Medan Tomas Alfredson här i Sverige tog sig an vampyrerna i sin filmatisering av ”Låt den rätte komma in” 2008 satsade norrmännen på zombier i Tommy Wirkolas ”Død snø” 2009. Det är denna senare film vi nu ska ta oss en titt på. Norsk skräckfilm känns ju mer livskraftig än svensk för tillfället, vi har ju t ex ”Fritt vilt”-filmerna och Patrik Syversens ”Rovdyr” för att nämna några andra aktuella fall. Hur bra är då Wirkolas film, kan en historia om nazi-zombies vara värd att ägna tid åt egentligen? Detta är en intressant fråga för alla er som hängt på ToB:s filmkvällar genom åren, ingen har väl glömt fiaskot då vi skulle visa just denna film som säsongsavslutning för några år sen.

Som i alla filmer av detta slag är historien inte mycket att orda om, vi har varit med om detta upplägg ett antal gånger. Här har vi ett gäng unga medicinstuderande som ska ut på en semestertur på landsbygden för att ha kul, fast nu beger vi oss ut på de norska snövidderna istället för den amerikanska vischan. De fyra kurskamraterna Martin, Erland, Vegard och Roy har beslutat sig för att spendera påskhelgen i en liten ensligt belägen bergsstuga i Oksfjord tillsammans med ett gäng tjejer från samma kurs – Hanna, Sara, Liv och Chris. Medan Hanna, vars familj äger stugan, har beslutat sig för att ensam ta sig till resmålet färdas de andra tillsammans i bil genom det norska vinterlandskapet. Här ska det drickas bärs samt åkas snowboard och scooter. Kanske det även finns en chans för lite romans. Ja scenen är således riggad på klassiskt vis och vi vet väl redan nu vad som komma skall. Partajandet kommer naturligtvis att avbrytas av någon illavarslande händelse och därefter kommer saker och ting bara att bli värre för våra vänner. Och mycket riktigt, först dyker inte Hanna upp, av förklarliga skäl, däremot får gänget oväntat besök av en underlig enstöring (Bjørn Sundquist) som lyckas bjuda in sig själv på en kopp kaffe. Besökaren passar på att varna ungdomarna för platsen de befinner sig på genom att berätta en legend från andra världskriget. Varför han själv hänger i området när han känner till platsens historia är ju dock lite märkligt. Hur som helst, främlingen berättar att efter Tysklands erövring av Norge etablerade sig den ondskefulle överste Herzog och hans Einsatz -pluton i området, varpå de började terrorisera lokalbefolkningen. Framåt krigsslutet, när tyskarna var på väg att förlora, kriget, reste sig folket i Oksfjord för att hämnas på sina plågoandar. Överste Herzog och hans mannar plundrade då invånarna på deras värdesaker och flydde sen upp i bergen. Där antas de ha frusit ihjäl, men ryktet går att den tyska plutonen fortfarande hemsöker området och kan väckas till liv om man inte passar sig. Ja, vad kan väl passa sig bättre än att få liv i ett par gamla tyska nazister än ett gäng festglada ungdomar? När dessa dessutom av en slump hittar ett gammalt mystiskt skrin fyllt med guldmynt som de inte skulle ha fingrat på, ja då blir de gamla tyskarna extra griniga. Givetvis börjar snart mystiska skugglika figurer smyga längs stugknutarna. Men detta är inte vilka hjärndöda, framhasande varelser som helst, nej här har vi ett par välorganiserade och snabba stridsmaskiner. Nu börjar således en kamp för överlevnad, en händelseutveckling som väl knappast är särskillt nydanande men väldigt underhållande.

Sam Raimis ande vilar naturligtvis tung över Wirkolas film, detta är en av alla Evil dead-kloner vi sett under de gångna 30 åren. Detta innebär naturligtvis inte att Død snø inte har ett egenvärde i sig, vi får ju här ett riktigt underhållande gäng ondsinta monster som inte har glömt bort kriget utan fortsätter sin förödande framfart även i livet efter detta genom att ha ihjäl sina offer på de mest bloddrypande sätt. De splattiga uppgörelserna presenteras emellertid med glimten i ögat och tankarna går osökt till filmer som Peter Jacksons ”Bad taste” och ”Braindead”. Det blir ett antal skratt åt de absurt överdrivna scenerna med blodfontäner och flygande kroppsdelar. Naturligtvis kryddas det hela med osannolika kommentarer och aktioner från vårt alltmer decimerade gäng ungdomar. Klart ni skulle åkt till Sunny beach istället. Synd bara att Wirkola inte får ut mer av själva nazi-konceptet. Här hade man kunnat göra bra mycket mer. Hur vaknade zombierna till liv egentligen? Själva fyndet av den mystiska lådan kan ju inte ha triggat det hela om man ser till vad som händer i filmens öppningsscen. Regissören ska dock ha cred för att han satsat på att göra sina zombier i huvudsak obehagliga i stället för komiska. En unik sak med Død snø är i alla fall den stämningsfulla miljön, med det norska snölandskapet som en vacker fond till det drama som utspelar sig. Att placera en zombiefilm i denna miljö är faktiskt en av filmens främsta styrkor.

Vad som kanske gör Død snø till en film i mängden som snabbt kan falla i glömska är emellertid att Wirkola inte tillför något nytt och personligt. Har man sett ett par zombiekomedier tidigare kan det lätt uppstå en mättnadskänsla här, som om man stoppar i sig de sista bitarna i chokladasken när de godaste redan ätits för länge sen. Vi får ett par annorlunda dödsscener och nazi-kopplingen är naturligtvis en ny krydda, men detta är inte tillräckligt för att filmen lyfter till de högsta höjderna i denna genre. Nazi-zombierna blir som sagt mest en kul tanke som inte har någon större betydelse för filmens dramaturgi, Wirkola kunde lika gärna ha kastat in Hare Krishna-zombien från ”Dawn of the dead” utan att skillnaderna blivit alltför stora. Skådespeleriet är väl inte heller mycket att skriva hem om, detta blir påtagligt under filmens första hälft, då fokus ligger just på de käbblande ungdomarna. Här snackar vi som vanligt om ytligt skissade stereotyper som kåtbocken, den tuffe matchokillen, och filmnörden som citerar filmcitat i tid och otid. Tjejerna är än mer opersonliga. Nåväl, detta är inget djupsinnigt drama, så man får ha överseende med detta faktum, även om ingen av karaktärerna väcker någon form av sympati.

Død snø är en helt ok zombiekomedi som är väl värd att se. Förväntar man sig inte att få se en ny Shaun of the Dead eller Evil Dead 2 lär man inte bli besviken. Historien är enkel och okomplicerad med ett hyfsat tempo, bra zombies och ett par klart underhållande scener. Specialeffekterna är godkända och Wirkola tar till ett par nya grepp vad gäller att ha ihjäl folk och fä. Miljön är dessutom stämningsfull och ett välkommet avbrott till de traditionell zombiescenografi. Norrmännen är fortfarande ohotade som Nordens främsta producent av skräckfilm.