Jag minns att det var ett trivsamt nöje under pandemin, man begav sig till Bergakungen på eftermiddagen efter jobbet och hade i princip flera rader för sig själv. Hur skulle det vara nu, hade en massa jobbiga människor återvänt och skulle det vara ett irritationsmoment? Faktum r att det funkade bra, salongen var ganska glest befolkad och även om det var en del ungdomar där var det bara en tjej som skrek till under ganska givna jump scare scener. Sånt får man väl leva med. Filmen jag siktat in mig på var Scott Derricksons hyllade “The Black Phone”, redan nämnd som årets kanske bästa skräckfilm. Ja då måste man ju kolla in den. Dessutom bygger filmen på en novell med samma namn skriven av Joe Hill från hans antologi ”20th Century Ghosts”. Ja Joe Hill är son till Stephen King och vi vet ju hur bra filmatiseringar av King-historier är bla, bla, bla. Faktum är att jag faktiskt inte kommer ihåg novellen The Black Phone fast jag läst den, för ganska länge sedan förvisso. Men jag beslutade mig för att inte läsa om den för att inte spoila filmen. Av det som filmatiserats av Joe Hill gillar jag väl främst filmen ”Horns” och TV-serien ”Locke & Key” men han är onekligen bra på att leverera fängslande historier. Regissör Derrickson har väl på senare tid mest uppmärksammats för sin inblandning i Marvel Cinematic Universe med 2015 års ”Doctor Strange” innan han hoppade av uppföljaren. Nu är han dock tillbaka där han hör hemma, betänk då att Derrickson tidigare gett oss två riktigt bra skräckfilmer från 2000-talet, ”The Exorcism of Emily Rose” och ”Sinister”. Skönt då att han är tillbaka med The Black Phone och inte nog med det, han har också samlat tidigare medarbetare som manusmedförfattaren till Sinister C. Robert Cargill samt stjärnskådisen från den filmen, Ethan Hawke. Låter det inte som ett bra upplägg på pappret så säg?

OK, om man som jag glömt bort novellförlagan eller inte ens läst den, vad är då premissen för The Black Phone? Jo, historien utspelas i en förort till Denver år 1978. Under denna tid var USA präglat av en allmän stämning av paranoia som grundade sig i en rad uppmärksammade seriemördarfall och barnmord och där tidningarnas rubriker skrek ut nyheter om the Hillside Strangler, the Zodiac Killer, the Son of Sam och John Wayne Gacy. Invånarna i filmens förort har drabbats av sin egen seriemördare, the Grabber, vilken har kidnappat fem unga pojkar i området under en kort tidsrymd. Telefonstolpar och affärsfönster är täckta av affischer med efterlysningar om dessa försvunna barn. Några barn som lever i denna miljö är syskonparet Finney Shaw 13 år (Mason Thames i en sensationellt bra filmdebut) och hans yngre syster Gwen Shaw (Madeleine McGraw). De bor hemma hos sin ensamstående pappa Terrence (Jeremy Davies), en man som blivit alkoholiserad efter sin frus självmord och behandlar sina barn illa med stryk och hot om kommande straff. Det som ger Finney och Gwen styrka i denna svåra situation är den nära relation de har till varandra. Finney har det dessutom tufft även utanför hemmet, han trakasseras av andra ungdomar, han vet inte hur han ska prata med tjejen han är förälskad i och han ses som allmänt konstig. När skolkamrater i deras nära omgivning försvinner blir tillvaron allt mer skrämmande för syskonen, Gwen börjar dessutom få mardrömmar som på något märkligt sätt verkar ha kopplingar till kidnappningarna. Naturligtvis är et oundvikligt att Finney sltligen ska råka ut för the Grabber, en galet ondsint man utklädd till trollkarl som lyckas kidnappa honom. The Grabber (Ethan Hawke) laser in Finney I en mörk källare och iklädd allehanda masker låter han pojken pendla mellan hopp och förtvivlan om sitt framtida öde. Men Finney vet att hans dagar är räknade. Det är då filmens svarta telefon kommer in I bilden. Den sitter monterad på källarväggen men är för längesedan urkopplad och ur funktion. Likväl börjar den plötsligt ringa och när Finney tveksamt svarar är det röster från the Grabbers tidigare offer han hör. Kanske är det dessa mördade ungdomar som håller i nyckeln till Finneys möjlighet att fly innan det är för sent.

Precis som i Derricksons tidigare film Sinister är The Black Phone en atmosfärisk slow burner som succesivt bygger upp spänningen när Finney hamnat i händerna på Hawkes genuint obehagliga Grabber. Vad som gör det så lätt att sugas in i berättelsen är hr effektivt filmteamet lyckats etablera miljer och 0persongalleri. Derrickson har verkligen lyckats fånga det sena 1970-talets stämningar med detaljer som inredning, kläder och musik. I och med att Derrickson spenderat sin barndom just i norra Denver gör att han kunnat sätta sin egna personliga tidsstämpel på produktionen. Patti Podesta, Amy Andrews, Paul Hackner och D. Chris Smit som ligger bakom kostym och ljud mm lyckas också med att måla en passande bild till denna tidsera. Beröm ska också gå till Brett Jutkiewiczs scenografi med vilken han lyckas framhäva ett mjukare något tonat foto utan att för den skull falla för frestelsen att i typisk 1970-talsanda använda ett mer grynigt och urtvättat bilduttryck.  The Black Phone blir således dock aldrig lika självmedvetet retronostalgisk som t ex ”Stranger Things” utan tankarna går snarare till serier som ”Happy Days”. Även om det således inte rör sig om en film som vill förmedla en typisk 1970-talsskräckfilmskänsla så reflekterar tema och atmosfär ändå denna eras mörkaste myter kring bortrövande av barn och seriemördare samt när paranoia och misstro frodades. Men The Black Phone handlar även om hopp, vilket lyfts fram av karaktärerna och gör filmen så pass fängslande i sin enkelhet som den ändå är. Det är den empati för syskonen Shaw som filmteamet lyckas etablera som gör skräckelementen så mycket mer effektiva. Derrickson och Cargill visar sig ha en naturlig fallenhet för att lyfta fram hur det var att växa pp under 1970-talet och precis som Joe Hill (och hans pappa då) vet dom hur barnkaraktärer ska porträtteras i en historia. Självklart skulle det inte funkat så bra som det gör om inte de unga huvudskådisarna varit så himla bra. Thames Finney spelar ju egentligen en typiskt mobbad kille, men han låter sig aldrig dras ner i hopplöshet för det tan visar en vilja att stå för den han är. Samtidigt är McGraws kaxiga och svärande Gwen en vildsint modig kämpe, fast besluten att säga vad hon tycker. Thames och McGraw är hjärtat i The Black Phone och det är eras utveckling som gör filmen speciell. Sen har vi så klart Ethan Hawke i sin första riktigt ondskefulla karaktär i karriären men likväl lika bra som han oftast är. Vi får aldrig veta så mycket om the Grabber, inte ens hans namn. Vi får bara reda på att han varit en trollkarl och nu kidnappar barn i samma svarta van som han tidigare färdades i till sina framträdanden Han döljer sitt ansikte bakom en demonisk mask som han delvis kan ta av emellanåt eller byta ut mot andra varianter vilket på sätt och vis gör det mer skrämmande än om han aldrig skulle tagit av masken överhuvudtaget. Hawkes ger oss en bild av en man som balanserar mellan total själlöshet och en splittrad personlighet vars mentala hälsa har rasat samman. Det gör hans karaktär intressant utan att för den skull försöka ge någon standardförklaring till hans onda natur. The Grabber förblir ett av alla mänskliga monster ibland oss, de som oftast är de mest skrämmande. Även om dessa tre karaktärer glänser i sina roller har vi tyvärr några andra som tyvärr faller lite mer platt. Jeremy Davies I rollen som Finneys och Gwens papa är tämligen endimensionell och känns överdriven i sitt agerande. Är det tänkt att vi ska känna en smula sympati med etta svin ändå, lite svårt att säga vad regissören vill med denna person. James Ransone, en annan skådis som medverkade I Sinister, ser vi här som konspirationsteoretikern Max vilken mest fungerar som en slags comic relief med fascination för the Grabber. Ransone passar emellertid stämningsmässigt inte så bra ihop med resten av filmen och hans karaktär får aldrig någon riktig payoff i denna kontext. Men detta är bara en mindre anmärkning.

På det stora hela var The Black Phone en film som väl levde upp till mina förväntningar och det verkar även som de andra i publiken var nöjda, med applåder när eftertexterna började rulla.  Filmen är ännu en solid produktion levererad av Scott Derrickson och hans team. Atmosfären är påtaglig och skrämseleffekterna fungerar liksom den stegrade spänningen. Förorten som historien utspelas i känns också den autentisk och vi bryr oss om många av de personer vi möter långt innan kidnapparens svarta van dyker upp. Och en riktigt bra skräckis ska ju få publiken att känna med karaktärerna för att deras öde ska bli mer angeläget. Thames och McGraw ger oss just detta med sina strålande insatser och Hawke är också helt perfekt som ondskefull seriemördare. Så är det en telefon du vill avlyssna denna sommar, se till att det är The Black Phone då.