går hem i alla kretsar. War of the Dead har dock ett visst underhållningsvärde till skillnad från exempelvis Joseph J. Lawsons ”Nazis at the Center of the Earth” (2012). Dr Mengele (Christopher Karl Johnson) är minsann i farten igen (han lär dyka upp lite här och var mest hela tiden) och har skapat en underjordisk bas hundratals mil under Antarktis. Där har han skapat en zombiearmé från resterna av det Tredje Riket med vilken han tänker ta revansch för nederlaget i andra världskriget. För att lyckas med sin plan låter Mengele en grupp maskerade SS-män kidnappa några forskare som ska tvingas hjälpa honom gjuta nytt liv i de nu ruttnande zombiesoldaterna. Produktionsbolaget Asylum är ju ökända för sina skräpfilmer och även om Nazis at the Center of the Earth inte tillhör det värsta så är det ingen höjdare direkt. Ett löjeväckande manus, svajig regi, ologisk klippning och budgeteffekter, men en hel del blod och våld. Gillar man skräpfilm innehållandes bl a nazirymdskepp och en robothitler på krigsstigen, då kanske detta är något. 

Något bättre är Valeri Milevs ”Code Red” (2013) vars inledande scener från andra världskriget faktiskt ser förvånansvärt bra ut. Under andra världskriget har Stalin beordrat framställningen av en superhemlig nervgas som dock försvann spårlöst efter slaget vid Stalingrad. Tyvärr dyker detta biologiska vapen upp igen i Bulgarien 70 år senare där effekterna blir att invånarna i ett litet samhälle förvandlas till blodtörstiga muterade galningar och de döda reser sig ur sina gravar. Mitt i denna smet försöker kaptenen från en amerikansk specialstyrka, John McGahey (Paul Logan), och en läkare, Ana Bennett (Manal El-Feitury), ta sig levande därifrån innan hela området bombas sönder och samman. Historien är av standardkaraktär och verkar framimproviserad under inspelningens gång. Dialog och rollkaraktärer är väldigt platta och som vanligt i dessa sammanhang lider produktionen av skakig kameraföring och dålig ljussättning. Är man i desperat behov av något Outpost-surrogat kan nog ändå Code Red funka. En film mer i exploitationanda är Peter Grendles ”Blood Soaked” (2013) i vilken vi får följa ett lesbiskt par på en semestertur i new Mexikos ökenlandskap. Där korsas deras vägar oturligt nog med två psykopatiska systrar som kidnappar dem och utsätter dem för tortyr i sin underjordiska bunker. De fängslade kvinnorna upptäcker snart att deras plågoandar i hemlighet är nazister som med hjälp av ett serum ,utvecklat av deras nu avlidne far, håller på att skapa en armé av zombier för att med dessa bana väg för den Fjärde Riket (upplägget börjar låta vagt bekant). Produktionen lämnar inte helt oväntat en hel del att önska vad gäller foto och klippning och manuset känns föga genomtänkt (hur fick dessa nazi-white trash-brudar möjlighet att påbörja detta naziprojekt?). Skådespeleriet är naturligtvis också helt hopplöst. Nåväl, vill man ha en budgetvariant av exempelvis ”House of a 1000 Corpses” så kanske detta funkar. När vi ändå är inne på filmer med viss exploitation-karaktär bör ju Robert Elkins ”Zombie Isle” (2014) också nämnas, en produktion som ska föra tankarna till 1970- och 80-talets zombiefilmer. En collegeprofessor och dennes elever beger sig till en obebodd ö för att kartlägga den lokala faunan och floran. Vistelsen där förvandlas dock snart till en mardröm då gruppen attackeras av blodtörstiga zombier väckta till liv av en gammal nazistisk vetenskapsman som nu kontrollerar de levande döda. Zombie Isle har helt klart en viss retrokänsla och bjuder på en hel del blodiga effekter som överlag ser bra ut. Stereotypa karaktärer och en i grunden dum historia hör väl till men gillar man denna typ av skräp så ta en tugga. Vi kan väl avsluta med lite mer av samma vara för alla er som diggar denna typ av c-filmer, Luca Bonis och Marco Ristoris ”Zombie Massacre 2: Reich of the Dead” (2015). Denna film är en uppföljare till duons bortglömda ”Zombie Massacre” från 2013 men det finns ingen koppling mellan dessa (Zombie Massacre hade i alla fall Uwe Boll i rollen som amerikansk president). Återigen möter vi ett gäng amerikanska soldater som under andra världskriget tvingas tampas med en hord zombier som nazisterna skapat genom experiment på fångar i koncentrationsläger. Här finns en hel del blodiga effekter som ser skapligt bra ut, i alla fall jämfört med de taffliga CGI-effekterna. Förvänta er ingen bärande historia utan snarare en del actionscener lite slumpmässigt sammanfogade mellan en massa transportsträckor då just inget händer. Tydligen var regissörerna egentligen inte så sugna på att göra denna film men gjorde det likväl för pengarna, tja det märks. Finns det ingen nyare nazizombie-rulle då. Jo Marc Fehse har tydligen ett helt nytt upplägg på gång, kanske inspirerad av framgångarna för ”Sharknado”-filmerna. ”Sky Shark” ska antagligen ha premiär 2018 och lär ge oss en ny infallsvinkel på farliga hajar. Mitt ute i Antarktis islandskap hittar en grupp geologer ett gammalt nazistlabb där vetenskapsmän utvecklat ett fruktansvärt hemligt vapen (igen). Geologerna råkar omedvetandes släppa loss de varelser som skapats där, nämligen en armé av flygande zombiehajar med muterade supersoldater som ryttare. Nu är det upp till den amerikanska elitstyrkan “Dead Flesh Four”, bestående av stupade vietnamsoldater som återupplivats, att sätta stopp för det nya hotet.  Fantastiskt, eller hur?

Krigets många ansikten

När vi ändå är inne på klassiska skräckgestalter i krigsmiljö måste ju även ett par andra exempel dras fram i ljuset. Zombien som företeelse ligger ju t ex väldigt nära Victor Frankensteins monsterskapelse och naturligtvis vilar den gamle vetenskapsmannens ande även över vissa världskrigsproduktioner, hur udda detta än låter. Vi har här Richard Raaphorsts “Frankenstein's Army” (2013), en amerikansk-holländsk-tjeckisk found-footage film i sann splatteranda som faktiskt är riktigt underhållande om man är på det humöret. Under andra världskrigets slutfas avancerar ryska soldater in i östra Tyskland i kamp mot retirerande nazitrupper. En av de ryska plutonerna råkar hitta en gammal fallfärdig fabrik med ett hemligt labb. Här har nazistiska vetenskapsmän med hjälp av Victor Frankensteins gamla journaler arbetat med att skapa en ny supersoldat i en slags cyborgskepnad (zombots). Soldaterna måste nu ta upp kampen med dessa skapelser och i slutändan sätta stopp för Victor Frankensteins sonson som tagit sig an farfaderns arv. Avskräcks inte av found footage-formatet, har du någonsin varit sugen på att steampunk-doftande nazizombie-cyborgs i de mest skiftande dödliga tappningar, då är detta filmen för dig. Handlingen är förvisso tunn och budgeten låg men filmskaparna lyckas ändå lyfta det hela med makalöst smink, fin scenografi och en rejäl dos svart humor. Ett extra plus för Karel Roden (”Hellboy”, ”Orphan”) som gör en minnesvärd insats i rollen som den galne Viktor Frankenstein. 

Har vi sagt Frankensteins monster måste ju även vampyren nämnas, men vad har den i andra världskriget eller nazister att göra? Ett av svaren hittas lite oväntat i Anders Bankes svenska skräckkomedi ”Frostbiten” (2006), en oväntat underhållande skräckproduktion som fått en del kritik för att folk förväntat sig en seriös skräckis. Sveriges första vampyrfilm tar avstamp i andra världskrigsmiljö där vi möter ett par svenska frivilliga i SS-Panzer-Division Wiking som 1944 befinner sig ute i strid mot ryssarna i Ukraina. Efter att ha tvingats fly undan Röda Armén in i de ukrainska skogarna söker de skydd i en stuga där soldaterna stöter på en fiende mer fasansfull än den ryska fienden. Därefter tas vi fram till modern tid då 17-åriga Saga (Grete Havnesköld) flyttar till en liten stad i Norrbotten med sin mamma läkaren (Petra Niel-sen) och där börjar på en ny skola. Saga blir snart vän med den aparta goth-tjejen Vega (Emma T. Åberg) och vips är hon inbjuden på en fest. Samtidigt har genforskaren Professor Gerhard Beckert (Carl-Åke Eriksson) något skumt för sig på ortens sjukhus som kanske kan kopplas samman med mystiska försvinnanden i natten. När dåtid och nutid kopplas samman genom Beckerts experiment och ett antal av hans framtagna piller i fel händer barkar det snart rakt åt helvete. Frostbiten är en i grunden ganska bagatellartad b-rulle med en känsla som för tankarna till filmer som ”The Lost Boys” och ”Fright Night”. Så mycket av andra världskriget finns inte här men filmen förtjänar ändå att vara med tanke på att den är bättre än mycket annat i samma division som producerats, effekter och sminkning håller överlag bra klass, vilket även gäller foto och klippning. Skådespelarna gör vad de ska av sina karaktä-rer och de ofta skruvade repliker de har att jobba med. Det finns även en tämligen obskyr vampyrfilm i andravärldskrigsfilm som inte många verkar ha sett, det handlar om Lasse Noltes ”Der Goldene NaziVampir von Absam 2 - Das Geheimnis von Schloß Kottlitz” (”The Golden Nazi Vampire of Absam: Part II - The Secret of Kottlitz Castle”) från 2008. Filmen ska tydligen handla om den oerfarne forskaren William 'B.J.' Blazkowicz (Daniel Krauss) som specialiserat sig på ockulta fenomen och av den amerikanska militären därför skickas ut för att infiltrera nazihögkvarteret Kottlitz, ett slott uppe i de Österrikiska Alperna. Vad är det egentligen som pågår där, kan nazisterna verkligen vara involverade i vampyrism? Frågan är om det är värt att leta upp filmen för att få svar på detta. Och så har vi då det absoluta bottenskrapet kvar. Vad passar bättre än att knyta ihop säcken (och sänka den) med den obetalbare Uwe Boll och dennes ”BloodRayne: The Third Reich” (2011). Under andra världskriget slåss damphiren (halvvampyren) Rayne (Natassia Malthe) tillsammans med motståndsrörelsen under ledning av Nathaniel Gregor (Brendan Fletcher). Under en attack mot ett tåg som fraktar fångar på väg till koncentrationsläger blir Rayne skottskadad och det vill sig inte bättre än att hennes blod stänker på den tyske kommendanten Ekart Brand (Michael Paré) som därmed får damphir-krafter. Dessa krafter är något som även Hitler är ute efter, han vill också bli en odödlig supervampyr såklart. Kan Rayne stoppa Ekart innan denne, med hjälp av Doctor Mangler, nej inte Mengele, (Clint Howard), kan ge Hitler tillgång till det blod som kan ge diktatorn dessa krafter? Tja vem fan bryr sig? Det finns förvisso alltid någon enstaka som gillar Bolls filmer, men för oss andra är detta naturligtvis bara skräp, en film som inte ens är roligt dålig. Var hittar man dessa sk skådisar egentligen?

Finns det vampyrer att hitta i dessa sammanhang borde det väl också gå att hitta varulvar. Jajamensan. Mer idioti levereras av Peter John Ross och John Whitney i deras “Horrors of War” (2006), ännu en independentrulle av lågbudgetkaraktär med vissa gridhousevibbar. Denna osammanhängande och röriga historia är även den fylld av usla effekter, skrattretande stridsscener och dåligt skådespeleri överlag. Visst, man förväntar sig inte någon ”Saving Private Ryan”, men skräp är skräp. I slutet av andra världskriget är Hitler i desperat behov av att hitta ett vapen som kan vända krigslyckan. Han beordrar därför att några vetenskapsmän ska utveckla någon slags superzombiesoldat i ett labb, experimenten går dock inte som planerat utan dessa zombier attackerar allt i sin närhet. En grupp amerikanska soldater skickas åter på uppdrag att förstöra labbet, på vägen dit för de emellertid också tampas med .. just det, en varulv! Ett relativt nytillskott till denna udda hybridfilm är Andrew Jones Tarantino-inspirerade ”Werewolves of the Third Reich” (2017). Jones har gjort sig en karriär på att regissera och producera en rad tvivleaktiga lågbudgetskräckisar med titlar som ” The Feral Generation”, ”The Amityville Asylum”, ”Valley of the Witch”, ”The Last House on Cemetery Lane” och ”The Curse of Robert the Doll” för att nämna några så man kan nog ana vart Werewolves of the Third Reich ska barka hän. Filmen öppnar symptomatiskt med en barscen snodd rakt av från nämnde Tarantino ”Inglorious Basterds” och vad som sedan följer är en högst medioker tillställning utan nämnvärd spänning, synnerligen risiga CGI- och ljudeffekter och en oroande avsaknad av just varulvar. Vi får däremot möta en karaktär vid namn Ilsa (det var väl kul) och självaste Hitler. I handlingen centrum står fyra amerikanska soldater som pga olika brott de begått ska föras till ett fängelse mitt under brinnande världskrig. När den konvoj fångarna transporteras i attackeras av nazister lyckas de undkomma dock fast mitt i fiendeland. Naturligtvis lyckas de snubbla över ett av alla dessa nazistlaboratorier där experiment bedrivs under överinseende av … gissa vem?  Jaja, Doktor Mengele, det var ju ingen tiotusenkronorsfråga direkt. Mengeles djävulska plan går denna gång ut på att skapa en armé av nazivarulvar. Det hela är naturligtvis lika uselt som man kan tänka sig och så mycket varulvar blir det som sagt inte. 

Perversa fantasier i Tredje Riket

Nu lämnar vi emellertid gamla skräckfilmsvarelser för att kika lite på en annan populär subgenre inom andravärldsfilmsskräcken, en ökänd typ av filmer sprungen ur exploitation-eran. Japp, det gäller nazisploitation. Som namnet antyder rör det sig här om en liten subgenre till exploitation- och sexploitationfilm där huvudfokus ligger på de fruktansvärda brott nazisterna begick mot fångar i fång- och koncentrationslägren under andra världskri-get. De flesta av dessa filmer följer ett standardiserat women in prison-koncept med en historia förlagd till fångläger eller nazibordeller och en stor del av innehållet består av grafiskt våld, sadism, sadomasochism och allmän förnedring. Nazisploitationfilmen hade sin ”gyllene epok” under en relativt kort period på 1970-talet och merparten av utbudet bestod mestadels av italienska lågbudgetproduktioner som alla i princip var kopior av varandra. Dessa sk "il sadiconazista"-filmer har i grunden faktiskt hämtat inspiration från samtida art-house-produktioner som Liliana Cavanis “The Night Porter” (1974), Pier Paolo Pasolinis “Salò, or the 120 Days of Sodom” (1975) och Tinto Brass “Salon Kitty” (1976). Några av de främsta nazisploitation-regissörerna var bl a Paolo Solvay, Cesare Canevari och Alain Payet, namn som inte säger de flesta av oss ett skvatt. Deras filmer möttes ofta av antingen avsky eller skratt, lite beroende på vilken film det handlade om. Även om ämnet var något så fruktansvärt som krigsförbrytelser var flera av dessa produktioner så dumma att det var omöjligt att ta dem seriöst. Men visst finns i detta träsk även filmer som är väldigt osmakliga i sina försök att kombinera förintelsetemat med sleaze i någon slags egen perverterad agenda. Denna del av skräckfilmsgenren utgör naturligtvis ett slags bottenskrap där de flesta filmer floppade och snabbt föll i glömska, nazisploitationvågen hade i princip också dött ut en bit in på 1980-talet. Likväl är dessa filmer en del av skräckfilmhistorien och därför får de här åter en kort stund i strålkastarljuset.  

Redan under 1940-talet hade italienska regissörer experimenterat med att mixa nazisttematik med sexuellt laddade inslag. Detta märks t ex i Roberto Rossellinis “Rome, Open City” (1945) och “Germany, Year Zero” (1948). Orgierna och perversionerna i Luchino Viscontis “The Damned” (1969) har också bidragit med en del influenser till nazisploitation-genren. Även tyska och franska föregångare fanns, som Helmut Käutners västtyska ”The Devil's General” (1955) och Roger Vadims franska arthouse-film ”Vice and Virtue” (1963). Ur ett skräckfilmsperspektiv bör här även nämnas Sergio Bergonzellis spansk-italienska giallo ”Nelle Pieghe della Carne” / ”In the Folds of the Flesh” (1970), en absurd och skruvad ex-ploitationhistoria om blodiga händelser i en villa bebodd av en inte helt normal familj. Här finns en nazikoppling genom en flashbackssekvens som visar hur en vacker naken kvinna förs in i en gaskammare. Lite arthouseaktig sleaze som nog bara uppskattas av den inbitne giallo-fanatikern. Det är mot denna bakgrund vi kan förstå hur den första stilbildande nazisploitation-filmen tog form, Lee Frosts ”Love Camp 7” (1969), en film som även blev en föregångare till Women in Prison genren. Love Camp 7 etablerar det upplägg som sedan ska bli stilbildande för kommande filmer i genren. Två agenter från den brittiska underrättelsetjänsten går undercover för att infiltrera ett nazistiskt fångläger för sexslavar och där rädda en judisk vetenskapsman ur fångenskapen. Här finns alla de typiska ingredienserna med, stövelslickande förödmjukelse, hudflängning, tortyr, lesbianism och ständigt överhängande våldtäktshot. Naturligtvis avslutas det hela i ett blodigt och våldsamt crescendo. Det typiska persongalleriet finns också representerat, den grymme och perverterade kommendanten, den lesbiska läkaren, de sadistiska vakterna och en sympatisk tysk som försöker hjälpa de fängslade kvinnorna.  Detta är en amerikansk produktion som inte riktigt tar ut svängarna på samma sätt som de efterföljande italienska produktionerna kom att göra. Regi och skådespeleri är i stort sett obefintligt och chockeffekterna är ganska lama sett till vad som visas idag. Likväl hyllar vissa denna tidiga pionjärrulle medan andra ser den som ett tråkigt sömnpiller. Love Camp 7 följdes snabbt av andra liknande amerikanska produktioner för dåtidens skräpfilmsälskande drive in-publik, som John Hayes ”The Cut-Throats” (1969) och David R. Friedbergs ”Torture Me, Kiss Me” (1970). Den förstnämnda är en slags blandning mellan exploitation och andravärldskrigsmelodram eller kanske ”he Dirty Dozen i mjukporrtappning. En liten amerikansk kommandostyrka skickas till Tyskland för att slå ut ett nazistiskt högkvarter och dess befäl men upptäcker att målet egentligen är en tysk nazibordell. Friedbergs film är en svartvit produktion där vi möter en gammal greve som återberättar historien om en nazikommendants ankomst till en liten fransk by och den våldsspiral och sexuella perversioner som sedan följer. Ett av de tidigaste exemplen på europeisk nazisploitation var faktiskt en schweizisk produktion ämnad för en tysk publik, Erwin C. Dietrichs ”Eine Armee Gretchen” / ”She Devils of the SS” (1973). I denna film är nazisterna av naturliga skäl inte ondskefulla stereotyper överlag och de sleaziga inslagen förhållandevis återhållsamma av censurskäl. Vad det hela handlar om, jo unga tyska kvinnor som vill dra sitt strå till fadersandet i slutet av andravärldskriget genom att ge sitt stöd till de tyska soldater som kämpar mot den annalkande Röda Armén. På vilket sätt de ska ingjuta mod i de tyska kämparna kan ni säkert räkna ut själva. Inte så mycket våld och onda nazister i denna ”sexkomedi”, men väl en hel del naket.

Nazisploitationgenrens främsta representant hade premiär först 1975, det är å andra sidan en film som även folk som generellt inte är intresserade av denna genre har hört talas om. Det handlar naturligtvis här om kanadensaren Don Edmonds ökända ”Ilsa: She Wolf of the SS”. Producenten David F. Friedman hade redan haft en mindre biroll i Love Camp 7 och var således bekant med denna typ av filmtyp, de filmansvariga beslöt sig dock att ta konceptet vidare. Ilsa: She Wolf of the SS kom att bli unik genom att lägerkommendanten i det här fallet var en sexig nynfoman spelad av den storbröstade och ofta nakna Dyanne Thorne. Mellan diverse sexscener utsätter Ilsa de manliga och kvinnliga lägerfångarna för hemska vetenskapliga experiment i Josef Mengeles anda (dock inga zombier här). Hennes mål med dessa experiment är att kunna bevisa att kvinnor kan utstå mer smärta än män och härmed borde tillåtas strida i de främsta leden. Tittarna får naturligtvis sin beskärda del av sadism, våld och sex och mellan dessa scener löper också en historia om en planerad flykt från fånglägret, Man kan väl emellertid konstatera att med dagens ”torture porn”- mått mätt är tortyrscenerna i Ilsa: She Wolf of the SS inte särskilt chockerande, men många av dem är likväl förvånansvärt brutala och snyggt utförda. Filmens huvudattraktion är ändå Dyanne Thorne. Hon är en av skräckfilmshistoriens mer minnesvärda gestalter i sin roll som galen hedonist i jakt på maximal njutning. Thornes insats är helt klart filmens behållning, en av filmhistoriens mest ondskefulla kvinnor. Karaktären är löst baserad på ”Buchenwalds häxa” Ilse Koch, den sadistiska hustrun till lägerkommendanten Karl Koch. Ilsa: She Wolf of the SS blev en oväntad framgång bland de grindhousefilmer som florerade på drive in-scenen och kom att generera tre uppföljare som inte har något med ursprungsfilmen att göra utan mer drog åt Women in Prison-hållet (”Ilsa, Harem Keeper of the Oil Sheiks” 1976, ”Tigress of Siberia” 1977 samt ”Ilsa, the Wicked Warden” 1977).

Framgången för Ilsa: She Wolf of the SS blev den utlösande faktorn till den ström av nazisploitation som plötsligt började spelas in i Västeuropa. De flesta var naturligtvis sämre versioner av Edmonds film, produktioner fyllda med sadistiska lägervakter som förnedrar mer eller mindre avklädda unga kvinnor. Framförallt italienska filmstudios insåg att här fanns det snabba pengar att tjäna på billiga hybrider av skräck- och krigsfilm. De italienska nazisploitation-filmerna skilde sig på flera sätt från Ilsa: She Wolf of the SS genom att fokusera mer på explicit grafiskt sadistiska övergrepp. Starten för dessa europeiska exploitationrullar ingav dock inte mycket hopp för subgenrens fortlevnad. Rino Di Silvestros “Le Deportate della Sezione Speciale SS” / “Deported Women of the SS Special Section” (1976) är således ungefär vad det låter som, italiensk sleazig exploitation på rutin. En massa sex och sjuka experiment och en kärlekskrank kommendant som har fattat tycke för en av fångarna och är beredd att ta till vilka medel som helst för att ”vinna” hennes gunst. Samma år fick publiken även det tveksamma nöjet att ta del av Sergio Garrones ”Lager SSadis Kast-rat Kommandantur” / ”SS Experiment Love Camp” (1976), en slags svart komedi som håller usel klass även i dessa sammanhang. En trist och rörig historia om ett fångläger med ett slags avelsprogram på agendan och en tysk soldat som själv omedvetandes blir utsatt för ett pikant experiment (”You Bastard. What have you done with my Balls?”). Samma filmteam och skådisar skulle året efter åter dyka upp i Garrones ”SS Lager 5: L'inferno delle Donne” / ”SS Camp 5: Women's Hell”, mer tortyr och sexuellt utnyttjande i nazistiskt kvinnofångläger där fångarna antingen tvingas bli sexslavar åt de tyska soldaterna, eller att användas som försökskaniner i grymma experiment. En del av filmen består av klipp från SS Experiment Love Camp men kännare av genren håller likväl SS Camp 5: Women's Hell som den bättre av de två.

1977 var nazisploitationfilmens främsta år men det säger inte så mycket om kvalitén. Kombinationen krigsfilm och Women in Prison-storys i gränslandet till mjukporr fortsatte att vara ett hett upplägg. Italienaren Luigi Batzella var en av de värsta syndarna när det kom till produktion av riktig skräpfilm. Efter att ha regisserat ett par helt hopplösa krigs- och westernfilmer gav han sig under namnet Ivan Kathansky i kast med nazisploitation. ”Kaput Lager - Gli ultimi giorni delle SS” / ”The Desert Tigers” (1977) är en produktion utan egentlig historia, manus, skådespelarinsatser eller regi överhuvudtaget, ett antal scener ihopklippta med olika utfyllnadsklipp från andra filmer. Lite oväntat skulle Batzella därefter gå vidare med en av de mest ökända filmerna i genren, ”La Bestia in Calore” / ”The Beast In Heat” från samma år. Den tyska skådisen Macha Magall spelar Dr. Ellen Kratsch, ännu en sexig blond och ondskefull lägerkommendant som bedriver sadistiska experiment i ett nazistiskt fångläger. Hennes senaste verk är en neanderthalliknande man (Salvatore Baccaro) som hon låter våldta och tortera tillfångatagna kvinnliga partisaner. Men motståndsrörelsen har fått nys om hennes verksamhet och planerar en räd mot lägret. Med The Beast In Heat skruvade Batzella upp sleazenivån ett par snäpp vad gäller tortyr, brutalitet och sexuella övergrepp. Det är väl just dessa scener som sticker ut tillsammans med Baccaro och Magall, vilka kan ses i andra liknande roller, Baccaro i exempelvis Salon Kitty och ”Caligula and Messalina” och Magall i Bruno Matteis ”Casa Privata per le SS” / ”SS Girls” (1977). Större delen av The Beast In Heat består i sann Batzella-anda dock av dålig rekvisita och bristfällig regi med sedvanliga transportsträckor i form av inklippt material från bl a ett par andra av regissörens filmer. På tal om Bruno Mattei, ökänd för sina trashiga b-filmer, så var just SS Girls en av hans första produktioner.En ren kopia på Salon Kitty förvisso, men att kopiera andra filmer var å andra sidan lite av Matteis signum. Hans andra bidrag till nazisploitation-genren, ”KZ9 - Lager di Sterminio” / ”Women's Camp 119” (även den från 1977), ska tydligen baseras på verkliga experiment som av nazisterna utförde på krigsfångar. I denna historia får vi i vilket fall som helst följa en kvinnlig fånge som tvingas bli assistent till en nazistläkare som utför diverse obskyra experiment inkluderandes unga kvinnor och frysta naziofficerare. En av de mer skitiga och råa nazisploitation-filmerna som uppskattas av en del. En annan av de mer uppmärksammade nazisploitationfilmerna är Cesare Canevaris ”L'ultima Orgia del III Reich” / ”The Gestapo's Last Orgy” (1977), en film späckad med kontroversiella obehagsscener som även om de inte är utstuderat grafiska likväl kan framkalla äckel. Historien berättas i flashbacks ur en före detta kvinnlig lägerfånges perspektiv. Genom dessa minnen konfronte-rar hon den tidigare lägerchefen som nu många år efteråt ställs till svars för det sexuella våld och den tortyr han, en lika sadistisk fångvakterska samt en galen professor utsatte henne och tusentals andra kvinnor för. Canevari är tydligt inspirerad av klassikern The Night Porter men tro inte att detta är någon finkulturell kärlekshistoria, sleaze i sin grövsta form handlar det om här. 

Vad som mer finns är väl inte så mycket att orda om. 1977 var som sagt ett produktivt år för nazisploitation-regissörer. Fabio De Agostinis ”Le Lunghe Notti della Gestapo” / ”The Red Nights of the Gestapo” (1977) skiljer sig lite från övriga filmer i genren i och med att De Agostini verkar nästan lika intresserad av de historiska skeendena som att visa upp en massa sleaze. Historien är inspirerad av de faktiska händelser som låg bakom attentatet mot Hitler 1944. En grupp prominenta tyska företagsledare blir i slutskedet av andra världskriget inbjudna av SS till en orgie i ett skott. Anledningen är dock att industrimagnaterna misstänks att i hemlighet planera en kupp mot naziregimen och nu därför ska avslöjas genom utnyttjandet av deras svaghet för perverterade utlevelser. Helt klart en av de snyggaste filmerna i genren, mjukporr blandat med historia men inte så mycket våld som brukligt. Kanske den mest ambitiösa nazisploitation-filmen men av många också ansedd som ganska tråkig. En film som även den försöker sig på att tillföra nya element till genren är Mario Caianos ”La Svastica Nel Ventre” / ”Nazi Love Camp 27”. Visst, här finns de sedvanliga sadistiska inslagen och sexscener som närmast gränsar till hårdporr men i grunden rör det sig också om ett slags romantiskt drama och det vilar en viss sorgsam stämning över det hela. Den unga judinnan Hanna Meyer (Sirpa Lane) arresteras av nazisterna och skickas till ett fångläger där hon tvingas till prostitution och allt motstånd straffas med döden. Hennes enda drivkraft är hoppet om att en dag kunna berätta för världen vad hon sett och varit med om. För manuset står faktiskt Gianfranco Clerici som bl a även ligger bakom historien till Deodatofilmer som ”Cannibal Holocaust” och ” Phantom of Death”, Nazi Love Camp 27 liogger också närmare Salon Kitty än exempelvis The Gestapo's Last Orgy. En nazisploitation-rulle som kanske väcker en del eftertanke, oväntat. Även i Frankrike spelades det in en del nazisploitation, framför allt för den franska filmstudion studio Eurociné. En av dessa var ännu en Salon Kitty-inspirerad rulle, Patrice Rhomms ”Elsa Fräulein SS” / ”Fräulein Devil” / ”Fraulein Kitty” (på svenska har filmen den gladporrdoftande titeln ”Nazisternas Rullande Glädjehus”). Här kan man också åter se Salon Kitty-skådisen Malisa Longo i huvudrollen som den sadistiska Ilsa-kopian Elsa Ackermann. Året är 1943 och Hitler har beordrat att ett helt tåg med snygga flickor ska skickas till fronten för att stärka moralen bland officerarna där. Vagnarna är dock avlyssnade så att förrädare bland officerskåren ska kunna avslöjas. Rhomms film är även den en av de mer återhållsamma i genren vad gäller sex och våld. Regin och den låga budgeten gör att historien kanske inte levererar de chocksekvenser som förväntas. Fräulein Devil spelades in parallellt med en annan tågfilm, Alain Payets ”Train Spécial Pour SS” / ”Helltrain”, ”Hitler´s Last Train” / ”Love Train for SS”. Upplägget är ungefär detsamma som den föregående filmen men där Monica Swinn i rollen som den svinaktiga Ingrid Schüler axlat Longos roll. En sämre kopia av Rhomms rulle tydligen. Alain Payet var även det stora namnet 1978. De två nazisploitationfilmer som står ut detta år är hans Nathalie Rescapée de l'enfer” / ”Nathalie: Escape from Hell” och ”Helga, La Louve de Stilberg” / ”Helga, She Wolf of Stilberg”. I Nathalie: Escape from Hell möter vi den ryska läkaren och motståndsrörelsekämpen Nathalie (Patrizia Gori) som efter att ha blivit tillfångatagen av tyskarna förs till en tysk bordell sär hon dock får en särbehandling pga att en tysk SS-man fattat tycke för henne. Den sadistiska bordellmamman Helga Hortz (Jacqueline Laurent) smider dock onda planer. Man märker här att vågen av mer extrem nazisploitation verkar ha mattats av, detta är mer mjukporraktigt än sadistisk tortyr. Historierna har tydligen också blivit mer historiedrivna vid detta lag. I Helga, She Wolf of Stilberg ser vi åter Malisa Longo i en typisk roll som en läderklädd sadistisk lägerkommendant, denna gång i slottsmiljö, vars nöje är att plåga de kvinnliga politiska fångarna där. Patrizia Gori är åter protagonisten, denna gång som den upproriska Elisabeth Vogel, internerad dotter till en motståndsledare. Slutligen har vi Pierre Chevaliers “Convoi de filles” / “East of Berlin” (1978), en film där manuset bl a skrivits av Jess Franco. Om man förväntar sig en rejäl dos av expressiv sleaze lär man dock nog bli besviken. Historien kretsar kring en tysk soldat och hans judiska flickvän som efter att ha skilts åt pga kriget åter möts på en nazistisk bordell. Han bestämmer sig då för att hjälpa henne fly. Detta är nog en av de mer usla nazisploitationfilmerna produktionsmässigt sett. Historien är i stort sett obefintlig och i typiskt många av dessa filmer utgörs innehållet i mångt och mycket av en samling utfyllnadsscener hämtade från andra filmer kombinerade med gamla arkivbilder från kriget. East of Berlin erbjuder inte mycket av tortyr och våld för den som traktar efter det och fyller således egentligen inge funktion alls. Inte konstigt att denna subgenre nu låg på dödsbädden. I vår tid är väl det enda arvet från dessa filmer Rob Zom-bies fake-trailer ”Werewolf Women of the SS”, med bl a Nicolas Cage och Udo Kier, vilken kunde ses som en del av Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos ”Grindhouse”-projekt. 

Värre än skräck

Om nazisploitation-genren är en av de mer extrema varianterna av skräckfilm så ska vi avsluta med att ta upp en än mer obehaglig typ av exploitation-rullar, de asiatiska Cat III-filmer med dramadokumentärt anslag som grafiskt skildrar några av de allra värsta avarterna av andra världskrigets krigsförbrytelser. Den första i raden av denna typ av filmer var Mou Tun-feis ”Hei Tai Yang 731” / ”Men Behind the Sun” (1988). Filmen ska vara en realistisk skildring av de biologiska och kemiska experiment forskningsgruppen Unit 731 från den japanska kejserliga armen utsatte tillfångatagna ryssar och kineser för under andra världskriget. Det uppskattas att ca 250,000 män, kvinnor och barn föll offer för de experiment som Unit 731 utförde i Manchukuo, nordöstra Kina, under ledning av generalen och mikrobiologen Shirō Ishii. Vad som visas är synnerligt grafiska scener från dessa experiment och hur dessa påverkar en grupp japanska ungdomsrekryter. Mou har försvarat filmen med att han ville informera om de historiska händelser som faktiskt ägt rum så att de inte skulle glömmas, men just sättet på hur filmen är producerad har gjort att den fått en stämpel som ren exploitation. Dessutom har även kritik framförts huruvida all fakta som presenteras faktiskt stämmer. I Japan väckte filmen sådan vrede att Mou fick motta ett antal dödshot. Men Behind the Sun kanske vill säga något om de krigsförbrytelser som begicks under andra världskriget men med tanke på att många scener är så pass frånstötande är det inte många som skulle orka ta sig igenom den. Dock finns här i alla fall en vilja att säga något om krigets ondska och hur dessa brutala omständigheter visar på den allra mörkaste sidan av mänsklighet. Men Behind the Sun är också bra mycket bättre än de tre uppföljare som spelades in i och med den ryktbarhet den första filmen likväl fick. Dessa är i grunden bara torftiga kopior en-bart ute efter att kapitalisera på namnet. Godfrey Hos “Hei Tai Yang 731 Xu Ji Zhi Sha Ren Gong Chang” / “Man Behind the Sun 2: Laboratory of the Devil” (1992) är en i grunden tafflig remake av Mous film, skillnaden är att historien inte skildras ur Unit 731:s ”synvinkel”. Ho har skruvat upp de grafiska scenerna ett par snäpp vilket gör detta till den kanske mest brutala delen i serien, den känns även ännu mer som ren exploitation. Godfrey Ho hade emellertid tydligen än mer att komma med på temat och 1994 var han klar med en tredje del i serien, ”Hei Tai Yang 731 Si Wang Lie Che” / ”Men Behind the Sun 3: A Narrow Escape”. Ho försöker sig i alla fall här på att göra något nytt av ämnet i en historia som mestadels utspelar sig på ett tåg Andra världskriget är på väg att förloras för Japans del och Unit 731 ger sig nu ut på en tågresa för att fly tillbaka till Japan. De grafiska scenerna är här kraftigt nedtonade och filmen står mestadels och stampar mellan händelselösa transportsträckor som varieras med inklippta flashbacks från de tidigare filmerna. Ett bottennapp även i dessa sammanhang. Mou Tun Fei återkom faktiskt som regissör till den sista installationen I serien, ”Hei Tai Yang: Nan Jing da Tu Sha” / ”Black Sun: The Nanking Massacre” (1995), en rulle som faktiskt hålls ganska högt av de som gillar denna typ av film. Ännu en gång handlar det om den japanska armén övergrepp på den kinesiska civilbefolkningen, här är det Nanjing-massakern som skildras, en händelse som utspelades 1937 under det andra kinesisk-japanska kriget som föregick andra världskriget. Under sex veckor i september och oktober gjorde den japanska armen sig skyldig till mord, massvåldtäkter och avrättningar av hundratusentals civila kineser i staden, sällan har en sådan bestialisk grymhet uppvisats. Det dramadokumentära upplägget gör detta till en väldigt stark och obehaglig film Historien är i huvudsak skildrad från japanskt håll där vi t ex får följa några militära grupper som utan pardon har ihjäl allt som kommer i deras väg; soldater, kvinnor, barn och civila. I en parallellhistoria skildras en ung kinesisk man som desperat försöker rädda sina syskonbarn från att mördas tillsammans med resten av familjen. Den japanska ledningen porträtteras också som ett gäng samvetslösa svin vars enda mål är att hålla övergreppen vid liv. Eftersom Black Sun: The Nanking Massacre drunknar i utstuderat grafiskt våld går dock själva andemeningen med att lyfta denna historia tyvärr förlorad. Ett av historiens värsta krigsbrott blir i stort en kuliss till allmänt våldsfrosseri. 

Och det är väl just här vi ser problematiken med krigsskräckisar. Krig är så fruktansvärda företeelser i sig att fiktiv skräck aldrig kan mäta sig med verklighetens hemskheter. Så länge krigen blir en bakomliggande kuliss eller utgör en slags bakgrundshistoria till själva skräckfilmen kan det fungera bra, i synnerhet om det bärande temat är typiskt skräckfilmsorienterat där demoner, spöken eller zombier förekommer som dominerande inslag. Men blir krigets grymhete i sig det som bär själva upplägget kan det bli svårt att avnjuta resultatet, den fiktiva skräcken blir ju då inte längre just fiktiv utan en uppvisning i reell mänsklig ondska. Skräckfilm ska ju inte vara som nyhetsinslag på TV, den ska vara just en slags eskapism, annars försvinner ofta själva poängen. Att det inte finns så väldigt mycket intressant skräck på temat världskrigen är således inte så konstigt, det finns andra historier som är mer lockande att berätta. Likväl har dessa krigsfilmer sin givna plats i denna tidsresa som härmed nått sin slutdestination. Skräckfilm från 1950-talet och framåt är ju ofta samtidsskildringar i sig och därmed redan skildrade i vår genomgång av skräckfilmshistorien. För alla er som hängt med från början hoppas jag att det varit en intressant färd som förhoppningsvis givit en del tips, ”omnes una manet nox”.