En del kanske fortfarande bär med sig en vag känsla av barndomens rädsla för över-naturliga andeväsen som kunde visa sig när man minst anade det. Om vampyren är den mest klassiska konkreta gestalten inom skräckgenren så är spöket det vanligast förekommande fenomenet. Trots att spöken är högst ogripbara och ofta profillösa uppenbarelser är det utan tvekan de som lockar den största publiken. Fascinationen för dessa väsen sträcker sig dessutom långt utanför biografsalongens mörker, en undersökning som gjordes i England för ett par år sedan visade t ex på att det bland dem som var födda på 1970-talet fanns det fler som trodde på spöken än på Gud. En del av förklaringen bakom spökets vidmakthållna popularitet är paradoxsalt nog att det både kan skapa en upplevelse av förtröstan och oro, förutom rädsla kan ju denna uppen-barelse också vittna om att det trots allt finns en annan värld bortom vår. En mystisk andevärld utanför vår materialistiska vardag är säkert något som tilltalar många i en tillvaro där torr akademisk vetenskap eller dogmatiska religiösa föreställningar försöker skaffa sig monopol på den absoluta sanningen. Uppsvinget för de rörelser vi brukar inräkna i begreppet ”new age” är ett exempel på detta.

En spökhistoria

De bästa spökhistorier ger oss en möjlighet att uppleva närheten av en annan dimension, både skrämmande och lockande. Själva begreppet spöke är således bekant för alla. Vanligtvis förknippas detta övernaturliga fenomen med någon slags uppenbarelse av en avliden person som hemsöker en plats där han eller hon en gång levat. Ordet spöke kan också användas för att hänvisa till en avlidens persons ande eller själ, eller till någon form av demonisk närvaro. Förekomsten av spökliga aktiviteter märks ofta i paranormala företeelser som visuella manifestationer, olika störningsmoment, kalla drag, ljud av fotsteg och röster samt olika dofter. Tron på att avlidnas själar kan framträda som spöken är en föreställning som funnits bland oss människor så länge vi har haft förmågan att skapa religiösa och mytologiska åskådningsmodeller. Den äldsta formen av religion, animismen, bygger ju på att allt i naturen är besjälat, den mänskliga själen kunde då symboliseras av något djur. I de mer avancerade forntida flodkulturerna började man emellertid föreställa sig själen som en exakt avbildning av den fysiska kroppen, där t o m kläderna ingick som karaktäristiskt kännetecken. Detta fenomen kan man se i de olika avbildningar som finns bevarade från denna historiska epok, bl a i ”De dödas bok” från det forntida Egypten. Föreställningen om att spöken framträder som mer opersonliga diffusa dimfigurer kan också härstamma från forntida föreställningar. Man trodde då att det fanns en ande inuti kroppen, vilken visade sig som en vit ånga när man andades ut i kall luft. Tron på spöken har existerat i alla kulturer genom alla tider och hör till folktrons allra mest gemensamma föreställningar. Spökena, såsom de beskrivs i de traditionella berättelserna, kan grovt sett indelas i två kategorier. Till den ena kategorin hör spöken som på något sätt aktivt söker kontakt med de levande. En vanlig föreställning är att spöket har något ogjort eller otalt i de levandes värld, och därför inte kan finna vila i livet efter detta. Till den andra kategorin hör spöken som endast ger sig till känna utan att visa något direkt tecken på medvetande. Till den senare kategorin hör vanligen att spökerierna upprepar sig, ofta i form av en återuppspelning av forna händelser. Dessa kallas då gengångare och är omöjliga att ta kontakt med. Gengångare brukar uppfattas som människor som har dött på ett våldsamt eller olyckligt sätt. Den osaliga anden kunde besöka inte bara dem som var inblandade i dennes död utan även oskyldiga.

Just historier om spöken ger berättaren en väldigt stor frihet och variationerna är ändlösa och kan anpassas väl till mottagarnas specifika referensramar. I jämförelse är andra övernaturliga manifestationer ofta hårt knutna till sina egna fastslagna mytologier, varulvens omvandling sker vid fullmåne och den kan dödas av silverkulor, vampyren sover på dagen, måste dricka blod för att överleva och kan elimineras genom att en påle genomborrar dess hjärta, häxor och ockulta sekter är beroende av att vissa ritualer genomförs i rätt ordning för att de övernaturliga krafterna ska kunna nyttjas och zombies kan klassificeras som levande döda med ett visst beteende, även om det kan skilja något mellan olika skildringar. Spöken kan, som sagt, emellertid uppträda i en mängd skilda skepnader, allt ifrån realistiskt framställda lik som återvänt från graven i jakt på fysisk kärlek i filmer som Kenji Mizoguchis kritikerrosade ”Ugetsu monogatari”  / ”Tales of Moonlight and Rain” 1953 och Antonio Margheritis ”La Danza Macabra” / ”Castle of Blood” 1964 till de spöklika andeväsen som endast framträder som skugglika konturer på väggarna i Robert Wises klassiska filmatisering av Shirley Jacksons roman ””The Haunting” 1963. Det faktum att vi aldrig i förväg vet vad vi kan förvänta oss i en spökfilm är denna genres absoluta styrka. Skräcken finns i det okända, det vi bara kan fantisera om. Då kameran i en film dröjer sig kvar vid en lång mörk trappa kan vi själv föreställa oss gå uppför denna, mot något fasansfullt som väntar i skuggorna. Det som lurar på det översta trappsteget eller döljer sig bakom den stängda dörren är faktiskt i slutändan aldrig lika skrämmande som trappan eller dörren i sig själv. Ju mer man visar av monstret ju mer brukar en film också tappa i skrämselvärde. Således är spöken väldigt tacksamma att använda, de behöver man ju sällan visa. Wises The Haunting är här ett väldigt bra exempel på just detta. I filmen får man aldrig riktig se vad som spökar i huset på kullen. Något håller huvudrollsinnehaverskan Eleanor i handen om natten, bankar i väggarna så det låter som kanonskott och får en dörr att groteskt bågna under yttre tryck.

En kultiverad skräckfilmsgenre

Pga av spökets vaga karaktär var det emellertid länge svårt för filmindustrin att riktigt veta hur man skulle skildra denna övernaturliga manifestation, det var först i mitten av 1940-talet som detta väsen fick en etablerad ställning inom skräckfilmsgenren i och med premiärerna av Lewis Allens ”The Uninvited” 1944 och Alberto Cavalcantis / Charles Crichtons ”Dead of night” 1945. Först nu används spöken medvetet i skrämselsyfte, tidigare hade de mest fungerat som komiska inslag i filmer som Norman Z. McLeods ”Topper” 1937 eller avslöjats som skojare på ett Scooby Doo-typiskt sätt som i Alfred E. Greens ”The Ghost Breaker” 1922. The Uninvited och Dead of night hämtade inspiration från den tradition spökhistorien länge haft inom litteraturen, den senare innehåller t ex adaptioner av berättelser skrivna av E. F. Benson och H. G Wells.Detta har gjort att spökfilmsgenren lyckats få en status som skiljer den från övrig skräckfilm. Spökfilmer tas nämligen på ett helt annat allvar än representanter för de mer blodsprutande och våldspräglade skräckfilmsgenrerna. Spökhistorier har ju av kulturetablissemanget alltid setts som en acceptabel del av skräcklitteraturen, den har en tradition som går tillbaka till antiken och t o m en storhet som Shakespeare har använt sig av spöktemat i sina dramer Hamlet och Macbeth. Andra framstående författare som Henry James (The Turn of the Screw), Charles Dickens (A Christmas Carol), Oscar Wildes (The Canterville Ghost), Kingsley Amis (The Green Man) och Susan Hills (The Woman In Black) har alla sett till att ge spökhistorien en accepterad status. Detta faktum har även satt sina avtryck inom filmbranschen. De litterära spökhistorierna präglas ofta av en stämningsskapande återhållsamhet i jämförelse med annan mer actionbetonad skräcklitteratur, vilket också märks i motsvarighet-erna på vita duken. Många filmer har kommit att baseras på klassiska noveller författade av de stora skräckförfattarna Edgar Allan Poe (The Black Cat, The Fall of the House of Usher, The Raven), Sheridan Le Fanu (Green Tea, In a Glass Darkly),  Robert Louis Stevenson (The Phantom Rickshaw and Other Eerie Tales), M.R. James (Oh, Whistle, and I'll Come to You, My Lad, Casting of the Runes, Mezzotint, The Ash Tree), Washington Irving (The Legend of Sleepy Hollow) m fl. Spökfilmen har genom sin historia således blivit skräckgenrens kultiverade företrädare och en del filmer, som Ugetsu monogatari och Thorold Dickinsons Alexander Pushkin-baserade ”Queen of spades” 1949, definieras ofta inte ens som skräck av filmkritiker.

Här spökas det?

De flesta regissörer inom spökfilmsgenren har valt en aspekt där det finns en förklaring till förekomsten av spöken, även om den är bräcklig. Poltergeists anses t ex av vissa vara fysiska fenomen som kan framkallas av pubertal energi hos en viss person. Den andliga närvaron tar sig uttryck i egendomliga störningsfenomen av typen knackningar, flygande husgeråd eller möbler, samt andra oförklarliga och ibland också skrämmande upplevelser av olika slag. Detta är naturligtvis något som varit mycket lockande att visuellt skildra på film. Filmen Poltergiest” 1982 är ett bra exempel på hur framgångsrikt detta koncept kan bli. Regissör Tobe Hopers hårdkokta berättarstil kombineras på ett smart sätt med producenten Stephen Spillbergs mer mainstreamorienterade filmskapande, andeväsendena framträder här som CGI-effekter liknande de i ”Close Encounters of the Third Kind” 1977. I Poltergeist, likosom i många andra liknande filmer, är det en begynnande pubertal energi som lösgör de övernaturliga krafterna. Att dessa krafter kan mätas och tolkas framgår ofta tydligt. Precis som vampyrfilmerna låter vampyrjagande vetenskapsmän förklara det övernaturliga fenomenet använder sig spökfilmen av medium för samma ändamål. Dessa medium skildras dock oftast som bedragare som i Bernard Vorhaus ”The amazing Mr X” 1948, Gian Carlo Menottis ”The Medium” 1951 och Bryan Forbes ”Seance on a wet aftrenoon” 1964, även om undantag finns vilket bl a visas i de skrämmande övernaturliga möten som äger rum i Nicolas Roegs ”Don´t look now” 1973 och Alejandro Amenábars ”The Others” 2001. Mötet mellan det övernaturliga och det vetenskapliga är egentligen den enda gemensamt förekommande temat för denna subgenre och det är när parapsykologer överskrider gränsen mellan andligt och världsligt, som i The Haunting, Peter Sasdys ”The Stone tape” 1972 och John Houghs ”The legend of hell house” 1973, som några av skräckfilmgenrens mest skrämmande ögonblick utspelar sig.

Förutom kampen mellan rationella vetenskapsmän och övernaturliga manifestationer är ett annat vanligt tema det om hämndlystna andar som söker upprättelse för en missgärning de utsatts för i livet. Detta tema är isynnerhet vanligt förekommande i asiatisk film, där spöket som söker hämnd ofta framställs i den klassiska skepnaden av en kvinna med stirrande ögon och långt svart hår. Med tanke på den underordnande ställning kvinnorna oftast har i de sydostasiat-iska patriarkala samhällena är det inte svårt att föreställa sig att de vredgade kvinnliga andarna kan vara ett uttryck för undertryckta skuldkänslor över den dåliga behandling kvinnor fått utstå. Problemet är bara att den ondska som de kvinnliga hämnarna står för, vare sig det gäller Oiwa i Nobuo Nakagawas ”Tokaido Yotsuya kaidan”1959, Sadako i Hideo Nakatas ”Ringu” 1998 eller Kayako i Takashi Shimizus ”Ju-On” 2003, framställer dem som förövare snarare än offer. Männens felsteg bleknar i jämförelse. Dagens japanska spöken verkar dessutom inte ens bry sig om vem deras hämnd drabbar så länge de får utlopp för sin blodtörst. Den asiatiska vågen av skräckfilm som nådde väst i slutet av 1990-talet har haft en väldigt stor betydelse för genrens ut-veckling. Filmer som Ringu, Kiyoshi Kurosawas ”kairo” 2001, Hideo Nakatas ”Honogurai Mizu No Soko Kara ”/ ”Dark water” 2002, Takashi Miikes ”Chakushin Ari” / ”One missed call”2004Kim Ji-woons ”Janghwa, Hongryeon” / ”A tale of two sisters” 2003 och Danny Pang Fats/ Oxide Pang Chuns ” Jian gui” / ”The Eye” 2002 har utan tvekan fört in friskt blod i skräckfilmsgenren. Tyvärr har den asiatiska vågen under senare år hamnat i en återvändsgränd. Medan den amerikanska skräckfilmen allt mer har gått ner sig i remake-träsket har publiken även tröttnat på japanska långhåriga spökkvinnor med förmåga att dyka upp där man minst anar. Många spökfilmer har dessutom tappat mycket av den krypande obehagskänslan i och med alla överlastade CGI-effekter. Ett nytt grepp tog visserligen James Wong när han lät döden själv stå i centrum i "Final Destination" 2000. Temat var möjligheten att undfly sitt öde när ens tid egentligen var utmätt. Filmen blev väldigt populär oc h fick fyra uppföljare. Men det var först när vi började se en motreaktion mot 00-talets "torture porn"-präglade filmer som den klassiska spökfilmen skulle få en ny revival. Redan 2007 fick Oren Peli en oväntad succé med sin lågbudgetfilm "Paranormal Activity" som byggde på found footage-konceptet. Vid testvisningen var det delar ur publiken som lämnade säsongen, av rädsla! Framgångarna ledde till att filmen har fått hela fyra uppföljare. Denna framgång gick inte obemärkt förbi, folk ville åter ha skräck av klassiskt snitt.Lite oväntat var det en av förgrundsgestalterna bakom torture porn-vågen, James Wan, som på allvar såg till att skapa ett riktigt stort tryck kring retrodoftande spökfilm igen. 2010 fick han en dundersuccé med "Insidious" som följdes upp av den likaledes framgångsrika "Insidious: Chapter 2" 2013. Samma år låg Wan även bakom den kritikerrosade och kommersiellt framgångsrika spökfilmen "The Conjuring" 2013.  Även på TV har vi fått se nya satsningar på spöktemat, dels i form av "American Horror Story: Murder House" 2011 och dels i TV-versionen av "Sleepy Hollow" 2013. Det verkar således som om det som är mest skrämmande oftast fortfarande är det mer subtila, det som i viss utsträckning lämnas åt fantasin. Filmer som bara antyder vad som döljer sig i mörkret,  som när George C. Scott hemsöks av oförklarliga syner i Peter Medaks ”The Changeling” 1980 eller Jack Nicholson sakta drivs till vansinne i Stanley Kubriks ”The Shining” 1980. Det är då den där härligt pirriga rädslan kommersmygande, den som vi kanske alla har upplevt när spökhistorier berättats vid läger-brasan mitt ute i en mörk och tyst skog.